Utgivarna har blivit en kuliss

Anm. Tyvärr tekniska problem med bloggen, byte till Word Press kommer. Känner du till föreningen Utgivarna? Knappast. Den saknar tyvärr tyngd. Det är märkligt eftersom dess medlemmar är mycket mäktiga i Sverige. Det ,är något sorgligt över Utgivarna eftersom dess budskap och mål är extremt viktigt. Som idag då dess ledande företrädare överlämnade en protest till Ryssland för dess fängslande av journalisten Evan Gershkovich. De som gjorde det är mer kända än föreningen de själva företräder. Det var Utgivarnas ordförande, Bonniers Thomas Mattsson, tidigare chefredaktör för Expressen, Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld samt Viveka Hansson, programdirektör på TV4. Utgivarna har bara fem medlemmar. Det är: Tidningsutgivarna, TU, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, Utbildningsradion, UR, samt TV4. Fler medlemmar finns inte, men dessa borde ju räcka rätt långt... Men det gör de ju tyvärr inte gömda i den kuliss som Utgivarna blivit. De skulle nå fram bättre i sina egna kostymer som de mäktiga företag och organisationer de faktiskt är. Utgivarna bildades 2012 i någon form av eurofori som skapades av två personer. Det var Stampens koncernchef Tomas Brunegård och konsulten Ove Joanson, tidigare bland annat vd för SR och senare ordförande för dess ägarstiftelse. Detta var när tidningarnas självbild fortfarande var rätt vacker, inte minst på Stampen i Göteborg. Brunegårds entusiastiska och ibland goda idéer gillades av många och ogillades av andra som gärna kallade honom för "nyburgaren." Humorn i Göteborg döpte honom till detta då han rekryterades av Peter Hjörne till Stampen. Brunegård hade tidigare varit vice vd för Burger King... Idag är han bärare av ett dåligt rykte som en av tidningarnas dödgrävare. Det ligger en del i det, men listan kan göras lång på alla som såg och agerade fel och för sent. Detta oavsett om de var ägare, direktörer eller chefredaktörer. Även jag känner mig hemma i det gänget. Jag föreslog Tomas Brunegård som ordförande för TU då jag var ordförande för dess valnämnd. Vi föreslog i enighet honom efter en rätt komplicerad förankring, men det är en annan historia. Ove Joanson har en gedigen bakgrund i branschen. Han började som korre för Ekot och senare SVT i USA, vd för SR, kulturråd i USA och ordförande för ägarstiftelsen till SVT, SR och UR. Han blev slutligen konsult i egna företaget Media Conglomerat AB, "världens minsta konglomerat", som han själv sagt. Som konsult blev han rådgivare åt Tomas Brunegård i dennes nya roll på Stampen. Vad han gav för råd där vet nog bara de själva och gudarna, men branschpressen skrev att Joanson fick arvoden i miljonklassen. Ett resultat av deras samarbete var Utgivarna. Varför denna fråga engagerade de båda så starkt förstod jag inte först. Inte förrän det visade sig att Brunegård siktade på att bli ordförande för WAN. Det är en stor statusfylkd internationell organisation för tidningar, dess ägare och utgivare. Därför var Utgivarnas tillkomst nog viktigt för Brunegård som en merit inför ordförandevalet. Han lyckades! Den stora premiären för Utgivarna var på Bokmässan i Göteborg där den nya organisationen presenterades vid ett märkligt seminarium. Tomas Brunegård tog täten och lånade då retoriken från den frikyrkliga värld där han var och är mycket aktiv, idag som flygande hjälparbetare i fattiga länder. Det blev ett konstigt möte. Där stod mediernas främsta företrädare från SVT, SR och de övriga bredvid en entusiastisk Brunegård. De övriga verkade lite generade när denne började predika Utgivarnas lov. En minnesvärd tillställning. Hela branschen ställde dock upp på budskapet om att det vore bra om dessa fem medlemmar, få men mäktiga, uppträdde gemensamt utåt som värnare av tryck- och yttrandefriheten. Just detta understryks också av Kerstin Neld i Dagens Medias artikel om Utgivarnas besök vid ryska ambassaden. Hon är en tung makthavare inom medierna som företrädare för Sveriges alla tidskrifter. Hon är även särbo med Ove Joanson. Hela branschen, skrev jag. Kanske, kanske inte, men ingen talade däremot. Utom jag som bloggade kritiskt. Jag fattar än idag inte poängen med Utgivarna. Det vore bättre om SVT, TU, Sveriges Tidskrifter, SR, UR samt TV4 själva uppvaktar Kinas eller Rysslands ambassader. Likaså med sin egen tyngd i remisssvar till lagstiftarna med sina egna skarpt formulerade protester då det behövs. Alla vet vad SVT är och står för. Samma sak med TV4 och TU:s medlemmar som Bonniers tidningar Expressen eller Schibsteds Svenska Dagbladet. Nu uppträder de gemensamt i en förening som heter Utgivarna som varken ryssar, kineser eller svenskar vet något om. Det varken hörs eller syns. Det är synd. (Transparens: Jag känner de flesta nämnda tämligen väl, Ove Joanson sedan 1965) Känner du till föreningen Utgivarna? Knappast. Den saknar tyvärr tyngd. Det är märkligt eftersom dess medlemmar är mycket mäktiga i Sverige. Det är något sorgligt över Utgivarna eftersom dess budskap och mål är extremt viktigt. Som idag då dess ledande företrädare överlämnade en protest till Ryssland för dess fängslande av journalisten Evan Gershkovich. De som gjorde det är mer kända än föreningen de själva företräder. Det var Utgivarnas ordförande,Bonniers Thomas Mattsson,tidigare chefredaktör för Expressen, Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld samt Viveka Hansson, programdirektör på TV4. Utgivarna har bara fem medlemmar. Det är: Tidningsutgivarna, TU, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, Utbildningsradion, UR, samt TV4. Fler medlemmar finns inte, men dessa borde ju räcka rätt långt... Men det gör de ju tyvärr inte gömda i den kuliss som Utgivarna blivit. De skulle nå fram bättre i sina egna kostymer som de mäktiga företag och organisationer de faktiskt är. Utgivarna bildades 2012 i någon form av eurofori som skapades av två personer. Det var Stampens koncernchef Tomas Brunegård och konsulten Ove Joanson, tidigare bland annat vd för SR och senare ordförande för dess ägarstiftelse. Detta var när tidningarnas självbild fortfarande var rätt vacker, inte minst på Stampen i Göteborg. Brunegårds entusiastiska och ibland goda idéer gillades av många och ogillades av andra som gärna kallade honom för "nyburgaren." Humorn i Göteborg döpte honom till detta då han rekryterades av Peter Hjörne till Stampen. Brunegård hade tidigare varit vice vd för Burger King... Idag är han bärare av ett dåligt rykte som en av tidningarnas dödgrävare. Det ligger en del i det, men listan kan göras lång på alla som såg och agerade fel och för sent. Detta oavsett om de var ägare, direktörer eller chefredaktörer. Även jag känner mig hemma i det gänget. Jag föreslog Tomas Brunegård som ordförande för TU då jag var ordförande för dess valnämnd. Vi föreslog i enighet honom efter en rätt komplicerad förankring, men det är en annan historia. Ove Joanson har en gedigen bakgrund i branschen. Han började som korre för Ekot och senare SVT i USA, vd för SR, kulturråd i USA och ordförande för ägarstiftelsen till SVT, SR och UR. Han blev slutligen konsult i egna företaget Media Conglomerat AB, "världens minsta konglomerat", som han själv sagt. Som konsult blev han rådgivare åt Tomas Brunegård i dennes nya roll på Stampen. Vad han gav för råd där vet nog bara de själva och gudarna, men branschpressen skrev att Joanson fick arvoden i miljonklassen. Ett resultat av deras samarbete var Utgivarna. Varför denna fråga engagerade de båda så starkt förstod jag inte först. Inte förrän det visade sig att Brunegård siktade på att bli ordförande för WAN. Det är en stor statusfylkd internationell organisation för tidningar, dess ägare och utgivare. Därför var Utgivarnas tillkomst nog viktigt för Brunegård som en merit inför ordförandevalet. Han lyckades! Den stora premiären för Utgivarna var på Bokmässan i Göteborg där den nya organisationen presenterades vid ett märkligt seminarium. Tomas Brunegård tog täten och lånade då retoriken från den frikyrkliga värld där han var och är mycket aktiv, idag som flygande hjälparbetare i fattiga länder. Det blev ett konstigt möte. Där stod mediernas främsta företrädare från SVT, SR och de övriga bredvid en entusiastisk Brunegård. De övriga verkade lite generade när denne började predika Utgivarnas lov. En minnesvärd tillställning. Hela branschen ställde dock upp på budskapet om att det vore bra om dessa fem medlemmar, få men mäktiga, uppträdde gemensamt utåt som värnare av tryck- och yttrandefriheten. Just detta understryks också av Kerstin Neld i Dagens Medias artikel om Utgivarnas besök vid ryska ambassaden. Hon är en tung makthavare inom medierna som företrädare för Sveriges alla tidskrifter. Hon är även särbo med Ove Joanson. Hela branschen, skrev jag. Kanske, kanske inte, men ingen talade däremot. Utom jag som bloggade kritiskt. Jag fattar än idag inte poängen med Utgivarna. Det vore bättre om SVT, TU, Sveriges Tidskrifter, SR, UR samt TV4 själva uppvaktar Kinas eller Rysslands ambassader. Likaså med sin egen tyngd i remisssvar till lagstiftarna med sina egna skarpt formulerade protester då det behövs. Alla vet vad SVT är och står för. Samma sak med TV4 och TU:s medlemmar som Bonniers tidningar Expressen eller Schibsteds Svenska Dagbladet. Nu uppträder de gemensamt i en förening som heter Utgivarna som varken ryssar, kineser eller svenskar vet något om. Det varken hörs eller syns. Det är synd. (Transparens: Jag känner de flesta nämnda tämligen väl, Ove Joanson sedan 1965) Skickat från Outlook för Android

Urkonstig kampanj av Samsung om S23 och Watch5Pro

Den 4 april beställde jag hos Telenor en ny Samsung S23 Ultra med en Watch 5Pro. Fem dagar senare, på påskafton lämnade jag tillbaka allt. Gissa varför... Jag är mångårig kund hos Telenor och har varit nöjd. Nyligen gick min senaste låsning för abonnemanget ut. Måndagen den 3 april fick jag ett sms från Telenor med reklam: " Köp en mobil ur Samsung S23-serien och få en Watch 5Pro på köpet (värde 5390 kr)! Även skärmskydd ingår. Erbjudandet gäller så långt lagret räcker. https://www.telenor.se/short/1103753898615639E726 " Jag nappade direkt eftersom jag länge tänkt köpa en klocka med eSIM som kan ringa, ta emot mail och skicka sms från klockan utan att man har sin mobil i närheten. Ett byte passar mig dessutom bra eftersom min mobil blivit trött nu och gör konstiga saker som att stänga av ringsignalen, flytta eller kasta meddelanden och andra hyss. Dagen därpå var jag inne hos Telenor i Gävle. Jag betonade att jag främst var ute efter eSIM och säljaren visade mig en Watch5Pro. Jag bestämde mig direkt och valde dessutom den dyraste mobilen, en Ultra. Jag fick också löfte om hjälp med överföring och andra inställningar. Redan på skärtorsdagen kom hela paketet - hem till mig. Samma dag for min särbo och jag in till butiken och säljare nr 2 påbörjade överföringen. Det skulle ta ett tag och han kunde inte eSIM, men visste att detta funkade på klockan. Dessutom skulle han inte vara kvar då vi kom tillbaka. Han sa att säljare nr 3 skulle fixa eSIM då vi hämtade alltihop. Jag frågade om den säljaren skulle kunna fixa eSIM medan vi väntade. Han sa ja och en tjej intill honom, säljare nr 3, nickade glatt. När vi återvände började hon med mobilen direkt, en timme före stängning. Hon knappade och knappade i ungefär 40 minuter och försökte ringa något samtal. Vi vet inte om hon fick svar. Plötsligt sa hon att modellen av klockan inte klarade eSIM! Detta hade ingen av de tre säljarna sagt tidigare trots mina upprepade frågor. Jag fick där och då ingen förklaring. Jag försökte förhandla till mig någon vettig lösning, men det var tvärnobben. Enda lösningen var att jag köpte till en fungerande Watch5Pro till fullt pris, troligen mer än 6.000 kronor. Kollade inte. Jag sa att det kan leda till att jag lämnar tillbaka hela paketet värt drygt 16.000 kronor, tror jag, vid köp utan abonnemang. Ingen reaktion kampanjens regler gällde och inget annat. Vi kom överens om att min särbo och jag skulle åka in även på påskafton då säljare nr 1 också skulle jobba. Nr 3 ville då inte "garantera säkerheten" om jag lämnade paketet i butiken. Jag ville egentligen inte ta emot det som levererat inför en återlämning, men gjorde det ändå. Allt innehåll var ju också redan överfört. På påskafton gav jag dem en nedtecknad historia om hela händelsen och alla löften för att spara tid då saken skulle dras även för säljare nr 1. Först ville säljarna, nr 1 och 3, inte läsa, men gjorde det till sist medan vi gick och fikade. Sedan sa de nej till allting, inget klockbyte, ingen kompromiss och ingen kontakt med någon högre beslutsfattare. Detta trots att jag sa att detta nog leder till att jag kommer att lämna Telenor efter många år. Ändå bestänt njet på allt utom att jag kunde få återlämna och avsluta köpet och få tillbaka pengarna. Säljare nr 3 medgav slutligen på direkt fråga att hon inte visste att modellen i kampanjen inte klarade eSIM. Hon hävdade ändå envist att det stod "någonstans", men kunde inte visa upp det. Till sist sa hon att det stod på hemsidan. Där hittar jag bara olika modeller, ingenting om detta. Jag förvissade mig om och såg på att allt raderades och att mobilen blev fabriksåterställd. Jag vill poängtera att alla tre säljarna var trevliga och vänliga trots den rigida inställningen de förmedlade. Jag hoppar nu nog av Telenor även om jag brukar glömma fort... Återgår kanske även motvilligt till iPhone. Lämnade iPhone för många år sedan då jag inte gillar den princip om instängning Apple stenhårt följer; har man en iPhone ska också ha padda och dator mm från Apple. Efter ovanstående har jag fortfarande varje dag flera gånger på Facebook fått reklam om samma kampanj på Telenor för en Samsung S23 med en gratis Warch5Pro... Fan, skulle nog ha en sådan med eSIM...

Bra med fler namnpubliceringar!

(Detta är en come back av mig på bloggen efter en lång paus)

Nu har några medier publicerat namnen på gängledare, som "den kurdiske räven", 36-årige Rawa Majid från Uppsala. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är att sådana publiceringar inte skett tidigare och i fler sammanhang.

Lika konstigt är det att ansvariga utgivare ofta skriver och förklarar sitt publiceringsbeslut. 

Jag inser varför de gör det;  namnpubliceringar före fällande dom har varit sällsynta under flera decennier. Därför vill utgivarna väl förklara sig.

Pendeln svänger som alltid. De senaste namnpubliceringarna behöver inte vara ett tecken på att pendeln börjat röra sig, men man kan ju hoppas det. 

Jag slutade som ansvarig utgivare för Gefle Dagblad, GD,  2004 efter närmare 17 år i rollen. Jag kan inte påminna mig att jag i tidningen motiverade namnpubliceringar, eller motsatsen, en enda gång.

 Däremot diskuterades de snart sagt alltid inom redaktionen. Bra så, det är ju främst genom medarbetarna den ansvarige utgivaren ska verka, enligt min mening. 

Detta genom diskussioner på nyhetsmöten och redaktionskonferenser där åsikterna bryts mot varandra.

Externt når en utgivare långt även utan förklarande eller urskuldande krönikor genom möten med politiker, fack, företag, arbetsgivare, föreningar och myndigheter. 

Jag sa aldrig nej till ett möte eller en diskussion. Det skulle jag inte ha gjort idag heller, inte ens med Sverigedemokraterna vars politik jag ogillar. 

Under senare år har utgivarnas förklarande krönikor följt trenden om transparens, inte minst då detta uppmuntrats av hur senare press- och medieombudsmän agerat. Dock inte, som jag uppfattat det, av nuvarande medieombudsmannen, MO, Caspar Opitz.

Han verkar själv ligga lågt i den offentliga debatten jämfört med till exempel sin närmaste företrädare Ola Sigvardsson. 

Det tycker jag jämförelsevis är bättre eftersom MO primärt har en granskande roll i det etiska systemet.

Det är inte bra om MO framträder ofta och hävdar vad som är rätt eller fel utgivarbeslut. Det kan påverka osäkra utgivare som därför kanske inte själva kommer fram till ett beslut. De vill ju göra "rätt". 

Rätt eller fel finns inte i en utgivares beslut. En MO som är flitig i debatten kan ju få rollen av en rikslikare för utgivarna.

MO:s uppdrag är att bedöma om en publicering ryms inom det publicistiska regelverket eller ej. Detta ska ske efter publiceringen. 

MO kan skicka ärendet vidare till Mediernas Etiknämnd för att få publiceringen prickad om den bedöms bryta mot reglerna.

Det är ett bra system för att stimulera diskussionen om mediernas etik. Man får dock inte tro att de etiska reglerna är tvingande som lagar, det är rekommendationer. 

En ansvarig utgivare får etiskt sätt publicera vad som helst som ryms inom den generösa tryckfrihetens lagparagrafer.

Som utgivare på GD publicerade jag oftare än andra namn och bild på brottslingar. Likaså på prickade advokater och mäklare. Även på politiker, topptjänstemän och företagare då andra medier låtit dem förbli anonyma då de gjort bort sig på ett allvarligt sätt. 

I dessa sammanhang har jag, utan alla andra jämförelser, känt mig befryndad med till exempel tidigare utgivare som Jan Wifstrand, Sydsvenskan och DN, samt Bo Strömstedt, Expressen.

Likaså med Thorbjörn Larsson och Anders Gerdin på Aftonbladet, Börje Alström och senare Mats Åmvall på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Anders Ahlberg på VLT icke att förglömma.

Alla kloka utgivare som förstod sin roll och förvaltade ensamansvaret väl.

Av idag aktiva utgivare tänker jag först på Lennart Håkansson som är utgivare för sajten Affärer i norr och dess nyhetsbrev. 

Där är kontroversiella namnpubliceringar säkert ovanliga, men om det bränner till vet jag hur han agerar som en självständig utgivare. Det visade han gång på gång som ansvarig utgivare för NSD i Luleå. 

Bland aktiva ansvariga utgivare inom den traditionella dagspressen tänker jag på Daniel Nordström, chefredaktör på VLT i Västerås. 

Vi har i tuff polemik varit helt oeniga om orsakerna  kring Mittmedias öde och är säkert det fortfarande, men jag respekterar hans självständighet som utgivare. 

Han har, om jag minns rätt,  tagit beslut om publiceringar som han också fått kritik för, från medarbetarna, facket och MO och Mediernas Ettiknämnd. Men han har inte backat. Så är det och så ska det vara med ensamansvaret.

(Transparens: jag har tidigare som headhunter rekryterat Daniel till jobbet som chefredaktör på Arbetarbladet)

Här måste även tryckfrihetens ständige försvarare och förklarare Nils Funcke nämnas. Han kan med sitt envisa värnande av vår tryckfrihet säkert uppfattas som jobbig ibland, som då han pratar om koranbrännaren. 

Han borde borde dock ha blivit juris hedersdoktor vid det här laget!  Vem skulle annars bli det?

Efter många namnpubliceringar i GD, som andra, utgivare avstod ifrån, kände jag mig rätt ensam i sammanhanget. Det var och är helt ok, det hör till rollen som utgivare och ska så vara. 

Uttrycket "ensamansvaret" är ett honnörsord och viktigt begrepp i allt som rör tryckfriheten och dess reglering i grundlagen. Det måste vårdas.

Den ansvarige utgivaren ska besluta själv och ensam ta på sig ansvaret för en publicering, inför ägarna, läsarna, medarbetarna och juridiskt inför domstol.

Den ansvarige utgivaren bör till och med snabbt ta på sig ansvaret i lägen då han eller hon inte ens känt till en viss publicering av en omstridd artikel, bild eller annons. 

Vad utgivarnas försiktiga hållning under de senaste decennierna betytt för läsares, lyssnares och tittares vilja att betala för nyheter kan man bara spekulera i. 

Att tolka medieetiken hårdare än vad de traditionella medierna fortfarande gör lär dock bli svårt.

Medieetiken lär aldrig återvända till den tid då tidningar publicerade namn på rattfyllon. 

Det varken hoppas eller tror jag, men lite mer fart på pendeln mot en bättre nyhetsjournalistik med fler namnpubliceringsr kan man väl få hoppas på...

Tröga medier i Sverige om historisk världsnyhet

 Märkligt att stora svenska medier först sent och fåordigt rapporterat idag om att bron mellan Krim och Ryssland brinner och delvis raserats. Om jag minns rätt dök nyheten upp på Twitter runt 06.15.

Endast Expressen var snabbt ute med världsnyheten  och bilder från Twitter och Ukraina. Aftonbladet kom fåordigt senare. DN och SvD likaså.

Ekot sa ingenting om saken i sändningen 07.00 utan först 08.00. I TV4 Nyhetsmorgon, som saknar text-tv,  kom nyheten i första sändningen 08.00 medan SVT, utan någon nyhetssändning under lördagsmorgonen, meddelade saken först runt 08.30-tiden på Text-tv. Tills dess toppade man där med att ungdomar olagligt trimmar A-traktorer...

Är det bekvämlighet, dålig organisation, konstig nyhetsbedömning eller ett extremt utslag av källkritik som gör att nyhetsförmedlingen är så trög?

Jovisst, ingen visste om det var en attack av Ukraina eller en olycka. Men att det brann var ändå ett faktum enligt några av de tidiga källorna, som Kevin Rothrock på oppositionella ryska sajten Meduza, KyivPost och en korrespondent från The Econonist, Oliver Carrol.

Så branden som sådan på denna extremt viktiga bro för Ryssland skulle naturligtvis rapporterats.

Kan detta ändå bero på att Sveriges medier tagit helg. Påminner mig om nyheten för några år sedan om att flygvapnet inte mötte ryska plan som kränkte Sveriges luftrum. Piloterna hade fått ledigt för att fira påsk.  

(Denna text ligger också ute på mitt Facebok-konto)

Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Åsa Passanisi ny chefredaktör på Mål & Medel

 Åsa Passanisi är ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Livsmedelsarbetarförbundets tidning Mål & Medel. Därmed är mitt aktiebolag Utkik Media klar med ytterligare ett uppdrag där jag varit anlitad för att biträda LO Mediehus AB i rekryteringsprocessen. Åsa Passanisi kommer närmast från contentbyrån Spoon Agensy och efterträder Thelma Kimsjö som varit tillförordnad chefredaktör.  

LO Mediehus ägs av LO och ger ut dess tidning Arbetet samt de olika fackförbundens medlemstidningar. Som Kommunalarbetaren och Livs tidning Mål och Medel.

Mitt bolag har tidigare medverkat vid rekryteringen av chefredaktörer till dessa tidningar, d v s Yonna Valtersson till Arbetet och Anna  Körnung till Kommunalarbetaren samt nu Åsa Passanisi till Mål & Medel. Tidningarna utgivna av LO  Mediehus når miljontals läsare.

Sedan 2005 har Utkik Media och jag dock mest jobbat som rådgivare i skilda frågor åt koncerner inom dagspressen och då oftast som headhunter. Jag har medverkat vid rekryteringen av till exempel Hanna Stjärne som chefredaktör och vd till UNT och Charlotta Friborg till samma jobb på Corren. Båda har sedan gått vidare till SVT

Utkik Media har också varit anlitat då Gunilla Kindstrand blev chefredaktör för Hälsingetidningar, Anders Ingvarsson för Norrländska Socialdemokraten och  Daniel Nordström för Arbetarbladet. Flera av dem har idag nya roller, i andra branscher, som företagare eller som Nordström som nu är chefredaktör för VLT.

Jag har även haft uppdrag för Stampen, Expressen, SVT och Sveriges Radio, Hallpressen och Mittmedia med flera företag.  Jimmie Näslund, som jag rekryterade som chefredaktör till Örnsköldsviks Allehanda, är idag koncernchef för VK Media med bland annat Västerbottens-Kuriren och Folkbladet.

Interna rekryteringar har varit speciella att jobba med då de berörda inte alltid känt till, och oftast fortfarande inte gör det, att jag varit anlitad för att väga deras namn mot andra. Kalle Sandhammar på UNT är dock väl medveten om detta då jag var med om att rekrytera honom i konkurrens med  externa kandidater, till jobbet som chefredaktör och vd på UNT. Han kom då från NSD som hade samma  ägare, NTM, som UNT. 

Åsa Passanisi har tidigare varit verksam på Innerstadspress. Hon har också haft olika roller på Aftonbladet.

 

Utkik Media rekryterar chefredaktör åt Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel

I dag har mitt företag Utkik Media fått ett nytt uppdrag. Jag ska biträda LO Mediehus AB vid rekryteringen av en chefredaktör till tidningen Mål & Medel. Det är Livsmedelsarbetareförbundets tidning och jag har tidigare haft flera liknande uppdrag åt LO Mediehus AB. Tjänsten är utannonserad och ansökningstiden går ut den 30 december. 

LO Mediehus AB är LO:s företag som ger ut Arbetet, Kommunalarbetaren och ett antal andra fackföreningstidningar. Mål & Medel har hittills inte anslutit sig till LO Mediehus AB som bildades för ett antal år sedan. 

Man valde då i stället att bo kvar hos huvudmannen Livsmedelsarbetareförbundet. Nu vid årsskiftet ansluter sig dock tidningen till LO Mediehus AB och flyttar därmed till dess fina lokaler på Klara Norra Kyrkogata i Stockholms city. 

Ändringen innebär också att tidningen kommer in i ett större redaktionellt sammanhang som bland annat ger den större digitala resurser. Mål & Medel har en upplaga på 28.500 ex (TS) och kommer ut med 12 nummer per år. 

 Mål & Medel hade tidigare Malin Klingzell Brulin som uppmärksammad chefredaktör. Hon avled i våras. Nu är Thelma Kimsjö tillförordnad chefredaktör. Hon har tidigare varit chefredaktör för bland annat VLT. 

Jag startade mitt företag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, 2005. Jag har sedan dess arbetat åt en lång rad olika medieföretag med utredningar, organisationsfrågor, mentorskap, publicistisk rådgivning och inte minst rekryteringar. Jag har som headhunter varit anlitad för ett 40-tal rekryteringar av chefredaktörer, redaktionschefer och andra mediechefer.

Swedin efter Klepke på Arbetet

 I dag har tidningen Arbetet presenterat sin nya politiska redaktör. Det blir Daniel Swedin som närmast arbetat i regeringskansliet som talskrivare åt statsministern. Mitt bolag Utkik Media har biträtt Arbetet i rekryteringsprocessen.

Arbetet ägs av LO genom sitt bolag LO Mediehus AB. Redaktionen arbetar självständigt och oberoende gentemot LO. Chefredaktör och ansvarig utgivare är Yonna Waltersson.

Arbetet har en viktig roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare och vänder sig till fackliga företrädare, arbetsmarknadens olika aktörer, politiker och opinionsbildare.

Tidningen har bytt både namn och format många gånger sedan dess föregångare, tidningen Fackföreningsrörelsen, kom ut 1921. Tidningen fyller således 100 nu i år.  

Daniel Swedin blir 38 år den 4 april, kommer från Grängesberg och bor i Vällingby. Han rekryterades till statsrådsberedningen för ungefär ett år sedan och kom då från ledarredaktionen på Aftonbladet.  

Han har i olika omgångar under närmare tio år haft olika roller inom Aftonbladets redaktion. Tidigare har han också jobbat på bland annat Dalarnas Tidningar. Han har också varit forskare vid SOM-institutet.

Sedan 2005 har jag som konsult genom mitt bolag Utkik Media anlitats som rådgivare i den löpande verksamheten, utredningar, mentorskap och rekryteringar. Det har varit uppdrag åt bland annat NSD, ÖA,  ÖP, Corren, Expressen, SVT, UNT, JP, Smålands-Tidningen, Arbetarbladet, Stampen, VK Media och Norran.

Daniel Swedin tillträder sin nya tjänst på Arbetet den 3 maj. Han tar då över som politisk redaktör efter Martin Klepke som blir deltidspensionär, men också fortsätter medverka på ledarsidan.

 

Utkik Media biträder Arbetet vid rekryteringen av politisk redaktör

Tidningen Arbetet söker en ny politisk redaktör. Mitt bolag Utkik Media har anlitats för att biträda tidningen i rekryteringsarbetet. Jag har tidigare medverkat vid rekryteringen av chefredaktörer till flera tidningar inom LO Mediehus AB, som ägs av LO.

Rekryteringsarbetet har nyligen inletts och tjänsten är utannonserad. Det är ett kvalificerat jobb som naturligtvis kräver mycket kunnande, entusiasm och integritet av den som anförtros uppgiften. Arbetet och dess ledarsida har ju också, minst sagt, en inflytelserik position i den politiska debatten.

Därmed bör tjänsten som tidningens politiske redaktör vara ett drömjobb för den som ska driva ledarsidan och dess värderingar vidare. Dess mångårige redaktör Martin Klepke blir deltidspensionär, men fortsätter också att medverka på ledarsidan.

I år fyller Arbetet och dess föregångare 100 år. Tidningen hette först Fackföreningsrörelsen och bytte senare namn flera gånger. Under våren 2012 bytte den slutligen namn från LO-Tidningen till Arbetet. Sedan 2015 ingår den i LO Mediehus AB tillsammans med flera andra förbundstidningar. 

Jag har efter tiden som chefredaktör för Gefle Dagblad från 2015 verkat som konsult och rådgivare till främst medieföretag genom mitt bolag Utkik Media, formellt hos Bolagsverket Utvalnäs Media- och Kommunikation AB. Uppdragen har skiftat, men har med tiden kommit att domineras av rekryteringar då jag på skilda sätt biträtt olika medieföretag.

Bland uppdragsgivarna finns utöver LO Mediehus AB bland annat UNT, NSD, ÖP, Arbetarbladet, Hälsingetidningar, Smålandstidningen, SVT, Jönköpings- Posten, Norran, Expressen, Corren, Folkbladet Västerbotten och Allehanda med flera.

Anna Körnung ny chefredaktör på Kommunalarbetaren

 I dag blev det klart att tidningen Kommunalarbetaren, KA, får Anna Körnung som ny chefredaktör och ansvarig utgivare. Hon tillträder den 1 januari. Jag har genom mitt bolag Utkik Media biträtt KA och LO Mediehus i rekryteringsarbetet.

Anna Körnung är en erfaren, kunnig och drivande publicist efter en rad olika uppgifter som medieledare. Senast som arbetande styrelseordförande för Utgivarna, d v s branschens ganska nya övergripande paraplyorganisation där TU-Medier i Sverige, Sveriges Tidskrifter, SVT, Sveriges Radio, Utbildningsradion och TV4-gruppen är medlemmar.

Dit kom Anna Körnung i våras sedan hon slutat som chefredaktör för Mitt i-tidningarna i Stockholm i samband med dess ägarbyte. Dessförinnan bland annat chefredakör Veckans Affärer, redaktionschef Fokus samt olika chefsroller inom Svenska Dagbladets ledningsgrupp och tidigare liknande uppdrag inom Aftonbladets ledningsorganisation. 

Jag har genom mitt bolag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media och Kommunikation AB, anlitats som konsult rörande olika utredningar och projekt sedan 2005. Rekryteringar av chefredaktörer och andra medieledare blev tidigt en betydande del av verksamheten med uppdrag gällande till exempel Norrländska Socialdemokraten, Östersunds-Posten, Norran, Upsala Nya Tidning, Arbetarbladet, SVT och Corren.  

 

Åtta nya chefredaktörer - oväntat namn till Gefle Dagblad

Utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, kan väcka förvåning. Detta med tanke på en uppmärksammad händelse 2012 då hon var tidningschef och ansvarig utgivare på Nerikes Allehanda, NA. Hon hade då plagierat texter av andra skribenter. Efter upptäckten bad hon direkt om ursäkt och sa att det skett oavsiktligt på grund av slarv. Hon valde ändå att säga upp sig.

Mittmedias affärschef Mikael Nestius var då på Bonnier Business Media och såg då trots detta henne som kompetent. Han rekryterade henne till ett toppjobb inom Bonnier. Och så även nu då Bonnier rivstartat renoveringen av Mittmedia med en ny organisation och åtta nya chefredaktörer.

De flesta är rekryterade inom Mittmedia från tidigare roller som till exempel nyhetschefer på respektive tidning. Katarina Ekspong är nu redaktionschef på Dagens Medicin inom Bonnier där hon också haft ledande roller på till exempel branschtidningen Resumé. Katarina Ekspong har också varit chefredaktör på Norrtälje Tidning under fyra år.

Hittills har Daniel Nordström varit chefredaktör för sju tidningar inom Mittmedia, men den nye ägaren Bonnier News har klokt nog tidigt sagt att alla lokaltidningar ska ha sin egen chefredaktör. I början av augusti utsågs därför Helena Tell till ny chefredaktör och nyhetschef på Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.

Samtidigt utsågs Julia Engström till detsamma på Fagersta-Posten och Mats Wikman på Sala Allehanda. Nordström fortsätter dock av någon anledning som ansvarig utgivare för några av titlarna parallellt med sitt uppdrag som chefredaktör och ansvarig utgivare på VLT. 

I slutet av månaden blev Gabriel Ehrling Peres, ledarskribent på Dalarnas Tidningar, ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Avesta Tidning. Dagen därpå utsågs nyhetschefen på Örnsköldsviks Allehanda, Sandra Bygdén Shameh, till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen.

Och dagen därpå var det dags för nästa utnämning då Oskar Nord blev chefredaktör för Tidningen Ångermanland, TÅ, som tidigare ersatt Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, men då som en edition till Allehanda. Nu får TÅ en egen chefredaktör. Oskar Nord kommer från Sundsvalls Tidning där han varit bland annat nyhetschef.

Bara några dagar senare blev  Carl Juborg utsedd till chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtälje Tidning. Han har varit nyhetschef på den centraliserade sportredaktionen inom Mittmedia, men den decentraliseras nu dessbättre av de nya ägarna. Juborg har tidigare jobbat på Expressen som bland annat nyhetschef.

Den 3 september presenterades också Lillan Hedlund som ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Länstidningen i Södertälje. Hon har senast varit redaktionschef för Mittmedias tidningstitlar i Västmanland och Stockholmsområdet.

En dag senare var det dags igen då Mikael Nestius presenterade Katarina Ekspong som ny chefredaktör och utgivare för Gefle Dagblad. För den viktiga transparansens del och trovärdighetens skull hade det nog varit klokt av både henne och Nestius att också redovisa misslyckandet på NA som både hon själv och han kommenterat på ett bra sätt då hon fick jobb hos Bonnier. Det är klokt och bättre att nämna denna trista ryggsäck än att låtsas som om den inte finns.

Av samma skäl vill jag för transparensens skull nämna att jag jobbat närmare 40 år på GD och senast som chefredaktör och utgivare närmare 17 år. Jag känner Daniel Nordström väl då jag senare som konsult rekryterat honom till Arbetarbladet som chefredaktör. Jag har också träffat eller ytligt haft kontakt med såväl Mikael Nestius som Katarina Ekspong, Oskar Nord och Helena Tell, men inte de övriga nämnda även om jag nog är vän på Facebook med några av dem.

Det mest intressanta med utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör tycker jag är att Bonnier News genom Mittmedias affärschef Mikael Nestius frimodigt satsar på en som de bedömer som en bra publicist trots en allvarig anmärkning i vederbörandes ryggsäck. Det måste finnas en bortre gräns för hur länge man ska belastas för felsteg tidigare i livet.
Det blir intressant att följa alla dessa tidningstitlar med sina nya chefer. Måtte dessa lyckas med allt nytt som ofta går på tvärs mot den tidigare koncernledningens syn på vad som var en bra lokal journalistik. Och flera chefredaktörer inom Mittmedia skriver här och där nu sin vana trogen att ”detta blir bra” trots att de nya ägarnas inriktning och metoder går helt emot de tidigare ägarnas programförklaring som de då lojalt accepterade. Jag hoppas de får rätt denna gång till skillnad mot förr. 

  

  

Vem kan ta över efter Thomas Mattssons oväntande avgång?

Idag avgick oväntat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Han har varit en av de tyngsta utgivarna i Sverige under tio år.  Det är en lång tid på en så tuff position och han kan mycket väl själv tycka att det är dags. Det är dock svårt att ta in då det inte är likt honom.  Det skulle inte förvåna om Thomas Mattsson med sin integritet snarare nått vägs ände i den ständiga diskussionen i alla mediehus om avvägningen mellan den publicistiska verksamheten och kravet på lönsamhet. Och vem kan ersätta honom?

Det var på fredagen vid tolvtiden som Thomas Mattsson själv meddelade redaktionen att han avgår med omedelbar verkan. I en lång krönika sammanfattar han sin tid på Expressen under nästan 25 år, varav tio år som ansvarig utgivare och chefredaktör.

I en tv-intervju för Expressen talar om hur det varit, men i stort sett ingenting om vad som komma skall. Han svarar fåordigt om att han ska vara ledig och sedan jobba ”med några projekt inom Bonniers”. Thomas Mattsson är landets ledande publicist, modig, tuff, klok och engagerad med en stor arbetskapacitet vid vilken tid som helst på dygnet. Men att jobba med något projekt tror jag inte är hans grej om det inte är ett enormt stort, viktigt och framåtsyftande projekt.

Bonnier News tog i våras över krisande Mittmedia, ett projekt som jag vet att Thomas Mattson varit djupt engagerad i tillssammans med de övriga i koncernledningen. Där förefaller allt rulla på under den ledning Mittmedia fått, t ex i affärschefen Mikael Nestius. Bonnier News har redan mött några överraskningar, som betydligt sämre ekonomi än vad man trodde för ÖP i Östersund och  Allehanda i Övik.  Och det leder till att journalister sägs upp, vilket Bonnier News i princip lovat undvika.

Jag har svårt att tro att det kan finnas en intressant roll för Thomas Mattsson i det sammanhanget, även om han förekom i spekulationerna om vem som skulle få det uppdrag som Nestius nu har.

Vi får se vad som händer efter denna oväntade nyhet, en fredag mitt i semesterperioden. 

Det är precis så börsföretag brukar gå ut med känsliga uppgifter om verksamheten för att minimera publiciteten. En iakttagelse som jag tror också skulle ha nämnts i den saknade legendariska podden Mattsson & Helin där konkurrenterna Thomas Mattson och Jan Helin, Aftonbladets dåvarande chefredaktör, pratade och kommenterade det mesta i mediutvecklingen. Deras podd initierade på sitt sätt den ökande transparensen inom medierna. 

Podden upphörde då Jan Helin lämnade Aftonbladet för att bli programdirektör på SVT. Ett viktigt publicistiskt jobb, men ändå mindre synligt än utgivarskapet i Aftonbladet. Och nu lämnar måhända även Thomas Mattsson offentlighetens mediediskussioner. Illa, illa, men jag hoppas jag har fel och att han dyker upp i något viktigt sammanhang.    

Vad orsaken till avgången än är så känns det lite overkligt att Thomas Mattson kanske inte längre finns med i mediedebatten där han länge varit aktiv och oftast klok, i Expressen, på sin blogg och på en lång rad scener i Almedalen och på Bokmässan. Ingen mediedebatt utan Mattsson.

Nu blir Klas Granström tf chefredaktör och Karin Olsson tf ansvarig utgivare. Det är mycket erfarna publicister och ledare, Granström som chef för digitala medier och Karin Olsson som kulturchef och stf ansvarig utgivare. Både de och redaktionschefen Magnus Alselind med flera framträdande medarbetare inom Expressen kan säkert finnas med i diskussionen om ägarna söker en intern lösning vilket gjorts tidigare, bland annat Bo Strömstedt och Thomas Mattsson.

Och vill Bonnier News rekrytera externt så finns det naturligtvis spontant intressanta namn, även med  erfarenhet av Expressen. Som Katrin Säfström, tidigare chefredaktör för bland annat Kvällsposten, Nerikes Allehanda och Folket. Nu är hon kanalchef för Sveriges Radio P4 i Sörmland. Eller Mats Ottosson med en lång erfarenhet i olika roller på Expressen, senare bland annat ansvarig utgivare för tidningarna inom Hall Media, nu vd och ansvarig utgivare för Newsgruppen i Sverige AB med Linköping och Norrköping News.
Och därutöver också många andra kompetenta personer som förhoppningsvis kan ta över det krävande uppdraget efter Thomas Mattsson. Vem vet, det kanske redan finns en idé inom Bonnier News och hos dess koncernchef Anders Eriksson om vem som ska rekryteras.
Kompletterad och korrigerad 2019-07-12 kl 22.46, 23.37

       

Sju chefredaktörer sökes

Idag informerades Mittmedias personal om att 50 annonsförsäljare kommer att sägas upp som den första större åtgärden av den nye ägaren Bonnier News. Dessutom ska det enligt uppgift också den så kallade virtuella desken läggas ner och koncernen ska rekrytera sju nya chefredaktörer. Sedan en tid är det även klart att personalchefen Carin Andersson och företagsmarknadschefen Staffan Lönner  lämnar koncernen.

Redan i samband med övertagandet stod det klart att Bonniers inte gillade att ett antal titlar saknade egen utgivare. Anders Ingvarsson är till exempel chefredaktör och utgivare för Hälsingetidningar med sina fyrar editioner, men också för Gefle Dagblad. Karin Näslund  är chefredaktör för Sundsvalls Tidning, men också för Allehanda i Örnsköldsvik med edtionen Tidningen Ångermanland i Härnösand.

Utgivaren för flest tidningar och sajter är Daniel Nordström. Han är chefredaktör för VLT, men ansvarar också för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter.

Så vill inte Bonniers ha det eftersom det strider mot hela tanken med en lokaltidning. Vilka tidningar som nu får en egen utgivare är oklart, men enligt uppgift kommer ytterligare några utgivare att rekryteras senare

Utöver den stora omorganisationen av annonsförsäljningen, som samordnars med Bonnier News, och  rekryteringen av chefredaktörer så är också beslutat att den virtuella desken ska avskaffas. Få har förstått poängen med den, men om jag har fattat rätt är den ett exempel bland andra på Mittmedias centralisering av olika funktioner,  inte sällan i strid mot idén med en lokaltidning.

Av samma  skäl är det ingen djärv gissning att varumärrket MittMedia avskaffas. Det är ju inte MittMedia man prenumererar på, utan Gefle Dagblad, Dalademokraten eller Sala Allehanda. Det ska bli intressant att se när detta sker.  

Korrigerad 2019-05-28 kl 22.55

Tidningshistoria skrivs varje dag, presstöd till GD!

Nu skrivs det tidningshistoria snart sagt varje dag. MittMedia sålt till Bonnier och Stampen till norska Polaris. GP får 40 miljoner i presstöd. Nerikes Allehanda 25,2 miljoner. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski pucklar på Stampens fd huvudägare Peter Hjörne. Jan Scherman hoppar in i den debatten som verkar utvecklas till ett rejält kattslagsmål. Och idag fick vi veta att Gefle Dagblad får drygt tio miljoner i statligt stöd efter närmare fem decenniers konsekvent hård kritik mot presstödet. Ur led är tiden...

Bläcket hade knappt torkat på kontraktet om MittMedias försäljning till Bonnier News innan nästa storaffär blev klar. Norska Polaris Media tillsammans med de svenska koncernerna NWT och VK Media fick inte ta över MittMedia, men däremot familjen Hjörnes Stampen med kronjuvelen Göteborgs-Posten, GP.

Det är två historiska affärer som nog ingen i branschen hade vågat förutse för ett antal år sedan.  Både Stampen och MittMedia har varit uppmärksammade och respekterade medieföretag innan de började få problem och till sist blev konkursmässiga.  Deras vandring från storhetstiden mot avgrunden kommer säkert att studeras av forskare.

Intressant i sammanhanget är utvecklingen för presstödet som tjuvstartade under 60-talet och blev permanent under 70-talet. GP får trots sin ställning på en monopolmarknad 40 miljoner per år i mediestöd. Detta till en tidning som historiskt sett varit starkt kritisk till stödet om jag inte minns fel. Och som under senare år kostat skattebetalarna hundratals miljoner kronor.

Och idag blev det känt att även Gefle Dagblad får ett mediestöd på 10,4 miljoner kronor per år. Om jag inte är riktigt säker på GP:s och familjen Hjörnes syn på statliga stöd historiskt sett så är jag däremot tvärsäker på att Gefle Dagblad ända sedan presstödets begynnelse varit skarpt kritiskt mot statens inblandning i tidningsbranschen genom stödet. Där är jag stolt medskyldig...

Jag har engagerat mig starkt i kritiken mot statsstödet som under många år negativt påverkade GD:s förmåga att konkurrera med Arbetarbladet. Redan på sjuttiotalet skrev jag en ledare under rubriken ”Presstödet korrumperar” sedan en känd mediedirektör varit en hård kritiker av stödet, men sedan på ett pinsamt sätt ändrat uppfattning då han förstod att den egna tidningen skulle få en dyrare distribution om konkurrenten skulle förlora sitt stöd och läggas ned.
Den ledaren följdes av andra ledare och texter i GD av olika skribenter, alltid med ett kritiskt anslag mot statsstödet. Stödet har ofta försvarats med att det lett till att främst socialdemokratiska tidningar räddats. Så kan det vara, men statsstödet har också varit kontraproduktivt då reglerna förhindrat kostnadsminskade samarbeten mellan tidningar. Detta även sedan de fått samma ägare. Ett framsynt försök inom VK Media är ett exempel.

Nåväl, idag är det inte lika lätt att vara kritisk mot statsstödet med tanke på den dramatiska utvecklingen för mediehusen. Vi lever ju nu i en helt annan verklighet än för bara 20 år sedan och bakåt i tiden. Principiellt sett är jag lika kritisk i dag mot statsstöd som tidigare, men det är lätt att förstå vad miljonstöden i detta läge kan betyda för både GP, NA och GD och tidigare mottagare.  

Självklart ska mediehus söka pengar om de, precis som GD, plötsligt omfattas av regelverket. Om jag minns rätt sa GD:s chefredaktör Anders Ingvarsson i samband med ansökan att han hade begått tjänstefel om tidningen inte hade ansökt om mediestödet. 

Däremot undrar jag om inte statens stöd till medierna genom utvecklingen är på väg att avskaffas av andra skäl än ideologiska. Stödet går till tidningar som når färre än 30 procent av hushållen på utgivningsorten. Därför har till exempel Arbetarbladet sedan sjuttiotalet fått miljoner i presstöd, men inte Gefle Dagblad. Tidigare sa man att stödet skulle gå till ”andratidningar.” 

Nu börjar det således också att delas ut till förstatidningar och det var nog inte tanken då reglerna skrevs på så sätt att främst s-tidningar skulle få stöd. Svenska Dagbladet hamnade också i den grupp som fick och får mediestöd och har under årens lopp därför kommit att fungera som ett alibi i debatten för och emot stödet.

Nu går stödet till de stora borgerliga mediekoncerner som tagit över s-tidningarna. Om flera förstatidningar ramlar ner under procentreglerna så får nog politikerna problem. Pengarna kommer inte att räcka till. I så fall blir nog inte mediestödet långvarigt.  

Korrigerad 190417 kl 12.13

          

Den 9 april börjar Bonniers renovering av MittMedia.

Den 9 april blir en spännande dag för MittMedias alla chefredaktörer med flera. Då kallar MittMedias nye affärschef Mikael Nestius dem till ett möte för att diskutera det som komma skall sedan Bonnier News tagit över koncernen. Då ska Nestius förmodligen informera om vad de nya ägarna vill göra åt de centrala staberna. Det blir troligen starten för en decentralisering av det mesta som MittMedia hittills centraliserat. Återuppbyggnaden inleds.

Detta berördes i går onsdag då affären formellt blev klar och chefer från MittMedia och Bonnier News träffades vid ett gemensamt möte. Gissningsvis deltog nog mellan 70 och 90 chefer som fick en försmak av vad Bonnier News vill med MittMedia. Kanske inte så detaljerat, men flertalet förstod nog vad som är på gång.

Detta då inte minst vad det gäller centraliseringen av verksamheten inom MittMedia. Bonnier har tidigt och tydligt menat att de 28 tidningstitlarnas lokala journalistik är viktigast av allt. Med detta följer naturligtvis också en kritisk syn på centraliseringen i hela sin vidd hittills inom MittMedia. Det som kan finnas lokalt ska också göra det.

En av de första åtgärderna som presenterats kan vara att den så kallade virtuella desken avskaffas. De flesta utanför MittMedia har nog aldrig riktigt förstått poängen med den. Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, så har man byggt en organisation där medarbetare på skilda orter är ansvariga för vad som läggs ut på andra tidningars sajter bortom hemorten inom koncernen. Men inte på den egna hemorten….! Men jag kan, och hoppas, att jag har helt fel för det låter ju rätt obegripligt. 

I Örnsköldsvik kommer säkert många nuvarande och tidigare läsare av Allehanda, ÖA, att bli glada. Där har MittMedia på försökt avskaffat morgondistributionen med tidningsbud och i stället delat ut tidningen med posten senare under dagen. Bonnier News är skarpt kritisk till den metoden och på mötet i onsdags var det tämligen uppenbart genom olika uttalanden att Allehanda troligen återgår till morgondistribution.

Bonnier News partner som minoritetsägare i MittMedia och norska  Amedia, fanns på plats i onsdags, bland annat genom Amedias  vd Are Skogsdal. Han sa att alla 73 tidningar i framgångsrika koncernen Amedia har egna lokala chefredaktörer. Underförstått är det nog så Amedia och Bonnier News vill ha det så långt det går även i Sverige. Och det är egentligen ingen överraskning med tanke på tidigare uttalanden av Bonnier News.

Det innebär dock att det finns en del att göra för de nya ägarna till MittMedia om de vill ändra den rådande ordningen inom koncernen. En lång rad tidningar inom MittMedia har i dag delat utgivarskap mellan flera titlar. Det är ingen bra modell.

Det intressantaste uttalandet i onsdags svarade därför nog norska Amedias ekonomichef, vars namn jag inte minns, som sa att dess koncerns alla chefredaktörer har fått mål som de ska nå. Om de inte lyckas så ”byts de ut direkt.”

       

MittMedias chefer får nya överrockar av Bonnier

MittMedia med sina 28 dagstidningar leds nu av en ”interimistisk ledningsgrupp” sedan Bonnier News idag tagit över koncernen. Där ingår alla i den tidigare koncernledningen. Detta kan säkert väcka undran eftersom Bonnier News strategi går på tvärs emot mycket av det MittMedia gjort. Alla i den tidigare koncernledningen ska dock rapportera till tunga namn i Bonnier News. De kan väl därmed sägas ha fått varsin överrock.

Dessa ingår i gruppen, inom parantes Bonniers chefer som de ska rapportera till:  
Anders Eriksson, vd.
Mikael Nestius, affärschef.
Carl-Johan Bergman, redaktionell chef (Mikael Nestius).
Daniel Bertils, affärsutvecklingschef print (Mikael Nestius).
Anna Joneby, privatmarknadschef ( Mikael Nestius).
Thomas Wilsson, CFO (Emil Viklund, CFO Bonnier News).
Staffan Lönner, företagsmarknadschef (Alexander Lydecker CCO Bonnier News).
Carin Andersson, HR-chef (Paulina Holm, HR-chef Bonnier News).
Robin Govik, Utvecklingschef (Peter Frey, CTO Bonnier News).

Jan Andersson, vd MittMedia Print (Stina Morlin, produktionsdirektör Bonnier News).
Avgående vd Per Bowallius finns kvar i organisationen under en övergångsperiod.

Upplägget kan tolkas på flera sätt. En del uppfattar det säkert som om Bonnier News går försiktigt fram. En annan tolkning kan vara att Bonnier ser detta som nödvändigt, dels för att få en bild av hur koncernledningen fungerat, dels för att få så mycket information som möjligt om verksamheten innan kvasten tas fram.

Det är ingen lätt uppgift för Bonnier News att ta kontroll över den omfattande verksamhet MittMedia bedriver, särskilt inte med de tuffa målsättningar köparna har, som lönsamhet redan nästa år. Samtidigt ska alla tidningarna bli mer lokala och återvinna sitt lokala förtroende och varumärke. Namnet MittMedia kommer nog att försvinna både i marknadsföringen, tidningarna och på mikrofonerna i tv.

Allt sådant ska nu processas i den tillfälliga ledningsgruppen och vidare ut till koncernens runt 1100 medarbetare. De svåraste diskussionerna blir nog de som rör kulturskillnader mellan Bonnier News och MittMedia, som dess utmanande vackra självbild, satsningarna på att vinna branschpriser och visa upp sig som framgångsrikt på internationella  konferenser.  Det är enligt uppgift uppenbart att Bonnier News ogillar MittMedias uppskruvade ambitioner i dessa frågor; de ger felaktiga positiva signaler om en koncern nära konkurs.

Nu får vi se hur Bonnier News kommer att navigera i lokaltidningarnas värld. Det anses hittills inte ha varit deras bästa gren. De personer från Bonnier som går in i olika roller hos MittMedia är dock inga påläggskalvar, snarare det tunga artilleriet. I toppen Tomas Franzén som ny styrelseordförande. Det är han också i bland annat Bonnier News, Dagens Nyheter och Expressen.

MittMedias nye vd är Anders Eriksson som även är vd i Bonnier News och flera dotterbolag. Mikael Nestius är ny chef för den redaktionella verksamheten och läsarintäkterna. Han har haft en rad olika uppdrag inom Bonnier, senast som vd för Bonnier Business Media med tidningar som till exempel Dagens Medicin, där han även varit chefredaktör, och Veckans Affärer.

Han har däremot så vitt jag vet inte jobbat på lokaltidningar ute i landet, men varit chefredaktör för Bonniers gratistidning Stockholm City som han var med om att starta 2002. Den tog upp kampen mot Metro, men lades ner 2011. Mikael Nestius har också varit utgivare för Tidningen Södermalm samt Tidningen Östermalm i Stockholm. Han sitter sedan drygt 14 år i styrelsen för Nacka Värmdö Posten som omsätter runt 25 miljoner kronor. 

Just Bonniers bristfälliga erfarenheter av och om lokala medier har ofta nämnts i spekulationerna inför denna affär. Det är begripligt eftersom verkligheten ser lite annorlunda ut för Länstidningen i Östersund jämfört med Dagens Nyheter. Tanken är nu att Bonniers partner som minoritetsägare i affären, den norska lokaltidningskoncernen Amedia, ska bidra med sitt framgångsrika koncept. Dess vd Are Stokstad, tar plats i styrelsen för MittMedia. 

Så här ser MittMedias nya styrelse ut:

Tomas Franzén, styrelseordförande. 
Åsa Malmström, ordförande i MittMedia Förvaltnings AB och Nya Stiftelsen Gefle Dagblad.
Are Stokstad, vd i den nya norska minoritetsägaren Amedia.
Lotta Edling, Publicistisk Utvecklingsdirektör för Bonnier News.

Anders Eriksson, vd Bonnier News

samt arbetstagarrepresentanter.

Alla är nya i  styrelsen förutom Åsa Malmström som är ordförande i styrelsen för säljarnas tidigare huvudägare, Nya Stiftelsen Gefle Dagblad. I förhandlingarna inför affären har säljarna förlorat ägandet av hela koncernen, men ändå tydligen garanterats en styrelseplats under längre eller kortare tid.

Liknande lösningar är märkligt nog inte ovanliga när tidningar säljs, ofta vad det gäller inflytande då chefredaktörer ska tillsättas. Varför?  Sålt är sålt och ingenting blir med tiden som förut. Därför kan man undra vad Åsa Malmström kan tillföra i styrelsearbetet där alla andra har till uppgift att ompröva och troligen riva upp många av de tidigare besluten i MittMedias tidigare styrelse? Handlar det kanske om en variant om politikernas så kallade kohandel? En tröst för de tidigare ägarna?

Nu får vi se hur ägarna, styrelsen och ledningen ska nå de uppsatta målen. De är till exempel att MittMedias framtida strategi ”ska värna morgondistribuerad papperstidning och parallellt driva digitala läsarintäkter samt utveckla de digitala produkterna”.

Det fastlås också att ”I den redaktionella strategin är titlarnas självständighet central och det blir redaktionernas ansvar att skapa en kvalitativ lokaljournalistik som engagerar läsarna och driver den digitala läsarintäktsaffären”.

Dessa mål är bra, men också nu svåra att nå i en närmast havererad publicistisk verksamhet långt ifrån den ansvariga hållning som Bonnier News ägare står för. Frågan infinner sig direkt, vad var det egentligen som hände? Hur kunde de ansvariga ägarstiftelsernas hamna i ett läge då de förlorade sitt starkt ideellt motiverade ägande av en stor mediekoncern?  

Onekligen obegripligt för alla som följt processen från läktaren. Bra frågor som nog bara kan besvaras av en skicklig grupp envisa grävande journalister inom MittMedia. 

  

Nu börjar Bonniers storstädning i MittMedia

Denna vecka kan MittMedias försäljning till Bonnier fullföljas. Detta sedan Konkurrensverket för en vecka sedan godkänt affären. I morgon onsdag är MittMedias koncernledning och ett antal chefer kallade till ett möte med Bonnier News i Marieberg. Därmed börjar det nog hända saker eftersom Bonnier som ny ägare säkert direkt vill börja städningen. Det finns en hel del för de nya ägarna att göra.

Övertagandet har i och för sig sedan en tid i praktiken inletts då många företrädare för Bonnier rest runt i landet och besökt koncernens lokala redaktioner på de olika titlarna. Då har inga beslut fattats i väntan på Konkurrensverkets beslut, men enligt uppgift har därmed Bonnier redan fått en rätt tydlig bild om av vad som väntar.

De ekonomiska problemen är en sak där ett antal beslut om kostnadssänkande åtgärder krävs. Där finns många möjligheter efter samgåendet. Ändå är nog kommande beslut om redaktionerna mer intressanta då Bonnier och MittMedia tills nu haft helt olika åsikter.

MittMedia har på alla de sätt hittills under ett antal år alltid framhävt sin koncern som bäst i landet på lokal journalistik. Det tror jag inte att storstadsbaserade Bonnier håller med om. I skilda sammanhang har Bonniers företrädare klart markerat att tidningarnas innehåll måste vara starkt förankrat lokalt samt att titlarnas utgivare ska finnas på plats i de lokala tidningshusen.

Det blir intressant att se hur köparen Bonniers syn på en tydlig och äkta lokal förankring ska ersätta MittMedias idé om att i sina lokala titlar publicera helsidor och uppslag hämtade från helt andra orter i Sverige och därmed ointressanta lokalt. Och hur i jösse namn ska Bonnier hantera frågan om lokalt placerade ansvariga utgivare?

Bonnier har naturligtvis rätt; ansvariga utgivare ska finnas nära sina redaktioner och läsare.  En organisation där chefredaktörer blir en anonym och mer centralt placerad ansvarig utgivare för flera titlar strider enligt min mening mot förnuft och andemeningen i vår grundlag. Ändå är detta vanligt idag, både inom MittMedia och andra mediekoncerner. Därvid devalveras på sitt sätt utgivarskapet.  

Nåväl, den svaga ekonomin, den felaktiga bilden av MittMedia som lokaljournalistikens mästare samt frågan om de ansvariga utgivarnas bristande koppling till de lokala titlarna är stora frågor att hantera för den nye ägaren Bonnier.

Till allt detta kommer fler svåra åsiktsskillnader mellan köparen Bonnier och säljaren MittMedia. Bonnier är tveklöst emot den centrala deskorganisation och söker nog, som många andra i branschen förgäves till motivet för denna.

MittMedias dumpning av print, det vill säga papperstidningarna, är inte heller något som Bonnier gillar. Och kanske ingen annan heller i Mediesverige. Tanken var väl att närmast tvinga över prenumeranterna till de digitala produkterna. Detta på tvärs emot vad de andra mediekoncernerna har gjort.

Stora kulturskillnader, stora problem och många frågetecken, men svårast av allt tror jag ändå blir att överbrygga köparen och säljarens syn på hur dess företrädare framställer sig själv i krönikor, i jakten på fina branschpriser, intervjuer i branschmedia, sociala medier och i andra sammanhang. Som det fortsatta deltagandet i och om MittMedia i internationella konferenser.

Bonniers syn på MittMedias vårdande av sin positiva självbild tror jag kan bli en av de svåraste nötterna att knäcka för både köpare och säljare. Herregud, vad säger man till den säljare vars företrädare i alla sammanhang framställer sig som världsmästare?

Mycket har nog förhoppningsvis redan skett i möten och överläggningar mellan köpare och säljare i en av Sveriges största medieaffärer. Ändå tror och hoppas jag att mötet på onsdag mellan köpare och säljare verkligen blir en avspark för nödvändiga åtgärder inom MittMedia, utan tunga ryggsäckar på.

Nu börjar det, fortsättning följer…

Daniel Nordström angriper mig för kritiken mot MittMedia

Daniel Nordström har i en ny text angipigt mig och min syn på MittMedia. Texten är svår att bemöta med dess försåtliga formuleringar, personangrepp samt felaktigheter. Men jag försöker.

Nordström påstår att jag inte motiverat min ändrade inställning till MittMedia.

Fel, jag skrev att den nya koncernledningen var bra, men senare att koncernen successivt gick för hårt fram med t ex centraliseringen och digitaliseringen och ”Därför har jag med tiden omvärderat koncernen.”  

Nordström ser mina inlägg som ”nedlåtande”mot MittMedia och dess medarbetare.

Fel. Jag har berömt, kritiserat, redovisat, gissat, resonerat och spekulerat om koncernens utveckling över tid. Normal journalistik. Kritik mot beslut, personalpolitiken och bristande transparens är inte att vara nedlåtande. Särskilt inte mot medarbetarna, de är bra och kompetenta och inte nämnda. 

Kritiken riktar jag mot medarbetarnas chefer som kallhamrat utnyttjar deras artiklar som fyllnadsmaterial utan lokal koppling i tidningar på andra håll i landet. Från läsarens synpunkt sett är det usel jounalistik, inte av skribenterna, men av ledningen. 

Nordström påstår att jag var en ”ivrig påskyndare” till koncernens alla tidningsförvärv.

Fel. Jag hade igen aning i förväg om köpen. Med ett undantag; när Sundsvalls Tidning köptes fick jag ett felaktigt adresserat internpostkuvert. Troligen från ägare till styrelsen eller tvärtom. Där fick jag veta allt om affären…

Nordström påstår att jag hade ”en viktig roll” i tidningsköpen, även rörande Centertidningar 2005 och Dalarnas Tidningar 2007.

Fel. Jag slutade på Gefle Dagblad den sista december 2004. Däremot anlitades jag senare som konsult för några chefsrekryteringar och för utredningar om Ljusnans samgående med Hälsingetidningar samt samgåendet mellan Tidningen Ångermanland och Allehanda.

Daniel Nordström påstår att jag tidigare hyllat MittMedia ”generande okritiskt” då jag ännu fick uppdrag av Mittmedia. ”När Mittmedia värvade en HR-chef 2013 försvann Roséns lukrativa uppdrag i Mittmedia.”

Fel. På konferensen Meg mötte jag nye HR-chefen Carin Andersson. Hon bad om ursäkt för att koncernen utan tillstånd och ersättning utnyttjat material från tidigare uppdrag åt mitt bolag Utkik Media. Detta för en eller flera rekryteringar. Detta hade jag avstått från att påpeka.

Carin Andersson sa att hon ville ge mig fler uppdrag. Jag sa nej då jag inte ville jobba åt koncernen tills vidare då mitt förtroende för den redaktionella chefen AnnaKarin Lith hade förverkats av flera skäl. 

Senare ringde Carin Andersson ändå under en lunch med sportchefen Mattias Wallström. De båda ville få hjälp med någon rekrytering. Jag påminde om vårt möte och tackade nej eftersom det måste råda ett totalt förtroende mellan konsulter och uppdragsgivare. Jag har av samma skäl tackat nej till två andra uppdragsgivare.

Nordström ser mig numera som en ”bitter kritiker”. Hur bemöter man ett sådant påstående, inte sällan utnyttjat som tillhygge då man saknar argument?  Om han anser att jag är bitter i min kritik för MittMedias förfall så känner han mig sämre än vad jag trodde. Jag är snarare förbannad på hur koncernen misshandlats, av ägare, styrelse och ledning.

Daniel Nordström lyfter fram MittMedias alla fina priser. Kul att företaget hedras, men prisjakten är väl ändå inte en del av kärnverksamheten? Det är snarare förvånande att koncernen i nuvarande krisläge lägger ner tid och pengar på att vinna priser.

Nordström pekar även på att MittMedia under de senaste tio åren gjort en vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Jag rekommenderar honom en koll på sajten www.aktiekunskap.nu om synen på begreppet EBITEA. Han åberopar det begrepp den sajten kallar en ”hittepåsiffra” som företag med problem gärna använder för att försköna sanningen. I EBITEA ingår inte skulder, räntor och avskrivningar av goodwill. Allt detta försämrar dock resultatet och därmed är Nordströms redovisning vilseledande.

Detsamma kan sägas om att företagets bekymmersamma goodwill ”härstammar inte minst från Robert Roséns epok.” Jaha, belastningen av goodwill "härstammar" ju faktiskt från runt 65 andra redaktionella medarbetares epok som inte hade någonting med affärerna att göra. Och ytterligare fler än så på annons, ekonomi och teknik. Ska vi alla hållas ansvariga för ägarnas beslut? 

Daniel Nordströms infama påstående om att jag som bloggare varit för snäll för att få uppdrag av MittMedia och att jag är kritisk och bitter när jag inte anlitas är att peka ut mig som korrumperad. Jag gissar och hoppas att Daniel Nordström, som den gentleman han ändå är, ångrar ordvalet.

Enligt arkivet på Utkiksbloggen har jag skrivit totalt 338 inlägg om det mesta i medierna sedan min bloggdebut 2010. 47 av dessa berör på något sätt MittMedia, resonerande, spekulerande, positivt och negativt och oftast neutralt  Hoppas jag räknat rätt. Sök gärna på i arkivet på ”MittMedia” för en egen bedömning.

Jag ser fram emot MittMedias framgångssaga beskriven av Daniel Nordström på sin blogg.
Kompletterad och korrigerad 20190315 kl 14.34, korrigerad 20190316 kl 01.33    

Är ett konkursmässigt MittMedia framgångsrikt?

Daniel Nordström, chefredaktör för VLT, bemöter idag min senaste text om MittMedia på sin blogg. Vi är överens om mycket inom journalistiken, men inte om MittMedias sorgliga vandring mot stupet. Hans text präglas av MittMedias kultur där man envist odlar självbilden av en framgångsrik koncern. Och det även nu när vi har facit; MittMedia är konkursmässigt och måste säljas för att överleva.

Detta faktum kan varken självförhärligandet eller ”stora digitala framgångar i läsaraffären” ändra på. Det finns givetvis enskildheter inom koncernen som är positiva, men det innebär inte att företaget kan beskrivas som framgångsrikt.

Daniel Nordström har rätt i att jag gillade mycket av det koncernledningen gjorde när det började hända saker 2013. Det var bra att riktningen pekades ut mot digitaliseringen. Den nya ledningen var tydlig och agerade löftesrikt för en modernisering av en ganska trött koncern.

Men efter något år växte nog kammen för snabbt både inom ägarstiftelserna och koncernledningen. Centraliseringen drevs för hårt. Digitaliseringen likaså. De fortfarande lönsamma papperstidningarna prioriterades bort. De tappade kraft och upplagorna minskade mer än inom alla andra mediekoncerner. 
Därför har jag med tiden omvärderat koncernen och det är jag nog inte ensam om. Alla i branschen hade klart för sig att framtiden är digital, men MittMedia drev utvecklingen snabbare än andra mediehus, papperstidningarna blev i princip offrade. Allt medan MittMedias företrädare gång på gång utnämnde sitt företag till det bästa av alla på lokal journalistik.

Ändå är det rätt tydligt att läsare inte håller med om att lokaljournalistiken är så bra inom MittMedia. Inte ens koncernens egna chefer kan rimligen ha missat ilskan och besvikelsen hos läsare på sociala medier och även i bittra insändare i MittMedias tidningar.

Det är riktigt att jag skrev ”usel journalistik” och då menar jag naturligtvis inte den som görs på tidningens utgivningsort av dess medarbetare och publiceras lokalt. Den journalistiken har ofta hög kvalitet, men det hjälper inte då tidningarna samtidigt tar in helsidor skrivna på andra orter utan lokal koppling. 
Daniel Nordström ser det som att man idag kan publicera "läsvärd journalistik från andra orter" i stället för det TT-material som ofta användes förr.  Jag håller inte med. De är säkert bra lokalt där de skrivs, men ofta helt ointressanta där de publiceras i en annan del av  landet. Och vad är poängen med den ”virtuella desken” där den ansvarige för en tidnings sajt tydligen alltid finns på en annan utgivningsort! Är det att vårda den lokala förankringen? 

Att nyheter publiceras på sajterna först och senare i tidningen är från läsarnas synpunkt sett också usel journalistik. Jag förstår varför det görs i utvecklingsprocessen, men det kan man inte begära av läsarna. De har glömts bort i sammanhanget. Så även vad det gäller transparensen där jag inte är överens med Daniel Nordström, varken nu om försäljningen eller tidigare vid händelser som uppmärksammats i andra medier, men inte alls eller först senare i de egna tidningarna.

Daniel Nordström är en färgstark och skicklig publicist. Därför var det trevligt för mig som konsult att rekrytera honom till Arbetarbladet. Han är en aktiv debattör och kan nog utses till den flitigaste bloggaren bland landets chefredaktörer.

Nordström är chefredaktör och ansvarig utgivare för VLT i Västerås, men också chefredaktör alternativt ansvarig utgivare för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter. Jag hoppas jag inte missat någon. Det är imponerande om Daniel Nordström hinner med allt, men modellen förändrar utgivarskapet som på sitt sätt devalveras. Jag är övertygad om att Bonnier News vill ha en utgivare lokalt på varje tidning, precis som dess partner Amedia i Norge.

Jag ger gärna Daniel Nordström sista ordet med att citera slutklämmen i hans text. Kloka ord om de tillämpas.

    ”Det viktiga i allt detta är den lokala journalistiken.
      Den kommer alltid att vara i fokus.

      Den är vår själ och vårt hjärta.”

Uppdaterad och korrigerad  20190314 kl 03.37. Länken till texten kunde inte läggas ut förrän då på Facebook som låg nere p g a av servicearbeten.