Utgivaren beslutar om både franska teckningar och namnpubliceringar i Sverige

Söndagens manifestationer inger onekligen lite hopp om att intresset för yttrandefriheten ökar, men samtidigt vet man att denna mänskliga rättighet förtrycks då det gagnar makten, även i Sverige. Detta har Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påmint om i en läsvärd artikel. Men det är bra att yttrandefriheten får stort utrymme i debatten efter morden i Paris. I Sverige är mediernas ansvariga utgivare viktiga funktionärer i tillämpningen av tryck- och yttrandefriheten. Det finns därför anledning att reflektera lite över deras uppgift.       

Efter morden på Charlie Hedbo följde som ofta en publicistisk debatt i Sverige om vad som var ”rätt” eller ”fel” att publicera. I mediedebatten är ordet ”mångfald” ett honnörsord, men det finns ändå ofta en förväntan om att alla utgivare ska göra ”rätt”.  Nu handlade det om publiceringar av teckningarna från Charlie Hebdo. Annars brukar debatten ofta handla om namnpubliceringar av brottslingar eller skriverier om politikers och kändisars leverne.  

Det krävs inte avskyvärda terrordåd för att få igång debatten om utgivarnas beslut. Det räcker med ett åtal för ett styckmord i Gävle 2014 eller gripandet av ”OS-bombaren” Mats Hinze 1997 och många händelser däremellan, som Hagamannen Niklas Lindgren i Umeå eller massmördaren löjtnant Mattias Flink i Falun. Eller kändisars bygglov, fortkörningar, inkomster, kärleksaffärer eller drogberoende.  Sådana gånger har utgivare regelmässigt fattat olika beslut, publicerat eller inte gjort det. Och många gånger kritiserats internt eller externt för att ha gjort ”fel”.

I debatten om vilka som gjort rätt eller fel är det lätt att glömma att den ansvarige utgivarens rättsliga position faktiskt förutsätter att det är denne själv som avgör vad hon eller han publicerar. Och att utgivaren sedan också personligen får ta ansvar för sitt beslut, etiskt inför Pressens Opinionsnämnd, juridiskt inför domstol eller publicistiskt och moraliskt i debatten. Den svenska tryckfriheten bygger på den ansvarige utgivarens så kallade ensamansvar. 

Efter terrorattentaten har debatten i Sverige snarare rört dem som avstått från att publicera ett material än dem som gjort det. Det handlar om de satiriska teckningarna i tidskriften Charlie Hedbo, teckningar som anses kunna kränka och provocera människor.  Och bland annat därför har Aftonbladet valt en försiktig linje och ställföreträdande utgivaren Lena Mellin har kritiserats för det beslutet.

Expressen gjorde tvärtom och chefredaktören Thomas Mattsson menade att det var en självklar sak att publicera för att förklara ”bakgrunden till det fruktansvärda”. Samma sak ute i landet, en del medier gjorde som Västerbottens-Kuriren och publicerade teckningar, andra gjorde som koncernkollegan Folkbladet i Västerbotten och avstod.  

I Folkbladet manifesterades i stället yttrandefriheten med en ledarsida utan text, som om den vore censurerad. Ansvariga utgivare gjorde, precis som de ska göra, olika bedömningar utifrån tolkningen av tillgänglig information och sina egna värderingar.    

Det var organisationen Reportrar utan gränser, RUG, som uppmanade medier internationellt att publicera teckningarna som en manifestation efter terrorangreppet. Det kan man förstå och även sympatisera med i sammanhanget, men det är inte en organisation, om än en respekterad som RUG, som avgör vad som ska publiceras eller inte. RUG:s uppmaning är därför inte heller något facit i avgörandet om en utgivare gjort rätt eller fel även om det säkert kan ha betraktats som ett sådant i den interna debatten på redaktionerna om saken.

 I Sverige är det endast den ansvarige utgivaren som avgör vad som får publiceras. Det är en utmärkt ordning. Som utgivare för Gefle Dagblad under 16 år publicerade jag ofta namn på t ex brottslingar, omdömeslösa politiker och prickade tjänstemän, mäklare och advokater. Inte sällan även när andra utgivare avstod från att publicera.  

Jag tyckte som ansvarig utgivare, och gör så fortfarande, att utgångspunkten för bedömningen alltid ska vara att alltid publicera så mycket som möjligt, läsarna har en rätt att få veta. Undantagen  kräver starka argument.  

Vad det gäller de satiriska teckningarna kan jag på rak arm inte erinra mig någon liknande situation under min tid som utgivare, men om jag hade varit utgivare idag hade jag nog publicerat dem, inte som en manifestation, men för att ge läsarna en chans att förstå och bedöma själva. I Sverige är vi ju inte så förtrogna med satir, särskilt inte den franska.    

Peter Kadhammars skrev nyligen en text i Aftonbladet som påminde om ett annat planerat terrordåd och att det också kan vara farligt att inte publicera namn. Det handlade om attentatsplanerna mot den danska tidningen Jyllands-Posten för några år sedan. Hans syn på saken kan mycket väl applicerats på många situationer, och inte bara terrordåd, där utgivare måste fatta beslut om att publicera en identitet eller inte.

Det så kallade ”allmänintresset” accepteras inte alltid av publiceringskritiska röster som motiv i samband med olika kontroversiella publiceringar; namnet på en icke allmänt känd förbrytare anses till exempel kanske inte ha något allmänintresse. Och det kan väl stämma vad det gäller namnet och personen som sådan, men det är på den punkten Kadhammar klokt vidgar synen på allmänintresset.

Han påpekar helt korrekt att ett namn också ger en individkoppling, brottslingen får ett ansikte även om ingen riktigt vet vem det handlar om. Det är inte längre en jihadist eller en muslim som begått brottet just för att de råkar tillhöra de kollektiven, inte heller någon i ett geografiskt kollektiv som boende i Rosengård eller Rinkeby. Och inte heller någon ur en yrkesgrupp som en tv-profil, polis eller taxichaufför, identiteten påminner oss  i stället om att det handlar om en individ, en människa av kött och blod. Tänkvärt.

Det hävdas inte sällan i den pressetiska debatten att det blivit värre, att mediernas utgivare numera oftare än förr publicerar namn på till exempel brottslingar. Det är fel, förr i tiden, med varierande intensitet över tid, publicerades fler namn på både brottslingar av alla de slag, våldsverkare, rattfyllerister och andra grupper, till och med på dem som då benämndes sinneslöa. Även vad det gäller olycksoffer.

Det är naturligtvis bra att tidigare slentrianmässiga namnpubliceringar upphört. Samtidigt är det inte bra om mediernas strävan efter att vara så etiska som möjligt leder till en slentrianmässig utebliven publicering av identiteter.

Därför är det viktigt att minnas vilken funktion den ansvarige utgivaren har; det är hon eller han som ensam har att fatta beslut om vad som publiceras eller ej. Ingen annan.

Att publicera teckningarna från Charlie Hedbo för att manifestera tryck- och yttrandefriheten var kanske egentligen ett rätt enkelt beslut för en del utgivare, nästan lika enkelt som att inte göra det. Att däremot gång på gång manifestera yttrandefrihetens betydelse i vardagen lokalt och regionalt med beslut om publiceringar och namnuppgifter rörande fifflande politiker, våldsverkare, knarklangare eller bedrägliga direktörer i utgivningsområdet är nog svårare beslut för den ansvarige utgivaren.
Kompletterad och korrigerad 150113 kl 01.38


Relevanta länkar:
Hyckleri av vissa ledare i marschen - artikel aftonbladet.se 1501011
Tidsandan går aldrig att lita på - ledare i DN av chefredaktör Peter Wolodarski
Viktig journalistik - men flera mediemissar - artikel av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson
Sergels Torg idag - hela talet - tal av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vid manifestationen
Att publicera eller inte publicera - det är frågan - Mediestrategen Brit Stakston gästbloggar i Dagens Media
Starka känslor kring den blanka ledarsidan - nyhetsartikel folkbladet.nu
Teckningarna som världen måste få se - Text av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson 150108 om terrordådet
Aftonbladet kapar loggan - men avstår serieteckningar - artikel dagensmedia.se 150109