lördag 7 februari 2015

En tyst prinsessa och en tigande landshövding


Det väckte berättigad uppmärksamhet att prinsessan Madeleine vägrat tala med journalisterna i Gävle. Däremot missade medierna att även hennes värd, landshövding Barbro Holmberg, också envist tigit i åratal om sitt ansvar för förföljelser av apatiska flyktingbarn i Sverige. Jakten på dem baserades på förslag av de suspekta utredare hon som statsråd utsåg, som den beryktade psykologen Marie Hessle och den än mer ökände läkaren Thomas Jackson med sina kopplingar till högerextrema rörelser, även nazistiska Svenskarnas parti.
Prinsessans uppträdande fick kanalchefen för Sveriges Radio P4 Gävleborg, Leif Eriksson, att kritisera henne i ett öppet brev. Sakligt, väl underbyggt och mycket korrekt. Jag instämmer helt. En prinsessa med plats i tronföljden måste ställa sig till förfogande inför medborgarna genom journalisterna. Inte minst i det län där hon också förlänats uppdraget som hertiginna för de bägge landskapen.   
Frågan har kommenterats på många håll, så sent som idag även av kulturministern Alice Bah Khunke (mp) som i Expressen bestämt fastslår att skattefinansierade makthavare måste ställa upp för medierna.  En debatt om vad journalister ”får” fråga makthavare om inleddes sedan tv-reportern Rolf Fredriksson i en intervju med kronprinsessan Victoria undrat om hon reflekterat över släktens bakgrund vad det gällde nazismen.  Systern Madeleine såg sedan genom sitt eget uppträdande i Gävle till att debatten om relationerna mellan journalister och makthavare fick ny näring.
Och i dagens Gefle Dagblad, GD, illustreras vikten av att journalister måste ställa besvärliga frågor, detta i ett utmärkt reportage (premiummaterial utan länk) där reportern Johan Järvestad avslöjar den totala aningslösheten hos Gävle kommunstyrelses nye ordförande Jörgen Edsvik (s) om diktaturen Kina som han just besökt. Det finns dock en sevärd tv-intervju på gd.se. Så ska det gå till, journalister ska ställa makthavare till svars.  
Men inför medieuppbådet och fotoblixtarna på Gävle slott klarade sig Barbro Holmberg även denna gång undan frågor hon borde ha fått, inte minst just denna gång då hon stolt poserade med två personer som engagerat sig för barns rättigheter. Madeleine är djupt engagerad i drottning Silvias skapelse World Childhood Foundation som arbetar för att förhindra att barn utsätts för övergrepp eller exploatering. Prinsessan har själv startat Childhood2nd Generation med liknande inriktning.
Anna-Sofia Winroth är i sitt entreprenörskap en uttalad kritiker av skumma förhållanden inom den internationella kakaoindustrin. Ett väsentligt inslag i hennes kamp för bättre förhållanden är hennes starka engagemang mot allt barnarbete längs kakaons väg från fattigare länder till god choklad i Sverige.  Hon har också krävt att FN:s barnkonvention ska bli lag i Sverige.
Och ändå stod de nu plötsligt där, dessa förkämpar för barnens rätt, och poserade med landshövding Barbro Holmberg, tidigare statsråd (s) som bär hela det politiska ansvaret för behandlingen av de apatiska flyktingbarnen, händelser som ingående beskrivits av författaren Gellert Tamas i boken ”De apatiska – om makt, martyrer och manipulation”. En svidande vidräkning med hennes och Sveriges agerande, hyllad och kritiserad beroende på vem man talar med i en infekterad debatt.
Nyckelpersonen Barbro Holmberg har själv inte bidragit till att klarlägga händelser och ansvar under denna sorgliga perioden för svensk politik. Hon har tvärtom klart deklarerat att hon inte vill kommentera Tamas bok, som i Arbetarbladet 2009 där länsstyrelsens presstalesperson fick meddela medierna detta. Därmed avstod hon också från att på ett klokt sätt bidra till att göra upp med sitt och Sveriges ansvar då det gällde de hjälplösa barnen.  
Att Barbro Holmberg nu fick posera tillsammans med kända ambassadörer för barnens bästa var dessvärre rätt logiskt; hon har under sin tid i Gävle blivit en populär landshövding och hon har säkert också rent formellt varit en god ledare för länsstyrelsen. Men, hon borde med sitt ouppklarade förflutna inte ens ha blivit landshövding. Hon skulle aldrig med sin belastning ha kunnat bli generaldirektör för ett centralt stort ämbetsverk, som Socialstyrelsen.
Det hade aldrig accepterats att en person som åtminstone tassat i närheten av rasistiska och t o m nazistiska intressen skulle gå in på ett sådant jobb. Men landshövding i ”röda” Gävleborg, det gick bra och väckte inga reaktioner. Endast Reinfeldt och hans regering vet hur resonemangen gick.
Det var för övrigt just moderaterna och socialdemokraterna som gemensamt i riksdagen accepterade Holmbergs åsikter om att de sjuka barnen inte kunde få en fristad i Sverige för att landet då skulle landet invaderas av falska flyktingar. Miljöpartiets Gustav Fridolin beskrev då Barbro Holmbergs slutsatser som ”som närmast rasistiska”.  
Det är möjligt, men svårt att tro, att Barbro Holmberg som statsråd inte förstod vad hon gav sig in på med det helt oacceptabla agerandet mot hjälplösa apatiska flyktingbarn. Om så är så förtjänar även ett tidigare statsråd och en nuvarande landshövding förlåtelse för sina missgrepp efter att ha förklarat sig, gjort en avbön och bett om ursäkt.
Det man däremot inte kan förlåta, eller ens förstå, är att hon närmast kategoriskt under årens lopp tvärtom avvisat alla förfrågningar och möjligheter att förklara sina ställningstaganden, försvara dem, fördöma dem eller be om ursäkt för dem. Hon har alltid vägrat att svara bortsett från att hon i en intervju i Arbetarbladet sa att hon ångrade något uttalande i sammanhanget, men den politiska processen hon ansvarade för som statsråd, hennes val av suspekta utredare och de kategoriska ställningstagandena har hon alltid vägrat att uttala sig om.
Detta faktum har inte påverkat hennes karriär som landshövding i Gävleborg negativt, tvärtom är hon nog en firad och uppskattad hövding på slottet.  Hon bekläder alla de uppdrag som en landshövding ska ha både av formell natur mer hedersbetonade sådana.  Hon har varit efterfrågad som sig bör för en landshövding - det tycks som om ämbetet per automatik ger en sådan glans åt en normalt socialt och trevlig innehavare att tidigare försyndelser helt enkelt förträngs.
Det är därför det är viktigt att rätt person väljs från början, att det blir någon som utöver kompetensen också åtnjuter ett brett förtroende. men dessa utnämningar verkar kunna gå till hur som helst och inte minst med egendomliga löften mellan partierna att deras förbrukade politiker ska ”tas om hand”. Jan Björklund och Göran Hägglund lär väl till exempel snart flytta in på några residens…
Barbro Holmberg har också fått kritik under årens lopp i en rad olika sammanhang, bland annat i en utmärkt ledare av Lilian Sjölund i Hälsingetidningar så sent som 2012, och i en ledare i Aftonbladet av Åsa Petersen då det begav sig. Men hon fortsatte ändå tiga och nu tycks tiden ha läkt även detta sår. Landshövdingen sitter säkert.
Snart är det väl ändå rimligen dags för Holmberg, nu 63 år, att som pensionär lämna sitt uppdrag och då kommer förhoppningsvis regeringen att utse en värdig efterträdare för ett sådant ämbete. Eller kan det bli någon annan som dumpas av regeringen i Gävleborg på bekvämt avstånd från Stockholm, kanske en sverigedemokrat?  Jimmie Åkesson ska väl också ska ”tas om hand” och hans fru kommer från Gävle…

PS. Den 15 januari  meddelade Barbro Holmberg att hon avgår den sista juli i år då hennes förordnande går ut. Se några av de första nedanstående länkarna. /RR 150210

Kompletterad och korrigerad 150210 kl 22.15


Relevanta länkar:
Barbro Holmberg slutar - nyhetstext gd.se 150210
Hen bör bli länets nästa landshövding - ledare gd.se 150210
Landshövdingen slutar i sommar - nyhetstext arbetarbladet.se 150210
Apatiska - inte "apatiska" - ledare av Karin Bergkvist Wadelius, gd.se 120331
S-regeringens expert går med i nazistparti - nyhetsartikel aftonbladet.se 120326
Det finns perioder hon ångrat - intervju med Barbro Holmberg, gd.se 100117
Gellert Tamas bok, De apatiska - recension av Gabriel Byström, gp.se 090930
Geller Tamas bok, De apatiska - recension dn.se av Maciej Zaremba 091001
Geller Tamas bok, Svensk skam i skarp närbild - recension svd.se 091005 av Joakim Molander
Bakgrund - de apatiska barnen - Nyhetsartikel dn.se 061219

Korrigerad och uppdaterad med länk 150207 kl 22.30

Inga kommentarer: