Tror mediernas företrädare att politiker och byråkrater älskar journalister?

Nu har, sent omsider,  kritiken kommit gentemot medieutredningen tillsatt av kulturministern Alice Bah Kuhnke (mp). Det som förvånar är att branschföreträdare tydligen haft stora förväntningar på utredningen. Märkligt. Sveriges politiker har inte gjort något vettigt under flera decennier för att säkra journalistikens framtid. De har, oavsett parti, ägnat sig åt tungornas bekännelser i högtidstalen om tryckfriheten, offentlighetsprincipen och mediernas betydelse för demokratin. Men i praktiken har de inte gjort någonting .Tvärtom har de motarbetat journalistiken.  

Mediernas förutsättningar för goda arbetsinsatser har försämrats genom politiska beslut om att begränsa utlämningen av passbilder, den kritiserade fotoförbudslagen och det begränsade utlämnandet av ekonomisk information. Med mera. Allt har diskuterats och kritiserats från publicistiskt håll, men politikerna har beslutat däremot. Trots kärleksförklaringarna till tryckfriheten i högtidstalen.

Presstödet till andratidningarna infördes för runt 40 år sedan, det vill säga för en halv livstid sedan, efter en kohandel mellan dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, partiledare Gunnar Hedlund och Socialdemokraternas finansminister Gunnar Sträng. Två färgstarka politiker med en tyngd som deras efterträdare idag saknar. Det var ett politiskt beslut för att stödja de politiska partiernas press, inte journalistiken som sådan.  

Centern fick småpengar till sina endagarstidningar och nöjde sig med det. Socialdemokraterna fick stora pengar från staten till sina krisande tidningar i A-pressen. Av regelskäl fick också högertidningen Svenska Dagbladet ganska stora pengar, en tillgång populistiskt för Sträng och Hedlund som därmed fick ett bra alibi för uppgörelsen.

Så minns jag det och därefter minns jag också den ena pressutredningen efter den andra och under några av dem var jag som aktiv chefredaktör för Gefle Dagblad tillsammans med många kolleger kallad till olika hearings hos dem.  Och jag  var då alltid kritisk mot presstödet och liknande statliga stödmodeller. Och det var få som var det på den tiden, till en början och först egentligen bara Herencos stridbare vd Stig Fredriksson som alltid talade om ”armbågs avstånd till statsmakten”. Jag höll med honom.

En utredning, minns inte vilken, ordnade en stor hearing i Rosenbad där bl a Harry Schein (s) satt i panelen som en färgstark debattör. Alla som yttrade sig från branschen kom med väldigt korrekta och entydiga uttalanden om att pressen borde få ekonomiskt stöd av staten varpå Schein något trött frågade om det ändå inte fanns någon i salen med mer nyliberala åsikter i frågan.

Jag räckte naturligtvis upp handen och begärde ordet. Då kom snabbt den dåvarande socialdemokratiska A-pressens dåvarande starke man, Värmlands Folkblads vd Sune Lund, kutande och satte sig på knä bredvid mig på golvet och frågade insmickrande om jag var intresserad av ett nytt jobb och om jag var flyttbar….

Han försökte, med all den charm han onekligen hade, få mig ur balans inför mitt framträdande i talarstolen. Jag gick ändå upp och sa vad jag tyckte och hörde sedan aldrig något mer om ett nytt jobb från Sune Lund, men han var en person som jag verkligen annars uppskattade efter många års samarbete i olika arbetsgivarsammanhang. Där var vi ofta överens.

Vad det gällde presspolitiken var däremot Sune Lund och jag sällan överens, men hade stor respekt för varandra. Och han var kul!  Ebbe Nordin på Nya Norrland (s) hade jag också många drabbningar med rörande presstödet och andra frågor i TU-sammanhang, men det får bli en annan bloggpost.    

Sune Lunds lilla kupp lyckades nu inte. Jag gick upp och framförde mina ”nyliberala åsikter” om att jag aldrig trott på presstödet som modell och inte heller gjorde det då eller i framtiden. Och det gör jag för övrigt inte heller nu 2015.  

Harry Schein verkade faktiskt ganska nöjd över att det fanns åtminstone en röst i salen bland alla tämligen förutsägbara branschföreträdare. Mina åsikter baserades naturligtvis på erfarenheterna av en mångårig konkurrens mellan presstödsberoende Arbetarbladet och Gefle Dagblad utan driftsstöd. Det var en tuff konkurrens, inte bara journalistiskt, vilket var kul, utan också rent ekonomiskt. Det var inte lika kul. Och den där hearingen resulterade naturligtvis inte i någonting. 

Och under årens lopp har den ena pressutredningen, eller vad de nu än har kallats, efterträtts av den andra. Jag minns en med Hälsingekurirens tidigare chefredaktör Sören Thunell (s) som ordförande och det var nog då Dala-Demokratens vd Leif Lundin, en varm presstödsförespråkare, fick köra mig och namnkunnige s-politikern och idag EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (s) från Gävle ner till Stockholm och en hearing med utredningen i konstitutionsutskottets lokaler.

Marita var då chefredaktör för Dala-Demokraten och vi satt i baksätet och käftade hela vägen om det rätta eller felaktiga med ett statligt driftstöd till tidningarna. Jag tycker att jag vann…  Marita tyckte nog tvärtom. Leif Lundin körde, teg och led.

Och sedan kom det väl någon ny utredning, eller åtminstone den näst senaste med den utmärkte juristen, tidigare den bäste pressombudsmannen någonsin, tillika senare justitieombudsmannen Hans- Gunnar Axberger som ordförande för utredningen. Ett uppdrag han modigt tog på sig mot alla odds, precis som Anette Novak nu gjort med den nu aktuella utredningen. Att de bägge vågade!

Axbergers utredning utmynnade mot hans vilja i ingenting, bara en form av kärleksförklaring till den stödmodell som Hedlund och Sträng hade kommit överens om runt 40 år tidigare. En hopplös slutsats med tanke på medieutvecklingen bort från papperstidningar mot nya digitala medier. Och mycket politiskt rävspel, bland annat av tunge moderaten Per Bill (m).

Den totalt misslyckade utredningen tvingade den respekterade och opolitiske ordföranden Hans-Gunnar Axberger att reservera sig mot den politiska majoriteten i den utredning han själv hade lett. Och då med starkt stöd av expertmedarbetare i utredningen. Den reservationen måste vara unik i utredningssammanhang i Sverige.

Och så tillsätter då bara några år därefter 2015 en miljöpartist, statsrådet Alice Bah Kuhnke, efter hård kritik för sin passivitet i just mediefrågor, en ny ”medieutredning.” Och hon pekar direkt i direktiven på att utredaren snarare ska lyssna på hur medborgarna ska tillgodose sitt behov av god journalistik, inte vad de blödande medieföretagen har för behov och önskemål i sammanhanget.

Och hon placerade public service i en gräddfil vid sidan om utredningen vilket inte minst MittMedia reagerade starkt emot. Liksom andra företrädare för de traditionella tidningsföretagen. Det är en strid vi ännu inte sett slutet på, men den är onekligen intressant med tanke på kontrahenternas samtidiga samarbete i den nya organisationen Utgivarna. Men där har spännningarna mellan public service och dagspressen märkts tidigare.
Och ovanpå alla dessa år av politisk passivitet rörande mediernas framtid och med de färska luddiga direktiven för Kuhnkes utredning vittnar nu branschföreträdare om sin besvikelse över hur flummigt upplägget för medieutredningens första insatser varit. Har de verkligen haft en så stor tilltro till att denna utredning skulle lyckas med något som de tidigare utredningarna inte lyckats med, och då i bättre tider än de vi nu plågas av?

Det tycker jag är både intressant och rätt obegripligt. Vad finns det egentligen som säger att politiker, och för all del byråkratins aktörer i deras närhet, verkligen älskar medierna? Grundlagarnas regler och intentioner rörande tryckfriheten har motarbetats både av många lokalpolitiker i kommuner och landsting över hela Sverige, Skatteverket, Datainspektion och senast av två tingsrätter vad det gäller källskyddet i samband med mordet på en lokalredaktör i Lycksele och nu senast rånet i Kista.

Tingsrätterna gick emot grundlagen i bägge fallen, den tyngre hovrätten agerade gudskelov däremot korrekt och tog fasta på källskyddets betydelse och gav Folkbladet rätt. (TILLÄGG 150617: Och Högsta Domstolen har senare gått emot tingsrätten och hovrätten och stoppat husrannsakan på Aftonbladet tills vidare och förhoppningsvis även slutgiltigt inom kort) Det är för väl att chefredaktörerna Anna Lith, Folkbladet Västerbotten, och Jan Helin, Aftonbladet, orkade ta striderna och dessutom helt rätt vunnit framgångar i de juridiska processerna de fick slåss hårt för.
Men tänk att de skulle behöva strida om grundlagens klara regler i ett land där politiker, byråkrater och jurister säger sig älska mediernas roll i demokratin!  Ofattbart, men också en signal om etablissemangets verkliga syn på medierna och deras publicistiska verksamhet.     

Reinfeldts regeringar har inte avskaffat reklamskatten. Trots ett riksdagsbeslut!  Och Löfvens regering och kulturministern Kuhnke har hittills inte heller gjort det. Varken vänsterpolitiker eller högerpolitiker har tagit täten med förslag som skulle gynna medierna med sina plågade och utsatta affärsmodeller, de som ska säkra en god framtida journalistik i de traditionella medieföretagen.

Reklamskatten finns fortfarande kvar, reglerna om ”övernattsdistribution” för posten har inte förändrats trots diskussioner under decennier för att bädda för en klokare och mer samhällsnyttig samdistribution mellan post och tidningar. Och momsen för digitala medieutgåvor har inte sänkts trots flera regeringsskiften.

Mycket är således ogjort som skulle ha kunnat genomföras av både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna. Utan utredningar. Men icke. Och nu sitter då i stället en ny ”medieutredning” med rätt flummiga direktiv som utgångspunkt.

Att Anette Novak accepterat uppdraget som utredare måste man respektera och till och med imponeras av, men jag hoppas verkligen att hon inte kommer att bli besviken och ångra sig efter denna debut i politikens värld. För hur i jösse namn ska detta sluta?!

Ett, i någon form, generellt presstöd till medieföretagen, som t o m Expressens chefredaktör annars klartänkte Thomas Mattsson faktiskt försiktigt varit inne på, är naturligtvis orealistiskt politiskt sett. Och ekonomiskt. Och att public services stora licensintäkter på något sätt skulle komma även lokalpressen till del, som företrädare för MittMedia varit inne på, är också helt orealistiskt.

Sammantaget kan man fråga sig om politiker, oavsett parti, och ledande företrädare för byråkratin egentligen är särskilt intresserade av att stötta mediebranschen i denna omstruktureringens svåra tid. Jag tror inte det och vet inte ens om det är särskilt önskvärt. Medierna, utanför licensfinansierade public service, måste lösa sina egna problem utan statens inblandning.

Demokratin, yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och ”mediernas betydelse för demokratin” får alltid stort utrymme i politikernas retorik, men i verkligheten är det ju faktisk oftast precis tvärtom. Både från politiskt och byråkratiskt håll. Var finns de politiker och byråkrater som verkligen älskar medierna och deras undersökande journalistik?

Jag önskar verkligen Anette Novak och hennes medarbetare en stor framgång med sin utredning även om redan tillsättandet av utredningen med sina obegripligt dåliga förutsättningar röjer ett begränsat politiskt intresse för saken.

Och om Novak och hennes medarbetare kommer på något smart, kommer då politikerna att vilja lyssna?  Knappast.
Korrigerad occh uppdaterad 150530 kl 14.35, korrigerad och kompletterad med länk ovan i texten rörande Aftonbladet och HD 150617 kl 02.54, korrigerad 150818 kl 16.09

Länkar:
Den heliga principen - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150529
Vi skyddar källor även vid mord - krönika av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 150528
Jan Helin: "Grov respektlöshet mot källskyddet"  - nyhetsartikel, aftonbladet.se 150526
Mattsson säger det vi tänker - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150524
Branschen börjar tvivla på medieutredningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 150524