Förbudet mot drönare med kameror måste rivas upp

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen i en prejudicerande dom fattat ett ödesdigert beslut som omgående förbjuder all användning av drönare för flygfotograferingar. Det är ett typiskt exempel på hur en föråldrad lag brutalt möter ny teknik, men också ett pinsamt exempel på juridisk trångsynthet av mycket höga jurister. Domen slår hårt mot journalistikens möjligheter att förklara svåra händelser.

Det är inte så många år sedan som vi för första gången fick höra ordet drönare. Inledningsvis var det väl i militära sammanhang då till exempel USA började använda beväpnade drönare i krigszoner. Och sedan fanns plötsligt små prisvärda drönare mitt ibland oss i skilda sammanhang.

Första gången jag såg en drönare var i Almedalen 2013 över den stora studio TV4 alltid har nära scenen. Plötsligt kom en manick flygande över publiken. Säkerhetspolisen förbjöd omgående TV4 att använda drönaren av säkerhetsskäl för de närvarande politikerna, men kanske förmodligen mest för att Säpo visste lika lite om vad det var för någonting som alla vi andra. Året efter chansade TV4 på en ny drönare. Under Almedalsveckan i år var det också tvärstopp för drönare i Visby under Almedalsveckan. 

Med tiden har ändå drönarna dykt upp i alla tänkbara sammanhang. På gott och ont, mest på gott. Problemet med dem är främst när de används nära flygplatser där de orsakat allvarliga incidenter då de stört flygtrafiken. Det goda med dem är att de har underlättat, effektiviserat och förbättrat verksamheten på en rad olika områden. Journalistiken är ett utmärkt och viktigt exempel.

Vid större olyckor, bränder och andra händelser, till och med vid viktiga men mindre dramatiska reportage om till exempel stadsplanering och liknande, har medierna tidigare alltid varit hänvisade till att hyra in flygplan och helikoptrar för att få flygbilder. Dyrt, krångligt och ibland även rätt komplicerat formellt sett gentemot flygföretag och flygklubbar.

Nu stoppar domstolen denna möjlighet med drönare genom en lätt förvirrad dom och ett nästan lätt humoristiskt resonemang (här kan hela domen laddas ner, läsvärd!) kring några ord i lagen som reglerar kameraövervakningen. De höga juristerna har efter sitt grubblande, till skillnad från sina lägre kolleger i Kammarrätten i Jönköping, kommit fram till att en kamera fäst med en gummisnodd på en drönare är att betrakta som ”uppsatt” enligt lagens skrivning, ungefär som en fast monterad övervakningskamera på en bensinstation.

De har också kommit fram till att kameran enligt lagen inte manövreras ”på plats” eftersom fotografen inte sitter med i drönaren utan står på marken! Om kameran däremot sitter på en cykel eller i en bil så är det ingen övervakningskamera eftersom den manövreras av cyklisten och bilisten som, till skillnad på drönaren, finns på plats. Detta tycker Högsta förvaltningsdomstolens jurister i en annan dom samma dag och den kan också laddas ner på samma plats som ovan...

Utifrån dessa rätt märkliga resonemang uppfyller den flygande kameran fäst med en gummisnodd tydligen alla krav på att vara en övervakningskamera enligt deras lagtolkning. Och därmed kan den inte tillåtas. Tidningsredaktioner, tv-bolag, fastighetsmäklare, lantmätare, skogsbolag, kraftbolag, kommuner samt en mängd småföretag med olika smarta verksamhetsinriktningar får landa sina drönare med kameror för gott. Vem vet, polisen och militären kanske också får problem?

Lagar ska naturligtvis följas, men nog tycker jag att detta är ett typiskt exempel på när en föråldrad lagstiftning möter ny avancerad teknik och därmed blir svår, för att inte säga omöjlig att tillämpa. När lagreglerna om kameraövervakning formulerades fanns nog inte ens ordet drönare, än mindre kunskapen om vad viktiga de skulle komma att bli i olika verksamheter.

Det enda stället där domen nog firas med tårta på måndag är troligen hos Datainspektionen som överklagat lägre rätts dom som ville tillåta verksamheten. Därmed fullföljer Datainspektionen sin långa tradition av att lydigt tjäna som ett av de allvarligare hoten mot utveckling under det i sammanhanget populistiska stridsropet ”personlig integritet”, men framför allt också mot offentlighetsprincipen, öppenhet och snart  sagt all publicistisk verksamhet. Ännu fler sekretessbestämmelser och mer begränsad insyn i register har alltid gillats av denna myndighet.

Nu är det naturligtvis inte bara Datainspektionen som har utmärkt sig i sammanhanget. Både riksdag och regering har under lång tid utnyttjat varje möjlighet att försvåra medborgarnas och mediernas möjligheter till insyn i enlighet med offentlighetsprincipen och även urholkat regelverket vad det gäller tryckfriheten i övrigt. Lagförslag, motioner och enkäter med riksdagsledamöter rörande tryckfriheten talar sitt tydliga språk.

Passbilder går inte längre att använda i journalistiken efter ett riksdagsbeslut, något som naturligtvis nazister och ekonomiska förbrytare med flera är glada för. Olaga hot har lagts till i brottskatalogen för tryckfrihetsbrott och för något år sedan antogs en lag som kriminaliserade vissa fotograferingar som ansågs hota den personliga integriteten och därmed urholkades den ansvarige utgivarens ställning; fotografen själv kan plötsligt ställas till ansvar inför en svårtolkad lagstiftning oavsett om den tagna bilden publicerats eller ej.   

Datainspektionen har ofta varit pådrivande i dessa sammanhang även om det har varit rätt tyst om dess verksamhet under senare år. För ett antal år sedan var det mer uppmärksamhet kring myndigheten då Göran Gräslund var dess generaldirektör och gick i täten för det ena förbudet efter det andra. Med sitt överklagande och denna dom piggnar nog Datainspektionen till igen och börjar kanske verka för nya förbud.  

Göran Gräslund ville i den personliga integritetens namn förbjuda det mesta. Därför dristade jag mig till i en text på Medievärlden, med glimten i ögat fråga mig om man möjligen även kunde förbjuda Göran Gräslund, något som han faktiskt log vänligt åt då vi stötte ihop efter ett seminarium i Almedalen. Länken till texten funkar tyvärr inte längre. Korrigering - länken fungerar och finns här. 

Det hade varit bättre om han hade börjat fundera på hur han och Datainspektionen i stället skulle agera klokt i den snabba utvecklingen i stället för att hela tiden bara ropa efter nya förbud som drabbar offentlighet och publicistisk granskning av makthavarna. Och Datainspektionen och de lagar myndigheten förhåller sig till borde naturligtvis ha reformerats i takt med utvecklingen. När detta inte skett måste man onekligen fråga sig hur länge Datainspektionen med sitt vårdande av föråldrade lagar kan motiveras i en värld som bygger på en framtid med datorer och data.  

Hursomhelst med Datainspektionens vara eller icke vara, förbudet mot drönare måste upphävas och då förmodar jag att det krävs lagändringar och ett nytt regelverk för drönare. Tillåt dem, men inte nära flygplatser.
Korrigerad med ny länk ovan 161024 kl 00.08

Länkar:
Domstol förbjuder foto från drönare - nyhetstext aftonbladet.se
Prejudicerande dom sätter stopp för drönare oavsett användningsområde - nyhetstext mr3idg.se      

En viktig dag för tryckfriheten i Högsta domstolen

I morgon onsdag 14 november 2012 är det en intressant och viktig dag för tryckfriheten i Sverige. Då avgörs en mångårig juridisk process om huruvida utländska spelbolag har rätt att annonsera i svenska tidningar. Eller snarare huruvida svenska tidningar har rätt att publicera deras annonser. Svaret kommer efter morgondagens prövning inför Högsta domstolen, men det dröjer väl ett tag innan domen meddelas.

Det är främst de tidigare chefredaktörerna för Aftonbladet och Expressen, Anders Gerdin och Otto Sjöberg, som fört kampen mot myndigheternas trångsynta och omoderna lagtolkning. De båda har upprepade gånger stått inför skranket som ”förbrytare” enligt Lotteriinspektionens bedömning.

Gerdin och Sjöberg har helt korrekt och klokt och skickligt pläderat om rätten för tidningar att få publicera annonser även för andra spelbolag än Svenska Spel. Obegripligt att det har behövts i en tid då snart sagt all handel och affärsverksamhet tillåts över gränserna. Politikerna borde ha ingripit, men omsorgen om Svenska Spel och ATG har nog, olyckligt nog, paralyserat dem.

Det handlar om mycket pengar för dessa bolag, men politikernas ansvar att hävda våra fri- och rättigheter är ändå viktigast. Väsentligt i sammanhanget är att den svenska tryckfriheten enligt grundlagen gäller både redaktionellt material och annonser, det är den ansvarige utgivare som ansvarar för ALLT innehåll i tidningen. Även annonserna.

Och det har inte bara handlat om annonser, när debatten gick som hetast mellan tidningarna och Lotteriinspektionen och andra debattörer började Aftonbladet publicera utländska spelbolags odds om vem som skulle vinna det svenska valet. Det var journalistiskt helt rätt av en pigg tidning. Anders Gerdin skrev om sin provokation på Newsmill. 

Kommentarer och utspel från kanske främst Lotteriinspektionen har under årens lopp varit rent förskräckliga för den som värnar informationsfrihet och tryckfrihet. Inspektionen har prioriterat lotteriförordningen, och sin egen verksamhet, före grundlagar om tryck- och yttrandefrihet. Jag har tidigare bloggat flera gånger om myndighetens obegripliga hållning i debatten. Länkar nedan.

Kampen har under vårens lopp varit hård med rättsprocesser på skilda håll. Nerikes Allehandas tidigare chefredaktör Krister Linnér dömdes till exempel i hovrätten för att han publicerat spelannonser. Själv blev jag som chefredaktör för Gefle Dagblad, GD, tyvärr inte åtalad och dömd för samma sak.

Jag var, som många andra utgivare, engagerad i debatten om rätten att få publicera utländska spelbolags annonser mm. Ett utländsk spelbolag hade beställt och, till min besvikelse,  senare återkallat en annonsbeställning i GD. Bolagets ledning hade fått kalla fötter och börjat tveka inför myndigheternas jakt på deras verksamhet. Därför avbeställde de alla annonser.  Då ringde jag deras byrå och sa att jag som utgivare gärna ville se annonsen i tidningen, dels av principiella skäl, dels för att som ansvarig utgivare dra på mig ett åtal och få chansen att försvara publiceringen inför rätta.

 Då  annonserade företaget, men Lotteriinspektionen och åklagaren såg mellan fingrarna och hörde aldrig av sig. De hade väl fullt upp ändå och tyckte att det var sak samma med en kriminell publicering i Gävle...

Nåväl, nu ska det slutgiltigt göras upp och förhoppningsvis blir det en bra dag för alla som värnar om den publicistiska friheten, både redaktionellt och kommersiellt. Förutsättningarna inför Högsta domstolens förhandling redovisas på ett bra sätt i en artikel på dagensmedia.se. 

Återstår att se hur det kommer att gå. Få kan nog på rak arm minnas alla domstolar och myndigheter som prövat denna segslitna fråga under årens lopp, men i  "lägre rätt" dömdes de bägge chefredaktörerna. I hovrätten blev de däremot frikända. I Högsta förvaltningsdomstolen, tidigare Regeringsrätten, likaså. 

Oddsen (!) talar därmed för att Anders Gerdin och Otto Sjöberg välförtjänt vinner processen. Och då ändras spelplanen sannolikt totalt för hur utländska spelbolag kan marknadsföra sig i svenska medier, helt i enlighet med den tryckfrihet som i Sverige ska gälla både redaktionellt och kommersiellt material. 

Dagens helt otidsenliga lagar måste då ändras. Och medierna blir därmed dessbättre lite friare än hittills.

Om däremot åklagaren skulle vinna i HD så är det riktigt illa. Då får väl landets publicister göra revolution med skarpslipade pennor, men jag håller tummarna för att det inte ska behövas.

Måtte klokheten segra! 

Länkar,med ytterligare länkar under respektive text:

Gerdin och Sjöberg friades av hovrätten - Utkiksbloggen, 2011-06-22

Gerdin och Sjöberg slåss mot spelhyckleriet - Utkiksbloggen 2011-05-26

Tidningar vann mot Lotteriinspektionen - Utkiksbloggen 2010-12-01