Urpremiär för Ordets makt, teaterpjäsen om Upsala Nya Tidning

I år fyller Upsala Nya Tidning 125 år och uppmärksammas av Úppsala stadsteater i den nyskrivna pjäsen Ordets makt av Ola Larsmo, Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova I kväll såg jag urpremiären. Författarna och ensemblen har verkligen lyckats fånga känslor, doft och stämning runt en tidning och dess historia i staden.  En klart sevärd pjäs, inte minst för alla mediemänniskor. Och först som sist – scenografin är genial!

Texten är bra med en blandning av allvar och lättsamheter, riktigt stora händelser och massor av smått och gott, sådant som speglas i de så viktiga små notiserna. Allt här gestaltat av skådespelarna som i snabbt tempo växlar mellan att spela redaktörer, läsare, stadens invånare, annonser, notiser, demonstranter och – klickmonster!

Självklart möter vi också legendariske chefredaktören Axel ”Koftan” Johansson, här gestaltad av en kvinna. Det är säkert ett mycket medvetet val med tanke på hans kvinnoförakt som också berörs på scenen. Det görs även händelser där Johansson 67 år efter sin död får förklara hur han egentligen tänkte till och från, inte minst i en del uppmärksammade händelser i Uppsala och därmed i UNT:s historia. Han får också berätta varför han kom att kallas "Koftan", ett namn han aldrig lär ha gillat. Axel Johansson dog 1948.

Författarna och teatern klarade för övrigt tidigt i pjäsen av att redovisa sin syn på samarbetet med UNT. Skådespelarna käftar om huruvida det ska bli en hyllningspjäs eller en mer kritisk tillställning. Saken har naturligtvis också diskuterats.  Regissören, Linus Tunström, som sitter på första bänken och hoppar upp på scenen då och då, läser högt ur kontraktet med tidningen. Både UNT, ägaren NTM, mediekoncentrationen och inte minst tidningens hållning i olika sammanhang diskuteras frimodigt.   

Det var kul och intressant att få veta lite mer om Axel Johansson, denne kände och lite gåtfulle publicist som ägnade 48 år av sitt liv åt UNT. Och än i dag delar Publicistklubben ut Axel Johanssons stipendium varje år. Det fick jag själv som ung reporter och blev då lite brydd då jag såg i statuterna att Axel Johansson bestämt att stipendiet ska gå "till manlig journalist – under 40 år, ej fotograf eller sportjournalist – för att öka kunskapen helst genom resa i europeiskt land, ej Finland."

Skulle man verkligen ta emot pengarna från en sådan person? Nåväl, jag kom snabbt över betänkligheterna och stack som den kriminalreporter jag då var till England och studerade polisens verksamhet i Staffordshire Police Headquarters. Under årens lopp har många journalister vidareutbildat sig tack vare Johanssons stipendier.

Axel Johansson framställdes här på ett humoristiskt sett vilket nog också var nödvändigt för dialogens skull. Däremot har jag hittills haft svårt att tro att han var en särskilt kul person, utan snarare troligen en rätt butter redaktör. Kanske till och med lite otrevlig.

Men så lite man vet. Inspirerad av föreställningen hittar jag dels en text på Wikipedia som inte säger så mycket, men också en härlig text i Riksarkivet! Där får man en mer initierad bild av Axel Johansson som inte alls stämmer med mina fördomar om honom. Hursomhelst, i kväll på scenen var det en rätt kul person och hur det än var med den saken måste han ha varit en mycket skicklig redaktör och betydelsefull för UNT:s utveckling.

Det var fart och fläkt på scenen där omkring 15 skådespelare lyckades märkvärdigt väl att illustrera en tidnings liv i staden under 125 år, med allt ifrån de stormiga möten med framträdande stadsbor som föregick startandet av tidningen till första tryckningen i en scenografisk smart och snabbt uppförd tryckpress mitt på scenen, vidare genom medieutvecklingen ända fram till klickmonster och nättroll. Fascinerande.

Bäst av allt var nog just scenografin där man på ett genialt sätt utnyttjade vanliga kartonger, typ flyttkartonger,  som efter hand förvandlades till snart sagt allt. Foto och film utnyttjades också skickligt i scenografin.

Det bjöds på skratt här och var i dialogen, men ändå mer av allvar och eftertanke. När ensemblen beskrev nazistaktionen i Uppsala i augusti 2013 och UNT:s skickliga granskning av polisens agerande i sammanhanget, ja då knöt det sig i halsen, säkert inte bara på mig utan också många andra publiken.

Tryckfrihetens och en tidnings betydelse i vårt samhälle beskrevs genomgående på ett närmast berörande sätt. Upsala Nya Tidning, dess ägare och alla medarbetare kan vara stolta över att ha hamnat på scenen hos skickliga Uppsala Stadsteater.     

En skicklig och färgstark tidningsledare är död

I går den 12 oktober avled Lars Ander, en av de riktigt tunga medieaktörerna i Sverige. Han var under många år vd och senare koncernchef för Nya Wermlands-Tidningen, NWT. Han blev 74 år. Lars Ander var en spännande och färgstark tidningsledare. Själv skymtade jag som 18-åring honom och brodern Staffan på NWT:s blysätteri då jag under en kort tid hade mitt första journalistjobb på just NWT.

Långt senare stötte vi ihop i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse där jag fick följa Lars Anders insats under ett antal år, men vi lärde aldrig känna varandra närmare utöver den professionella kontakten inom TU. Jag är inte så säker på att så många andra heller där lärde känna honom privat. Som jag uppfattade honom hade han en mycket starkt integritet i professionella sammanhang, men engagerade sig desto mer i skilda samhällsfrågor som de baltiska staternas frigörelse och  utvecklingen i närområdet, inte minst för Karlstads universitet.

Det var inte sällan fascinerande att se honom agera inför TU-styrelsen, rätt lågmält, men med stor auktoritet med mycket tydliga ställningstaganden. Som jag minns det bestämde sig andra styrelseledamöter nog ibland för vad de skulle tycka i viktiga frågor först sedan de hade fått klart för sig vad Lars Ander tyckte, oavsett om han var närvarande eller ej.

På så sätt var han en värdig arvtagare efter sin far Gustaf Ander som med sin pondus ibland var närmast normbildande i arbetsgivarsammanhang. Som ledamot i arbetsgivarnas förhandlingsdelegation fick jag möta och höra Gustaf Ander några gånger under konflikter med Journalistförbundet, SJF.

Det var vid stora och trånga möten på TU och dåvarande Tidningarnas Arbetsgivarförening, TA, då frågan om en lockout eller ej och andra konfliktfrågor skulle avgöras. ”Alla” var där och diskuterade saken ingående med intressanta inlägg av tongivande publicister som Expressens chefredaktör Bo Strömstedt och Eskilstuna-Kurirens Hans Schöier, liksom inflytelserika direktörer som Gustaf Ander, hans kollega och konkurrent Sune Lundh på Värmlands Folkblad samt Ebbe Nordin på Nya Norrland.  Landsortspressens företrädare hade en stark position i branschen.

Både Gustaf Ander och sonen Lars var inte bara skickliga tidningsledare och affärsmän, utan också kontroversiella personer och företagsledare, inte minst bland fackliga företrädare som ofta varit kritiska till NWT:s strama tyglar i relationerna med journalistfacket. NWT var med sin principfasta hållning en besvärlig motståndare för SJF.

SJF valde förr ofta att ha NWT som måltavla för sin kritik just för att det där fanns en beslutsam arbetsgivare. Hallpressen med koncernchefen Stig Fredriksson och Örnsköldsviks Allehanda med Erik Anund Hallin var andra legendariska tidningsledare som i många svåra konflikter stod högst upp på arbetsgivarnas barrikader och agerade beslutsamt.   

Utan dessa tidningsledare kan man undra hur branschen skulle ha sett ut idag. Men visst, nog har  en del utgivare och direktörer på andra medieföretag ibland haft synpunkter på till exempel NWT-koncernens bestämda inställning, inte minst i fackliga orostider då andra varit beredda att inta en mjukare hållning.

Både Gustaf och Lars Ander har ändå mycket bestämt och målmedvetet lett verksamheten i den riktning de funnit bäst för företaget och den publicistiska verksamheten trots kritik från facken, kanske mer förr än senare, rörande lönepolitiken med mera. Idag förefaller det att gå lugnare till mellan SJF och arbetsgivare.  Och det är väl bra med tanke på branschens utsatta situation.

Lars Ander har som vd och koncernchef lett den affärsmässiga verksamheten medan brodern Staffan som chefredaktör och ansvarig utgivare lett det publicistiska arbetet fram till 2010 då han vid 67 års ålder lämnade över utgivarskapet till Rolf Matthies. Förra året blev sedan Mikael Rothsten ansvarig utgivare på NWT 

Bröderna Ander har, liksom sin far, ofta valt sin egen väg jämfört med andra medieföretag. De dröjde till exempel länge med alla digitala satsningar och sparade mycket läropengar tills andra företag gått före och testat olika lösningar.   

Familjen har onekligen lyckats mycket väl med sina affärer ända sedan Gustafs far Ernst Ander köpte Nya Wermlands-Tidningen i början av 1900-talet. Verksamheten omfattar nu 14 dagstidningar, digitala medier, gratistidningar och en fastighetsrörelse. Koncernen har under åren redovisat en mycket stark ekonomi, inte minst tack vare skickliga affärer som till exempel en satsning på Blocket som också gett NWT ett viktigt delägarskap i norska Schibsted.

Den utvecklingen gick inte att ana den där sommaren då jag under en kort tid var vikarierande korrekturläsare och satt i en glasbur på NWT och ibland kunde skymta bröderna Ander utanför buren bland rasslande sättmaskiner. Och högste chefen Gustav Ander såg jag aldrig.  

Själv blev jag anställd av redaktionschefen Erik ”Flanören” Bergström och hade den mycket hygglige Reidar Nordenberg som min närmsta chef på korrekturet. Han såg dessutom till att jag fick skriva mitt livs första publicerade texter i form av filmrecensioner. Några år senare, då jag hade börjat på Gefle Dagblad, reste vi tillsammans med en grupp svenska reportrar på en märklig journalistresa till diktatorn Ceausescus Rumänien där vi fick säkerhetspolisen Securitate i hasorna, men det är en helt annan historia…

Erik Bergström och Reidar Nordenberg jobbade troget åt familjen Ander på deras tidningar i alla år, den senare slutligen som chefredaktör för Arvika Nyheter. Erik Bergström skrev under hela sin karriär fram till pensionen så gott som dagligen kåserier under signaturen Flanören.  

Nu är Lars Ander död och den framgångsrika koncernen är på väg in i en ny tid, inte bara vad det gäller medieutvecklingen, utan också vad det gäller ägandet och ledarskapet. Det är ett stort familjeföretag och ett av de viktigaste mediehusen i Sverige. Jag gissar att det finns klara planer för hur den välskötta NWT-koncernen ska möta den nya situationen och förvalta arvet efter sin koncernchef.
Korrigerad och kompletterad 151014 kl 00.37, 00.51, uppdaterad med länk 151014 kl 18.01  

Länkar: 

Lars Ander har avlidit - nyhetsartikel nwt.se 151012
Nya Wermlands-Tidningen har sorg - ledare nwt.se 151012
Han förvaltade arvet - artikel av medarbetaren Jonny Ohlsson med 50 år på NWT, nwt.se 151012
Så minns mediecheferna Lars Ander - nyhetsartikel, resume.se 151013

Utkik Media rekryterar ny chefredaktör till tidningen Arbetet

Nu är det klart att mitt bolag Utkik Media fått uppdraget att rekrytera en ny chefredaktör till tidningen Arbetet som ingår i nybildade LO Mediehus AB. Sökandet efter tidningens nye chefredaktör inleds omgående. Tjänsten har idag också annonserats ut på arbetet.se.  

Tidningen kommer ut en gång i veckan under 40 veckor per år. Den är inriktad på arbetsmarknaden och fackföreningsrörelsens intresseområden, men också på samhällsbevakningen i vid mening inom politik, debatt och kultur. Nu i höst har tidningen sjösatt en stor satsning på den internationella bevakningen, sajten Arbetet Global.

Tidningen med ca 15 medarbetare har en upplaga på ca 54 000 ex och vänder sig till LO-förbundens förtroendevalda, men också till politiker och opinionsbildare på skilda håll i samhället. Sajten arbetet.se har ca 90 000 unika besökare i månaden.

Chefredaktör under senare år har varit Johanna Kronlid som slutade för att flytta till England där hennes man Staffan Sonning är Sveriges Radios ekonomikorrespondent. Johanna Kronlid utsågs för några år sedan till Årets MedieAmazon för sina insatser på Arbetet.  

Arbetets föregångare började ges ut 1921 och hette då Fackföreningsrörelsen, en mer teoretisk tidskrift med långa texter och analyser. 1976 gjorde Landsorganisationen, LO, en satsning på tidningen genom att betona det journalistiska uppdraget, byta format till tabloid och byta namn till LO-Tidningen Fackföreningsrörelsen. 1991 bytte den namn till LO-Tidningen och 2012 till Arbetet.

Sedan Johanna Kronlid slutat har Liv Beckström varit tillförordnad chefredaktör och ansvarig utgivare. Hon var tidigare chefredaktör för Kommunalarbetaren och därefter redaktionell projektledare inför starten för LO Mediahus AB. I det bolaget ingår Arbetet, Fastighetsfolket, Handelsnytt, Kommunalarbetaren och Sekotidningen.

Bolagets vd är Robert Jonsson, tidigare vd för Södermanlands Nyheter och andra företag inom EK-koncernen. Styrelseordförande för LO Mediehus AB är LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin. Bolaget och dess tidningar har nyligen flyttat in i sina nya lokaler vid Klara Norra Kyrkogata 31 mitt i Stockholm.   

Jag har tidigare genom Utkik Media rekryterat ett 30-tal chefredaktörer, redaktionschefer, nyhetschefer och andra medieledare. Det gäller bland annat Allehanda Media, Arbetarbladet, Corren, Folkbladet Västerbotten, Hallpressen, Hälsingetidningar, Norran, UNT, Östersunds-Posten med flera mediehus, men också åt public service och tidskriftsförlag.  

I mitt bolag Utkik Media har jag haft en lång rad uppdrag som bollplank åt mediechefer, utredningar om samarbeten, fusioner, medieutvecklingen och andra branschfrågor. Numera dominerar rekryteringsuppdragen och jag blir ofta kontaktad av medieledare som vill röra på sig. Utkik Media, som formellt sett heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, startades 2005 och har således snart varit aktivt i 11 år.
Korrigerad 160104 kl 01.17  

Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

Åklagaren angriper Aftonbladets chefredaktör efter HD-domen

Åklagaren Charlotta Tanner angriper idag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en intervju på sajten journalisten.se. Det sker ett dygn efter hennes och riksåklagarens nederlag då Högsta domstolen, HD, avslog deras begäran om en husrannsakan på Aftonbladets redaktion.  Ett märkligt agerande av en åklagare och Helin svarar i upprörda ordalag. Det gör han rätt i. Efter åklagarens angrepp efter HD:s beslut finns det återigen skäl att fråga sig varför åklagare och polis mot bättre vetande återkommande försöker runda källskyddet.

Åklagare Charlotta Tanner hävdar nu att hon hade nöjt sig med en opixlad papperskopia av bilden på rånarna i Kista och redovisar bland annat ett sms till Helin för att styrka sitt påstående. Samtidigt hade hon då beslutat sig för att göra en husrannsakan på redaktionen och därmed dragit igång en omfattande rättsprocess. Och Jan Helin svarar begripligt nog att han i det läget inte kunde göra något annat än att låta processen ha sin gång.  

Åklagaren säger i intervjun på journalisten.se att hon mycket väl insåg vad allvarligt beslutet om husrannsakan var och att hon därför inte skulle ha gått vidare om hon förlorat i tingsrätten.  Hon medger således att hennes försök att urholka det grundlagsreglerade källskyddet gjordes trots hennes insikt och kunskap om grundlagens källskydd, inte för att hon var okunnig om saken.

Och man måste naturligtvis utgå ifrån att åklagare kan vår grundlag och förstår vad tungt regelverket om källskyddet är. Gissningsvis var det på samma sätt i Umeå i våras då en åklagare där beslutade om beslag av den mördade lokalredaktören Elins Falks dator. Även den åklagaren var säkert medveten om källskyddet, men gick ändå vidare och tvingade Folkbladet och dess chefredaktör Anna Lith att gå till domstol där hovrätten till sist upphävde beslaget och journalistens dator och motiv återlämnades till Folkbladet.

När åklagare och polis på detta sätt återkomande försöker knäsätta det omistliga källskyddet trots det starka regelverket i grundlagen, ja då finns det verkligen skäl att fråga sig varför de gör detta. Och det finns skäl för lagstiftarna att agera för ett stärkt källskydd och ett regelverk om hur situationer där tvångsmedel mot redaktioner är aktuella ska hanteras.

HD är med sin dom inne på samma spår eftersom man i domskälen konstaterar att en husrannsakan hos någon med tystnadsplikt alltid bör prövas av domstol och menar därmed således att ansvariga utgivare alltid ska avvisa beslut om husrannsakan. HD konstaterar också att källskyddet redan idag är så starkt att:

 ”Regelverket innebär alltså att husrannsakan för att genom beslag åtkomma viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidningsredaktion i allmänhet lär vara utesluten”

Och ändå försöker åklagare och polis att få göra husrannsakningar på medieredaktioner. Det finns all anledning för dessa grupper, och lagstiftarna, att läsa HD:s dom mycket noga. 
Uppdaterad 150819 kl 22.22 med nedanstående länk.
Länk:
Om kammaråklagare Charlotta Tanners moral och lagen - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150819

Varför agerar polis och åklagare mot grundlagen rörande källskyddet?

Idag avslog Högsta domstolen, HD, åklagarens begäran om att få göra en husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Gudskelov!  Det allvarliga är dock att kravet ens framställts i strid mot grundlagens källskydd, nu efter ett rån i Kista och i våras efter mordet på Folkbladets lokalredaktör i Lycksele då polisen tog hennes dator och mobil i beslag. Då upphävde hovrätten beslutet. Är det av okunnighet eller mot bättre vetande som polis och åklagare agerar mot grundlagarna?

I båda fallen tvingades tidningarnas ansvariga utgivare, Folkbladets Anna Lith och Aftonbladets Jan Helin, agera mot polis och åklagare i flera domstolsförhandlingar. Inte för att försvåra polisens arbete utan för att de enligt lagen måste förhindra att tidningarnas källor riskerar att röjas.

Åklagarnas och polisens respekt för utgivarnas ansvariga agerande var nog begränsat eftersom de drev sina krav så långt som det gick. I Folkbladets fall fick åklagaren tingsrättens stöd, men hovrätten hävde beslaget av den mördade lokalredaktören Elin Falks dator och mobil. I det fallet gick ärendet inte vidare till HD utan chefredaktör Anna Lith kunde hämta ut sin mördade kollegas beslagtagna utrustning.

Efter rånet i Kista gick däremot åklagarens krav om en husrannsakan vidare till HD och då var det Riksåklagaren, RÅ,  som drev processen. Det är alltså inte enbart lokala eller regionala åklagare som av okunskap eller trots försöker luckra upp grundlagens källskydd, även landets riksåklagare ville se en husrannsakan på Aftonbladet.

Varför riksåklagaren inte gick vidare rörande beslagen på Folkbladet är oklart. Där handlade det om ett mord och hovrätten avvisade trots det allvarliga brottet ändå kravet på beslag. Därför bedömde kanske RÅ chanserna att vinna i HD som för små, kanske inte minst för att den misstänkte mördaren faktiskt greps på bar gärning och var starkt bunden till brottet.

I fallet Aftonbladet gällde det ett väpnat rån och gärningsmännen försvann från platsen. Det var därför polis och åklagare ville få fram de opixlade bilderna som Aftonbladet förfogade över och därför bedömde kanske RÅ chanserna större än i Folkbladets fall att få HD på sin sida.

Men så blev det inte och nu kan man undra om polis och åklagare efter denna dom vågar återkomma med nya krav på beslag eller husrannsakningar som riskerar att röja mediernas källor. Formellt sett finns alltid möjligheten, men i både Folkbladets och Aftonbladets fall avvisades åklagarnas krav med hänvisning till den proportionalitetsbedömning som måste göras sådana här gånger.

Trots att det handlar om så pass allvarliga brott som mord och väpnat rån så menar hovrätten i Umeå och HD att det i dessa fall bedömts som proportionellt viktigare att skydda redaktionernas källor än att tillgodose åklagarnas krav. Och om domstolarna gör de bedömningarna i dessa båda fall, vad är det då för brott som faktiskt skulle kunna motivera en husrannsakan på en redaktion?

Nämnas bör att både Folkbladets och Aftonbladets chefredaktörer på olika sätt markerat att de kunde tillmötesgått polis och åklagare utan att riskera att röja någon källa. I Folkbladets fall genom att chefredaktören Anna Lith erbjöd sig att själv sitta och plocka fram den ena filen efter den andra i den mördade lokalredaktörens dator och överlämna dessa till polisen då hon kände sig säker på att ingen källa riskerade att röjas.

I Aftonbladets fall fanns hela tiden möjligheten för polisen att få ut opixlade pappersbilder på rånarna, men åklagare och polis ville komma åt det kompletta digitala underlaget där Aftonbladets källa kunde röjas. I bägge fallen ville således polis och åklagare hellre driva principfrågan än medverka till ett konstruktivt samarbete.

HD har delat upp sitt domskäl rörande Aftonbladet i 43 olika punkter och i den sista punkten konstaterar domstolen att lagstiftarna bör se över rättsläget:

43. Högsta domstolen finner avslutningsvis anledning att understryka att lag-regleringen när det gäller tvångsmedelsanvändning i vad som skulle kunna kallas det virtuella rummet är otidsenlig. Det är angeläget att lagstiftaren råder bot på detta. Möjligheterna till rättsutveckling genom prejudikat är i vissa hänseenden begränsade av legalitetsskäl och dessutom mindre lämplig på områden där god rättsbildning förutsätter ett betydande mått av tekniska eller andra icke-juridiska specialistkunskaper.

Domstolens inställning delas av mediernas organisationer, till exempel Tidningsutgivarna, som också vill få en särskild reglering av hur tvångsmedlem mot redaktioner ska hanteras.
Uppdaterad med länk 150819 kl 14.01   

   

Länkar:

HD:s information och länk till domen - hogstadomstolen.se
Hovrätten häver beslag av journalists dator - info om domen hovrattenovrenorrland.domstol.se
HD vill att medierna processar i domstolar - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Högsta domstolen stoppar husrannsakan på Aftonbladet - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se

Rätten till anonymitet är inte självklar - debattartikel av Nils Funcke, expressen.se 

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext journalisten.se

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext medievarlden.se

Husrannsakan på Aftonbladet stoppad - pressmeddelande utgivarna.se 

HD försvarar källskyddet - gemensamt pressmeddelande tu.se, sjf.se och sverigestidskrifter.se    

Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.