Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning

Under måndagen invigdes utställningen Ordets akt, lagom inför Pressfrihetens dag som är den 3 maj. Utställningen handlar om Sveriges tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år. Den invigdes av inrikesminister Anders Ygeman (s) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Den förstnämnde avslutade häpnadsväckande nog sitt tal med att väga offentlighetsprincipen mot värnandet om den personliga integriteten. Ett resonemang som dessbättre bemöttes av Thomas Mattsson i ett brandtal, men då tror jag att Anders Ygeman tyvärr hade gått.

Anders Ygeman har ju verkligen slagit igenom som talesperson för regeringen med sin sympatiska framtoning, ett faktum som jag också nämnde i en bloggtext från Almedalen i somras. Det är med bland annat Ygeman som Tidningsutgivarna, TU, och organisationen Utgivarna fört en dialog om hur samhället ska möta det ökade antalet hot mot mediehus och journalister.

I detta faktum finns säkert ett skäl till att just han bjöds in för att inviga utställningen om vårt lands tryckfrihetsförordning. Ygeman tippas ju kunna bli socialdemokraternas nye partiledare en vacker dag och han är säkert, som han väl sa, en stor vän av tryck- och yttrandefriheten. Han sa för övrigt att han är uppväxt nära publicistiken med en pappa som var journalist, nämligen Ingvar Ygeman.

Men Anders Ygeman är även en framträdande representant för den politiska makten som också utgör ett hot mot tryckfrihetsförordningen, inte minst genom angrepp mot offentlighetsprincipen med återkommande förslag om utvidgad sekretess i skilda sammanhang. Just nu diskuteras till exempel förslag om en ökad sekretess rörande offentliganställdas personnummer, något som allvarligt skulle minska mediernas och därmed medborgarnas möjlighet till granskning av statsförvaltningen och användningen av skattemedel.

Anders Ygeman koncentrerade sig i sitt tal främst på hoten mot journalister, en fråga där han naturligtvis är helt överens med alla i mediebranschen. Däremot berörde han inte riskerna för politiska beslut som kan begränsa till exempel offentlighetsprincipen. Tvärtom rundade han i stället märkligt nog av sitt tal med att väga en bevarad offentlighetprincip mot behovet av att skydda den personliga integriteten. Då talade han inte om förslagen rörande offentliganställdas personnummer och granskningen av dessas ekonomiska omständigheter, utan i stället om mobbade barns föräldrar som skriver brev till rektorn utan att förstå att breven kan bli offentliga.

Det lät faktiskt ganska populistiskt och omfattade inte heller, om jag minns rätt, något resonemang om vad den ansvarige utgivare spelar för roll som garant för kloka beslut i sådana känsliga sammanhang. Det kändes tvärtom som om Anders Ygeman syftade till att försöka vinna förståelse för eventuella nya begränsningar av offentlighetsprincipen. Rätt provocerande enligt min mening, jag förstår inte hur han tänkte när han var där för att hylla den svenska tryckfriheten. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bemötte skarpt, kunnigt och vältaligt statsrådets resonemang från scenen under invigningens efterföljande mingel, men då hade nog Ygeman redan gått om jag inte tar fel. Thomas Mattsson skulle egentligen talat om Expressen publicistik, men valde på grund av Anders Ygemans tal att i stället tala djupt engagerat om att vi måste ta strid för offentlighetsprincipen.

Thomas Mattsson menade att alla mediehus och publicister måste aktivera sig i kampen mot utökad sekretess eftersom han trodde att angreppen mot offentlighetsprincipen bara kommer att öka med tiden. Han har givetvis helt rätt. Mattsson skrev inför utställningens invigning en mycket kunnig och intressant artikel om tryckfrihetens historia i Sverige.

TU:s vd Jeanette Gustafsdotter nämnde från scenen att de som vill engagera sig i frågan får chansen på nytt redan i Almedalen då just Anders Ygeman ska medverka vid ett seminarium arrangerat av TU.

Just offentlighetsprincipen är ständigt illa ute då politiker och ämbetsmän gärna agerar emot den, med eller emot bättre vetande och trots sina hyllningar av den i högtidstal, intervjuer och enkäter. Jag har tidigare bloggat om hur till exempel den tidigare generaldirektören för Skatteverket arbetat för en begränsning av offentlighetsprincipen. Politiker, ämbetsmän och tjänstemän med sådana idéer tar naturligtvis tacksamt emot signaler som den från Anders Ygeman under invigningen.

Utställningen som sådan är säkert väldigt sevärd, men i trängseln var det inte lätt att till sig all information som presenterades i texter, konstverk och filmer. Det måste nog till ytterligare ett besök under lugnare förhållanden. Utställningen omfattar också ett ambitiöst program och en specialgjord välmatad tidning med en mängd exempel och återpubliceringar av viktiga tryckfrihetsrättsliga exempel, både historiskt sett och från senare tid.

Som exempelvis Upsala Nya Tidnings framgångsrika kamp för att få våldsamma nazister inför rätta trots polisens bristfälliga utredning, liksom Folkbladet Västerbottens viktiga vinst mot åklagare och polis för att skydda sina källor efter mordet på en medarbetare. För att inte tala om Aftonbladets och Lars Johan Hiertas kamp mot kungamakten under 1800-talet och J A Selanders modiga texter i Eskilstuna-Kuriren mot nazismen, trots dödshot och censur. En mycket informativ och intressant sammanställning rörande tryckfriheten. Utställningen och allt detta material blir därmed en stark manifestation för den unika svenska tryckfriheten.
Själv tänker jag i dessa jubileets dagar en del på min egen farfar, Gustav Rosén, som runt förra sekelskiftet och några decennier framåt var ägare och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren, VK. Och som sådan låg han och den radikala tidningen i ständig strid med det konservativa etablissemanget i Umeå.
Det utmynnade i att farfar dömdes för ärekränkning till tre månaders fängelse 2015. Om jag minns rätt hade VK skrivit något om att stadsfiskalen var en skurk. Det stämde säkert och Gustav Rosén blev fånge nr 62 på fängelset i Umeå. Då han släpptes blev han folkhjälte och möttes av tre tusen människor, hela Umeås befolkning på den tiden.
Detta finns det bilder på i hans memoarer, Från koja till residens,  och i ett tal inför alla dessa som hyllade honom sa han att han förstod att de ville komma och se en redaktör komma ut i "en ny och reviderad och förbättrad upplaga, men tyvärr har jag inte blivit förbättrad i fängelset", eller något liknande. Sedan blev han försvarsminister och slutligen landshövding, så Thomas Mattsson har i sin krönika rätt i att tryckfrihetsförbrytare kan bli vad som helst med tiden.
Detta kapitel i Gustav Roséns memoarer skickade jag en kopia på till Expressens dåvarande utgivare Bo Strömstedt som en uppmuntran då han under veckor satt och led inför domstolen då justitiekanslern Hans Stark åtalat honom för den så kallade spelskandalen. Kopian var tänkt som en uppmuntran och bruksanvisning för Strömstedt inför en eventuellt kommande fängelsevistelse, men sedan vann han ju hela processen och frikändes. Dessbättre.
I sommar kommer det ut en ny bok om just Gustav Rosén, skriven av barnbarnen och mina  kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén, bägge meriterade journalister i en stor journalistsläkt med Gustav Rosén som anfader, en släkt där både barn och sedan många barnbarn gått in i yrket. Stoltheten över Gustav Rosén är nog närvarande hos oss alla även om de flesta av oss aldrig hann träffa honom.
Strömstedts senare efterträdare Thomas Mattsson  har dessutom helt rätt i att varje utgivare nog ser det som ett privilegium att få försvara tryckfriheten inför domstol. Själv blev jag som utgivare för Gefle Dagblad stämd en gång av en riktigt praktfull ekonomisk skojare.
Det gick till förberedande förhandlingar inför tingsrätten, men sedan avled tyvärr skojarens advokat varpå jag i samråd med den kloke advokaten Peter Danowsky motvilligt gick med på en snäll förlikning eftersom motparten inte orkade fortsätta. Än i dag sörjer jag den missade möjligheten till ett brandtal om tryckfriheten inför domstolen. Det talet hade varit värt en fällande dom.     

Utställningen om tryckfrihetens jubileum arrangeras av TU i samarbete med Kulturhuset där den kan ses på gatuplanet intill kassorna fram till den 23 juni. Sedan kommer den att visas på olika platser i landet och då först i Almedalen. Man får hoppas att den på sin turné besöks och noggrant beskådas av många människor, unga som gamla. Och givetvis inte minst av offentliga tjänstemän och politiker som behöver läras sig mer om grundlagen, kanske till och med ytterligare en gång av en sympatisk och därtill förhoppningsvis kunskapssökande inrikesminister, Anders Ygeman…      

Några relevanta länkar:
Invigningstal på Kulturhuset och en inrikesminister som sa vad han tyckte - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Thomas Mattssons text om tryckfriheten - krönika av Thomas Mattsson, Expressen.se
Pressfrihetens dag ger eko i mediebruset - nyhetstext, journalisten.se
"Pressfriheten måste försvaras" - debattartikel av Jonas Norling och Stephen Lindholm, dagensmedia.se
"Morgan Johanssons farliga mörkläggning" - debattartikel av Björn Häger och Terje Carlsson, expressen.se

Vi måste stå upp för offentlighetsprincipen - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård, dagensamhalle.se
Husrannsakan hotar ditt skydd som källa - debattartikel av Per-Anders Broberg och Jonas Nordling, aftonbladet.se
Lagförslag urholkar offentlighetsprincipen - debattartikel av Mats Amnell, Kersti Forsberg och Nina Hjelmgren på Fojo, journalisten.se

Uppdaterad, korrigerad och kompletterad ett flertal gånger fram till 160503 kl 01.33, uppdaterad med länk 160503 kl 01.45, uppdaterad med länk 160503 kl 18.26, fler länkar kl 18.31