Åklagaren angriper Aftonbladets chefredaktör efter HD-domen

Åklagaren Charlotta Tanner angriper idag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en intervju på sajten journalisten.se. Det sker ett dygn efter hennes och riksåklagarens nederlag då Högsta domstolen, HD, avslog deras begäran om en husrannsakan på Aftonbladets redaktion.  Ett märkligt agerande av en åklagare och Helin svarar i upprörda ordalag. Det gör han rätt i. Efter åklagarens angrepp efter HD:s beslut finns det återigen skäl att fråga sig varför åklagare och polis mot bättre vetande återkommande försöker runda källskyddet.

Åklagare Charlotta Tanner hävdar nu att hon hade nöjt sig med en opixlad papperskopia av bilden på rånarna i Kista och redovisar bland annat ett sms till Helin för att styrka sitt påstående. Samtidigt hade hon då beslutat sig för att göra en husrannsakan på redaktionen och därmed dragit igång en omfattande rättsprocess. Och Jan Helin svarar begripligt nog att han i det läget inte kunde göra något annat än att låta processen ha sin gång.  

Åklagaren säger i intervjun på journalisten.se att hon mycket väl insåg vad allvarligt beslutet om husrannsakan var och att hon därför inte skulle ha gått vidare om hon förlorat i tingsrätten.  Hon medger således att hennes försök att urholka det grundlagsreglerade källskyddet gjordes trots hennes insikt och kunskap om grundlagens källskydd, inte för att hon var okunnig om saken.

Och man måste naturligtvis utgå ifrån att åklagare kan vår grundlag och förstår vad tungt regelverket om källskyddet är. Gissningsvis var det på samma sätt i Umeå i våras då en åklagare där beslutade om beslag av den mördade lokalredaktören Elins Falks dator. Även den åklagaren var säkert medveten om källskyddet, men gick ändå vidare och tvingade Folkbladet och dess chefredaktör Anna Lith att gå till domstol där hovrätten till sist upphävde beslaget och journalistens dator och motiv återlämnades till Folkbladet.

När åklagare och polis på detta sätt återkomande försöker knäsätta det omistliga källskyddet trots det starka regelverket i grundlagen, ja då finns det verkligen skäl att fråga sig varför de gör detta. Och det finns skäl för lagstiftarna att agera för ett stärkt källskydd och ett regelverk om hur situationer där tvångsmedel mot redaktioner är aktuella ska hanteras.

HD är med sin dom inne på samma spår eftersom man i domskälen konstaterar att en husrannsakan hos någon med tystnadsplikt alltid bör prövas av domstol och menar därmed således att ansvariga utgivare alltid ska avvisa beslut om husrannsakan. HD konstaterar också att källskyddet redan idag är så starkt att:

 ”Regelverket innebär alltså att husrannsakan för att genom beslag åtkomma viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidningsredaktion i allmänhet lär vara utesluten”

Och ändå försöker åklagare och polis att få göra husrannsakningar på medieredaktioner. Det finns all anledning för dessa grupper, och lagstiftarna, att läsa HD:s dom mycket noga. 
Uppdaterad 150819 kl 22.22 med nedanstående länk.
Länk:
Om kammaråklagare Charlotta Tanners moral och lagen - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150819

Varför agerar polis och åklagare mot grundlagen rörande källskyddet?

Idag avslog Högsta domstolen, HD, åklagarens begäran om att få göra en husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Gudskelov!  Det allvarliga är dock att kravet ens framställts i strid mot grundlagens källskydd, nu efter ett rån i Kista och i våras efter mordet på Folkbladets lokalredaktör i Lycksele då polisen tog hennes dator och mobil i beslag. Då upphävde hovrätten beslutet. Är det av okunnighet eller mot bättre vetande som polis och åklagare agerar mot grundlagarna?

I båda fallen tvingades tidningarnas ansvariga utgivare, Folkbladets Anna Lith och Aftonbladets Jan Helin, agera mot polis och åklagare i flera domstolsförhandlingar. Inte för att försvåra polisens arbete utan för att de enligt lagen måste förhindra att tidningarnas källor riskerar att röjas.

Åklagarnas och polisens respekt för utgivarnas ansvariga agerande var nog begränsat eftersom de drev sina krav så långt som det gick. I Folkbladets fall fick åklagaren tingsrättens stöd, men hovrätten hävde beslaget av den mördade lokalredaktören Elin Falks dator och mobil. I det fallet gick ärendet inte vidare till HD utan chefredaktör Anna Lith kunde hämta ut sin mördade kollegas beslagtagna utrustning.

Efter rånet i Kista gick däremot åklagarens krav om en husrannsakan vidare till HD och då var det Riksåklagaren, RÅ,  som drev processen. Det är alltså inte enbart lokala eller regionala åklagare som av okunskap eller trots försöker luckra upp grundlagens källskydd, även landets riksåklagare ville se en husrannsakan på Aftonbladet.

Varför riksåklagaren inte gick vidare rörande beslagen på Folkbladet är oklart. Där handlade det om ett mord och hovrätten avvisade trots det allvarliga brottet ändå kravet på beslag. Därför bedömde kanske RÅ chanserna att vinna i HD som för små, kanske inte minst för att den misstänkte mördaren faktiskt greps på bar gärning och var starkt bunden till brottet.

I fallet Aftonbladet gällde det ett väpnat rån och gärningsmännen försvann från platsen. Det var därför polis och åklagare ville få fram de opixlade bilderna som Aftonbladet förfogade över och därför bedömde kanske RÅ chanserna större än i Folkbladets fall att få HD på sin sida.

Men så blev det inte och nu kan man undra om polis och åklagare efter denna dom vågar återkomma med nya krav på beslag eller husrannsakningar som riskerar att röja mediernas källor. Formellt sett finns alltid möjligheten, men i både Folkbladets och Aftonbladets fall avvisades åklagarnas krav med hänvisning till den proportionalitetsbedömning som måste göras sådana här gånger.

Trots att det handlar om så pass allvarliga brott som mord och väpnat rån så menar hovrätten i Umeå och HD att det i dessa fall bedömts som proportionellt viktigare att skydda redaktionernas källor än att tillgodose åklagarnas krav. Och om domstolarna gör de bedömningarna i dessa båda fall, vad är det då för brott som faktiskt skulle kunna motivera en husrannsakan på en redaktion?

Nämnas bör att både Folkbladets och Aftonbladets chefredaktörer på olika sätt markerat att de kunde tillmötesgått polis och åklagare utan att riskera att röja någon källa. I Folkbladets fall genom att chefredaktören Anna Lith erbjöd sig att själv sitta och plocka fram den ena filen efter den andra i den mördade lokalredaktörens dator och överlämna dessa till polisen då hon kände sig säker på att ingen källa riskerade att röjas.

I Aftonbladets fall fanns hela tiden möjligheten för polisen att få ut opixlade pappersbilder på rånarna, men åklagare och polis ville komma åt det kompletta digitala underlaget där Aftonbladets källa kunde röjas. I bägge fallen ville således polis och åklagare hellre driva principfrågan än medverka till ett konstruktivt samarbete.

HD har delat upp sitt domskäl rörande Aftonbladet i 43 olika punkter och i den sista punkten konstaterar domstolen att lagstiftarna bör se över rättsläget:

43. Högsta domstolen finner avslutningsvis anledning att understryka att lag-regleringen när det gäller tvångsmedelsanvändning i vad som skulle kunna kallas det virtuella rummet är otidsenlig. Det är angeläget att lagstiftaren råder bot på detta. Möjligheterna till rättsutveckling genom prejudikat är i vissa hänseenden begränsade av legalitetsskäl och dessutom mindre lämplig på områden där god rättsbildning förutsätter ett betydande mått av tekniska eller andra icke-juridiska specialistkunskaper.

Domstolens inställning delas av mediernas organisationer, till exempel Tidningsutgivarna, som också vill få en särskild reglering av hur tvångsmedlem mot redaktioner ska hanteras.
Uppdaterad med länk 150819 kl 14.01   

   

Länkar:

HD:s information och länk till domen - hogstadomstolen.se
Hovrätten häver beslag av journalists dator - info om domen hovrattenovrenorrland.domstol.se
HD vill att medierna processar i domstolar - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Högsta domstolen stoppar husrannsakan på Aftonbladet - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se

Rätten till anonymitet är inte självklar - debattartikel av Nils Funcke, expressen.se 

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext journalisten.se

HD stoppar husrannsakan på Aftonbladet - nyhetstext medievarlden.se

Husrannsakan på Aftonbladet stoppad - pressmeddelande utgivarna.se 

HD försvarar källskyddet - gemensamt pressmeddelande tu.se, sjf.se och sverigestidskrifter.se    

Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Vem granskar makten och vem fixar bredbandet?

Vem granskar makten i framtiden? Det var rubriken på ett seminarium under tisdagen i Almedalen. Den frågan återkommer numera ofta i diskussionerna om de traditionella mediernas svårigheter att hitta en ny affärsmodell som fungerar trots annonstapp och den digitala övergången. Svaret blev som vanligt inte heller särskilt klargörande, men det fanns intressanta skillnader i synsättet mellan de olika debattörerna.

Debatten arrangerades av organisationen Utgivarna tillsammans med arbetsgivarorganisationen Medieföretagen. AnnaKarin Lith, redaktionell chef i MittMedia, pläderade som hon brukar starkt för den digitala övergången och hävdade även igen att public service inte kan mäta sig med till exempel MittMedia vad det gäller den lokala representationen ute i kommunerna.

Hon fick stöd i debatten av Upsala Nya Tidnings chefredaktör och vd Charlotta Friborg, men starkt mothugg av affärsområdeschefen Thomas Grahl inom Gotha Media. Han sa att hans koncern och dess tidningar tänker fortsätta bevaka makten som de alltid gjort. Och han var dessutom rätt skeptisk till prioriteringen av den digitala övergången som MittMedia profilerat sig starkt på.

Thomas Grahl lyfte också in en extremt viktig fråga i debatten. Han pekade att offentlighetsprincipen urholkas successivt. Kommunreportrar som verkat hela sitt liv på orten måste plötsligt redovisa varför de vill ha ut offentliga handlingar, ett krav i direkt strid mot grundlagen. Och dessutom kan de inte gå omkring som de vill i kommunkontoret, utan vallas runt med följeslagare.

Det var ett viktigt påpekande. Diskussionen kan inte enbart handla om vilka som ska granska makten i framtiden, den bör också handla om vilka förutsättningar dessa granskare också ges i sitt arbete. Och där går utvecklingen just nu dessvärre åt fel håll; många politiker och offentliga tjänstemän talar gärna om vikten av en bevarad yttrandefrihet och en fungerande offentlighetsprincip, men agerar sedan inte alltid för dessa grundbultar utan emot dem.   

Bertholof Brännström, ordförande i Guldspadejuryn, var både optimistisk och pessimistisk i synen på granskningens framtid. Han var mest oroad för granskningen inom lokaljournalistiken, men menade ändå att det fortfarande görs mycket kvalificerad journalistik. Antalet nomineringar till Guldspadejuryn har sjunkit något, men inte på ett alarmerande sätt. Han såg också tydliga skillnader mellan olika redaktioners ambitioner.

I debatten filosoferades det också över alternativa finansieringar av journalistik, som crowdfunding och sponsringar samt att granskningen med tiden kanske snarare görs av engagerade enskilda personer än av de traditionella medieföretagen.

MittMedia, som äger ett stort antal tidningar, arrangerade också under tisdagen för första gången ett eget seminarium i Almedalen, ”Ett uppkopplat Sverige – en förutsättning för demokratin?”. Ett intressant ämne, men seminariet kom tyvärr inte att motsvara förväntningarna.

Det kanske inte är så konstigt. Debatter förutsätter att det finns tydliga olika åsikter representerade i panelerna och vem är det egentligen som skulle säga nej till frågan i rubriken? Alla inser naturligtvis att bredband i alla former måste byggas ut överallt och tydligast i panelen om detta var tidigare statsrådet Anna-Karin Hatt (c), ny tillträdande vd för Almega.

Hon menade att möjligheterna för bredband måste definieras på samma nivå som vägar, tåg, sjöfart och flyg. Det vill säga som den femte kommunikationsmöjligheten och därmed något som politiken måste ta ansvar för. På sin fråga till publiken om vad den tyckte svarade i princip alla att politikerna och inte marknadskrafterna måste fixa bredbandstillgången.

Och därmed var väl också frågan i rubriken snabbt besvarad. Andra talare och panelen gled snarare in i en diskussion om journalistikens förändring i form av hot och möjligheter. Intressanta spörsmål, men inte kopplade till seminariets rubrik.

Då hade det varit intressantare att få höra mer om vad riksdag och regeringen egentligen har gjort för att förbättra den ofta kritiserade bredbandsutbyggnaden. Vilka beslut har tagits eller försummats? Detta är ju frågor som berör ett flertal viktiga samhällsfunktioner, inte bara medieföretag typ MittMedia. Därför hade det varit intressant med en mer genomtänkt debatt med fler åsiktsskillnader bland deltagarna. Med det här upplägget inriktat främst på arrangörens egna behov blev också publikintresset rätt svagt med en halvbesatt lokal och det är rätt ovanligt i Almedalen där det oftast är fullsatt på arrangemangen.  

Onsdagen blir min sista dag i Almedalen och då har jag siktat in mig på sex seminarier, men lär väl inte hinna med mer än ett par stycken.

Taxikaos, bombhundar och ett intressant seminarium

Årets Almedalen inleddes för min del med lite kaos på Visby flygplats. Massor av ankommande passagerare från flera plan och riktigt rörigt i taxikön. Ett tjugotal väntande förbeställda bilar, men ingen chaufför med mitt namn. Samtidigt lite drama i Hotell Almedalen inför ett seminarium arrangerat av Tidningsutgivarna, TU. Polis med bombhundar undersökte lokalen.

Efter en halvtimmes väntan på taxin ringde jag Taxi Gotland och fick svar – annars brukar det tydligen ofta vara upptaget under Almedalsveckan. Min bil stod på plats, men chauffören hade inte fått någon körorder och visste inte vad passageraren hette…

Han körde för Stockholm Taxi som under den här veckan har ett tjugotal bilar i Visby. Taxi Göteborg har också bilar på plats, allt organiserat i ett samarbete mellan ett flertal taxibolag i Sverige. Ett bra initiativ och senare under dagen åkte jag med två andra förbeställda bilar och det fungerade bra.

Till TU:s seminarium ”Satir efter Charlie Hedbo – var går gränserna mellan samhällskritik och provokation?” kom jag bara en knapp kvart innan det slutade. Missade därför de säkert intressanta resonemangen mellan bland annat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Nerikes Allehandas chefredaktör Katrin Säfström.

Dessutom missade jag polisens aktion för att säkra lokalen inför seminariet, dels med tanke på ämnet för seminariet, dels sedan ett par väskor hittats som verkade skumma. Allt gick dock bra. Poliser ser man som vanligt för övrigt överallt i Almedalen.  

I samma lokal höll sedan organisationen Utgivarna ett intressant seminarium om vad journalister och politiker tycker om varandra och med funderingar kring hur mycket de egentligen bör umgås privat. Rutinerade kommentatorn K-G Bergström, tidigare på SVT och numera i Expressen, deklarerade att han alltid varit restriktiv med sådana kontakter.
Bergströms kända tidningskollega Niklas Svensson fanns inte med i panelen, men nämndes som ett exempel på en annan inställning. Hans fyrtioårsfest med en mängd inbjudna politiker är ett kärt diskussionsämne när relationerna mellan journalister och politiker diskuteras.

I panelen fanns däremot inrikesministern Anders Ygeman och honom var det kul att höra. Han verkar vara en klok person med glimten i ögat. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling var också med och även han är alltid intressant att lyssna på.

I 

Dags för Almedalen som får alltmer kritik

Dags för Almedalen igen. I år tänkte jag länge skippa Almedalen och i stället sitta hemma och njuta av sommaren på bryggan vid Bottenhavets strand, men nu blir det i alla fall några dagar i Visby i stället. Från måndag eftermiddag till torsdag förmiddag finns jag på plats och tar del av de seminarier som kan hinnas med. Det blir få jämfört med utbudet som i år tydligen är nästan 3500 arrangemang i den officiella katalogen. 

Både organisationen Utgivarna, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har intressanta arrangemang liksom medieföretag som t ex Sveriges Radio. I år har även MittMedia arrangemang i Almedalen.  Även SVT, TV4, Expressen och Aftonbladet och andra medieföretag är alltid mycket aktiva i Almedalen med olika arrangemang i egna montrar och direktsändningar i tv och i digitala medier. 

Almedalen lockar säkert fler än tidigare även i år, men arrangemanget har också börjat få alltmer kritik, inte minst för de enorma kostnaderna för seminarielokaler och bostäder. Många fastboende i Visby lämnar under veckan sina lägenheter och flyr till stugor och campingplatser för att kunna hyra ut sina bostäder för stora pengar. 

Alla tänkbara och ibland även otänkbara lokaler och trädgårdar hyrs ut för seminarier och mingel till arrangörer som är beredda att betala nästan vad som helst. Det kan handla om mycket stora pengar.

Jag har redan för några år sedan hört talas om en hyra på 300.000 kronor för en trädgård under veckan samt runt 50.000 kronor för en trerummare där ett företag lät sina anställda bo och mingla med kunderna.  I en kritisk debattartikel nämns ännu värre siffror under senare år. Och det finns säkert ännu häftigare exempel, men ytterst vet ingen hur mycket pengar som är i rullning under veckan. Dess betydelse för Gotland är dock lätt att förstå.   

I dessa omständigheter ligger förmodligen de största hoten mot Almedalens framtid, men också att arrangemanget kräver mer och mer tid, nu från söndag till söndag. En hel vecka under finaste semestertiden och där finns det onekligen argument emot ett besök även för min egen del. Och därför är jag också där kortare tid i år.

Det hade varit trevligare om veckan hade legat i t ex september eller oktober, men jag gissar att alla sommargotlänningar engagerade bland arrangörerna härvidlag har ett stort inflytande. Det var ju precis så det började med sommargästen Olof Palmes tal från ett lastbilsflak i Almedalen. 

Det är nog få som vill se arrangemanget förlängas ytterligare vilket hittills skett per automatik, senast då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och fick en egen dag i Almedalen.  I år har dessutom Feministiskt Initiativ fått rätt till ett framträdande i Almedalen på ytterligare en dag, men då gissar jag att publiken blir ytterst begränsad eftersom de flesta nog då rest hem.

Mitt intryck är att fler än vanligt i år via Facebook och Twitter flaggat upp att de minsann inte tänker besöka Almedalen eftersom de tröttnat på arrangemanget. Det har också framkommit kritik mot arrangemanget i debattartiklar. Och konstigt vore det annars. Sammantaget kan jag hålla med om att det nog börjar bli dags att reformera arrangemanget. Och även på Facebook märks i år kritiken i form av kul inlägg, som i en inbjudan till ett tidigt morgonmöte. 

Visst, Almedalen är som en festival för samhällsdebattörer av alla sorter, men onekligen en intressant sådan med alla dessa seminarier om snart sagt alla verksamheter som bygger vårt samhälle. Många kan man vara förutan, främst dem där lobbyisterna fått till paneler där alla tycker samma sak. Men de är lätta att identifiera och de är naturligtvis helt ointressanta.

Andra är extremt intressanta och jag hoppas att intrycket av Almedalen i år blir lika positivt för min del som tidigare år. Förutom seminarierna är alla möten och nya kontakter för min del det viktigaste i Almedalen. Möjligen bloggar jag något om saken även i år, antingen varje dag om bredbandet funkar och tiden räcker till, eller också sammanfattningsvis i efterhand.  

Ny kulturchef för hela Hallpressen och lite om debatten rörande centralisering

I går stod det klart att författaren och journalisten Anders Rydell blir ny kulturchef på koncernnivå inom Hallpressen.  En spännande utnämning i en koncern som under senare år allt oftare gått sin egen väg i det föränderliga medielandskapet. Det ska bli intressant att följa både Anders Rydell i sin nya roll och koncernens utveckling.

Anders Rydell kommer från Bankeryd utanför Jönköping. Han har skrivit en rad uppmärksammade böcker och bland annat nominerats till Augustpriset för Plundraren. Han har också varit verksam som chefredaktör för tidskriften Konstnären och varit redaktör för Bon och RES.

Diskussionerna med Andes Rydell har pågått till och från under våren medan Rydell varit engagerad i skilda projekt. Jag har genom mitt bolag Utkik Media biträtt Hallpressen vid rekryteringen samtidigt som jag hade samma uppdrag rörande sökandet efter en redaktionschef till Jönköpings-Posten.

Det blev som bekant Patricia Svensson, tidigare chefredaktör för nu nedlagda Dagbladet i Sundsvall. Rekryteringen av henne blev klar i mitten av mars. Senare rekryterades i en parallell process också Anna-Karin Thorstensson som Hallpressens digitala redaktionschef. Hon kom från Corren och tillträdde sitt nya jobb den 1 juni.   

Patricia Svensson efterträdde Mats Ottosson som blev ansvarig utgivare för alla tidningarna inom Hallpressen, på samma sätt som Peo Wärring också blivit det för tidningarna ägda av Eskilstuna-Kuriren. En tämligen ny lösning inom medieföretagen där koncerner typ MittMedia och NTM inte har tagit det steget. Ännu.  

Däremot har även MittMedia redan en kulturchef på koncernnivå, Gunilla Kindstrand, och även andra koncerngemensamma chefer på central nivå. Det är säkert en trend som kommer att fortsätta och även vara föremål för debatt.

Inte minst rörande MittMedia märks debatten redan i form av en ökande kritik från dem som reservationslöst talar sig varma för lokaljournalistiken och ser en fara i centraliseringen, både innehållsmässigt och organisatoriskt. Ett exempel på en av dem som gett sig in i debatten är Gävlebördige tv-profilen Rickard Olsson med egna familjära erfarenheter från Arbetarbladet. 

Och därvidlag tycker jag nog att MittMedia har gjort det lite svårt för sig då utgivare och koncernledning ofta uppträder som lokaljournalistikens främsta försvarare och företrädare, samtidigt som gemensamt material ökar i de olika titlarna och samtidigt som olika funktioner centraliseras snabbare än i andra koncerner. 

MittMedia står således inte fullt ut för det koncernen de facto gör, man lever inte riktigt som man lär och det genomskådar publiken. Eller i vart fall har man inte alltid lyckats förklara vad som sker. Själv tycker jag nog att det är allvarligare än det faktum att man centraliserar, en närmast nödvändig process i dagens läge och en utveckling som borde ha inletts långt tidigare på ett klokt sätt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort...

Skillnaden mellan budskap och handling ser jag inte hos Hallpressen som redan centraliserat utgivarfunktionen och nu utvecklar verksamheten vidare i den riktningen med vd Christina Björklund och ansvarige utgivaren Mats Ottosson i ledningen. Dock är processen kanske enklare i koncerner typ Hallpressen som inte äger presstödsfinansierade tidningar, vilka kräver en egen utgivare. Eskilstuna-Kuriren är nu i samma situation efter nedläggningen av Folket.   

Det är onekligen intressant i dessa tider att följa de olika mediekoncernernas ofta helt olika inställning i dessa frågor. Problemen med vikande upplagor och behovet av nedskärningar och den digitala övergången har de alla, men deras inställning till hur dessa frågor ska hanteras policymässigt genom utgivarskapet, centralisering och utvecklingsarbetet växlar från den ena koncernen till den andra.

Det är kul och bra att just kulturjournalistikens betydelse manifesteras genom utnämningarna av övergripande kulturchefer inom MittMedia och Hallpressen, helt oavsett om man gillar centraliseringen eller ej. Både Gunilla Kindstrand och Anders Rydell har också välformulerat förklarat sin syn på saken, Kindstrand här och Rydell här.
Uppdaterad med nedanstående länkar 150617 kl 02.44, korrigerad 150617 kl 12.06, korrigerad 150619 kl 20.40
Länkar: 
Twitterstorm efter lokaljournalistikdebatten - nyhetsartikel och radioinslag sverigesradio.se 150606
Daniel Nordström i debatt med Rikard Olsson - nyhetsartikel arbetarbladet.se 150505
Rikard Olsson och Daniel Nordström i hätsk debatt om lokaljournalistik - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150605
MittMedia slår ihop kulturredaktioner - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150604
Björn Häger svarar: "Varför så arga" - debattartikel av Björn Häger Expressen.se 141213
"Hägers analys är provocerande slapp" - debattartikel av Gunilla Kindstrand och AnnaKarin Lith expressen.se 141208
Mörkret över landsbygden - Debattartikel av Björn Häger expressen.se 141208