Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Vem granskar makten och vem fixar bredbandet?

Vem granskar makten i framtiden? Det var rubriken på ett seminarium under tisdagen i Almedalen. Den frågan återkommer numera ofta i diskussionerna om de traditionella mediernas svårigheter att hitta en ny affärsmodell som fungerar trots annonstapp och den digitala övergången. Svaret blev som vanligt inte heller särskilt klargörande, men det fanns intressanta skillnader i synsättet mellan de olika debattörerna.

Debatten arrangerades av organisationen Utgivarna tillsammans med arbetsgivarorganisationen Medieföretagen. AnnaKarin Lith, redaktionell chef i MittMedia, pläderade som hon brukar starkt för den digitala övergången och hävdade även igen att public service inte kan mäta sig med till exempel MittMedia vad det gäller den lokala representationen ute i kommunerna.

Hon fick stöd i debatten av Upsala Nya Tidnings chefredaktör och vd Charlotta Friborg, men starkt mothugg av affärsområdeschefen Thomas Grahl inom Gotha Media. Han sa att hans koncern och dess tidningar tänker fortsätta bevaka makten som de alltid gjort. Och han var dessutom rätt skeptisk till prioriteringen av den digitala övergången som MittMedia profilerat sig starkt på.

Thomas Grahl lyfte också in en extremt viktig fråga i debatten. Han pekade att offentlighetsprincipen urholkas successivt. Kommunreportrar som verkat hela sitt liv på orten måste plötsligt redovisa varför de vill ha ut offentliga handlingar, ett krav i direkt strid mot grundlagen. Och dessutom kan de inte gå omkring som de vill i kommunkontoret, utan vallas runt med följeslagare.

Det var ett viktigt påpekande. Diskussionen kan inte enbart handla om vilka som ska granska makten i framtiden, den bör också handla om vilka förutsättningar dessa granskare också ges i sitt arbete. Och där går utvecklingen just nu dessvärre åt fel håll; många politiker och offentliga tjänstemän talar gärna om vikten av en bevarad yttrandefrihet och en fungerande offentlighetsprincip, men agerar sedan inte alltid för dessa grundbultar utan emot dem.   

Bertholof Brännström, ordförande i Guldspadejuryn, var både optimistisk och pessimistisk i synen på granskningens framtid. Han var mest oroad för granskningen inom lokaljournalistiken, men menade ändå att det fortfarande görs mycket kvalificerad journalistik. Antalet nomineringar till Guldspadejuryn har sjunkit något, men inte på ett alarmerande sätt. Han såg också tydliga skillnader mellan olika redaktioners ambitioner.

I debatten filosoferades det också över alternativa finansieringar av journalistik, som crowdfunding och sponsringar samt att granskningen med tiden kanske snarare görs av engagerade enskilda personer än av de traditionella medieföretagen.

MittMedia, som äger ett stort antal tidningar, arrangerade också under tisdagen för första gången ett eget seminarium i Almedalen, ”Ett uppkopplat Sverige – en förutsättning för demokratin?”. Ett intressant ämne, men seminariet kom tyvärr inte att motsvara förväntningarna.

Det kanske inte är så konstigt. Debatter förutsätter att det finns tydliga olika åsikter representerade i panelerna och vem är det egentligen som skulle säga nej till frågan i rubriken? Alla inser naturligtvis att bredband i alla former måste byggas ut överallt och tydligast i panelen om detta var tidigare statsrådet Anna-Karin Hatt (c), ny tillträdande vd för Almega.

Hon menade att möjligheterna för bredband måste definieras på samma nivå som vägar, tåg, sjöfart och flyg. Det vill säga som den femte kommunikationsmöjligheten och därmed något som politiken måste ta ansvar för. På sin fråga till publiken om vad den tyckte svarade i princip alla att politikerna och inte marknadskrafterna måste fixa bredbandstillgången.

Och därmed var väl också frågan i rubriken snabbt besvarad. Andra talare och panelen gled snarare in i en diskussion om journalistikens förändring i form av hot och möjligheter. Intressanta spörsmål, men inte kopplade till seminariets rubrik.

Då hade det varit intressantare att få höra mer om vad riksdag och regeringen egentligen har gjort för att förbättra den ofta kritiserade bredbandsutbyggnaden. Vilka beslut har tagits eller försummats? Detta är ju frågor som berör ett flertal viktiga samhällsfunktioner, inte bara medieföretag typ MittMedia. Därför hade det varit intressant med en mer genomtänkt debatt med fler åsiktsskillnader bland deltagarna. Med det här upplägget inriktat främst på arrangörens egna behov blev också publikintresset rätt svagt med en halvbesatt lokal och det är rätt ovanligt i Almedalen där det oftast är fullsatt på arrangemangen.  

Onsdagen blir min sista dag i Almedalen och då har jag siktat in mig på sex seminarier, men lär väl inte hinna med mer än ett par stycken.

Taxikaos, bombhundar och ett intressant seminarium

Årets Almedalen inleddes för min del med lite kaos på Visby flygplats. Massor av ankommande passagerare från flera plan och riktigt rörigt i taxikön. Ett tjugotal väntande förbeställda bilar, men ingen chaufför med mitt namn. Samtidigt lite drama i Hotell Almedalen inför ett seminarium arrangerat av Tidningsutgivarna, TU. Polis med bombhundar undersökte lokalen.

Efter en halvtimmes väntan på taxin ringde jag Taxi Gotland och fick svar – annars brukar det tydligen ofta vara upptaget under Almedalsveckan. Min bil stod på plats, men chauffören hade inte fått någon körorder och visste inte vad passageraren hette…

Han körde för Stockholm Taxi som under den här veckan har ett tjugotal bilar i Visby. Taxi Göteborg har också bilar på plats, allt organiserat i ett samarbete mellan ett flertal taxibolag i Sverige. Ett bra initiativ och senare under dagen åkte jag med två andra förbeställda bilar och det fungerade bra.

Till TU:s seminarium ”Satir efter Charlie Hedbo – var går gränserna mellan samhällskritik och provokation?” kom jag bara en knapp kvart innan det slutade. Missade därför de säkert intressanta resonemangen mellan bland annat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Nerikes Allehandas chefredaktör Katrin Säfström.

Dessutom missade jag polisens aktion för att säkra lokalen inför seminariet, dels med tanke på ämnet för seminariet, dels sedan ett par väskor hittats som verkade skumma. Allt gick dock bra. Poliser ser man som vanligt för övrigt överallt i Almedalen.  

I samma lokal höll sedan organisationen Utgivarna ett intressant seminarium om vad journalister och politiker tycker om varandra och med funderingar kring hur mycket de egentligen bör umgås privat. Rutinerade kommentatorn K-G Bergström, tidigare på SVT och numera i Expressen, deklarerade att han alltid varit restriktiv med sådana kontakter.
Bergströms kända tidningskollega Niklas Svensson fanns inte med i panelen, men nämndes som ett exempel på en annan inställning. Hans fyrtioårsfest med en mängd inbjudna politiker är ett kärt diskussionsämne när relationerna mellan journalister och politiker diskuteras.

I panelen fanns däremot inrikesministern Anders Ygeman och honom var det kul att höra. Han verkar vara en klok person med glimten i ögat. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling var också med och även han är alltid intressant att lyssna på.

I 

Dags för Almedalen som får alltmer kritik

Dags för Almedalen igen. I år tänkte jag länge skippa Almedalen och i stället sitta hemma och njuta av sommaren på bryggan vid Bottenhavets strand, men nu blir det i alla fall några dagar i Visby i stället. Från måndag eftermiddag till torsdag förmiddag finns jag på plats och tar del av de seminarier som kan hinnas med. Det blir få jämfört med utbudet som i år tydligen är nästan 3500 arrangemang i den officiella katalogen. 

Både organisationen Utgivarna, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har intressanta arrangemang liksom medieföretag som t ex Sveriges Radio. I år har även MittMedia arrangemang i Almedalen.  Även SVT, TV4, Expressen och Aftonbladet och andra medieföretag är alltid mycket aktiva i Almedalen med olika arrangemang i egna montrar och direktsändningar i tv och i digitala medier. 

Almedalen lockar säkert fler än tidigare även i år, men arrangemanget har också börjat få alltmer kritik, inte minst för de enorma kostnaderna för seminarielokaler och bostäder. Många fastboende i Visby lämnar under veckan sina lägenheter och flyr till stugor och campingplatser för att kunna hyra ut sina bostäder för stora pengar. 

Alla tänkbara och ibland även otänkbara lokaler och trädgårdar hyrs ut för seminarier och mingel till arrangörer som är beredda att betala nästan vad som helst. Det kan handla om mycket stora pengar.

Jag har redan för några år sedan hört talas om en hyra på 300.000 kronor för en trädgård under veckan samt runt 50.000 kronor för en trerummare där ett företag lät sina anställda bo och mingla med kunderna.  I en kritisk debattartikel nämns ännu värre siffror under senare år. Och det finns säkert ännu häftigare exempel, men ytterst vet ingen hur mycket pengar som är i rullning under veckan. Dess betydelse för Gotland är dock lätt att förstå.   

I dessa omständigheter ligger förmodligen de största hoten mot Almedalens framtid, men också att arrangemanget kräver mer och mer tid, nu från söndag till söndag. En hel vecka under finaste semestertiden och där finns det onekligen argument emot ett besök även för min egen del. Och därför är jag också där kortare tid i år.

Det hade varit trevligare om veckan hade legat i t ex september eller oktober, men jag gissar att alla sommargotlänningar engagerade bland arrangörerna härvidlag har ett stort inflytande. Det var ju precis så det började med sommargästen Olof Palmes tal från ett lastbilsflak i Almedalen. 

Det är nog få som vill se arrangemanget förlängas ytterligare vilket hittills skett per automatik, senast då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och fick en egen dag i Almedalen.  I år har dessutom Feministiskt Initiativ fått rätt till ett framträdande i Almedalen på ytterligare en dag, men då gissar jag att publiken blir ytterst begränsad eftersom de flesta nog då rest hem.

Mitt intryck är att fler än vanligt i år via Facebook och Twitter flaggat upp att de minsann inte tänker besöka Almedalen eftersom de tröttnat på arrangemanget. Det har också framkommit kritik mot arrangemanget i debattartiklar. Och konstigt vore det annars. Sammantaget kan jag hålla med om att det nog börjar bli dags att reformera arrangemanget. Och även på Facebook märks i år kritiken i form av kul inlägg, som i en inbjudan till ett tidigt morgonmöte. 

Visst, Almedalen är som en festival för samhällsdebattörer av alla sorter, men onekligen en intressant sådan med alla dessa seminarier om snart sagt alla verksamheter som bygger vårt samhälle. Många kan man vara förutan, främst dem där lobbyisterna fått till paneler där alla tycker samma sak. Men de är lätta att identifiera och de är naturligtvis helt ointressanta.

Andra är extremt intressanta och jag hoppas att intrycket av Almedalen i år blir lika positivt för min del som tidigare år. Förutom seminarierna är alla möten och nya kontakter för min del det viktigaste i Almedalen. Möjligen bloggar jag något om saken även i år, antingen varje dag om bredbandet funkar och tiden räcker till, eller också sammanfattningsvis i efterhand.  

Ny kulturchef för hela Hallpressen och lite om debatten rörande centralisering

I går stod det klart att författaren och journalisten Anders Rydell blir ny kulturchef på koncernnivå inom Hallpressen.  En spännande utnämning i en koncern som under senare år allt oftare gått sin egen väg i det föränderliga medielandskapet. Det ska bli intressant att följa både Anders Rydell i sin nya roll och koncernens utveckling.

Anders Rydell kommer från Bankeryd utanför Jönköping. Han har skrivit en rad uppmärksammade böcker och bland annat nominerats till Augustpriset för Plundraren. Han har också varit verksam som chefredaktör för tidskriften Konstnären och varit redaktör för Bon och RES.

Diskussionerna med Andes Rydell har pågått till och från under våren medan Rydell varit engagerad i skilda projekt. Jag har genom mitt bolag Utkik Media biträtt Hallpressen vid rekryteringen samtidigt som jag hade samma uppdrag rörande sökandet efter en redaktionschef till Jönköpings-Posten.

Det blev som bekant Patricia Svensson, tidigare chefredaktör för nu nedlagda Dagbladet i Sundsvall. Rekryteringen av henne blev klar i mitten av mars. Senare rekryterades i en parallell process också Anna-Karin Thorstensson som Hallpressens digitala redaktionschef. Hon kom från Corren och tillträdde sitt nya jobb den 1 juni.   

Patricia Svensson efterträdde Mats Ottosson som blev ansvarig utgivare för alla tidningarna inom Hallpressen, på samma sätt som Peo Wärring också blivit det för tidningarna ägda av Eskilstuna-Kuriren. En tämligen ny lösning inom medieföretagen där koncerner typ MittMedia och NTM inte har tagit det steget. Ännu.  

Däremot har även MittMedia redan en kulturchef på koncernnivå, Gunilla Kindstrand, och även andra koncerngemensamma chefer på central nivå. Det är säkert en trend som kommer att fortsätta och även vara föremål för debatt.

Inte minst rörande MittMedia märks debatten redan i form av en ökande kritik från dem som reservationslöst talar sig varma för lokaljournalistiken och ser en fara i centraliseringen, både innehållsmässigt och organisatoriskt. Ett exempel på en av dem som gett sig in i debatten är Gävlebördige tv-profilen Rickard Olsson med egna familjära erfarenheter från Arbetarbladet. 

Och därvidlag tycker jag nog att MittMedia har gjort det lite svårt för sig då utgivare och koncernledning ofta uppträder som lokaljournalistikens främsta försvarare och företrädare, samtidigt som gemensamt material ökar i de olika titlarna och samtidigt som olika funktioner centraliseras snabbare än i andra koncerner. 

MittMedia står således inte fullt ut för det koncernen de facto gör, man lever inte riktigt som man lär och det genomskådar publiken. Eller i vart fall har man inte alltid lyckats förklara vad som sker. Själv tycker jag nog att det är allvarligare än det faktum att man centraliserar, en närmast nödvändig process i dagens läge och en utveckling som borde ha inletts långt tidigare på ett klokt sätt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort...

Skillnaden mellan budskap och handling ser jag inte hos Hallpressen som redan centraliserat utgivarfunktionen och nu utvecklar verksamheten vidare i den riktningen med vd Christina Björklund och ansvarige utgivaren Mats Ottosson i ledningen. Dock är processen kanske enklare i koncerner typ Hallpressen som inte äger presstödsfinansierade tidningar, vilka kräver en egen utgivare. Eskilstuna-Kuriren är nu i samma situation efter nedläggningen av Folket.   

Det är onekligen intressant i dessa tider att följa de olika mediekoncernernas ofta helt olika inställning i dessa frågor. Problemen med vikande upplagor och behovet av nedskärningar och den digitala övergången har de alla, men deras inställning till hur dessa frågor ska hanteras policymässigt genom utgivarskapet, centralisering och utvecklingsarbetet växlar från den ena koncernen till den andra.

Det är kul och bra att just kulturjournalistikens betydelse manifesteras genom utnämningarna av övergripande kulturchefer inom MittMedia och Hallpressen, helt oavsett om man gillar centraliseringen eller ej. Både Gunilla Kindstrand och Anders Rydell har också välformulerat förklarat sin syn på saken, Kindstrand här och Rydell här.
Uppdaterad med nedanstående länkar 150617 kl 02.44, korrigerad 150617 kl 12.06, korrigerad 150619 kl 20.40
Länkar: 
Twitterstorm efter lokaljournalistikdebatten - nyhetsartikel och radioinslag sverigesradio.se 150606
Daniel Nordström i debatt med Rikard Olsson - nyhetsartikel arbetarbladet.se 150505
Rikard Olsson och Daniel Nordström i hätsk debatt om lokaljournalistik - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150605
MittMedia slår ihop kulturredaktioner - radioinslag och nyhetsartikel sverigesradio.se 150604
Björn Häger svarar: "Varför så arga" - debattartikel av Björn Häger Expressen.se 141213
"Hägers analys är provocerande slapp" - debattartikel av Gunilla Kindstrand och AnnaKarin Lith expressen.se 141208
Mörkret över landsbygden - Debattartikel av Björn Häger expressen.se 141208

  

Tror mediernas företrädare att politiker och byråkrater älskar journalister?

Nu har, sent omsider,  kritiken kommit gentemot medieutredningen tillsatt av kulturministern Alice Bah Kuhnke (mp). Det som förvånar är att branschföreträdare tydligen haft stora förväntningar på utredningen. Märkligt. Sveriges politiker har inte gjort något vettigt under flera decennier för att säkra journalistikens framtid. De har, oavsett parti, ägnat sig åt tungornas bekännelser i högtidstalen om tryckfriheten, offentlighetsprincipen och mediernas betydelse för demokratin. Men i praktiken har de inte gjort någonting .Tvärtom har de motarbetat journalistiken.  

Mediernas förutsättningar för goda arbetsinsatser har försämrats genom politiska beslut om att begränsa utlämningen av passbilder, den kritiserade fotoförbudslagen och det begränsade utlämnandet av ekonomisk information. Med mera. Allt har diskuterats och kritiserats från publicistiskt håll, men politikerna har beslutat däremot. Trots kärleksförklaringarna till tryckfriheten i högtidstalen.

Presstödet till andratidningarna infördes för runt 40 år sedan, det vill säga för en halv livstid sedan, efter en kohandel mellan dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, partiledare Gunnar Hedlund och Socialdemokraternas finansminister Gunnar Sträng. Två färgstarka politiker med en tyngd som deras efterträdare idag saknar. Det var ett politiskt beslut för att stödja de politiska partiernas press, inte journalistiken som sådan.  

Centern fick småpengar till sina endagarstidningar och nöjde sig med det. Socialdemokraterna fick stora pengar från staten till sina krisande tidningar i A-pressen. Av regelskäl fick också högertidningen Svenska Dagbladet ganska stora pengar, en tillgång populistiskt för Sträng och Hedlund som därmed fick ett bra alibi för uppgörelsen.

Så minns jag det och därefter minns jag också den ena pressutredningen efter den andra och under några av dem var jag som aktiv chefredaktör för Gefle Dagblad tillsammans med många kolleger kallad till olika hearings hos dem.  Och jag  var då alltid kritisk mot presstödet och liknande statliga stödmodeller. Och det var få som var det på den tiden, till en början och först egentligen bara Herencos stridbare vd Stig Fredriksson som alltid talade om ”armbågs avstånd till statsmakten”. Jag höll med honom.

En utredning, minns inte vilken, ordnade en stor hearing i Rosenbad där bl a Harry Schein (s) satt i panelen som en färgstark debattör. Alla som yttrade sig från branschen kom med väldigt korrekta och entydiga uttalanden om att pressen borde få ekonomiskt stöd av staten varpå Schein något trött frågade om det ändå inte fanns någon i salen med mer nyliberala åsikter i frågan.

Jag räckte naturligtvis upp handen och begärde ordet. Då kom snabbt den dåvarande socialdemokratiska A-pressens dåvarande starke man, Värmlands Folkblads vd Sune Lund, kutande och satte sig på knä bredvid mig på golvet och frågade insmickrande om jag var intresserad av ett nytt jobb och om jag var flyttbar….

Han försökte, med all den charm han onekligen hade, få mig ur balans inför mitt framträdande i talarstolen. Jag gick ändå upp och sa vad jag tyckte och hörde sedan aldrig något mer om ett nytt jobb från Sune Lund, men han var en person som jag verkligen annars uppskattade efter många års samarbete i olika arbetsgivarsammanhang. Där var vi ofta överens.

Vad det gällde presspolitiken var däremot Sune Lund och jag sällan överens, men hade stor respekt för varandra. Och han var kul!  Ebbe Nordin på Nya Norrland (s) hade jag också många drabbningar med rörande presstödet och andra frågor i TU-sammanhang, men det får bli en annan bloggpost.    

Sune Lunds lilla kupp lyckades nu inte. Jag gick upp och framförde mina ”nyliberala åsikter” om att jag aldrig trott på presstödet som modell och inte heller gjorde det då eller i framtiden. Och det gör jag för övrigt inte heller nu 2015.  

Harry Schein verkade faktiskt ganska nöjd över att det fanns åtminstone en röst i salen bland alla tämligen förutsägbara branschföreträdare. Mina åsikter baserades naturligtvis på erfarenheterna av en mångårig konkurrens mellan presstödsberoende Arbetarbladet och Gefle Dagblad utan driftsstöd. Det var en tuff konkurrens, inte bara journalistiskt, vilket var kul, utan också rent ekonomiskt. Det var inte lika kul. Och den där hearingen resulterade naturligtvis inte i någonting. 

Och under årens lopp har den ena pressutredningen, eller vad de nu än har kallats, efterträtts av den andra. Jag minns en med Hälsingekurirens tidigare chefredaktör Sören Thunell (s) som ordförande och det var nog då Dala-Demokratens vd Leif Lundin, en varm presstödsförespråkare, fick köra mig och namnkunnige s-politikern och idag EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (s) från Gävle ner till Stockholm och en hearing med utredningen i konstitutionsutskottets lokaler.

Marita var då chefredaktör för Dala-Demokraten och vi satt i baksätet och käftade hela vägen om det rätta eller felaktiga med ett statligt driftstöd till tidningarna. Jag tycker att jag vann…  Marita tyckte nog tvärtom. Leif Lundin körde, teg och led.

Och sedan kom det väl någon ny utredning, eller åtminstone den näst senaste med den utmärkte juristen, tidigare den bäste pressombudsmannen någonsin, tillika senare justitieombudsmannen Hans- Gunnar Axberger som ordförande för utredningen. Ett uppdrag han modigt tog på sig mot alla odds, precis som Anette Novak nu gjort med den nu aktuella utredningen. Att de bägge vågade!

Axbergers utredning utmynnade mot hans vilja i ingenting, bara en form av kärleksförklaring till den stödmodell som Hedlund och Sträng hade kommit överens om runt 40 år tidigare. En hopplös slutsats med tanke på medieutvecklingen bort från papperstidningar mot nya digitala medier. Och mycket politiskt rävspel, bland annat av tunge moderaten Per Bill (m).

Den totalt misslyckade utredningen tvingade den respekterade och opolitiske ordföranden Hans-Gunnar Axberger att reservera sig mot den politiska majoriteten i den utredning han själv hade lett. Och då med starkt stöd av expertmedarbetare i utredningen. Den reservationen måste vara unik i utredningssammanhang i Sverige.

Och så tillsätter då bara några år därefter 2015 en miljöpartist, statsrådet Alice Bah Kuhnke, efter hård kritik för sin passivitet i just mediefrågor, en ny ”medieutredning.” Och hon pekar direkt i direktiven på att utredaren snarare ska lyssna på hur medborgarna ska tillgodose sitt behov av god journalistik, inte vad de blödande medieföretagen har för behov och önskemål i sammanhanget.

Och hon placerade public service i en gräddfil vid sidan om utredningen vilket inte minst MittMedia reagerade starkt emot. Liksom andra företrädare för de traditionella tidningsföretagen. Det är en strid vi ännu inte sett slutet på, men den är onekligen intressant med tanke på kontrahenternas samtidiga samarbete i den nya organisationen Utgivarna. Men där har spännningarna mellan public service och dagspressen märkts tidigare.
Och ovanpå alla dessa år av politisk passivitet rörande mediernas framtid och med de färska luddiga direktiven för Kuhnkes utredning vittnar nu branschföreträdare om sin besvikelse över hur flummigt upplägget för medieutredningens första insatser varit. Har de verkligen haft en så stor tilltro till att denna utredning skulle lyckas med något som de tidigare utredningarna inte lyckats med, och då i bättre tider än de vi nu plågas av?

Det tycker jag är både intressant och rätt obegripligt. Vad finns det egentligen som säger att politiker, och för all del byråkratins aktörer i deras närhet, verkligen älskar medierna? Grundlagarnas regler och intentioner rörande tryckfriheten har motarbetats både av många lokalpolitiker i kommuner och landsting över hela Sverige, Skatteverket, Datainspektion och senast av två tingsrätter vad det gäller källskyddet i samband med mordet på en lokalredaktör i Lycksele och nu senast rånet i Kista.

Tingsrätterna gick emot grundlagen i bägge fallen, den tyngre hovrätten agerade gudskelov däremot korrekt och tog fasta på källskyddets betydelse och gav Folkbladet rätt. (TILLÄGG 150617: Och Högsta Domstolen har senare gått emot tingsrätten och hovrätten och stoppat husrannsakan på Aftonbladet tills vidare och förhoppningsvis även slutgiltigt inom kort) Det är för väl att chefredaktörerna Anna Lith, Folkbladet Västerbotten, och Jan Helin, Aftonbladet, orkade ta striderna och dessutom helt rätt vunnit framgångar i de juridiska processerna de fick slåss hårt för.
Men tänk att de skulle behöva strida om grundlagens klara regler i ett land där politiker, byråkrater och jurister säger sig älska mediernas roll i demokratin!  Ofattbart, men också en signal om etablissemangets verkliga syn på medierna och deras publicistiska verksamhet.     

Reinfeldts regeringar har inte avskaffat reklamskatten. Trots ett riksdagsbeslut!  Och Löfvens regering och kulturministern Kuhnke har hittills inte heller gjort det. Varken vänsterpolitiker eller högerpolitiker har tagit täten med förslag som skulle gynna medierna med sina plågade och utsatta affärsmodeller, de som ska säkra en god framtida journalistik i de traditionella medieföretagen.

Reklamskatten finns fortfarande kvar, reglerna om ”övernattsdistribution” för posten har inte förändrats trots diskussioner under decennier för att bädda för en klokare och mer samhällsnyttig samdistribution mellan post och tidningar. Och momsen för digitala medieutgåvor har inte sänkts trots flera regeringsskiften.

Mycket är således ogjort som skulle ha kunnat genomföras av både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna. Utan utredningar. Men icke. Och nu sitter då i stället en ny ”medieutredning” med rätt flummiga direktiv som utgångspunkt.

Att Anette Novak accepterat uppdraget som utredare måste man respektera och till och med imponeras av, men jag hoppas verkligen att hon inte kommer att bli besviken och ångra sig efter denna debut i politikens värld. För hur i jösse namn ska detta sluta?!

Ett, i någon form, generellt presstöd till medieföretagen, som t o m Expressens chefredaktör annars klartänkte Thomas Mattsson faktiskt försiktigt varit inne på, är naturligtvis orealistiskt politiskt sett. Och ekonomiskt. Och att public services stora licensintäkter på något sätt skulle komma även lokalpressen till del, som företrädare för MittMedia varit inne på, är också helt orealistiskt.

Sammantaget kan man fråga sig om politiker, oavsett parti, och ledande företrädare för byråkratin egentligen är särskilt intresserade av att stötta mediebranschen i denna omstruktureringens svåra tid. Jag tror inte det och vet inte ens om det är särskilt önskvärt. Medierna, utanför licensfinansierade public service, måste lösa sina egna problem utan statens inblandning.

Demokratin, yttrandefriheten, offentlighetsprincipen och ”mediernas betydelse för demokratin” får alltid stort utrymme i politikernas retorik, men i verkligheten är det ju faktisk oftast precis tvärtom. Både från politiskt och byråkratiskt håll. Var finns de politiker och byråkrater som verkligen älskar medierna och deras undersökande journalistik?

Jag önskar verkligen Anette Novak och hennes medarbetare en stor framgång med sin utredning även om redan tillsättandet av utredningen med sina obegripligt dåliga förutsättningar röjer ett begränsat politiskt intresse för saken.

Och om Novak och hennes medarbetare kommer på något smart, kommer då politikerna att vilja lyssna?  Knappast.
Korrigerad occh uppdaterad 150530 kl 14.35, korrigerad och kompletterad med länk ovan i texten rörande Aftonbladet och HD 150617 kl 02.54, korrigerad 150818 kl 16.09

Länkar:
Den heliga principen - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150529
Vi skyddar källor även vid mord - krönika av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 150528
Jan Helin: "Grov respektlöshet mot källskyddet"  - nyhetsartikel, aftonbladet.se 150526
Mattsson säger det vi tänker - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150524
Branschen börjar tvivla på medieutredningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 150524

Nya mediefusioner, möjligheter och problem - jag hoppas det går bra!

Med MittMedias och Schibsteds planer på en ny koncern stärks banden ytterligare mellan de stora medieaktörerna. Mittmedia får 70 procents ägande i den nya koncernen. Schibsted får genom Svenska Dagbladet, SvD, 30 procent och blir minoritetsägare. Och i den modellen ser således de båda koncerncheferna stora fördelar för sina respektive företag. Personkopplingar både mellan de båda koncerncheferna och andra chefer inom de berörda företagen har nog haft och får även senare stor betydelse när allt ska samordnas.

Att koncerncheferna Raul Grünthal i Schibsted och Thomas Peterssohn i MittMedia som drivande krafter gillar samgåendet är begripligt, men vad MittMedias ordförande Lars Leijonborg, styrelse och ägare ser för möjligheter är svårare att förstå med den begränsade information som offentliggjorts. MittMedia är samtidigt på väg in i en fusion med Promedia vilket ger möjligheter, men också genererar en rad samordningsproblem, frågor som ska hanteras tillsammans med Promedias andre delägare Eskilstuna-Kuriren.

Både Kurirens och MittMedias koncernledningar är försvagade på grund av personfrågor. Ledande företrädare som privatmarknadschefen Petra Bjernulf och företagsmarknadschefen Peter Karlsson i MittMedia har hoppat av. I Eskilstuna-Kurirens koncern har Södermanlands Nyheters förre chefredaktör Göran Carstorp och dess förre vd Robert Jonsson brådstörtat lämnat sina tjänster. Jonsson hade då dessutom hunnit bli utnämnd till ny koncernchef innan han några dagar senare hoppade av.

Bakgrunden till avhoppen kan säkert beskrivas på olika sätt beroende vem man talar med, men dessa tyder ändå på spänningar mellan topptjänstemännen inom de bägge koncernledningarna. Motsättningar som koncerncheferna haft svårt att hantera.

MittMedias engagemang i Promedia har redan påverkat den ansträngda koncernledningen där vd Thomas Peterssohn närmast helt ägnat sig åt den affären. Det har inte varit särskilt populärt inom koncernen där den redaktionella chefen Anna-Karin Lith fått en stark position.

Och nu lägger Thomas Peterssohn ännu en affär på bordet där MittMedia och Svenska Dagbladet bildar en ny koncern. Schibsted är nog vinnaren som nu kan slippa bära ansvaret för en eventuell nedläggning av SvD, t ex om politikerna efter Anette Novaks medieutredning förändrar presstödet radikalt.

SvD är en stor presstödsmottagare och MittMedia lyfter driftsstöd till Arbetarbladet, Länstidningen i Östersund och Dala-Demokraten. Den nya koncernen skulle enligt uppgift idag göra en vinst på 150 miljoner kronor, varav hela 110 miljoner i statligt presstöd. De politiska besluten är därmed en stor risk för affären.

Det finns självklara vinster med affären, som synergieffekter vad det gäller utvecklingsfrågor, teknik och annonspaket.  Schibsted kan få tillgång till MittMedias lokala marknader. Men vad får då MittMedia i utbyte utöver ansvaret för SvD som kan kosta flera hundra miljoner att avveckla då den dagen kommer?  

SvD:s varumärke är starkt i Stockholm, men inte i övriga Sverige. Men med en ny modell för SvD kan man kanske ändra på den saken. Att SvD skulle fortsätta precis som hittills tror jag varken Grünthal eller Peterssohn tycker eller är beredda att ha som utgångspunkt för affären.

Jag tror inte att man ska underskatta Thomas Peterssohns förmåga att se en smart lösning. Vad vet jag, men han kanske har en idé om att konvertera SvD till en renodlad näringslivstidning och konkurrent till Bonniers framgångsrika Dagens Industri, ett projekt som också säkert skulle vara intressant för Bonniers konkurrent Schibsted.

Peterssohn har en gemensam bakgrund med Raul Grünthal just vad det gäller näringslivsjournalistik, bl a genom deras tid på Finanstidningen. Båda har också varit chefer för TT och under en period var Grünthal Thomas Peterssohns styrelseordförande i TT. Personkemin och en troligen gemensam syn på branschens problem och behov har nog betytt mycket för den här affären.

I MittMedias koncernledning har avhoppen lett till en ny arbetsfördelning och avvaktande tf-lösningar.  Möjligen en medveten strategi för att senare kunna utnyttja fusionerna med både Promedia och SvD då det säkert kommer att bli chefer över både här och där. I MittMedia är för övrigt Birgitta Löwestedt tf privatmarknadschef och har en bakgrund inom Promedia och Nerikes Allehanda. Hon kan dessa organisationer och det är naturligtvis värdefullt för samordningen. Personkontakter igen, således.  

Det kan säkert bli en helt ny ledningsorganisation inom både MittMedia, Promedia och den nya koncernen. Det har till och med spekulerats i att MittMedias ledning skulle sätta sig i Schibstedhuset i Stockholm. Thomas Peterssohn bor i Stockholm och med de olika nya affärerna rör sig MittMedia söderut och Stockholm kan bli en naturlig lokalisering för något som MittMedia faktiskt saknar idag, ett huvudkontor.  

Det är en spännande tanke eftersom huvudägaren Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess lokalt starkt förankrade liberala företrädare alltid sett Gävle som koncernens huvudort. Men den tanken har kanske övergetts eftersom Gävle och koncernens ursprungliga modertidning Gefle Dagblad numera snarare fått minskat inflytande i koncernen.

MittMedias gemensamma redigering hamnade t ex i Sundsvall och sportbevakningen ska ledas från Östersund. Dessa förändringar finns det säkert kritiska synpunkter på inom MittMedia, både genom de geografiska besluten och om en ökande centralisering, senast genom utnämningen av Gunilla Kindstrand till koncernövergripande kulturchef.

Gunilla Kindstrand är en etablerad och välkänd kulturprofil, känd från bl a SVT och programmet Röda Rummet, och kommer säkert att göra ett kanonjobb i ett spännande samordningsarbete. Men både det uppdraget, en koncernövergripande sportchef, Mattias Wallström, och en centraliserad redigering är beslut som kan föda kritik på utgivningsorterna där inflytandet minskar. Men hittills förefaller utgivargruppen under den redaktionella chefen Anna-Karin Lith att vara med på noterna.   

Hälsinge-Tidningar får en ny chefredaktör efter Gunilla Kindstrand, nämligen Thomas Sundgren, redaktör och biträdande ansvarig utgivare på Schibsteds nyhetstjänst Omni. Tidigare var han på Aftonbladet. Ett starkt namn som också underlättar kommande utbyten mellan MittMedia och hans forna arbetskamrater och arbetsgivare Schibsted. Intressanta personkopplingar igen, således.

Samtidigt slutar Allehandas chefredaktör Jimmie Näslund, 36 år, och blir i stället vd för nybildade Södermanlands Media AB, ett dotterföretag till Eskilstuna-Kuriren och det företag som ska samordna verksamheterna i koncernens mediebolag, bland annat Katrineholm-Kuriren, Södermanlands Nyheter och Eskilstuna-Kuriren. Och därutöver också naturligtvis samverka med sina forna kolleger i MittMedia rörande Promedia.  

Det är ett svårt uppdrag och det ska han göra tillsammans med Peo Wärring som lämnat jobbet som chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren och blivit ansvarig utgivare för alla tidningar i gruppen, en upphöjelse som nog väckte en viss förvåning i branschen. Inte minst efter Wärrings lite för glada krogkväll för något år sedan, en händelse han själv uttalat sig öppenhjärtigt om i Kuriren.

Jag har generellt sett alltid gillat samarbeten och fusioner. Vi måste och kommer att få se fler sådana i mediebranschen eftersom utvecklingen kräver detta, men jag vet av egen erfarenhet också att kulturskillnader och personfrågor alltid kan skapa problem i sådana sammanhang. Och nog tar MittMedia på sig ett stort ansvar med allt som nu är på gång.

Jag hoppas att det går bra, lycka till! Trots allt...
Uppdaterad, korrigerad och nya länkar 150515 kl 00.24, 150515 kl 15.55, 150516 kl 23.19, 150518 kl 21.02

Intressanta länkar i sammanhanget:
MittMedia tänker nog rätt - men hymla inte om SvD - krönika av chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 150517
Frågorna SvD och MittMedia måste hantera - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 150513
Extapodd: SvD + MittMedia - Podden MattssonHelin 15051
EK:s vd: "Vi är intresserade" - nyhetsartikel medievarlden.se 150512
Mattsson om den nya mediekoncernen: En process för att bli av med SvD - nyhetsartikel dagensmedia.se 150512
MittMedias vd: Inte sista konsolideringen - intervju med Thomas Peterssohn, medievarlden.se 150512
Grünthal om storaffären - intervju med Raul Grünthal om nya koncernen, medievarlden.se 150513
"Vi leder förändring i stället för att drabbas" - intervju med Raul Grünthal, Schibsted, resume.se 150512
Schibsted och MittMedia planerar ny mediekoncern - nyhetsartikel resume.se 150512