Utgivarna har blivit en kuliss

Anm. Tyvärr tekniska problem med bloggen, byte till Word Press kommer. Känner du till föreningen Utgivarna? Knappast. Den saknar tyvärr tyngd. Det är märkligt eftersom dess medlemmar är mycket mäktiga i Sverige. Det ,är något sorgligt över Utgivarna eftersom dess budskap och mål är extremt viktigt. Som idag då dess ledande företrädare överlämnade en protest till Ryssland för dess fängslande av journalisten Evan Gershkovich. De som gjorde det är mer kända än föreningen de själva företräder. Det var Utgivarnas ordförande, Bonniers Thomas Mattsson, tidigare chefredaktör för Expressen, Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld samt Viveka Hansson, programdirektör på TV4. Utgivarna har bara fem medlemmar. Det är: Tidningsutgivarna, TU, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, Utbildningsradion, UR, samt TV4. Fler medlemmar finns inte, men dessa borde ju räcka rätt långt... Men det gör de ju tyvärr inte gömda i den kuliss som Utgivarna blivit. De skulle nå fram bättre i sina egna kostymer som de mäktiga företag och organisationer de faktiskt är. Utgivarna bildades 2012 i någon form av eurofori som skapades av två personer. Det var Stampens koncernchef Tomas Brunegård och konsulten Ove Joanson, tidigare bland annat vd för SR och senare ordförande för dess ägarstiftelse. Detta var när tidningarnas självbild fortfarande var rätt vacker, inte minst på Stampen i Göteborg. Brunegårds entusiastiska och ibland goda idéer gillades av många och ogillades av andra som gärna kallade honom för "nyburgaren." Humorn i Göteborg döpte honom till detta då han rekryterades av Peter Hjörne till Stampen. Brunegård hade tidigare varit vice vd för Burger King... Idag är han bärare av ett dåligt rykte som en av tidningarnas dödgrävare. Det ligger en del i det, men listan kan göras lång på alla som såg och agerade fel och för sent. Detta oavsett om de var ägare, direktörer eller chefredaktörer. Även jag känner mig hemma i det gänget. Jag föreslog Tomas Brunegård som ordförande för TU då jag var ordförande för dess valnämnd. Vi föreslog i enighet honom efter en rätt komplicerad förankring, men det är en annan historia. Ove Joanson har en gedigen bakgrund i branschen. Han började som korre för Ekot och senare SVT i USA, vd för SR, kulturråd i USA och ordförande för ägarstiftelsen till SVT, SR och UR. Han blev slutligen konsult i egna företaget Media Conglomerat AB, "världens minsta konglomerat", som han själv sagt. Som konsult blev han rådgivare åt Tomas Brunegård i dennes nya roll på Stampen. Vad han gav för råd där vet nog bara de själva och gudarna, men branschpressen skrev att Joanson fick arvoden i miljonklassen. Ett resultat av deras samarbete var Utgivarna. Varför denna fråga engagerade de båda så starkt förstod jag inte först. Inte förrän det visade sig att Brunegård siktade på att bli ordförande för WAN. Det är en stor statusfylkd internationell organisation för tidningar, dess ägare och utgivare. Därför var Utgivarnas tillkomst nog viktigt för Brunegård som en merit inför ordförandevalet. Han lyckades! Den stora premiären för Utgivarna var på Bokmässan i Göteborg där den nya organisationen presenterades vid ett märkligt seminarium. Tomas Brunegård tog täten och lånade då retoriken från den frikyrkliga värld där han var och är mycket aktiv, idag som flygande hjälparbetare i fattiga länder. Det blev ett konstigt möte. Där stod mediernas främsta företrädare från SVT, SR och de övriga bredvid en entusiastisk Brunegård. De övriga verkade lite generade när denne började predika Utgivarnas lov. En minnesvärd tillställning. Hela branschen ställde dock upp på budskapet om att det vore bra om dessa fem medlemmar, få men mäktiga, uppträdde gemensamt utåt som värnare av tryck- och yttrandefriheten. Just detta understryks också av Kerstin Neld i Dagens Medias artikel om Utgivarnas besök vid ryska ambassaden. Hon är en tung makthavare inom medierna som företrädare för Sveriges alla tidskrifter. Hon är även särbo med Ove Joanson. Hela branschen, skrev jag. Kanske, kanske inte, men ingen talade däremot. Utom jag som bloggade kritiskt. Jag fattar än idag inte poängen med Utgivarna. Det vore bättre om SVT, TU, Sveriges Tidskrifter, SR, UR samt TV4 själva uppvaktar Kinas eller Rysslands ambassader. Likaså med sin egen tyngd i remisssvar till lagstiftarna med sina egna skarpt formulerade protester då det behövs. Alla vet vad SVT är och står för. Samma sak med TV4 och TU:s medlemmar som Bonniers tidningar Expressen eller Schibsteds Svenska Dagbladet. Nu uppträder de gemensamt i en förening som heter Utgivarna som varken ryssar, kineser eller svenskar vet något om. Det varken hörs eller syns. Det är synd. (Transparens: Jag känner de flesta nämnda tämligen väl, Ove Joanson sedan 1965) Känner du till föreningen Utgivarna? Knappast. Den saknar tyvärr tyngd. Det är märkligt eftersom dess medlemmar är mycket mäktiga i Sverige. Det är något sorgligt över Utgivarna eftersom dess budskap och mål är extremt viktigt. Som idag då dess ledande företrädare överlämnade en protest till Ryssland för dess fängslande av journalisten Evan Gershkovich. De som gjorde det är mer kända än föreningen de själva företräder. Det var Utgivarnas ordförande,Bonniers Thomas Mattsson,tidigare chefredaktör för Expressen, Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld samt Viveka Hansson, programdirektör på TV4. Utgivarna har bara fem medlemmar. Det är: Tidningsutgivarna, TU, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Television, SVT, Sveriges Radio, SR, Utbildningsradion, UR, samt TV4. Fler medlemmar finns inte, men dessa borde ju räcka rätt långt... Men det gör de ju tyvärr inte gömda i den kuliss som Utgivarna blivit. De skulle nå fram bättre i sina egna kostymer som de mäktiga företag och organisationer de faktiskt är. Utgivarna bildades 2012 i någon form av eurofori som skapades av två personer. Det var Stampens koncernchef Tomas Brunegård och konsulten Ove Joanson, tidigare bland annat vd för SR och senare ordförande för dess ägarstiftelse. Detta var när tidningarnas självbild fortfarande var rätt vacker, inte minst på Stampen i Göteborg. Brunegårds entusiastiska och ibland goda idéer gillades av många och ogillades av andra som gärna kallade honom för "nyburgaren." Humorn i Göteborg döpte honom till detta då han rekryterades av Peter Hjörne till Stampen. Brunegård hade tidigare varit vice vd för Burger King... Idag är han bärare av ett dåligt rykte som en av tidningarnas dödgrävare. Det ligger en del i det, men listan kan göras lång på alla som såg och agerade fel och för sent. Detta oavsett om de var ägare, direktörer eller chefredaktörer. Även jag känner mig hemma i det gänget. Jag föreslog Tomas Brunegård som ordförande för TU då jag var ordförande för dess valnämnd. Vi föreslog i enighet honom efter en rätt komplicerad förankring, men det är en annan historia. Ove Joanson har en gedigen bakgrund i branschen. Han började som korre för Ekot och senare SVT i USA, vd för SR, kulturråd i USA och ordförande för ägarstiftelsen till SVT, SR och UR. Han blev slutligen konsult i egna företaget Media Conglomerat AB, "världens minsta konglomerat", som han själv sagt. Som konsult blev han rådgivare åt Tomas Brunegård i dennes nya roll på Stampen. Vad han gav för råd där vet nog bara de själva och gudarna, men branschpressen skrev att Joanson fick arvoden i miljonklassen. Ett resultat av deras samarbete var Utgivarna. Varför denna fråga engagerade de båda så starkt förstod jag inte först. Inte förrän det visade sig att Brunegård siktade på att bli ordförande för WAN. Det är en stor statusfylkd internationell organisation för tidningar, dess ägare och utgivare. Därför var Utgivarnas tillkomst nog viktigt för Brunegård som en merit inför ordförandevalet. Han lyckades! Den stora premiären för Utgivarna var på Bokmässan i Göteborg där den nya organisationen presenterades vid ett märkligt seminarium. Tomas Brunegård tog täten och lånade då retoriken från den frikyrkliga värld där han var och är mycket aktiv, idag som flygande hjälparbetare i fattiga länder. Det blev ett konstigt möte. Där stod mediernas främsta företrädare från SVT, SR och de övriga bredvid en entusiastisk Brunegård. De övriga verkade lite generade när denne började predika Utgivarnas lov. En minnesvärd tillställning. Hela branschen ställde dock upp på budskapet om att det vore bra om dessa fem medlemmar, få men mäktiga, uppträdde gemensamt utåt som värnare av tryck- och yttrandefriheten. Just detta understryks också av Kerstin Neld i Dagens Medias artikel om Utgivarnas besök vid ryska ambassaden. Hon är en tung makthavare inom medierna som företrädare för Sveriges alla tidskrifter. Hon är även särbo med Ove Joanson. Hela branschen, skrev jag. Kanske, kanske inte, men ingen talade däremot. Utom jag som bloggade kritiskt. Jag fattar än idag inte poängen med Utgivarna. Det vore bättre om SVT, TU, Sveriges Tidskrifter, SR, UR samt TV4 själva uppvaktar Kinas eller Rysslands ambassader. Likaså med sin egen tyngd i remisssvar till lagstiftarna med sina egna skarpt formulerade protester då det behövs. Alla vet vad SVT är och står för. Samma sak med TV4 och TU:s medlemmar som Bonniers tidningar Expressen eller Schibsteds Svenska Dagbladet. Nu uppträder de gemensamt i en förening som heter Utgivarna som varken ryssar, kineser eller svenskar vet något om. Det varken hörs eller syns. Det är synd. (Transparens: Jag känner de flesta nämnda tämligen väl, Ove Joanson sedan 1965) Skickat från Outlook för Android

Urkonstig kampanj av Samsung om S23 och Watch5Pro

Den 4 april beställde jag hos Telenor en ny Samsung S23 Ultra med en Watch 5Pro. Fem dagar senare, på påskafton lämnade jag tillbaka allt. Gissa varför... Jag är mångårig kund hos Telenor och har varit nöjd. Nyligen gick min senaste låsning för abonnemanget ut. Måndagen den 3 april fick jag ett sms från Telenor med reklam: " Köp en mobil ur Samsung S23-serien och få en Watch 5Pro på köpet (värde 5390 kr)! Även skärmskydd ingår. Erbjudandet gäller så långt lagret räcker. https://www.telenor.se/short/1103753898615639E726 " Jag nappade direkt eftersom jag länge tänkt köpa en klocka med eSIM som kan ringa, ta emot mail och skicka sms från klockan utan att man har sin mobil i närheten. Ett byte passar mig dessutom bra eftersom min mobil blivit trött nu och gör konstiga saker som att stänga av ringsignalen, flytta eller kasta meddelanden och andra hyss. Dagen därpå var jag inne hos Telenor i Gävle. Jag betonade att jag främst var ute efter eSIM och säljaren visade mig en Watch5Pro. Jag bestämde mig direkt och valde dessutom den dyraste mobilen, en Ultra. Jag fick också löfte om hjälp med överföring och andra inställningar. Redan på skärtorsdagen kom hela paketet - hem till mig. Samma dag for min särbo och jag in till butiken och säljare nr 2 påbörjade överföringen. Det skulle ta ett tag och han kunde inte eSIM, men visste att detta funkade på klockan. Dessutom skulle han inte vara kvar då vi kom tillbaka. Han sa att säljare nr 3 skulle fixa eSIM då vi hämtade alltihop. Jag frågade om den säljaren skulle kunna fixa eSIM medan vi väntade. Han sa ja och en tjej intill honom, säljare nr 3, nickade glatt. När vi återvände började hon med mobilen direkt, en timme före stängning. Hon knappade och knappade i ungefär 40 minuter och försökte ringa något samtal. Vi vet inte om hon fick svar. Plötsligt sa hon att modellen av klockan inte klarade eSIM! Detta hade ingen av de tre säljarna sagt tidigare trots mina upprepade frågor. Jag fick där och då ingen förklaring. Jag försökte förhandla till mig någon vettig lösning, men det var tvärnobben. Enda lösningen var att jag köpte till en fungerande Watch5Pro till fullt pris, troligen mer än 6.000 kronor. Kollade inte. Jag sa att det kan leda till att jag lämnar tillbaka hela paketet värt drygt 16.000 kronor, tror jag, vid köp utan abonnemang. Ingen reaktion kampanjens regler gällde och inget annat. Vi kom överens om att min särbo och jag skulle åka in även på påskafton då säljare nr 1 också skulle jobba. Nr 3 ville då inte "garantera säkerheten" om jag lämnade paketet i butiken. Jag ville egentligen inte ta emot det som levererat inför en återlämning, men gjorde det ändå. Allt innehåll var ju också redan överfört. På påskafton gav jag dem en nedtecknad historia om hela händelsen och alla löften för att spara tid då saken skulle dras även för säljare nr 1. Först ville säljarna, nr 1 och 3, inte läsa, men gjorde det till sist medan vi gick och fikade. Sedan sa de nej till allting, inget klockbyte, ingen kompromiss och ingen kontakt med någon högre beslutsfattare. Detta trots att jag sa att detta nog leder till att jag kommer att lämna Telenor efter många år. Ändå bestänt njet på allt utom att jag kunde få återlämna och avsluta köpet och få tillbaka pengarna. Säljare nr 3 medgav slutligen på direkt fråga att hon inte visste att modellen i kampanjen inte klarade eSIM. Hon hävdade ändå envist att det stod "någonstans", men kunde inte visa upp det. Till sist sa hon att det stod på hemsidan. Där hittar jag bara olika modeller, ingenting om detta. Jag förvissade mig om och såg på att allt raderades och att mobilen blev fabriksåterställd. Jag vill poängtera att alla tre säljarna var trevliga och vänliga trots den rigida inställningen de förmedlade. Jag hoppar nu nog av Telenor även om jag brukar glömma fort... Återgår kanske även motvilligt till iPhone. Lämnade iPhone för många år sedan då jag inte gillar den princip om instängning Apple stenhårt följer; har man en iPhone ska också ha padda och dator mm från Apple. Efter ovanstående har jag fortfarande varje dag flera gånger på Facebook fått reklam om samma kampanj på Telenor för en Samsung S23 med en gratis Warch5Pro... Fan, skulle nog ha en sådan med eSIM...

Bra med fler namnpubliceringar!

(Detta är en come back av mig på bloggen efter en lång paus)

Nu har några medier publicerat namnen på gängledare, som "den kurdiske räven", 36-årige Rawa Majid från Uppsala. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är att sådana publiceringar inte skett tidigare och i fler sammanhang.

Lika konstigt är det att ansvariga utgivare ofta skriver och förklarar sitt publiceringsbeslut. 

Jag inser varför de gör det;  namnpubliceringar före fällande dom har varit sällsynta under flera decennier. Därför vill utgivarna väl förklara sig.

Pendeln svänger som alltid. De senaste namnpubliceringarna behöver inte vara ett tecken på att pendeln börjat röra sig, men man kan ju hoppas det. 

Jag slutade som ansvarig utgivare för Gefle Dagblad, GD,  2004 efter närmare 17 år i rollen. Jag kan inte påminna mig att jag i tidningen motiverade namnpubliceringar, eller motsatsen, en enda gång.

 Däremot diskuterades de snart sagt alltid inom redaktionen. Bra så, det är ju främst genom medarbetarna den ansvarige utgivaren ska verka, enligt min mening. 

Detta genom diskussioner på nyhetsmöten och redaktionskonferenser där åsikterna bryts mot varandra.

Externt når en utgivare långt även utan förklarande eller urskuldande krönikor genom möten med politiker, fack, företag, arbetsgivare, föreningar och myndigheter. 

Jag sa aldrig nej till ett möte eller en diskussion. Det skulle jag inte ha gjort idag heller, inte ens med Sverigedemokraterna vars politik jag ogillar. 

Under senare år har utgivarnas förklarande krönikor följt trenden om transparens, inte minst då detta uppmuntrats av hur senare press- och medieombudsmän agerat. Dock inte, som jag uppfattat det, av nuvarande medieombudsmannen, MO, Caspar Opitz.

Han verkar själv ligga lågt i den offentliga debatten jämfört med till exempel sin närmaste företrädare Ola Sigvardsson. 

Det tycker jag jämförelsevis är bättre eftersom MO primärt har en granskande roll i det etiska systemet.

Det är inte bra om MO framträder ofta och hävdar vad som är rätt eller fel utgivarbeslut. Det kan påverka osäkra utgivare som därför kanske inte själva kommer fram till ett beslut. De vill ju göra "rätt". 

Rätt eller fel finns inte i en utgivares beslut. En MO som är flitig i debatten kan ju få rollen av en rikslikare för utgivarna.

MO:s uppdrag är att bedöma om en publicering ryms inom det publicistiska regelverket eller ej. Detta ska ske efter publiceringen. 

MO kan skicka ärendet vidare till Mediernas Etiknämnd för att få publiceringen prickad om den bedöms bryta mot reglerna.

Det är ett bra system för att stimulera diskussionen om mediernas etik. Man får dock inte tro att de etiska reglerna är tvingande som lagar, det är rekommendationer. 

En ansvarig utgivare får etiskt sätt publicera vad som helst som ryms inom den generösa tryckfrihetens lagparagrafer.

Som utgivare på GD publicerade jag oftare än andra namn och bild på brottslingar. Likaså på prickade advokater och mäklare. Även på politiker, topptjänstemän och företagare då andra medier låtit dem förbli anonyma då de gjort bort sig på ett allvarligt sätt. 

I dessa sammanhang har jag, utan alla andra jämförelser, känt mig befryndad med till exempel tidigare utgivare som Jan Wifstrand, Sydsvenskan och DN, samt Bo Strömstedt, Expressen.

Likaså med Thorbjörn Larsson och Anders Gerdin på Aftonbladet, Börje Alström och senare Mats Åmvall på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Anders Ahlberg på VLT icke att förglömma.

Alla kloka utgivare som förstod sin roll och förvaltade ensamansvaret väl.

Av idag aktiva utgivare tänker jag först på Lennart Håkansson som är utgivare för sajten Affärer i norr och dess nyhetsbrev. 

Där är kontroversiella namnpubliceringar säkert ovanliga, men om det bränner till vet jag hur han agerar som en självständig utgivare. Det visade han gång på gång som ansvarig utgivare för NSD i Luleå. 

Bland aktiva ansvariga utgivare inom den traditionella dagspressen tänker jag på Daniel Nordström, chefredaktör på VLT i Västerås. 

Vi har i tuff polemik varit helt oeniga om orsakerna  kring Mittmedias öde och är säkert det fortfarande, men jag respekterar hans självständighet som utgivare. 

Han har, om jag minns rätt,  tagit beslut om publiceringar som han också fått kritik för, från medarbetarna, facket och MO och Mediernas Ettiknämnd. Men han har inte backat. Så är det och så ska det vara med ensamansvaret.

(Transparens: jag har tidigare som headhunter rekryterat Daniel till jobbet som chefredaktör på Arbetarbladet)

Här måste även tryckfrihetens ständige försvarare och förklarare Nils Funcke nämnas. Han kan med sitt envisa värnande av vår tryckfrihet säkert uppfattas som jobbig ibland, som då han pratar om koranbrännaren. 

Han borde borde dock ha blivit juris hedersdoktor vid det här laget!  Vem skulle annars bli det?

Efter många namnpubliceringar i GD, som andra, utgivare avstod ifrån, kände jag mig rätt ensam i sammanhanget. Det var och är helt ok, det hör till rollen som utgivare och ska så vara. 

Uttrycket "ensamansvaret" är ett honnörsord och viktigt begrepp i allt som rör tryckfriheten och dess reglering i grundlagen. Det måste vårdas.

Den ansvarige utgivaren ska besluta själv och ensam ta på sig ansvaret för en publicering, inför ägarna, läsarna, medarbetarna och juridiskt inför domstol.

Den ansvarige utgivaren bör till och med snabbt ta på sig ansvaret i lägen då han eller hon inte ens känt till en viss publicering av en omstridd artikel, bild eller annons. 

Vad utgivarnas försiktiga hållning under de senaste decennierna betytt för läsares, lyssnares och tittares vilja att betala för nyheter kan man bara spekulera i. 

Att tolka medieetiken hårdare än vad de traditionella medierna fortfarande gör lär dock bli svårt.

Medieetiken lär aldrig återvända till den tid då tidningar publicerade namn på rattfyllon. 

Det varken hoppas eller tror jag, men lite mer fart på pendeln mot en bättre nyhetsjournalistik med fler namnpubliceringsr kan man väl få hoppas på...

Tröga medier i Sverige om historisk världsnyhet

 Märkligt att stora svenska medier först sent och fåordigt rapporterat idag om att bron mellan Krim och Ryssland brinner och delvis raserats. Om jag minns rätt dök nyheten upp på Twitter runt 06.15.

Endast Expressen var snabbt ute med världsnyheten  och bilder från Twitter och Ukraina. Aftonbladet kom fåordigt senare. DN och SvD likaså.

Ekot sa ingenting om saken i sändningen 07.00 utan först 08.00. I TV4 Nyhetsmorgon, som saknar text-tv,  kom nyheten i första sändningen 08.00 medan SVT, utan någon nyhetssändning under lördagsmorgonen, meddelade saken först runt 08.30-tiden på Text-tv. Tills dess toppade man där med att ungdomar olagligt trimmar A-traktorer...

Är det bekvämlighet, dålig organisation, konstig nyhetsbedömning eller ett extremt utslag av källkritik som gör att nyhetsförmedlingen är så trög?

Jovisst, ingen visste om det var en attack av Ukraina eller en olycka. Men att det brann var ändå ett faktum enligt några av de tidiga källorna, som Kevin Rothrock på oppositionella ryska sajten Meduza, KyivPost och en korrespondent från The Econonist, Oliver Carrol.

Så branden som sådan på denna extremt viktiga bro för Ryssland skulle naturligtvis rapporterats.

Kan detta ändå bero på att Sveriges medier tagit helg. Påminner mig om nyheten för några år sedan om att flygvapnet inte mötte ryska plan som kränkte Sveriges luftrum. Piloterna hade fått ledigt för att fira påsk.  

(Denna text ligger också ute på mitt Facebok-konto)

Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Åsa Passanisi ny chefredaktör på Mål & Medel

 Åsa Passanisi är ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Livsmedelsarbetarförbundets tidning Mål & Medel. Därmed är mitt aktiebolag Utkik Media klar med ytterligare ett uppdrag där jag varit anlitad för att biträda LO Mediehus AB i rekryteringsprocessen. Åsa Passanisi kommer närmast från contentbyrån Spoon Agensy och efterträder Thelma Kimsjö som varit tillförordnad chefredaktör.  

LO Mediehus ägs av LO och ger ut dess tidning Arbetet samt de olika fackförbundens medlemstidningar. Som Kommunalarbetaren och Livs tidning Mål och Medel.

Mitt bolag har tidigare medverkat vid rekryteringen av chefredaktörer till dessa tidningar, d v s Yonna Valtersson till Arbetet och Anna  Körnung till Kommunalarbetaren samt nu Åsa Passanisi till Mål & Medel. Tidningarna utgivna av LO  Mediehus når miljontals läsare.

Sedan 2005 har Utkik Media och jag dock mest jobbat som rådgivare i skilda frågor åt koncerner inom dagspressen och då oftast som headhunter. Jag har medverkat vid rekryteringen av till exempel Hanna Stjärne som chefredaktör och vd till UNT och Charlotta Friborg till samma jobb på Corren. Båda har sedan gått vidare till SVT

Utkik Media har också varit anlitat då Gunilla Kindstrand blev chefredaktör för Hälsingetidningar, Anders Ingvarsson för Norrländska Socialdemokraten och  Daniel Nordström för Arbetarbladet. Flera av dem har idag nya roller, i andra branscher, som företagare eller som Nordström som nu är chefredaktör för VLT.

Jag har även haft uppdrag för Stampen, Expressen, SVT och Sveriges Radio, Hallpressen och Mittmedia med flera företag.  Jimmie Näslund, som jag rekryterade som chefredaktör till Örnsköldsviks Allehanda, är idag koncernchef för VK Media med bland annat Västerbottens-Kuriren och Folkbladet.

Interna rekryteringar har varit speciella att jobba med då de berörda inte alltid känt till, och oftast fortfarande inte gör det, att jag varit anlitad för att väga deras namn mot andra. Kalle Sandhammar på UNT är dock väl medveten om detta då jag var med om att rekrytera honom i konkurrens med  externa kandidater, till jobbet som chefredaktör och vd på UNT. Han kom då från NSD som hade samma  ägare, NTM, som UNT. 

Åsa Passanisi har tidigare varit verksam på Innerstadspress. Hon har också haft olika roller på Aftonbladet.

 

Utkik Media rekryterar chefredaktör åt Livsmedelsarbetareförbundets tidning Mål & Medel

I dag har mitt företag Utkik Media fått ett nytt uppdrag. Jag ska biträda LO Mediehus AB vid rekryteringen av en chefredaktör till tidningen Mål & Medel. Det är Livsmedelsarbetareförbundets tidning och jag har tidigare haft flera liknande uppdrag åt LO Mediehus AB. Tjänsten är utannonserad och ansökningstiden går ut den 30 december. 

LO Mediehus AB är LO:s företag som ger ut Arbetet, Kommunalarbetaren och ett antal andra fackföreningstidningar. Mål & Medel har hittills inte anslutit sig till LO Mediehus AB som bildades för ett antal år sedan. 

Man valde då i stället att bo kvar hos huvudmannen Livsmedelsarbetareförbundet. Nu vid årsskiftet ansluter sig dock tidningen till LO Mediehus AB och flyttar därmed till dess fina lokaler på Klara Norra Kyrkogata i Stockholms city. 

Ändringen innebär också att tidningen kommer in i ett större redaktionellt sammanhang som bland annat ger den större digitala resurser. Mål & Medel har en upplaga på 28.500 ex (TS) och kommer ut med 12 nummer per år. 

 Mål & Medel hade tidigare Malin Klingzell Brulin som uppmärksammad chefredaktör. Hon avled i våras. Nu är Thelma Kimsjö tillförordnad chefredaktör. Hon har tidigare varit chefredaktör för bland annat VLT. 

Jag startade mitt företag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, 2005. Jag har sedan dess arbetat åt en lång rad olika medieföretag med utredningar, organisationsfrågor, mentorskap, publicistisk rådgivning och inte minst rekryteringar. Jag har som headhunter varit anlitad för ett 40-tal rekryteringar av chefredaktörer, redaktionschefer och andra mediechefer.