Dopping, PO och Samarbetsnämnden

Den förre radio- och tv-journalisten, senare informationsdirektören för Försvarsmakten, Staffan Dopping har ryckt ut till försvar för Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i synnerhet och det pressetiska systemet i allmänhet. Hans inlägg måste naturligtvis läsas av alla som är intresserade av debatten rörande pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON. Själv håller jag inte med honom i väsentliga delar.

Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...

Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.

Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.

Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...

Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!

Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.

Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".

Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.

Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.

Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.

Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.

Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...

Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.

Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.

Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."

Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:

- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.

Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.

Märkligt.


(uppdaterad 14 april 08.23)

Publicistklubben mossig

I kväll hade jag tänkt åka till Stockholm och Publicistklubbens, PK:s, debatt med rubriken "Press under press", men jag avstår eftersom allt tyder på att man bara blir sur och arg av diskussionen. Det är inget kul om man reser totalt fyra timmar (Gävle-Stockholm)för att ta del av spektaklet. Därför nöjer jag mig med att lyssna via webben.

Varför då detta? Det beror på att jag i går kväll läste den anrika klubbens årsbok med samma titel. Där skriver ett antal mer eller mindre framträdande branschpersoner om sin syn på journalistikens problem, eller rättare journalisternas problem.

Anslaget är tydligt - det mesta av de traditionella mediernas problem är internets fel och det är bara "riktiga journalister", vad det nu är för något, som kan producera bra journalistik.
Ett intressent resonemang med tanke på att det numera ofta ramlar ner goda scoop producerade av andra än "riktiga" journalister.

Ett exempel är polisövergreppet på Hornstulls tunnelbanestation som utvecklades till en riktig skandal för polisen i Stockholm när bloggaren Jesper Nilsson publicerade bilder och en film från händelsen.
Ett färskt exempel på hur nyheter numera når oss är naturligtvis WikiLeaks scoop om dödsskjutningarna från en amerikansk helikopter i Irak.
För att inte tala om FRA-frågan och just vad det beträffar den svarade ordföranden Ulrika Knutson för en ganska pinsam och okunnig intervju på Publicistklubben med Oscar Swartz för ett par år sedan.Många i publiken led med Swartz.

Medieutvecklingen är fantastisk, men Publicistklubben förefaller rätt konsekvent att beskriva den i negativa ordalag, inte bara vad det gäller de ekonomiska spörsmålen, utan även rent publicistiskt.
Jag har varit medlem i PK i 40 år, men känner mig inte alls komfortabel med dessa konservativa strömningar inom föreningen. De är mossiga! Därmed bidrar tyvärr inte heller föreningen till att det diskuteras fram goda lösningar för branschen.

Att döma av inläggen på Twitter i dag är det andra som drar sig för att besöka kvällens debatt i den publicistiska konservatismens högborg. Och Martin Ahlquist på Fokus har publicerat en utmärkt text om vad som egentligen är krisen för pressen.
Karin Olsson i Expressen är också också bedrövad trögheten manifesterad i Publicistklubbens årsbok.
Martin Jönsson på Svenska Dagbladet har också skrivit en bra artikel om Publicistklubbens årsbok och han menar bland annat att det är meningslöst att skapa en konflikt mellan papper och nät. Och det är ju tyvärr det PK gör.Dessbättre är han med i debatten i kväll.

Karin Olsson berör även kritiken mot Allmänhetens pressombudsman och där har PK i kväll valt att begränsa ett samtal om den krisen till 30 minuter. Resten av kvällen handlar om årsboken "Press under press" och dess konservativa syn på medieutvecklingen. Det hade varit intressantare om det hade varit tvärtom.

Katrin Säfström om pressetiken

Tidningen Folkets chefredaktör Katrin Säfström har i dag publicerat en bra text i Medievärlden om pressetiken och kritiken mot Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius. Den är intressant, inte minst med tanke på att Säfström själv varit ledamot i Pressens Opinionsnämnd och därmed har en god inblick i verksamheten.
Journalisten Stefan Wahlberg skrev förra veckan en artikel i Resumé, där han tidigare varit chefredaktör, om kritiken mot PO Yrsa Stenius.
Länkar till tidigare artiklar av olika skribenter hittar du på denna blogg här och här. Själv har jag tidigare kritiserat PO i Medievarlden och på bloggen samesamebutdifferent.

"Vem granskar WikiLeaks?"

Här är en intressant text i guardian.co.uk om WikiLeaks som publicerade filmen där man ser hur soldater på en amerikansk helikopter i Irak dödar civila på marken, däribland två amerikanska journalister. WikiLeaks sägs ha som mål att bli väldens största underrättelseorganisation, på gott och ont enligt denna artikel.
Och i Helsingborgs Dagblad intervjuas Joakim Jardenberg om WikiLeaks och dess verksamhet i det nya medielandskapet.

PO/PON-debatten fortsätter

Debatten om pressombudsmannens Yrsa Stenius beslut och de slutliga avgörandena i Pressens Opinionsnämnd, PON, fortsätter. Under fredagen publicerade Stenius sin första text till försvar mot kritiken mot sig och PON på medievarlden.se varpå chefredaktören Mats Ehnbom, Norrbottens-Kuriren, bemötte henne i en text på medievarlden.se.

Och sedan skrev Gefle Dagblads chefredaktör Christina Delby Vad-Schütt detta i Gefle Dagblad och på medievarlden.se. Och i Arbetarbladet skriver chefredaktör Sven Johansson så här.

GD och Arbetarbladet trotsar PON

Både Gefle Dagblad och Arbetarbladet protesterar mot att de blivit fällda av Pressens Opinionsnämnd för sina artiklar om den man som misstänks för att anlagt branden på Centralhotellet i Gävle.
Tidningarnas chefredaktörer Christina Delby Vad-Schütt på GD och Sven Johansson på Arbetarbladet skriver gemensamt på medievarlden.se om sin kritik mot PON.

Fruktansvärd film stort scoop av WikiLeaks

Det är en fruktansvärd film som Wikileaks lagt ut på YouTube där man får se och höra hur soldater från amerikanska helikoptrar skjuter ihjäl ett stort antal människor i Irak, däribland ett par amerikanska journalister.
Det är otäckt, men det är också ett stort scoop av WikiLeaks. Amerikanska myndigheter har ljugit om vad som hände.

På bloggen opassande.se finns en bra text om den unika sajten WikiLeaks som specialiserat sig på att rota fram hemligheter.
På YouTube finns också en intervju gjord av AlJazeera med Julian Assagne, editor på Wikileaks.org. Och slutligen skriver Anders Mildner klokt i Svenska Dagbladet om jakten på sanningen med både WikiLeaks scoop och Bjästafallet som exempel.

UPPDATERING. Chris McGreal skriver i i guardian.co.uk en initierad artikel om WikiLeaks som sägs ha som mål att bli världens största underrättelseorganisation.
Och i Helsingborgs Dagblad intervjuas Joakim Jardenberg om WikiLeaks och dess verksamhet i det nya medielandskapet.