Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt

Ett nytt allvarligt hot mot tryck- och yttrandefriheten närmar sig snabbt. Redan den 1 juli i år vill justitieminister Beatrice Ask (m) att ”kränkande fotograferingar” ska förbjudas i Sverige. Vad som är kränkande och vem som ska avgöra saken är inte lätt att veta, men Beatrice Ask vill införa ett förbud som kommer att sabotera mediernas fältarbete inför en publicering och därmed minska allmänhetens rätt att få veta.

Det låter vackert och humant att föreslå ett förbud mot kränkande fotografering, men det är ett försåtligt agerande som hotar väsentliga publicistiska värden. Det är en tidnings ansvarige utgivare och ingen annan som enligt grundlagen ska avgöra om till exempel en bild ska publiceras eller ej. Och därmed också ensam bära det juridiska ansvaret.

En logisk följd av detta är att alla pressfotografer tar massor av bilder i sitt arbete utan att fundera över om de senare kan publiceras eller ej. I det dramatiska skeendet på t ex en olycksplats är det stressigt och svårt att göra sådana överväganden. Beslutet tas i stället i lugn och ro av utgivaren på redaktionen.

Effekten av ett nytt fotoförbud blir naturligtvis att fotografen i tveksamma lägen ålägger sig en självcensur och inte tar bilden, det är ju plötsligt fotograferingen som sådan som kan vara olaglig. Och fotografen som kan straffas, även om bilden inte publiceras!

Häromdagen polisanmäldes en tjänsteman på SAS för att ha hotat en pressfotograf från Aftonbladet för att denne tog en bild på prinsessan Madeleine på Arlanda. Kränkande fotografering?  Den kände journalisten Anders Pihlblad på TV4 pussade på en bild från en krog statsministerns närmaste medarbetare, statssekreteraren Ulrica Schenström (m)  när de drack vin trots att hon hade jour i regeringskansliets krisberedskap. Kränkande? SSU:s tidigare ordförande Anna Sjödin (s) grips efter ett bråk med en vakt på krogen Crazy Horse i Stockholm av polisen och fotograferas i en polisbil. Kränkande?

Det finns hur många liknande exempel som helst på situationer som har fotograferats och  ibland publicerats och kanske t o m fått en historisk betydelse. Som den på Pihlblad och Schenström. Eller som den smygtagna bilden på finansminister Kjell-Olof Feldt (s) och hans dikt om löntagarfonderna. Kränkande? Eller den utkörde Håkan Juholt i kylan på balkongen. Kränkande? Med flera, med flera…

Med ett förbud kommer sådana bilder ibland inte ens att fotograferas och därmed inte kunna publiceras. Publicering av bilder på kända människor är inte sällan, begripligt nog, kontroversiella och ifrågasatta. De konflikterna har hittills hanterats av mediernas ansvariga utgivare. Med förbudet överförs straffansvaret till den enskilde fotografen som, förståeligt nog, kan tveka. Han eller hon avstår från att knäppa bilden. Följden är att vår rätt att få veta minskar, hur mycket Beatrice Ask än troskyldigt påstår att man jobbat hårt med att i lagen försöka begränsa riskerna för detta.

I resonemanget om förbudet talas det om bland annat känsliga bilder tagna på toaletter och i omklädningsrum. De är nu inte särskilt vanligt förekommande, men motiverar ändå landets regering att verka för ytterligare ett förbud som på något sätt hotar viktiga värden i grundlagarna. Någon publicerad toalettbild kan jag inte ens erinra mig, men visst förekommer fotograferingar i omklädningsrum. Ska fotograferna inte få plåta hjältarna som självmant släpper in pressen för att jubla framför kamerorna? Tänk om han som blev utvisad inte jublar utan är sur, känner sig kränkt och anmäler fotograferingen.

Det som nu hänt är att Beatrice Ask framstår som en förbudsivrare som talar sig varm för ett fotoförbud redan till sommaren. Förslaget vandrar nu vidare till Lagrådet för prövning och förhoppningsvis är juristerna där klokare än regeringen, men då kan de också bli överkörda. Det har hänt förut.

Dessbättre är viktiga instanser som till exempel Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet och Pressfotografernas klubb starkt kritiska till förslaget. Liksom Vårdförbundet och fackförbundet ST med flera.  I Medievärlden och Journalisten finns ett antal bra artiklar i ämnet.  

Här har jag skrivit om vad förbudet kan innebära för professionella fotografer. För undvikande av missförstånd; det är inte bara för proffs som förbudet ska gälla. Alla som fotograferar med kamera eller mobiler måste börja fundera på om de kan riskera åtal eller fängelse om de tar bilder som kan bedömas som känsliga. På fester, på gatan och på krogen. Överallt.

Det är intressant att läsa alla ”frågor och svar” om förbudsförslaget på Justitiedepartementets hemsida. Uppenbarligen tycker politiker och tjänstemän att de där tydligt och klar avvisar all oro om förbudet och olika tänkbara situationer när förbudet finns.

Jag tycker precis tvärtom, departementets lista över frågor och svar illustrerar mycket väl vilka hopplöst svåra avgöranden amatörer och proffs med kameror kan ställas inför i framtiden. Att sådana frågor och svar ens måste förekomma i sammanhanget talar emot lagförslaget, det är för luddigt och otydligt.    

Svenska folket har aldrig fotograferat mer än nu efter mobilernas intåg. Som så ofta tidigare är det sådant som blir allmänt tillgängligt och populärt som ska drabbas av skilda förbud. Idag är det lätt för vem som helst att plocka upp mobilen och plåta något intressant, kanske en idol eller annan kändis som plötsligt dyker upp i närheten. Så är det kanske inte efter den 1 juli då oron och osäkerheten kan medföra att man avstår. Bara för att regeringen tycker att kränkande bilder från toaletter och omklädningsrum är ett stort problem…

Ett brott mot förbudet kan ge böter eller högst två års fängelse.

UPPDATERING:
Externa länkar om fotoförbudet.
En urholkning av ensamansvaret, Marcus Melinder, nyhetschef Allehanda Media
Hot mot yttrandefriheten, Daniel Nordström, chefredaktör Västerbottens Folkblad

Lag mot smygfotografering hotar demokratin, Rosemari Södergren, ansv utgivare Kulturbloggen mm
Kränkande fotografering kan bli olaglig i sommar, sverigesradio.se, Beatrice Ask intervjuas
Kränkande fotografering kan bli olagig, SJF:s Stephen Lindholm kritisk, svt.se
Lag om smygfoto upprör fotografer, Magnus Fröderberg, fotosidan.se
Så kommer vi åt kränkningarna, Nils Funcke, debattör och tryckfrihetsexpert.

SJF imponerar inte i Almedalen

I går var jag hos Svenska Journalistförbundet, SJF, i Almedalen och lyssnade på ett seminarium som huvudsakligen handlade om den så kallade ägarkoncentrationen i mediebranschen. Talare var en forskare, Staffan Sundin vid Nordicom, samt SJF:s förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Det bör skrivas med en gång; Agneta och jag är sällan överens eftersom vi varit motparter ganska länge. Och inte heller denna gång är vi överens...

Det var en ganska gles publik som dessutom mest verkade bestå av företrädare från den ena eller andra sidan, arbetsgivare eller fack, samt några lätt förskrämda politiker, en socialdemokrat och en piratpartist.

Staffan Sundin drog ett antal siffror som också delades ut på papper, allt för att illustrera hur den förskräckliga ägarkoncentrationenen breder ut sig och hotar demokratin och det fria samhället.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns i publiken och reagerade med rätta mot några av siffrorna som hon tyckte visade att ägarkoncentrationen minskat snarare än ökat här och där, men jag fattade inte riktigt Sundins svar. Och det tror jag faktiskt att ingen annan heller gjorde.

Nåväl,här drogs mer eller mindre korrekt vad som hänt inom "tradmediernas" område under senare år, en ökad ägarkoncentration som SJF kallar det, en nödvändig strukturförändring som jag kallar det. Människors medievanor förändras och så är det bara, det kan nog varken branschen eller politikerna göra så mycket åt. Och då måste tidningsföretagen sträva efter en ny organisation som klarar tidens krav.
Ändå höll socialdemokraten Helene Petersson i konstitutionsutskottet närmast totalt med SJF-facket om hur gigantiskt stort problemet är eftersom allt inte är som förr och därför måste något göras politiskt. Hon och SJF var överens om att det får bli en utredning...

Just det. så är det! SJF:s (och Helene Peterssons och de rödgröna patiernas) poäng är oron för minskad mångfald i alla avseenden och därför utmynnar deras analys i att saken måste utredas, det behövs en ny parlamentarisk utredning.
Jaha, och vad ska den utmynna i? Utreda kan man alltid göra (det är i och för sig helt OK) men SJF kunde här därutöver inte peka på en enda konkret åtgärd som skulle kunna påverka sakfrågan som sådan; de klassiska nyhetsmedierna får det allt svårare att hävda sig på marknaden. Visst kan man utreda, men det löser ju inte problemet som sådant.

Agneta Lindblom Hulthén antydde i ärlighetens namn något kryptiskt om att SJF hade olika idéer om en alternativ finansiering "för att klara en framtida satsning på kvalitativ journalistik" eller något i den stilen.
Vad kan det vara hon antyder som löser problemet med att läsare och annonsörer inte är lika tända längre på att lägga sina pengar i våra traditionella tidningar? De idéerna ser jag vekligen fram emot att få ta del av. Det gör säkert också Bonniers, Schipsted och Rupert Murdoch...

De idéerna visar sig naturligtvis vara nys. De handlar säkert om någon stödform. Ingen statligt organiserad finansiering i världen kan klara att motverka mänsklighetens rörelese mot nya medier, att klara att hålla liv i en mogen bransch som måste finna nya vägar till lönsamhet om dess olika aktörer vill finnas med som aktiva alternativ. Och om det mot förmodan skulle fungera så är det ändå fel väg att gå.

Därför tycker jag att både SJF, forskaren Staffan och politikern Helene klarade sig alldeles för enkelt undan i den debatt där moderatorn var SJF:s egen ombudaman Per Trehörning.

Både Trehörning och Agneta Lindblom Hulthén tog tämligen ogenerat ställning för en rödgrön valseger trots att Trehörning därpå pliktskyldigt påpekade att förbundet är partipolitiskt obundet.

Trovärdigt? Alls icke.

Svenska journalister manifesterar genom sitt förbund en hopplöst konservativ inställning till den pågående utvecklngen i mediesamhället, en utveckling som ingen av oss styr eller kan påverka.
SJF har tydligen inte fattat ett dugg om vad som krävs i morgondagens mediesamhälle, förbundet försöker fortfarande i alla avseenden att sträva efter ett bevarande av allt det som en gång i tiden var.
Det är nästan lite tragiskt, tycker jag. Är det inte också lite egendomligt då det gäller en så kvalificerad yrkesgrupp som journalister, de borde väl egentligen fatta allt bättre än andra vad det gäller tidens utvecklingsfrågor? De borde stå längst fram och visa vägen.

Men icke.