SJF imponerar inte i Almedalen

I går var jag hos Svenska Journalistförbundet, SJF, i Almedalen och lyssnade på ett seminarium som huvudsakligen handlade om den så kallade ägarkoncentrationen i mediebranschen. Talare var en forskare, Staffan Sundin vid Nordicom, samt SJF:s förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Det bör skrivas med en gång; Agneta och jag är sällan överens eftersom vi varit motparter ganska länge. Och inte heller denna gång är vi överens...

Det var en ganska gles publik som dessutom mest verkade bestå av företrädare från den ena eller andra sidan, arbetsgivare eller fack, samt några lätt förskrämda politiker, en socialdemokrat och en piratpartist.

Staffan Sundin drog ett antal siffror som också delades ut på papper, allt för att illustrera hur den förskräckliga ägarkoncentrationenen breder ut sig och hotar demokratin och det fria samhället.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns i publiken och reagerade med rätta mot några av siffrorna som hon tyckte visade att ägarkoncentrationen minskat snarare än ökat här och där, men jag fattade inte riktigt Sundins svar. Och det tror jag faktiskt att ingen annan heller gjorde.

Nåväl,här drogs mer eller mindre korrekt vad som hänt inom "tradmediernas" område under senare år, en ökad ägarkoncentration som SJF kallar det, en nödvändig strukturförändring som jag kallar det. Människors medievanor förändras och så är det bara, det kan nog varken branschen eller politikerna göra så mycket åt. Och då måste tidningsföretagen sträva efter en ny organisation som klarar tidens krav.
Ändå höll socialdemokraten Helene Petersson i konstitutionsutskottet närmast totalt med SJF-facket om hur gigantiskt stort problemet är eftersom allt inte är som förr och därför måste något göras politiskt. Hon och SJF var överens om att det får bli en utredning...

Just det. så är det! SJF:s (och Helene Peterssons och de rödgröna patiernas) poäng är oron för minskad mångfald i alla avseenden och därför utmynnar deras analys i att saken måste utredas, det behövs en ny parlamentarisk utredning.
Jaha, och vad ska den utmynna i? Utreda kan man alltid göra (det är i och för sig helt OK) men SJF kunde här därutöver inte peka på en enda konkret åtgärd som skulle kunna påverka sakfrågan som sådan; de klassiska nyhetsmedierna får det allt svårare att hävda sig på marknaden. Visst kan man utreda, men det löser ju inte problemet som sådant.

Agneta Lindblom Hulthén antydde i ärlighetens namn något kryptiskt om att SJF hade olika idéer om en alternativ finansiering "för att klara en framtida satsning på kvalitativ journalistik" eller något i den stilen.
Vad kan det vara hon antyder som löser problemet med att läsare och annonsörer inte är lika tända längre på att lägga sina pengar i våra traditionella tidningar? De idéerna ser jag vekligen fram emot att få ta del av. Det gör säkert också Bonniers, Schipsted och Rupert Murdoch...

De idéerna visar sig naturligtvis vara nys. De handlar säkert om någon stödform. Ingen statligt organiserad finansiering i världen kan klara att motverka mänsklighetens rörelese mot nya medier, att klara att hålla liv i en mogen bransch som måste finna nya vägar till lönsamhet om dess olika aktörer vill finnas med som aktiva alternativ. Och om det mot förmodan skulle fungera så är det ändå fel väg att gå.

Därför tycker jag att både SJF, forskaren Staffan och politikern Helene klarade sig alldeles för enkelt undan i den debatt där moderatorn var SJF:s egen ombudaman Per Trehörning.

Både Trehörning och Agneta Lindblom Hulthén tog tämligen ogenerat ställning för en rödgrön valseger trots att Trehörning därpå pliktskyldigt påpekade att förbundet är partipolitiskt obundet.

Trovärdigt? Alls icke.

Svenska journalister manifesterar genom sitt förbund en hopplöst konservativ inställning till den pågående utvecklngen i mediesamhället, en utveckling som ingen av oss styr eller kan påverka.
SJF har tydligen inte fattat ett dugg om vad som krävs i morgondagens mediesamhälle, förbundet försöker fortfarande i alla avseenden att sträva efter ett bevarande av allt det som en gång i tiden var.
Det är nästan lite tragiskt, tycker jag. Är det inte också lite egendomligt då det gäller en så kvalificerad yrkesgrupp som journalister, de borde väl egentligen fatta allt bättre än andra vad det gäller tidens utvecklingsfrågor? De borde stå längst fram och visa vägen.

Men icke.