Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

Åklagaren angriper Aftonbladets chefredaktör efter HD-domen

Åklagaren Charlotta Tanner angriper idag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en intervju på sajten journalisten.se. Det sker ett dygn efter hennes och riksåklagarens nederlag då Högsta domstolen, HD, avslog deras begäran om en husrannsakan på Aftonbladets redaktion.  Ett märkligt agerande av en åklagare och Helin svarar i upprörda ordalag. Det gör han rätt i. Efter åklagarens angrepp efter HD:s beslut finns det återigen skäl att fråga sig varför åklagare och polis mot bättre vetande återkommande försöker runda källskyddet.

Åklagare Charlotta Tanner hävdar nu att hon hade nöjt sig med en opixlad papperskopia av bilden på rånarna i Kista och redovisar bland annat ett sms till Helin för att styrka sitt påstående. Samtidigt hade hon då beslutat sig för att göra en husrannsakan på redaktionen och därmed dragit igång en omfattande rättsprocess. Och Jan Helin svarar begripligt nog att han i det läget inte kunde göra något annat än att låta processen ha sin gång.  

Åklagaren säger i intervjun på journalisten.se att hon mycket väl insåg vad allvarligt beslutet om husrannsakan var och att hon därför inte skulle ha gått vidare om hon förlorat i tingsrätten.  Hon medger således att hennes försök att urholka det grundlagsreglerade källskyddet gjordes trots hennes insikt och kunskap om grundlagens källskydd, inte för att hon var okunnig om saken.

Och man måste naturligtvis utgå ifrån att åklagare kan vår grundlag och förstår vad tungt regelverket om källskyddet är. Gissningsvis var det på samma sätt i Umeå i våras då en åklagare där beslutade om beslag av den mördade lokalredaktören Elins Falks dator. Även den åklagaren var säkert medveten om källskyddet, men gick ändå vidare och tvingade Folkbladet och dess chefredaktör Anna Lith att gå till domstol där hovrätten till sist upphävde beslaget och journalistens dator och motiv återlämnades till Folkbladet.

När åklagare och polis på detta sätt återkomande försöker knäsätta det omistliga källskyddet trots det starka regelverket i grundlagen, ja då finns det verkligen skäl att fråga sig varför de gör detta. Och det finns skäl för lagstiftarna att agera för ett stärkt källskydd och ett regelverk om hur situationer där tvångsmedel mot redaktioner är aktuella ska hanteras.

HD är med sin dom inne på samma spår eftersom man i domskälen konstaterar att en husrannsakan hos någon med tystnadsplikt alltid bör prövas av domstol och menar därmed således att ansvariga utgivare alltid ska avvisa beslut om husrannsakan. HD konstaterar också att källskyddet redan idag är så starkt att:

 ”Regelverket innebär alltså att husrannsakan för att genom beslag åtkomma viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidningsredaktion i allmänhet lär vara utesluten”

Och ändå försöker åklagare och polis att få göra husrannsakningar på medieredaktioner. Det finns all anledning för dessa grupper, och lagstiftarna, att läsa HD:s dom mycket noga. 
Uppdaterad 150819 kl 22.22 med nedanstående länk.
Länk:
Om kammaråklagare Charlotta Tanners moral och lagen - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150819

Varför agerar polis och åklagare mot grundlagen rörande källskyddet?

Idag avslog Högsta domstolen, HD, åklagarens begäran om att få göra en husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Gudskelov!  Det allvarliga är dock att kravet ens framställts i strid mot grundlagens källskydd, nu efter ett rån i Kista och i våras efter mordet på Folkbladets lokalredaktör i Lycksele då polisen tog hennes dator och mobil i beslag. Då upphävde hovrätten beslutet. Är det av okunnighet eller mot bättre vetande som polis och åklagare agerar mot grundlagarna?

I båda fallen tvingades tidningarnas ansvariga utgivare, Folkbladets Anna Lith och Aftonbladets Jan Helin, agera mot polis och åklagare i flera domstolsförhandlingar. Inte för att försvåra polisens arbete utan för att de enligt lagen måste förhindra att tidningarnas källor riskerar att röjas.

Åklagarnas och polisens respekt för utgivarnas ansvariga agerande var nog begränsat eftersom de drev sina krav så långt som det gick. I Folkbladets fall fick åklagaren tingsrättens stöd, men hovrätten hävde beslaget av den mördade lokalredaktören Elin Falks dator och mobil. I det fallet gick ärendet inte vidare till HD utan chefredaktör Anna Lith kunde hämta ut sin mördade kollegas beslagtagna utrustning.

Efter rånet i Kista gick däremot åklagarens krav om en husrannsakan vidare till HD och då var det Riksåklagaren, RÅ,  som drev processen. Det är alltså inte enbart lokala eller regionala åklagare som av okunskap eller trots försöker luckra upp grundlagens källskydd, även landets riksåklagare ville se en husrannsakan på Aftonbladet.

Varför riksåklagaren inte gick vidare rörande beslagen på Folkbladet är oklart. Där handlade det om ett mord och hovrätten avvisade trots det allvarliga brottet ändå kravet på beslag. Därför bedömde kanske RÅ chanserna att vinna i HD som för små, kanske inte minst för att den misstänkte mördaren faktiskt greps på bar gärning och var starkt bunden till brottet.

I fallet Aftonbladet gällde det ett väpnat rån och gärningsmännen försvann från platsen. Det var därför polis och åklagare ville få fram de opixlade bilderna som Aftonbladet förfogade över och därför bedömde kanske RÅ chanserna större än i Folkbladets fall att få HD på sin sida.

Men så blev det inte och nu kan man undra om polis och åklagare efter denna dom vågar återkomma med nya krav på beslag eller husrannsakningar som riskerar att röja mediernas källor. Formellt sett finns alltid möjligheten, men i både Folkbladets och Aftonbladets fall avvisades åklagarnas krav med hänvisning till den proportionalitetsbedömning som måste göras sådana här gånger.

Trots att det handlar om så pass allvarliga brott som mord och väpnat rån så menar hovrätten i Umeå och HD att det i dessa fall bedömts som proportionellt viktigare att skydda redaktionernas källor än att tillgodose åklagarnas krav. Och om domstolarna gör de bedömningarna i dessa båda fall, vad är det då för brott som faktiskt skulle kunna motivera en husrannsakan på en redaktion?

Nämnas bör att både Folkbladets och Aftonbladets chefredaktörer på olika sätt markerat att de kunde tillmötesgått polis och åklagare utan att riskera att röja någon källa. I Folkbladets fall genom att chefredaktören Anna Lith erbjöd sig att själv sitta och plocka fram den ena filen efter den andra i den mördade lokalredaktörens dator och överlämna dessa till polisen då hon kände sig säker på att ingen källa riskerade att röjas.

I Aftonbladets fall fanns hela tiden möjligheten för polisen att få ut opixlade pappersbilder på rånarna, men åklagare och polis ville komma åt det kompletta digitala underlaget där Aftonbladets källa kunde röjas. I bägge fallen ville således polis och åklagare hellre driva principfrågan än medverka till ett konstruktivt samarbete.

HD har delat upp sitt domskäl rörande Aftonbladet i 43 olika punkter och i den sista punkten konstaterar domstolen att lagstiftarna bör se över rättsläget:

43. Högsta domstolen finner avslutningsvis anledning att understryka att lag-regleringen när det gäller tvångsmedelsanvändning i vad som skulle kunna kallas det virtuella rummet är otidsenlig. Det är angeläget att lagstiftaren råder bot på detta. Möjligheterna till rättsutveckling genom prejudikat är i vissa hänseenden begränsade av legalitetsskäl och dessutom mindre lämplig på områden där god rättsbildning förutsätter ett betydande mått av tekniska eller andra icke-juridiska specialistkunskaper.

Domstolens inställning delas av mediernas organisationer, till exempel Tidningsutgivarna, som också vill få en särskild reglering av hur tvångsmedlem mot redaktioner ska hanteras.
Uppdaterad med länk 150819 kl 14.01   

   

Länkar:

HD:s information och länk till domen - hogstadomstolen.se
Hovrätten häver beslag av journalists dator - info om domen hovrattenovrenorrland.domstol.se
HD vill att medierna processar i domstolar - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Högsta domstolen stoppar husrannsakan på Aftonbladet - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se

Rätten till anonymitet är inte självklar - debattartikel av Nils Funcke, expressen.se 

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext journalisten.se

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext medievarlden.se

Husrannsakan på Aftonbladet stoppad - pressmeddelande utgivarna.se 

HD försvarar källskyddet - gemensamt pressmeddelande tu.se, sjf.se och sverigestidskrifter.se    

Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Vem granskar makten och vem fixar bredbandet?

Vem granskar makten i framtiden? Det var rubriken på ett seminarium under tisdagen i Almedalen. Den frågan återkommer numera ofta i diskussionerna om de traditionella mediernas svårigheter att hitta en ny affärsmodell som fungerar trots annonstapp och den digitala övergången. Svaret blev som vanligt inte heller särskilt klargörande, men det fanns intressanta skillnader i synsättet mellan de olika debattörerna.

Debatten arrangerades av organisationen Utgivarna tillsammans med arbetsgivarorganisationen Medieföretagen. AnnaKarin Lith, redaktionell chef i MittMedia, pläderade som hon brukar starkt för den digitala övergången och hävdade även igen att public service inte kan mäta sig med till exempel MittMedia vad det gäller den lokala representationen ute i kommunerna.

Hon fick stöd i debatten av Upsala Nya Tidnings chefredaktör och vd Charlotta Friborg, men starkt mothugg av affärsområdeschefen Thomas Grahl inom Gotha Media. Han sa att hans koncern och dess tidningar tänker fortsätta bevaka makten som de alltid gjort. Och han var dessutom rätt skeptisk till prioriteringen av den digitala övergången som MittMedia profilerat sig starkt på.

Thomas Grahl lyfte också in en extremt viktig fråga i debatten. Han pekade att offentlighetsprincipen urholkas successivt. Kommunreportrar som verkat hela sitt liv på orten måste plötsligt redovisa varför de vill ha ut offentliga handlingar, ett krav i direkt strid mot grundlagen. Och dessutom kan de inte gå omkring som de vill i kommunkontoret, utan vallas runt med följeslagare.

Det var ett viktigt påpekande. Diskussionen kan inte enbart handla om vilka som ska granska makten i framtiden, den bör också handla om vilka förutsättningar dessa granskare också ges i sitt arbete. Och där går utvecklingen just nu dessvärre åt fel håll; många politiker och offentliga tjänstemän talar gärna om vikten av en bevarad yttrandefrihet och en fungerande offentlighetsprincip, men agerar sedan inte alltid för dessa grundbultar utan emot dem.   

Bertholof Brännström, ordförande i Guldspadejuryn, var både optimistisk och pessimistisk i synen på granskningens framtid. Han var mest oroad för granskningen inom lokaljournalistiken, men menade ändå att det fortfarande görs mycket kvalificerad journalistik. Antalet nomineringar till Guldspadejuryn har sjunkit något, men inte på ett alarmerande sätt. Han såg också tydliga skillnader mellan olika redaktioners ambitioner.

I debatten filosoferades det också över alternativa finansieringar av journalistik, som crowdfunding och sponsringar samt att granskningen med tiden kanske snarare görs av engagerade enskilda personer än av de traditionella medieföretagen.

MittMedia, som äger ett stort antal tidningar, arrangerade också under tisdagen för första gången ett eget seminarium i Almedalen, ”Ett uppkopplat Sverige – en förutsättning för demokratin?”. Ett intressant ämne, men seminariet kom tyvärr inte att motsvara förväntningarna.

Det kanske inte är så konstigt. Debatter förutsätter att det finns tydliga olika åsikter representerade i panelerna och vem är det egentligen som skulle säga nej till frågan i rubriken? Alla inser naturligtvis att bredband i alla former måste byggas ut överallt och tydligast i panelen om detta var tidigare statsrådet Anna-Karin Hatt (c), ny tillträdande vd för Almega.

Hon menade att möjligheterna för bredband måste definieras på samma nivå som vägar, tåg, sjöfart och flyg. Det vill säga som den femte kommunikationsmöjligheten och därmed något som politiken måste ta ansvar för. På sin fråga till publiken om vad den tyckte svarade i princip alla att politikerna och inte marknadskrafterna måste fixa bredbandstillgången.

Och därmed var väl också frågan i rubriken snabbt besvarad. Andra talare och panelen gled snarare in i en diskussion om journalistikens förändring i form av hot och möjligheter. Intressanta spörsmål, men inte kopplade till seminariets rubrik.

Då hade det varit intressantare att få höra mer om vad riksdag och regeringen egentligen har gjort för att förbättra den ofta kritiserade bredbandsutbyggnaden. Vilka beslut har tagits eller försummats? Detta är ju frågor som berör ett flertal viktiga samhällsfunktioner, inte bara medieföretag typ MittMedia. Därför hade det varit intressant med en mer genomtänkt debatt med fler åsiktsskillnader bland deltagarna. Med det här upplägget inriktat främst på arrangörens egna behov blev också publikintresset rätt svagt med en halvbesatt lokal och det är rätt ovanligt i Almedalen där det oftast är fullsatt på arrangemangen.  

Onsdagen blir min sista dag i Almedalen och då har jag siktat in mig på sex seminarier, men lär väl inte hinna med mer än ett par stycken.

Taxikaos, bombhundar och ett intressant seminarium

Årets Almedalen inleddes för min del med lite kaos på Visby flygplats. Massor av ankommande passagerare från flera plan och riktigt rörigt i taxikön. Ett tjugotal väntande förbeställda bilar, men ingen chaufför med mitt namn. Samtidigt lite drama i Hotell Almedalen inför ett seminarium arrangerat av Tidningsutgivarna, TU. Polis med bombhundar undersökte lokalen.

Efter en halvtimmes väntan på taxin ringde jag Taxi Gotland och fick svar – annars brukar det tydligen ofta vara upptaget under Almedalsveckan. Min bil stod på plats, men chauffören hade inte fått någon körorder och visste inte vad passageraren hette…

Han körde för Stockholm Taxi som under den här veckan har ett tjugotal bilar i Visby. Taxi Göteborg har också bilar på plats, allt organiserat i ett samarbete mellan ett flertal taxibolag i Sverige. Ett bra initiativ och senare under dagen åkte jag med två andra förbeställda bilar och det fungerade bra.

Till TU:s seminarium ”Satir efter Charlie Hedbo – var går gränserna mellan samhällskritik och provokation?” kom jag bara en knapp kvart innan det slutade. Missade därför de säkert intressanta resonemangen mellan bland annat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Nerikes Allehandas chefredaktör Katrin Säfström.

Dessutom missade jag polisens aktion för att säkra lokalen inför seminariet, dels med tanke på ämnet för seminariet, dels sedan ett par väskor hittats som verkade skumma. Allt gick dock bra. Poliser ser man som vanligt för övrigt överallt i Almedalen.  

I samma lokal höll sedan organisationen Utgivarna ett intressant seminarium om vad journalister och politiker tycker om varandra och med funderingar kring hur mycket de egentligen bör umgås privat. Rutinerade kommentatorn K-G Bergström, tidigare på SVT och numera i Expressen, deklarerade att han alltid varit restriktiv med sådana kontakter.
Bergströms kända tidningskollega Niklas Svensson fanns inte med i panelen, men nämndes som ett exempel på en annan inställning. Hans fyrtioårsfest med en mängd inbjudna politiker är ett kärt diskussionsämne när relationerna mellan journalister och politiker diskuteras.

I panelen fanns däremot inrikesministern Anders Ygeman och honom var det kul att höra. Han verkar vara en klok person med glimten i ögat. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling var också med och även han är alltid intressant att lyssna på.

I 

Dags för Almedalen som får alltmer kritik

Dags för Almedalen igen. I år tänkte jag länge skippa Almedalen och i stället sitta hemma och njuta av sommaren på bryggan vid Bottenhavets strand, men nu blir det i alla fall några dagar i Visby i stället. Från måndag eftermiddag till torsdag förmiddag finns jag på plats och tar del av de seminarier som kan hinnas med. Det blir få jämfört med utbudet som i år tydligen är nästan 3500 arrangemang i den officiella katalogen. 

Både organisationen Utgivarna, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har intressanta arrangemang liksom medieföretag som t ex Sveriges Radio. I år har även MittMedia arrangemang i Almedalen.  Även SVT, TV4, Expressen och Aftonbladet och andra medieföretag är alltid mycket aktiva i Almedalen med olika arrangemang i egna montrar och direktsändningar i tv och i digitala medier. 

Almedalen lockar säkert fler än tidigare även i år, men arrangemanget har också börjat få alltmer kritik, inte minst för de enorma kostnaderna för seminarielokaler och bostäder. Många fastboende i Visby lämnar under veckan sina lägenheter och flyr till stugor och campingplatser för att kunna hyra ut sina bostäder för stora pengar. 

Alla tänkbara och ibland även otänkbara lokaler och trädgårdar hyrs ut för seminarier och mingel till arrangörer som är beredda att betala nästan vad som helst. Det kan handla om mycket stora pengar.

Jag har redan för några år sedan hört talas om en hyra på 300.000 kronor för en trädgård under veckan samt runt 50.000 kronor för en trerummare där ett företag lät sina anställda bo och mingla med kunderna.  I en kritisk debattartikel nämns ännu värre siffror under senare år. Och det finns säkert ännu häftigare exempel, men ytterst vet ingen hur mycket pengar som är i rullning under veckan. Dess betydelse för Gotland är dock lätt att förstå.   

I dessa omständigheter ligger förmodligen de största hoten mot Almedalens framtid, men också att arrangemanget kräver mer och mer tid, nu från söndag till söndag. En hel vecka under finaste semestertiden och där finns det onekligen argument emot ett besök även för min egen del. Och därför är jag också där kortare tid i år.

Det hade varit trevligare om veckan hade legat i t ex september eller oktober, men jag gissar att alla sommargotlänningar engagerade bland arrangörerna härvidlag har ett stort inflytande. Det var ju precis så det började med sommargästen Olof Palmes tal från ett lastbilsflak i Almedalen. 

Det är nog få som vill se arrangemanget förlängas ytterligare vilket hittills skett per automatik, senast då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och fick en egen dag i Almedalen.  I år har dessutom Feministiskt Initiativ fått rätt till ett framträdande i Almedalen på ytterligare en dag, men då gissar jag att publiken blir ytterst begränsad eftersom de flesta nog då rest hem.

Mitt intryck är att fler än vanligt i år via Facebook och Twitter flaggat upp att de minsann inte tänker besöka Almedalen eftersom de tröttnat på arrangemanget. Det har också framkommit kritik mot arrangemanget i debattartiklar. Och konstigt vore det annars. Sammantaget kan jag hålla med om att det nog börjar bli dags att reformera arrangemanget. Och även på Facebook märks i år kritiken i form av kul inlägg, som i en inbjudan till ett tidigt morgonmöte. 

Visst, Almedalen är som en festival för samhällsdebattörer av alla sorter, men onekligen en intressant sådan med alla dessa seminarier om snart sagt alla verksamheter som bygger vårt samhälle. Många kan man vara förutan, främst dem där lobbyisterna fått till paneler där alla tycker samma sak. Men de är lätta att identifiera och de är naturligtvis helt ointressanta.

Andra är extremt intressanta och jag hoppas att intrycket av Almedalen i år blir lika positivt för min del som tidigare år. Förutom seminarierna är alla möten och nya kontakter för min del det viktigaste i Almedalen. Möjligen bloggar jag något om saken även i år, antingen varje dag om bredbandet funkar och tiden räcker till, eller också sammanfattningsvis i efterhand.