Sammanfattning av Almedalen 2014, plus och minus i år

Idag söndag är sista dagen i Almedalen 2014 och det är dags att sammanfatta årets evenemang. Bästa minnet i år är nog att det är första gången som mobilnäten har fungerat utan större problem, både för våra abonnemang hos Telia för mobilerna och hos Tele2 för mobilt bredband. 

Härligt för oss twittrare och följare. Synd bara att alla i Visby som har Wi-Fi inte bjuder på inloggningen utan lösen, det borde alla företag, myndigheter och organisationer göra! Det bästa seminariet för mig blev det som handlade om fängslade Dawit Isaak, möjligen i konkurrens med Almegas seminarium om medieutvecklingen.

För min fru Lena, som jobbar både professionellt och ideellt som förtroendevald med frågor rörande äldreomsorgen i allmänhet och demenssjukdomar i synnerhet, var det en rad seminarier på favoritlistan, inte minst om det som hon skrev så här om på Facebook:

 ”Äldreomsorg utan biståndsbeslut - hur kan det se ut? Dagens viktigaste seminarium för mig. En hjärtefråga. Socialdepartementets Äldreutredning har uppdraget att "modernisera" biståndshandläggningen. Ett hundratal kommuner har gjort förändringar. Omvårdnad Gävle var tidig med en "biståndsfri" verksamhet, Milbovillan, en flexibel avlösning för både personen med behov och dennes anhöriga. Och den utmärkta verksamheten har nu förändrats till en biståndsbedömd verksamhet. Dumheter, men Omvårdnadsnämnden hänvisade till rättssäkerheten.
Idag redovisade också Kommunal, PRO och handläggarnas fackförening en rapport om förändrat bistånd.”

Dessa seminarier om omsorgen mm handlar om viktiga frågor som möjligen medför att mina favoritseminarier på medieområdet ter sig mindre väsentliga för utvecklingen i vår värld. Det tidigare nämnda seminariet om betydelser av mediekampanjer i allmänhet och om fängslade journalisten Dawit Isaak i synnerhet är dock väl så betydelsefullt som seminarier för vård och omsorg. Det handlar om liv eller död, både i Eritrea och i Sverige, i ett fall rörande en samvetsfånge i det förstnämnda landet och i andra fall för många i Sverige.  

Därför gillade jag också starkt Almegas debatt om att alla är kommunikatörer. Det handlade om en riktigt omstörtande grej, att vi alla plötsligt kan kommunicera och publicera och göra vår röst hörd för politiker, myndigheter, företag och andra makthavare.

Nu kan i princip vem som helst med enkla grepp inom sociala medier dra på sig en enorm uppmärksamhet för sin sak. Utmärkt! Men säkert ibland också ett problem för dem som professionellt ska kommunicera sina uppdragsgivares sak. Och för de traditionella redaktionellt producerade medierna...

Runt 3400 seminarier i programmet för Almedalen med över 1000 arrangörer i år, men nu är det slut. Som vanligt väldigt mycket folk på partiledarnas tal i parken Almedalen och politiken är fortfarande något av en huvudaktör under veckan vilket också statistiken visar (läs en bit ner i denna texten i denna länk), men samtidigt visar siffrorna att seminarierna också får en rejäl uppmärksamhet. Och själv är jag nog mer inriktad på dem än de rent partipolitiska arrangemangen, trots valåret. 
Planeringen av vilka seminarierna man ska gå på är en svår grej. Almedalsguiden är ett nödvändigt instrument, men svårläst med små bokstäder och närmast oläsbara seminarierubriker beroende på vilken färg man valt för en viss dag. Som fredagens grå rubriktext. 

Den digitala informationen har också starka begränsningar vilket makthavare.se tagit upp på sin sajt. Märkligt egentligen, Almedalen handlar ju extremt mycket om kommunikation. Här borde man således vara  världsmästare på detta.

Nåväl. Nu är det slut för i år och färjan lämnar för vår del Visby klockan 19.10 söndag kväll. En stund präglad av både tillbakablickar och saknad, men också lättnad över att slippa prioritera bort väldigt bra seminarier i det enorma utbudet. Och att slippa de mödosamma vandringarna på kullerstenar i de branta backarna. 

Men också glädje över alla värdefulla möten med olika människor, inte minst professionellt, men även mer privat. I år var all personal vi mötte på de hårt belastade restaurangerna trevlig! Så har det inte alltid varit förr. Och vi fick mat varje kväll, trots uteblivna bokningar av bord.  

Lördagen blev en efterlängtad vilodag för vår del med en tur ner till Vamlingbo söder om Burgsvik där vi besökte den skicklige konstnären Lars Jonsson och hans museum, café och trädgård. Allt i en gammal prästgård byggd på 1700-talet. En riktigt bra kulturell avslutning på Almedalens alla politiska arrangemang och samhällsdebatter inne i Visby under veckan.

Ett besök i Vamlingbo kan varmt rekommenderas. Och missa då inte att gå upp även på övervåningen, det kostar bara några tior, och titta på Lars Jonssons egna samlingar och på den fascinerande filmen i en tv där han på ett utmärkt sett berättar om sitt liv som konstnär. Mycket imponerande, precis som trädgården utanför prästgården. Den är redan idag en attraktion och kommer att bli det i än högra grad med tiden.

Och sist av allt åt vi glass i Burgsviks hamn. Nu återstår packning och hemresa från Almedalen 2014. Ser redan fram emot Almedalen 2015. 
Uppdaterad och korrigerad 140706 kl 12.40