Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Misslyckad debatt om mediepolitiken på Meg15

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, omfattar runt 150 arrangemang på seminarier och scener. Ett av de viktigaste var seminariet om mediepolitiken med kulturministern Alice Bah Kuhnke. En stor publik sökte sig också till den i Svenska Mässans största sal, men tyvärr blev debatten helt misslyckad, främst på grund av moderatorn som orsakade en tidsbrist, men också av en tämligen ensidig diskussion som mest kom att handla om public service.

Moderator var Ulla Carlsson, professor i yttrandefrihet (!) som ägnade runt en kvart till sin inledning kompletterad med en sifferpresentation av forskaren Johan Ohlsson, sammantaget en information som man kan anta att större delen av publiken redan var bekant med. Och därmed ointresserad av.

Därför drabbades debattörerna av tidsnöd vilket blev problematiskt då det fanns inte mindre än fyra debattörer på scenen som ville komma till tals på den begränsade tid som återstod. Möjligen gick just därför MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ut rätt hårt för att hinna få så mycket som möjligt sagt. Hon levererade en svidande kritik mot att public service lämnas utanför den nya medieutredningen vars direktiv kulturministern Alice Bah Kuhnke just då hade presenterat efter dagens regeringsbeslut.

Då gick naturligtvis Sveriges Radios vd Cilla Benkö igång och sedan var denna mediepolitiska debatt mest en diskussion om public service är bra eller dåligt, gör rätt eller fel saker och om hur dagspressen lider av konkurrensen med den licensfinansierade verksamheten. Benkö menade i sitt försvar mot Liths kritik att public service minsann också lider. Om någon vann debatten så var det Cilla Benkö som faktiskt fick två spontana applåder av publiken då hon försvarade public service mot AnnaKarin Liths kritik.

Dagens huvudgäst, kulturministern, lyckades sticka in några ord här och var i käbblet mellan de två kombattanterna, men de övriga i panelen, it-debattören Emanuel Karlsten och Ulla Sätereie, prefekt på JMG, fick inte många ord sagda. Debatten sågades direkt på nätet av ilskna twittrare i publiken som hade förväntat sig något helt annat, kanske främst då att äntligen få höra kulturministern om mediepolitiken.

Seminariet drog naturligtvis över på tiden så att Cilla Benkö fick springa till nästa engagemang. När moderatorn avslutade seminariet glömde hon ge slutordet till den inbjudne huvudpersonen Alice Bah Kuhnke. Debatten hade rubriken ”Har Sverige en mediepolitik”, men den frågan fick vi inget svar på. Tyvärr. En stor miss av arrangörerna JMG och NORDICOM.

Ett seminarium som motsvarade förväntningarna var Journalistförbundets debatt, ” Vem gör nyhetsvärderingen – journalisterna eller polisen”. SJF:s ordförande Jonas Nordling var själv moderator och styrde som sådan skickligt debatten. Diskussion handlade om mediernas försämrade möjligheter att få information från polisen, särskilt sedan det nya radiosystemet Rakel infördes. Det kan inte avlyssnas som förr och dessutom uppfattar många polisens informatörer som filter mellan dem som sitter på kunskapens källor och journalisterna.

Den som verkligen satte fart på debatten var Ann-Sofie Sannemalm, kriminalreporter i Vestmanlands Läns Tidning. Sakligt och bestämt konstaterade hon att informationen numera fungerar uselt och att den toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar, även om man hela tiden lovar att det ska bli bättre. Polisens kommunikationschef Unni Jerndal avvisade rätt generellt kritiken, men lovade ändå att det ska bli bättre…

Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade mer lyhörd för kritiken. Klok och eftertänksam. Som gammal polisreporter har jag följt debatten under årens lopp och är minst lika kritisk som Ann-Sofie Sannemalm. Nackdelarna med Rakel borde ha lösts med olika åtgärder då systemet infördes.

Jag har också tidigare bloggat om saken, bland annat med utgångspunkt från ett mord i Västerås där polisen gjorde det mesta fel. Dessutom tror jag att polisens isolering efter Rakel är ganska farlig även för polisen som myndighet; polisverksamhet behöver en löpande offentlig insyn i en demokrati för att motverka farliga övertramp vad det gäller rasister inom kåren, diskriminering och övergripanden.

Jag hann också lyssna på den legendariske journalisten Carl Bernstein som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate och fällde en president. Han intervjuades av GP:s Britt-Marie Mattsson om den historiska skandalen, men också om Bernsteins syn på t ex visselblåsaren Edward Snowden. Bernstein sa att han skulle ha publicerat Snowdens material om han hade varit utgivare på The Washington Post.

Dagen inleddes med en debatt, ”Visionärerna”, där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Sveriges Radios vd Hanna Stjärne samt filosofen Alexander Bard diskuterade och formulerade frågor. Dessa besvarades sedan av en panel med bl a Anette Novak, vd för Interactive Institute och Sofia Wadensjö Karén, publisher för Tidningen Vi.

Det blev en intressant debatt som ofta då man diskuterar framtidsfrågorna. Alexander Bard är alltid intressant att lyssna på och han konstaterade bland annat att mikrobetalningarna är en underskattad möjlighet i mediesammanhang. Det håller jag med om; självklart bör det bli alltid vara möjligt att köpa enstaka texter mm. Det är inget kul att följa en länk till en artikel, möta en betalvägg och få en hurtig uppmaning om att köpa en prenumeration.

Petter Alexis, rappare och mångsidig entreprenör, intervjuades av TT:s Carl Cato om sitt engagemang och sin syn på marknadsföring. Petter gillar att engagera sig i många sidoverksamheter och han sa att tidningar borde kunna göra detsamma; DN skulle t ex kunna anordna Sveriges största musikfestival, menade han.

Dagen avslutades med stor fest, men dessförinnan delades det också ut en rad priser, bland annat organisationen Utgivarnas nya ”Mommapris” till Årets Utgivare. Det gick extremt välförtjänt till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som mycket skickligt och engagerat sköter sitt uppdrag. Aftonbladet blev Årets Dagstidning, det så kallade helhetspriset.
Alla pristagarna finns redovisade här i Medievärlden.
Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 150306 kl 02.23