Nytt avhopp från MittMedia, hur står det till inom dess toppskikt?

Nu avgår ytterligare en toppchef inom MittMedia, en av landets ledande mediekoncerner med en miljardomsättning. Det är privatmarknadschefen Petra Bjernulf  som slutar. Hennes avgång kommer tätt efter flera andra personförändringar i koncernledning och stab. I somras skrev jag att dessa chefsbyten i MittMedia föder frågor och det gäller än mer idag. Hur står det egentligen till inom MittMedias toppskikt?

Petra Bjernulf, rekryterades internt 2012 till koncernledningen som privatmarknadschef från Dalarnas Tidningar, DT, som införlivades i MittMedia 2008. På DT var Bjernulf vd och dessförinnan privatmarknadschef under ett tiotal år, framgångsrik i alla avseenden och avancemanget till koncernledningen var därför inte särskilt förvånande, snarare tvärtom.

På DT jobbade också tidigare MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith som nyhetschef och redaktionell utvecklingschef. Både hon och Petra Bjernulf var då engagerade i bland annat skapandet av DT:s framgångsrika veckomagasin Pralin. De bör därmed ha känt och kunnat varandra väl när de 2012 återförenades i MittMedias koncernledning.    

Som företagsmarknadschef rekryterades Björn Hemmingsson när vd Thomas Peterssohn under 2012 formerade den nya koncernledningen. Hemmingsson var tidigare vd för Östersunds-Tidningar. Redan i oktober 2013 lämnade han dock överraskande koncernledningen och sin anställning i MittMedia.

Hans efterträdare blev föga överraskande Peter Karlsson, tidigare företagsansvarig inom Dalarnas Tidningar. Bara ett drygt år efter tillträdet meddelade Karlsson runt det senaste årsskiftet att han slutar på MittMedia, ett besked som var lika överraskande som de andra avgångarna. 

Kvar i koncernledningen sedan den skapades 2012 finns nu koncernchefen Thomas Peterssohn och redaktionella chefen AnnaKarin Lith förutom, i mer undanskymda roller, ekonomichefen Fredrik Almén och CFO Ulf Eriksson, båda rekryterade från funktioner inom MittMedia före 2012.  

AnnaKarin Lith är, förutom Thomas Peterssohn, den enda som initialt rekryterats externt till den nya koncernledningen när den byggdes upp 2012. Drygt ett år senare har även HR-chefen Carin Andersson rekryterats externt till koncernledningen sedan hennes företrädare Jan Holm slutat. 

En annan uppmärksammad rekrytering var när Anna Rastner blev digital affärsutvecklingschef inom MittMedia i oktober 2013. Hon hade tunga meriter, senast som redaktionschef för digitala medier på Expressen och tidigare vd på TV8 mm.  Redan efter mindre än ett år lämnade Anna Rastner plötsligt MittMedia och gick till ett jobb som digital programchef på TV4.

Chefsbyten är normala lite då och då i alla verksamheter, men inte riktigt i den snabba takt som just nu inom MittMedia, känt som ett visionärt företag sedan tre år tillbaka då koncernschefen Thomas Peterssohn tydligt gav den digitala omställningen högsta prioritet för verksamheten. Om detta föreföll det också råda enighet om inom ledningen.

Och koncernen har uppmärksammats inom branschen för sitt utvecklingsarbete. Visst, kritik finns mot dess förändrande inriktning, men MittMedia har också utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa och funnits med bland nomineringarna till Stora Journalistpriset som årets förnyare.  Det har funnits goda skäl att imponeras av koncernens utveckling.    

Ändå drar nu den ene efter den andre chefen trots den nytända koncernens och ledningsorganisationens korta historia. Förutom Anna Rastner har inte de övriga som lämnat koncernen haft några nya jobb att gå till. Ingen av dem som slutat har angett något problem, typ motsättningar, som orsak till att de slutar. MittMedia har inte heller gått ut med någon tydlig information om avgångarna utöver de artigheter som hör till då någon slutar, transparansen är begränsad även inom medieföretag sådana här gånger.

Avgångarna kan naturligtvis bero på åsiktskillnader om verksamheten, men också på maktkamp eller personliga motsättningar. Förutom Thomas Peterssohn är det den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som synts och hörts mest i branschdebatten och också varit den som säkert agerat rätt tufft, kanske rentav hårdhänt, internt i koncernens krävande utvecklingsarbete.

I sådana processer är det inom medieföretag snarare regel än undantag att den redaktionella sidan och dess chefer tar plats och spelar en dominerande roll även utanför det redaktionella reviret. Gissningsvis är det precis det som skett även denna gång, men att det leder även till återkommande chefsavgångar förvånar.

Oavsett orsak och verkan så har nu Thomas Peterssohn problem att hantera utöver de strukturfrågor som han säkert hellre ägnar sig åt, typ övertagandet av Promedia i samverkan med Eskilstuna-Kuriren. Både företags- och privatmarknadscheferna ska på något sätt ersättas i koncernledningen i en organisation som rimligen måste fungera längre än, som hittills, bara något år.    

  

Göteborgs "borgmästare" (s) spår GT:s bortgång i digerdöden

Politikern Lena Malm (s) i Göteborg har i en debatt med en viss förväntan i rösten sagt att Göteborgs-Tidningen, GT, kommer att "dö digerdöden”. Omdömeslöst i en tid då medier hotas, journalister dödas och världens ledare har genomfört en manifestation i Paris mot terrorn och för yttrandefriheten. Malm är kommunfullmäktiges ordförande i Sveriges näst största stad och kallar sig för borgmästare på Twitter trots att funktionen inte längre finns i Sverige.

Bakgrunden är att Expressens västsvenska edition GT och dess chefredaktör Frida Boisen  med en framgångsrik kampanjjournalistik drev fram en folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Den var redan beslutad av en politisk majoritet, men GT fångade som opinionsbildare skickligt upp den kritiska folkviljan och lyckades få ihop 90.000 namn som stöd för en folkomröstning.

Detta ogillades naturligtvis skarpt av de politiker som varit med om att besluta trängselskatten och det var just den saken som diskuterades i den nu aktuella debatten då Lena Malm hävde ur sig om GT. Nejsidan vann för övrigt folkomröstningen med 56,8 procent av rösterna, men det är fortfarande oklart om vad som händer med trängselskatten.  

Utöver motsättningarna om folkomröstningen har också Lena Malm själv varit föremål för kritisk granskning i GT. Det har bland annat handlat om hennes arvoden för politiska uppdrag, bland annat drygt 57.660 kronor i månaden, formellt sett för en dags arbete i  överförmyndarnämnden.

Att hon personligen är upprörd för både det där med trängselskatten och för GT:s granskning av henne är inte så konstigt, det är t o m mänskligt. Men att en så pass framstående politiker ändå inte klarar att skilja sin personliga ilska från en mer principiell och ansvarsfull syn på mediernas roll som opinionsbildare och granskare är illa.

Lena Malm är som fullmäktiges ordförande Göteborgs kommuns främste representant och borde snarare i alla avseenden värna mediernas närvaro i staden. Även GT har utsatts för hot; så sent som förra året dömdes en högerextremist till fängelse för att han lämnat in ett paket som tvingade fram en utrymning av lokalerna då innehållet var okänt. Paketet visade sig innehålla en kniv och koranen.

Hovrätten ändrade till villkorlig dom, men GT/Expressen har överklagat den till Högsta domstolen och vill att förövaren ska dömas för brott mot medborgerlig frihet. Hotet mot GT borde bekymra fullmäktiges ordförande mer än tidningens journalistiska granskning av politiken i Göteborg.

Nu har Lena Malm bett om ursäkt för sin formulering, men då i kombination med ytterligare förklenande kommentarer om GT. ”Borgmästarens” omdömeslöshet är uppseendeväckande med tanke på hennes framskjutna politiska position.

Både GT, Resumé och andra tidningar har under dagen sökt kommentarer från andra relevanta politiker i sammanhanget, t ex Lena Malms partiledare Stefan Löfven. Han gick ju armkrok förra veckan med världsberömda politiker i Paris efter attentatet mot Charlie Hebdo, en manifestation mot terrorn och för yttrandefrihet och mediers rätt att publicera kontroversiellt material.
Ändå vill inte Stefan Löfven i detta läge kommentera sin partikamrats uppseendeväckande uttalande i Göteborg. Hans presskontakt Dan Lundqvist Dahlin avvisar en intervju med Löfven och viftar snarare iväg frågan rätt snorkigt med en undran om reportern verkligen menar ”att statsministern ska kommentera detta” som en ”lokalpolitiker” sagt.

Och det tycker reportern, men utan resultat. Inte heller partisekreteraren Carin Jämtin (s) vill säga något om partikollegans spådom om GT:s förväntade bortgång i digerdöden. Chefredaktören Frida Boisen har i en krönika också begärt svar från bl a Stefan Löfven.

Det finns all anledning att fråga sig hur ärliga politiker egentligen är när de, då det passar, talar sig varma för yttrandefrihet, offentlig insyn och mediernas granskande journalistik. Skeendet i Göteborg och andra uttaladen av politiker under årens lopp visar tyvärr att det alltför ofta finns skäl att vara skeptisk till deras lovsång rörande mediernas närvaro i samhället.

Det framgår också tydligt av en lång rad politiska beslut som negativt påverkat både tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Offentlighetsprincipen har successivt urholkats, till exempel genom förbudet mot utlämnandet av passbilder och ändringarna i kreditupplysningslagen. Därmed har en kritiskt granskande journalistik rörande både mc-ligor och politiker med flera grupper försvårats.  Tryckfriheten har på samma sätt påverkats av t ex förbudet mot så kallad kränkande fotografering. Dessa politiska åtgärder urholkade våra grundlagsenliga rättigheter.

Göteborgs ”borgmästare” Lena Malm är tyvärr inte ensam om sitt förakt i dessa frågor.  

Relevanta länkar:
Klarspråk om lokal journalistik... - Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver om saken, expressen.se
Funckes hårda kritik mot Malm: "Olämpligt" - intervju med tryckfrihetsexperten Nils Funcke, gt.se
Ledarredaktion rasar efter Malms uttalande - nyhetstext om GP:s ledarredaktions kritik, gt.se
Tidningsutgivarna: "Det är bedrövligt" - Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter intervjuas, gt.se
Wannholt om Malms uttalande: "Helt bisarrt" - intervjuer med kritiker mot uttalandet, gt.se
Boisen ursinnig efter uttalande om digerdöden: "Helt sanslöst" - nyhetstext, resume.se
Jag hotade ingen - Lena Malm ber om ursäkt i en nyhetstext, resume.se
Trängselskatten i Göteborg - fakta om trängselskatten, sw.wikipedia.org
Vi kommer fortsätta att granska - krönika av Frida Boisen, gt.se

Utgivaren beslutar om både franska teckningar och namnpubliceringar i Sverige

Söndagens manifestationer inger onekligen lite hopp om att intresset för yttrandefriheten ökar, men samtidigt vet man att denna mänskliga rättighet förtrycks då det gagnar makten, även i Sverige. Detta har Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påmint om i en läsvärd artikel. Men det är bra att yttrandefriheten får stort utrymme i debatten efter morden i Paris. I Sverige är mediernas ansvariga utgivare viktiga funktionärer i tillämpningen av tryck- och yttrandefriheten. Det finns därför anledning att reflektera lite över deras uppgift.       

Efter morden på Charlie Hedbo följde som ofta en publicistisk debatt i Sverige om vad som var ”rätt” eller ”fel” att publicera. I mediedebatten är ordet ”mångfald” ett honnörsord, men det finns ändå ofta en förväntan om att alla utgivare ska göra ”rätt”.  Nu handlade det om publiceringar av teckningarna från Charlie Hebdo. Annars brukar debatten ofta handla om namnpubliceringar av brottslingar eller skriverier om politikers och kändisars leverne.  

Det krävs inte avskyvärda terrordåd för att få igång debatten om utgivarnas beslut. Det räcker med ett åtal för ett styckmord i Gävle 2014 eller gripandet av ”OS-bombaren” Mats Hinze 1997 och många händelser däremellan, som Hagamannen Niklas Lindgren i Umeå eller massmördaren löjtnant Mattias Flink i Falun. Eller kändisars bygglov, fortkörningar, inkomster, kärleksaffärer eller drogberoende.  Sådana gånger har utgivare regelmässigt fattat olika beslut, publicerat eller inte gjort det. Och många gånger kritiserats internt eller externt för att ha gjort ”fel”.

I debatten om vilka som gjort rätt eller fel är det lätt att glömma att den ansvarige utgivarens rättsliga position faktiskt förutsätter att det är denne själv som avgör vad hon eller han publicerar. Och att utgivaren sedan också personligen får ta ansvar för sitt beslut, etiskt inför Pressens Opinionsnämnd, juridiskt inför domstol eller publicistiskt och moraliskt i debatten. Den svenska tryckfriheten bygger på den ansvarige utgivarens så kallade ensamansvar. 

Efter terrorattentaten har debatten i Sverige snarare rört dem som avstått från att publicera ett material än dem som gjort det. Det handlar om de satiriska teckningarna i tidskriften Charlie Hedbo, teckningar som anses kunna kränka och provocera människor.  Och bland annat därför har Aftonbladet valt en försiktig linje och ställföreträdande utgivaren Lena Mellin har kritiserats för det beslutet.

Expressen gjorde tvärtom och chefredaktören Thomas Mattsson menade att det var en självklar sak att publicera för att förklara ”bakgrunden till det fruktansvärda”. Samma sak ute i landet, en del medier gjorde som Västerbottens-Kuriren och publicerade teckningar, andra gjorde som koncernkollegan Folkbladet i Västerbotten och avstod.  

I Folkbladet manifesterades i stället yttrandefriheten med en ledarsida utan text, som om den vore censurerad. Ansvariga utgivare gjorde, precis som de ska göra, olika bedömningar utifrån tolkningen av tillgänglig information och sina egna värderingar.    

Det var organisationen Reportrar utan gränser, RUG, som uppmanade medier internationellt att publicera teckningarna som en manifestation efter terrorangreppet. Det kan man förstå och även sympatisera med i sammanhanget, men det är inte en organisation, om än en respekterad som RUG, som avgör vad som ska publiceras eller inte. RUG:s uppmaning är därför inte heller något facit i avgörandet om en utgivare gjort rätt eller fel även om det säkert kan ha betraktats som ett sådant i den interna debatten på redaktionerna om saken.

 I Sverige är det endast den ansvarige utgivaren som avgör vad som får publiceras. Det är en utmärkt ordning. Som utgivare för Gefle Dagblad under 16 år publicerade jag ofta namn på t ex brottslingar, omdömeslösa politiker och prickade tjänstemän, mäklare och advokater. Inte sällan även när andra utgivare avstod från att publicera.  

Jag tyckte som ansvarig utgivare, och gör så fortfarande, att utgångspunkten för bedömningen alltid ska vara att alltid publicera så mycket som möjligt, läsarna har en rätt att få veta. Undantagen  kräver starka argument.  

Vad det gäller de satiriska teckningarna kan jag på rak arm inte erinra mig någon liknande situation under min tid som utgivare, men om jag hade varit utgivare idag hade jag nog publicerat dem, inte som en manifestation, men för att ge läsarna en chans att förstå och bedöma själva. I Sverige är vi ju inte så förtrogna med satir, särskilt inte den franska.    

Peter Kadhammars skrev nyligen en text i Aftonbladet som påminde om ett annat planerat terrordåd och att det också kan vara farligt att inte publicera namn. Det handlade om attentatsplanerna mot den danska tidningen Jyllands-Posten för några år sedan. Hans syn på saken kan mycket väl applicerats på många situationer, och inte bara terrordåd, där utgivare måste fatta beslut om att publicera en identitet eller inte.

Det så kallade ”allmänintresset” accepteras inte alltid av publiceringskritiska röster som motiv i samband med olika kontroversiella publiceringar; namnet på en icke allmänt känd förbrytare anses till exempel kanske inte ha något allmänintresse. Och det kan väl stämma vad det gäller namnet och personen som sådan, men det är på den punkten Kadhammar klokt vidgar synen på allmänintresset.

Han påpekar helt korrekt att ett namn också ger en individkoppling, brottslingen får ett ansikte även om ingen riktigt vet vem det handlar om. Det är inte längre en jihadist eller en muslim som begått brottet just för att de råkar tillhöra de kollektiven, inte heller någon i ett geografiskt kollektiv som boende i Rosengård eller Rinkeby. Och inte heller någon ur en yrkesgrupp som en tv-profil, polis eller taxichaufför, identiteten påminner oss  i stället om att det handlar om en individ, en människa av kött och blod. Tänkvärt.

Det hävdas inte sällan i den pressetiska debatten att det blivit värre, att mediernas utgivare numera oftare än förr publicerar namn på till exempel brottslingar. Det är fel, förr i tiden, med varierande intensitet över tid, publicerades fler namn på både brottslingar av alla de slag, våldsverkare, rattfyllerister och andra grupper, till och med på dem som då benämndes sinneslöa. Även vad det gäller olycksoffer.

Det är naturligtvis bra att tidigare slentrianmässiga namnpubliceringar upphört. Samtidigt är det inte bra om mediernas strävan efter att vara så etiska som möjligt leder till en slentrianmässig utebliven publicering av identiteter.

Därför är det viktigt att minnas vilken funktion den ansvarige utgivaren har; det är hon eller han som ensam har att fatta beslut om vad som publiceras eller ej. Ingen annan.

Att publicera teckningarna från Charlie Hedbo för att manifestera tryck- och yttrandefriheten var kanske egentligen ett rätt enkelt beslut för en del utgivare, nästan lika enkelt som att inte göra det. Att däremot gång på gång manifestera yttrandefrihetens betydelse i vardagen lokalt och regionalt med beslut om publiceringar och namnuppgifter rörande fifflande politiker, våldsverkare, knarklangare eller bedrägliga direktörer i utgivningsområdet är nog svårare beslut för den ansvarige utgivaren.
Kompletterad och korrigerad 150113 kl 01.38


Relevanta länkar:
Hyckleri av vissa ledare i marschen - artikel aftonbladet.se 1501011
Tidsandan går aldrig att lita på - ledare i DN av chefredaktör Peter Wolodarski
Viktig journalistik - men flera mediemissar - artikel av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson
Sergels Torg idag - hela talet - tal av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vid manifestationen
Att publicera eller inte publicera - det är frågan - Mediestrategen Brit Stakston gästbloggar i Dagens Media
Starka känslor kring den blanka ledarsidan - nyhetsartikel folkbladet.nu
Teckningarna som världen måste få se - Text av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson 150108 om terrordådet
Aftonbladet kapar loggan - men avstår serieteckningar - artikel dagensmedia.se 150109

Om det politiska hotet mot parlamentarismen. Och om publicisten Per Hildings död

Jag har aldrig engagerat mig i partipolitik och ingen vet hur jag röstat trots mina runt 17 år som chefredaktör för en liberal tidning, Gefle Dagblad.  Jag har oftast röstat just liberalt, men har också ibland av skilda skäl röstat annorlunda. Efter de sex partiernas ”decemberöverenskommelse” vet jag inte ens om jag röstar alls när det blir dags. Överenskommelsen rundar riksdagsordningen och heliga demokratiska och parlamentariska principer. Illa, illa! 

Jag har sällan skrivit politik trots ett liv som tidningsman i olika roller. Visst skrev jag ledare till och från som chefredaktör för Gefle Dagblad, men de handlade då oftast om sakfrågor rörande tryck- och yttrandefriheten och andra resonemang runt vår  demokrati samt allehanda publicistiska frågor, t ex om pressetiken och kritiken mot presstödet, ett favoritämne!

Vad det gällde opinionsbildningen rörande partipolitiken hade jag stort förtroende för tidningens politiska skribenter under olika längre och kortare perioder, som till exempel Tord Bergkvist, Pälla Elfström, Hans Lindblad, Kurt Wejbro, Christian Dahlgren, Fredrik Malm, Martin Liby Alonso, Carl Lagerqvist och andra kunniga liberala fanbärare under alla dessa år.

En av de allra viktigaste var naturligtvis Per Hilding, min företrädare som chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad.  Han fortsatte även att skriva efter sin pensionering, alltid klokt, balanserat, insiktsfullt och med stor respekt för vikten av en fungerande demokrati och parlamentarismen.  Några dagar före jul gick denne  respekterade publicist bort vid 91 års ålder.

Per var med sin starka övertygelse som publicist alltid positiv för en öppen debatt, insyn och ärlighet. Efter de sex partiernas "decemberöverenskommelse" i slutna rum har jag i tankarna efter Per Hildings bortgång naturligtvis också funderat över vad han skulle ha sagt om denna politiska uppgörelse om vi, som förr, hade fått sitta på hans chefsredaktörsrum på Gefle Dagblad och snackat om nyheten. Jag anar vilken inställning vi nog skulle ha kommit fram till... 

Gefle Dagblad ingår idag i koncernen MittMedia, ägd av Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med stark liberal förankring.  I tidningens korridorer har man alltid känt vibbarna av liberalismens historia i form av både namnkunniga ägarföreträdare, skribenter och skilda händelser, inte minst då tidningen och dess moderbolag kommit att spela en allt viktigare roll i branschens utveckling. 

MittMedia, som växt fram ur Gefle Dagblads Förvaltnings AB, äger nu alla dagstidningar från Falun och Gävle upp till Östersund och Örnsköldsvik, även tidningar med annan politisk kulör. Nog så intressant i en stiftelse inriktad på utgivandet av liberala tidningar… MittMedias styrelseordförande är förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som därmed är en betydande mediemakthavare i en koncern som av allt att döma har stora ambitioner att bli ännu större genom olika samgåenden.  

Och just Lars Leijonborg ska enligt Expressen ha varit den som före jul tussade ihop regeringspartierna och Alliansen för att få igång samtal mellan dem, samtal  som senare utmynnat  i denna uppgörelse.  Han ska enligt Expressen ha ringt till Magdalena Andersson (s) och sagt att ”det nog är läge för socialdemokraterna att kontakta Alliansen, ni kan nog komma överens”.

Vad sedan Lars Leijonborg tycker om överenskommelsen som den senare blev vet bara han själv. Uppgörelsen från i lördags har redan under de första dagarna fått sällan skådad skarp kritik, inte minst av tidigare statsråd och partiledare för Alliansen, men också från tidigare språkrör inom Miljöpartiet. Och en rad andra debattörer, se ett urval i länksamlingen nedan. 

För mig framstår överenskommelsen som stötande och tämligen obegriplig.  Hur är det möjligt att de sex partierna har kunnat anta denna odemokratiska och principiellt tveksamma överenskommelse utan att någon enda företrädare runt förhandlingsbordet sagt att ”hörni, så här kan vi ju inte göra, vi måste väl ändå tänka lite på riksdagsordningen och parlamentarismen?”

Skälet är väl att det alltid är tungt för den kloke och omdömesgille att säga stopp och belägg när en dum idé växer sig stark i en föreningsstyrelse, på en kreativ redaktion eller i ett parti. Det är lättare att bara glida med.   

Ansvaret vilar lika tungt på Alliansen som på regeringspartierna även om dessa tydligen sa nej först, men sedan föll till föga för Alliansens förslag som dess företrädare själva är stolta över att ha torgfört redan före valet i höstas. Och av andra, t ex blivande partisekreteraren Tomas Tobé,  framställs avtalet som ett för Sverige bättre alternativ än traditionella parlamentariska lösningar genom uppgörelser i politiska sakfrågor för att bygga majoriteter och hantera det parlamentariska läget.  En suspekt uppgörelse för att säkra minoriteters makt över majoriteter beskrivs således som bättre för Sverige…   

Både vänsterblocket och Alliansen tror att de tjänar mest på denna märkliga uppgörelse och då endast vad det gäller det egna blockets maktposition, nu eller senare. Det är maktfrågan som är motivet, inte nationens bästa. Makten korrumperar!

De borgerliga partiernas företrädare lider efter ett antal år i maktens korridorer av svår abstinens och trånar efter ett återtåg, så starkt att de billigt säljer ut sin oppositionsroll i tron att de bäddar för ett tryggt maktskifte 2018. Eller tidigare, vilket sannolikt är förhoppningen. Och vänsterblockets företrädare är lika övertygande om att de med detta tveksamma avtal säkrar sin egen maktposition, nyttan för nationen är nog inte närvarande i Romsons och Löfvens bedömningar. Makten korrumperar!   

Och i kulissen sitter sverigedemokrater och vänsterpartister på skilda håll och njuter av scenförändringen i svensk politik som ger dem helt nya möjligheter inför framtiden. Jag bävar inför vad som komma kan i en framtid. Ingen av de skyldiga bakom decemberuppgörelsen kan ha en aning om vad som faktiskt kan hända i politiken, men nu har de visat vägen för dem som i ett annat maktläge också kan komma att gilla snabba odemokratiska kursändringar.

Nedan finns ett antal länkar som på skilda sätt resonerar kring denna tämligen ofattbara politiska händelse för den som fortfarande tror på demokrati och parlamentarismen. Några intressanta favoriter bland dessa analyser är nog främst texten av Niklas Lundblad, fil dr, men också de av Carl Bildt, m, Peter Eriksson, mp,  Magnus Kolsjö, kd, och Lotta Gröning, krönikör. Med flera.

Nu lägger vi 2014 bakom oss med denna märkliga politiska uppgörelse i Sverige och ingen vet vad som händer politiskt 2015, men det blir nog ett intressant år. En sak är i alla fall säker, vad som händer under åreen 2015 - 2018  vet varken Fridolin, mp,  Löfven, s. eller Romson, mp. Inte heller Björklund, fp, Hägglund, kd, Kindberg Batra, m, eller Lööf, c. Men jag tror tyvärr att de kommer att bli förvånade över vad deras överenskommelse leder till..

Oavsett hur det går med politiken tillönskar jag alla en fin avslutning på 2014 och ett riktigt Gott Nytt År 2015!
Korrigerad 1412231 kl 14.18, kl 15.03

Ett urval av relevanta länkar: 
Besvärligheten ger grundlagen dess värde - understreckare av Niklas Lundblad, svd.se 141229

Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande - artikel av Mikael Odenberg( m), dn.se 141229

Leijonborg öppnade dörren för uppgörelse - nyhetsartikel i Expressen 141229

Något är fel i svensk politik - Peter Eriksson debattartikel di.se 141229

"Löfven har ett högt tonläge" - Anna Kinberg Batra i nyhetsartikel dn.se 141229

Decemberöverenskommelsen är en Berlinmur - Johan Ronnestam bloggar 141229

Också om decemberöverenskommelsen - Carl Bildt bloggar 141229

Ledare: Ett själviskt beslut - ledare av PM Nilsson di.se 141229

Decemberöverenskommelsen, pyttsan - Bloggkrönika av Lotta Gröning, Expressen 20141228

Decemberöverenskommelsen botar symtomen, men inte sjukdomen - Stefan Olsson bloggar 141228

Löfven: Alliansen ville ta över makten - nyhetsartikel dn.se 141229

Demokratiskt problematisk överenskommelse - ledare av Tove Lifvendahl svd.se 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - Gunnar Hökmark (m) bloggar 141227

Det kändes som en oblodig statskupp - Magnus Kolsjö (kd) bloggar 1412 27

Vår statsminister är glad - och  SD fortsätter växa - Peter Kadhammar krönika i Aftonbladet141227

En halvmesyr som räddningsaktion - ledare av Ola Nordebo vk.se 141227

En oblodig statskupp - bloggtext av Magnus Kolsjö (kd) 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - blogg av Gunnar Hökmark (m) 141227

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för extraknäck...

Idag söndag har Expressen fyllt 70 år. Expressen är ett av Sveriges mest framgångsrika medieföretag, länge i en egen division, senare i hård konkurrens med Aftonbladet och nya medieaktörer. Tidningen är älskad och hatad beroende på vem man talar med. Själv har jag på Gefle Dagblad, GD, under många år ilsket konkurrerat med Expressen, men också långt dessförinnan flitigt extraknäckt för tidningen, bland annat som vikarierande riksredaktör i Gävle. Fan vet vad som var roligast…

Expressen kan se tillbaka på en stolt historia och det gör man med all rätt kring detta jubileum. Chefredaktören Thomas Mattsson skriver om 70-åringen här och här i intressanta texter. Annars är jag övertygad om att mediehusets ledning och medarbetare hellre blickar framåt.
På Expressen finns en stark beslutsamhet och drivkraft som borgar för nya framgångar, inte minst i de digitala kanalerna. Den digitala omställningen och andra nya utmaningar är en svår resa för alla medieföretag. Även under jubileumsåret har Expressen tvingats meddela att det blir nedskärningar och dessutom slutade vd Bengt Ottosson under uppseendeväckande former.

Omorganisationer och sparpaket motiveras ofta med att resurserna behövs för satsningar, oftast digitala. Så även på Expressen och det är ingen tillfällighet att tidningen haft uppmärksammade framgångar med sina direktsända tv-projekt. Plötsligt är Expressen, liksom Aftonbladet, ett skickligt tv-bolag! Public service har kommit på efterkälken gång på gång vad det gäller direktsändningar då det dragit ihop sig, som på Krim. Reportern Niklas Svensson är numera en av landets mest kända tv-profiler, utan att jobba på SVT.  

När Expressen föddes var också nytänkandet och teknik viktiga faktorer för framgångar. Tidningen blev berömd för sin avancerade distribution i hela Sverige; Expressen satsade på flygtransporter för att få ut tidningarna över hela landet. 

Just tidningens satsning på att vara en synlig rikstidning var ett påtagligt kännetecken, länge också manifesterat av Expressens redaktioner över hela landet. Riksredaktörerna hade en stark ställning på reaktionen och jag tackade själv ja en gång till ett erbjudande om det jobbet i Gävle. Det skedde under en märklig anställningsintervju på anrika Grand Central Hotel, CH, i Gävle.

Där bjöd Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren på lunch tillsammans med avgående riksredaktören i Gävle, Olle Blid, som skulle börja jobba på huvudredaktionen i Stockholm. Det här var nog i slutet av 60-talet, kanske i början av 70-talet, och då var jag polisreporter på GD. 

Sigge Ågren åt och pratade och pratade och jag, kanske runt 25 år gammal, undrade när han, möjligen skulle ställa någon fråga rörande jobbet. Det kom en enda sådan från honom.

- Vet du vad en stingpinne är för något?

- Javisst, sa jag, är det inte en sådan där grej man sätter på cykeln med en lite flagga på?

- Bra, sådant måste man kunna, du är anställd!

Stingpinnen var en viktig symbolisk pryl för tidningen med sting och den gjordes känd av Expressens reporter Gösta Ollén. Begreppet ”tidningen med sting” är sedan lång tid och för evigt förknippat med Expressen, inte minst genom den glada getingen.  

Det hade onekligen varit kul och spännande att bli riksredaktör för Expressen, men dels fick jag ett bra bud av redaktionschefen Tord Bergkvist för att stanna på GD, dels började jag tveka om jag verkligen var rätt person för jobbet. Detta sedan jag förstått att det handlade väldigt mycket om sportbevakning och det var inte min bästa gren, tyckte jag. Jag backade ur.

Ny riksredaktör i Gävle blev i stället senare Ove Toresson, redaktionssekreterare på GD och därmed en av mina chefer. Han blev kvar på Expressen i många år och under flera av dessa vikarierade jag för honom under hans semester och i andra sammanhang.

Det var ett bra extraknäck för en ung reporter och dessutom godkänt av mina dåvarande chefer; man betraktade då ännu inte Expressen eller Aftonbladet som konkurrenter till en lokaltidning.  Både GD och många andra tidningar ute i landet lät sina medarbetare jobba åt tidningarna i Stockholm och inte minst sälja texter och bilder till dessa. Det sågs snarare som en merit för medarbetaren och som hedersamt för tidningen trots att till exempel kvällstidningarna var sparsamma med cred till lokaltidningarna. Men det var ett normalt förhållande.
Även på den tiden kunde dock försäljningar till tidningarna orsaka förvecklingar på tidningarna ute i landet om det gick lite för fort. Som färsk reporter drabbades jag själv av detta då ett scoop gick mig och GD ur händerna på grund av ett felbeslut av nattchefen på tidningen. Expressen passade skickligt på och fick några bra sidor exklusiva bilder.
Det handlade om fotografen Olle Mattssons och min bevakning då fartyget Wästanvåg sjönk. Om detta har fotografen Lasse Halvarsson skrivit i GD. Nattchefen var nära att få sparken av dåvarande chefredaktören Erik Brandt.   

Än värre och bråkigare blev det långt senare då ”kvällstidningarna,” som de än idag märkligt nog ofta kallas, började säljas redan under morgonen och skuffade undan lokaltidningarnas löpsedlar. Dessutom satsades det stort på lokala löp, precis som idag. Stockholms tabloider pockade starkt på uppmärksamhet även lokalt som i Gävle vid stora nyhetshändelser, i regel genom att frikostigt köpa in alla bilder och texter från lokaltidningarnas medarbetare.

Genom ett enda samtal kunde till exempel Expressen köpa in material som kanske ett tiotal medarbetare i Gävle jobbat fram om en flygolycka eller en sjöolycka, publicera det över flera uppslag, kanske med grafik vi inte hade resurser för, och därmed konkurrera med oss på GD med något vi själva producerat!

Detta system blev ett växande problem. För en tidning som GD var det naturligtvis viktigt att all uppmärksamhet riktades mot vår egen produkt. Både Expressen och Aftonbladet byggde i princip hela sin bevakning sådana gånger på materialet från lokaltidningar och till sist fick vi nog på Gefle Dagblad och stoppade all försäljning. Det beslutet var mycket kontroversiellt.

GD sålde främst till Expressen, men ibland även till Aftonbladet. Efter katastrofen i Tjernobyl skickade vi ner en grupp medarbetare till området, däribland reportern Lisa Lofors och fotografen Leif Jäderberg. De tog fram ett fantastiskt material och jag blev uppringd mitt i natten av Aftonbladet som vädjade om att få köpa allt trots vårt säljstopp.

Den som ringde var Thorbjörn Larsson, senare Aftonbladets chefredaktör, som menade att GD borde släppa allt av tryckfrihetsprincipiella skäl eftersom Aftonbladets medarbetare inte släppts in i området…  Han fick ett bestämt nej. Senare lärde jag känna Thorbjörn Larsson genom styrelsearbetet i Tidningsutgivarna, TU, och fick också stor respekt för denne tidningsmakare.     

Försäljningsstoppet ledde till en rad spännande, dråpliga och oförutsedda händelser då framför allt Expressen försökte komma åt vårt nyhetsmaterial och ibland fanns det skäl till upprörda samtal då de hade gått för långt, som vid ett uppmärksammat mordfall i Gävle då flera sidor bilder från GD hamnade i Expressen efter fräcka åtgärder från Expressens utsända.

Då drog vi slutgiltigt ner rullgardinen för alla former av diskussioner rörande eventuella samarbeten, men Expressen gav naturligtvis inte upp. En gång överrumplades jag av deras medarbetare då jag föreläste på en konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

De ”kidnappade” mig till ett hotellrum där vi förhandlade halva natten om deras förslag om ett permanent samarbete. Det var dåvarande bildchefen Lars Fahlén och nestorn Stig Hoffman. Dennes roll just då kommer jag inte ihåg, men han har gjort allt på Expressen. Hursomhelst, de båda bjöd på bra mat och dryck och väldigt intressanta diskussioner. Vi hade nog rätt trevligt, trots allt.  

Det hade kanske varit möjligt att komma fram till en överenskommelse om det handlat om ett bra samarbete för båda medieföretagen, men problemet både då och i liknande diskussioner senare var att det egentligen bara var kvällstidningarna som tjänade på saken. Vi erbjöds i princip att bli ett ”farmarelag” till Expressen.   

Expressen skulle få rätt att utnyttja vårt material och våra medarbetare medan Gefle Dagblad skulle få tillgång till skrivbord och mörkrum i Stockholm. Vi skulle också ekonomiskt förmånligt få ta över ett par medarbetare som kunde vara intresserade av detta, ett förslag som snabbt visade sig vara klart mer intressant för dessa och framförallt för Expressen snarare än för GD.

Det blev inget samarbete och Fahlén och Hoffman lommade iväg. Sedan återkom Expressen i ytterligare något liknande sammanhang, men inte heller då kom vi fram till någon modell som skulle vara lika mycket värd för oss på GD som för Expressen. Ungefär samtidigt lärde jag också känna chefredaktören Bo Strömstedt genom de uppdrag vi båda hade för TU. Han berörde aldrig med ett enda ord GD:s försäljningsstopp eller avvisande hållning och vi arbetade bra ihop, bland annat i en arbetsgrupp om förändringar rörande pressetiken.

Det var då det, en helt annan tid och verklighet än idag. Numera är förutsättningarna större för olika samverkansprojekt, både mellan koncernerna ute i landet och mellan dessa och de stora medieföretagen i Stockholm. Det finns det redan exempel på och som mediebranschen utvecklats  är det också nödvändigt i ökande utsträckning.

Än idag är Expressen, 70, ett extremt viktigt publicistiskt företag. Det är oneklig lätt för dess kritiker att peka på ett ibland populistiskt, lekfullt, banalt eller tillspetsat innehåll. Sådant hör till i ett mediehus som måste locka miljoner läsare och tittare, men Expressen bör snarare bedömas och värderas för sin journalistiska styrka och tunga satsningar både inom opinionsbildningen, kulturjournalistiken, sporten, inrikes och utrikes då det verkligen bränner till.
Grattis Expressen!

Fler relevanta länkar:
70 år med Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson skriver om tidningens historia och jubileum.
Mediespaningar om Expressen - Thomas Mattsson berättar mer om Expressens historia.
Grattis Expressen, 70 år! - Expressens kulturchef Karin Olsson om jubilaren och medieutvecklingen.
Läs den allra första Expressen här - Tidningens premiärnummer den 16 november 1944
Vilken löpsedel tror du sålde allra bäst - Testa dina kunskaper på tio bästsäljande löp.
Thomas Mattsson: "Roa, oroa och förarga" - Thomas Mattsson i tv-intervju.
Expressen genom åren - ett bildspel om Expressens historia.

Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 141117 kl 01.32, kl 01.51, 02.18 samt 17.54

Nya redaktörer på UNT och Corren samt en jubilerande koncernchef

Charlotta Friborg blir ny publisher på Upsala Nya Tidning, UNT, och Anna Lindberg efterträder henne på Corren. En sammantaget klok och bra lösning av ägarna till mediehusen i Uppsala och Linköping.  Koncernchefen Lennart Foss på NTM, Norrköpings Tidningars Media AB, har all anledning att vara nöjd med dessa interna utnämningar sedan det blev klart att Hanna Stjärne ska lämna UNT för att bli vd för Sveriges Television.  

Charlotta Friborg, 50 , kommer att bli en utmärkt ledare för UNT med sin professionalitet och integritet. Hon har varit på Corren under snart fyra år och där uppmärksammats för sina insatser, inte minst vad det gäller tidningens kamp tillsammans med koncernkollegan Norrköpings Tidningar mot gängkriminalitet och hot mot journalister. Det handlar om beslut och åtgärder som kräver oerhört mycket civilkurage och integritet av en publicist och ansvarig utgivare.

Därvidlag har Charlotta Friborg visat vägen för andra publicistiskt ansvariga och hennes insatser har också med rätta uppmärksammats både inom och utanför branschen. Det är definitivt svårare och farligare för en ansvarig utgivare på det lokala eller regionala planet att fatta tuffa publiceringsbeslut då man befinner sig så nära dem man utmanar jämfört med situationen för riksmedierna, men även dess utgivare och medarbetare utsätts numera för hot och övergrepp.  

Detta är ett faktum som uppmärksammats av både branschorganisationerna och säkerhetspolisen. Charlotta Friborg har även genom sina uppdrag för organisationerna Utgivarna och Tidningsutgivarna, TU, verkat för åtgärder mot hot och angrepp mot medieföretag och journalister. Hon är för övrigt ordförande i TU tills i vår sedan Expressens förre vd Bengt Ottosson avgått.  

Charlotta Friborgs tuffhet och framgångar har inte förvånat mig eftersom jag som headhunter var anlitad av NTM inför rekryteringen av efterträdare till Correns förre chefredaktör Ola Sigvardsson då denne utsetts till ny pressombudsman.  Under den processen fick jag mycket stor respekt för Charlotta Friborg, som jag inte kände tidigare; hon framstod snabbt som ett starkt alternativ för uppgiften med sina meriter, bland annat som chef för dn.se.  

Och så tyckte även uppdragsgivaren NTM och dess vd Lennart Foss.  Charlotta Friborg tog över Corren och nu vandrar hon vidare till Upsala Nya Tidning som chefredaktör och vd. Där blir hon chef för ett mediehus som uppmärksammats och vunnit flera branschpriser under Hanna Stjärnes tid som ansvarig för verksamheten.

UNT har en tung publicistisk bakgrund som idag förvaltas av majoritetsägaren NTM tillsammans med Axel Johansson UNT förvaltningsbolag AB där arvet efter legendariske Axel Johansson vårdas genom olika stiftelser. Chefredaktören och ägaren Axel Johansson, av andra ofta kallad ”Koftan” vilket han inte alls gillade själv, var under sin tid en av landets mest kända publicister.

Och den stolen tar nu Charlotta Friborg över efter Hanna Stjärne, två starka kvinnor som det skulle ha varit intressant att få höra Axel Johanssons kommentera. Han var nämligen ingen entusiast till vare sig kvinnliga journalister, fotografer eller Finland, vilket bland annat satt sina avtryck i reglerna för de stipendier som fortfarande delas ut av Publicistklubben med pengar från hans donationer. Jag fick i ungdomen ett av hans stipendier för en studieresa till England...

Johansson verkade under en helt annan tid och jag vågar hoppas och tro att han kanske skulle ha sett annorlunda på situationen idag. Inte minst kanske om han hade informerats om Friborgs kamp mot mörka krafter och därtill sett tv-intervjun med Charlotta Friborg här av Corren och även här av UNT.

Corren är också ett anrikt mediehus, minst sagt. Och där utsågs idag Anna Lindberg, 41 år, till Friborgs efterträdare. Anna Lindberg, som jag inte känner men däremot känner väl till, har jobbat med det mesta inom NTM, bland annat som utvecklingsansvarig och chef för den uppmärksammade tv-produktionen inom koncernen, en föregångare på det området bland Sveriges tidningshus.

Jag vet att Anna Lindberg känner mycket väl till Corren, men även andra NTM-tidningar genom koncernsamarbetet.   Det är en tuff utmaning att komma efter Charlotta Friborg, men jag tror att det är rätt val att anförtro henne uppgiften. Anna Lindberg verkar vara en klok och säker medieledare vilket också framgår väl i Correns egen tv-intervju med sin blivande chef. Det blir intressant att följa henne i sin nya roll.

Det tycker säkert också koncernchefen Lennart Foss, 59, en skicklig och färgstark medieledare som efter dessa utnämningar av nya chefredaktörer på två av koncernens tidningar lugnt kan förbereda sig för sin egen 60-årsdag den 12 november. Han kan också se tillbaka på en spikrak karriär som medieledare med ett förflutet i framträdande roller på bl a Expressen och Vestmanlands Läns Tidning,VLT, där han avgick som vd sedan han som en av de första medieprofilerna i branschen kritiserat Stampen i samband med dess övertagande av VLT.
Långt senare har Stampen drabbats av både  mer kritik från många håll, men Foss var nog först att ifrågasätta Stampen och numera befinner sig detta västsvenska imperium i en kris där bolaget är på väg att förlora sitt dotterbolag Promedia där till exempel just VLT finns.

Foss har en lång rad förtroendeuppdrag på meritlistan och är sedan 2008 koncernchef för NTM som bildades i samband med att Norrköpings Tidningar tog över Östgöta Correspondenten. Han har också haft framträdande uppdrag utanför branschen, bland annat som statens förhandlare rörande finansieringen av filmbranschen och som ordförande i Post- och Telestyrelsen.  Men om jag känner Lennart Foss rätt så tittar han knappast bakåt på allt som är gjort, utan snarare framåt på det som ska göras.

Han är en offensiv nyckelspelare i utvecklingen av koncernen NTM som omsätter runt 1,8 miljarder kronor och äger en rad olika medieorienterade bolag, däribland Norrköpings Tidningar, Folkbladet i Norrköping, Corren i Linköping, UNT i Uppsala, tidningarna på Gotland, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten och Västerviks-Tidningen, en av de koncerntidningar som idag publicerade en intervju med sin jubilerande chef.

Ett stort grattis till både Lennart Foss, Charlotta Friborg och Anna Lindberg liksom personalen på UNT och Corren.     

Poddar och priser och risker och möjligheter för MittMedia

Nu har den nya podden #GullbergNordström med chefredaktörerna för Arbetarbladet och Gefle Dagblad haft premiär. Samtidigt publicerades andra avsnittet av podden Lokalen med utgivarna för Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Ett samtalsämne i båda poddarna var nomineringen av MittMedias satsning #kandulova till Stora Journalistpriset. Rättvist och kul för en koncern som satsar, men som också nyligen tvingats lägga fram ett nytt sparpaket.

MittMedia är en av de mest uppmärksammade mediekoncernerna idag i Sverige.  Mest kanske för sin tydliga inriktning på en digital omställning, gillad av många branschkolleger, kritiserad av andra. De senare tycker inte sällan att papperstidningarna prioriteras ner för fort eftersom de fortfarande betyder mycket för läsarna och fortfarande levererar mer pengar än andra kanaler.  

Hursomhelst med den saken, därutöver har MittMedia i år utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa för sin satsning på Framtidsverkstaden och Lärmilen. Koncernchefen Thomas Peterssohn skrev i ett pressmeddelande att "Framtidsverkstaden och Lärmilen är en unik kombination av affärsutveckling, utveckling av ny företagskultur och personlig kompetensutveckling."  Priset delades ut av den internationella medieorganisationen INMA som också senare delade ut ett pris till det mest innovativa företaget i världen, men där slogs nominerade finalisten MittMedia av Fairfax Media i Australien.  

Och nu är således koncernens projekt #kandulova  från valrörelsen nominerat som årets förnyare till Stora Journalistpriset med motiveringen att MittMedia "gav läsare i 52 kommuner ett enkelt verktyg att sätta dagordningen för den lokala journalistiken och ställa politikerna mot väggen" De andra nominerade förnyarna är Jack Werner, Åsa Larsson och Linnéa Jonjons smått geniala ”Viralgranskaren” i Metro och Sîlan Diljen för Sveriges Radios #min flykt, P3 Dokumentär.

På plats vid nomineringen i veckan i Bonniers villa Nedre Manilla i Stockholm fanns projektledaren Carl-Johan Bergman, chefredaktör för Dalarnas Tidningar, tillsammans med sina kolleger Anders Härén, digital utvecklingschef och Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten. De tre har lett projektet som sedan genomförts i MittMedias alla tidningar.

Detta är ett bra exempel på vad en mediekoncerns samordning kan ge styrka och berika journalistiken, ett intressant faktum med tanke på det tidigare motståndet mot sammanslagningar och koncernbildningar, ett motstånd både bland  journalister, tidningsledare och politiker. För runt tio år sedan och bakåt var det i princip omöjligt att diskutera sammanslagningar och samarbeten, både inom mediebranschen och framförallt med politikerna.

Den redan då och inte minst nu helt föråldrade presspolitiken var och är fortfarande helt inriktad på att motverka samarbeten och sammanslagningar inom de traditionella medierna trots att det länge varit uppenbart att dessa skulle få, och nu också har, stora problem. Förre kulturministern Marita Ulvskog, (s) tidigare även chefredaktör på Dala-Demokraten, kom under många år att närmast symbolisera motståndet mot alla förändringar av presspolitiken och idag ser vi resultatet.

Under hennes statsrådstid fanns det väl närmare 15 ”äkta” konkurrensorter där självständiga socialdemokratiska tidningar konkurrerade med borgerliga tidningar, en ordning som Marita Ulvskog som kulturminister ville bevara. Idag finns det en enda sådan konkurrensort kvar, nämligen Karlstad där Värmlands Folkblad konkurrerar med Nya Wermlands-Tidningen.  I Gävle, Falun och på alla andra orter ägs s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. Jag undrar hur Marita Ulvskog numera ser på detta faktum …

Alliansens kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth (m) kom inte heller loss med några åtgärder rörande presspolitiken och den av henne tillsatta presstödskommittén sågades rejält av snart sagt alla debattörer i skilda läger för sin bristande framsynthet och särskilt dess inkompetens vad det gällde bedömningen av den digitala utvecklingen. Det gick t o m så långt att utredningens egen ordförande, förre justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, reserverade sig mot sin egen utrednings majoritetsförslag!

Den nya regeringens kulturminister Alice Bah Kuhncke har hittills inte heller lyckats signalera att hon vill eller kan infria förväntningar om att det nu med en ny regering kanske börjar hända något. Tvärtom har hon fått skarp kritik för bristen på viljeyttringar, ambitioner och visioner om vad hon vill med både kulturpolitiken och presspolitiken.

Kulturministerns debattartikel i Dagens Nyheter i veckan var kanske tänkt att bemöta kritiken, men i stället sablades den ner av auktoriteter som totalt innehållslös, till exempel av kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter som publicerade hennes text. Han konstaterade i sin kritiska text att innehållet ”stundtals balanserade på pekoralets brant.”   

Ingen presspolitik värd namnet under alla dessa år med så många olika regeringar man kan minnas, således. Och detta om en mogen bransch där många av dess ledande företrädare länge varit motsträviga då ökad effektivitet och strukturförändringar föreslagits. Nu har dessa ändå skett på många håll då verkligheten tvingat fram utveckling och kloka förnyare bland ägare och chefer vunnit terräng.

I det sammanhanget är de nya poddarna med redaktörer och  ansvariga utgivare intressanta utropstecken, tydliga signaler om en ny mediekultur. Pionjärer var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och hans kollega och konkurrent på Aftonbladet, Jan Helin. Den senare var initiativtagare och deras första podd Mattsson Helin podcast publicerades den 19 april 2013. Då och sedan resonerar de om alla tänkbara mediefrågor i sin podcast som publiceras på söndagarna. Den 2 november sändes deras podd nr 81 och de lär varje vecka ha runt 30.000 lyssnare!

För någon månad sedan berättade Gefle Dagblads då nyutnämnda chefredaktör Anna Gullberg i en intervju i Medievärlden att hon bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en lokal podcast tillsammans med henne. Den invitationen bloggade jag om här.  Nu har den podden haft premiär under gårdagen, men deras kolleger i Dalarna hann först i koncernen med sin podcast kallad Lokalen som hade premiär förra veckan. Under fredagen sändes andra avsnittet.

Dessa samarbeten mellan chefredaktörer för konkurrerande tidningar visar hur dramatiskt medielandskapet har förändrats och att det aldrig kan bli som förr även om nostalgiker här och där drömmer om detta. Redaktörerna i Gävle och Dalarna basar för tidningar som alla ingår i MittMedia, men de säger sig fortfarande, om än inte alltför övertygande, vilja konkurrera om nyhetsjournalistiken.

Ändå gör de forna konkurrenterna allt oftare gemensam sak i allt större utsträckning även inom nyhetsjournalistiken. Senast med gemensamma valvakor och redan sedan drygt tio år med en gemensam sportredaktion i Gävle. Samma utveckling finns i olika former på andra håll i landet, men de olika tidningstitlarna består ändå ännu så länge.    

När Arbetarbladet och Gefle Dagblad fick samma ägare och sin sammanslagna sportredaktion var det oerhört kontroversiellt, i Gävle och i branschen. En gemensam podcast, om sådana hade funnits då, mellan Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti och mig själv som chefredaktör på Gefle Dagblad hade varit fullkomligt otänkbar.

Lutti var ju helt emot samgåendet medan jag själv var en varm förespråkare för fusionen eftersom medieutvecklingen redan då klart visade att strukturförändringar inom branschen var nödvändiga. Kennet Lutti kritiserade alla samverkansplaner i hårda ordalag och kallade både mig och andra på Gefle Dagblad för monopolister och hävdade att vi ville ta kål på Arbetarbladet.   

Men det hade varit kul att få göra en podd gemensamt med honom; jag vågar garantera att det skulle ha hettat till rejält och varit betydligt mer luft i luckan på den podden än på de ganska artiga nutida poddarna . Även Thomas Mattsson och Jan Helin, som är ”riktiga” konkurrenter utan att ha gemensamma ägare, är artiga mot varandra.

Den artigheten baseras nog på att Mattsson och Helin har goda insikter om att mediernas situation idag kräver ett nytt anslag, dialog, lyhördhet och transparens. Och relationer med partners och konkurrenter. De båda är mycket intressanta att lyssna på då de är otroligt pålästa och klokt analyserande då det gäller situationen och framtiden inom mediernas värld.

Och det finns alltid något att analysera i en bransch där massor av kurvor pekar nedåt och sparpaketen oundvikligen återkommer gång på gång. Även prisade MittMedia har nyligen gått ut med ett nytt sparpaket omfattande 80 miljoner kronor och då är det ändå inte länge sedan bemanningen minskades kraftigt inom koncernen.

Men MittMedia är i gott sällskap. Lönsamma Expressen säger upp journalister och drar bland annat in de tidigare lokala kulturredaktionerna på editionerna Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg. Bonniers sparar, både på DN och i Skåne där debatten fortfarande rasar om det var rätt eller fel att Sydsvenskan köpte Helsingborgs Dagblad, senast i form av en debattartikel i Aftonbladet av HD:s förre kulturredaktör Gunnar Bergdahl som bittert kritiserar samgåendet, men utan förslag om hur den gamla mediestrukturen skulle räddats.

 När jag idag sökte på medievarlden.se efter ”sparpaket” så fick jag 169 träffar En sökning på ”tidningsdöd” på Google ger 29 500 träffar. Och vid sidan om sparpaketen fortsätter diskussionerna om nya samgåenden. MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn är uppenbarligen djupt engagerad i projektet där MittMedia och Eskilstuna-Kuriren ska ta över mediekoncernen Promedia.  En riktigt stor affär som säkert kan utmynna i både möjligheter och risker.

Medan Peterssohn förhandlar och bäddar för en växande koncern hanteras den löpande verksamheten av koncernens ledningsgrupp med redaktionella chefen AnnaKarin Lith och privatmarknadschefen Petra Bjernulf i täten. I oktober var de båda på en INMA-konferens i Tallin och presenterade koncernens satsningar på Framtidsverkstaden och Lärmilen, lyckosamma projekt där också konsulten Bo-Magnus Salenius haft en mycket viktig roll.    

Den som är intresserad av medieutvecklingen i Sverige har all anledning att hålla ögonen på MittMedia. Den nuvarande koncernstrukturen är bara runt tre år gammal. Thomas Peterssohn började hösten 2011 och först under tidiga 2012 började koncernen utvecklas och samordnas till vad den idag är. Koncernens ledningsgrupp och dess stab rekryterades samma år och i de grupperingarna har det sedan tidigt skett olika personförändringar.   

Nu senast i höst har till exempel den hyllade redaktionella affärsutvecklaren Anna Rastner överraskande slutat efter endast ett knappt år på jobbet. Hon var dessförinnan en ikon på Expressen och en viktig rekrytering för MittMedia. Nu gick hon till ett intressant jobb för sin kompetens på TV4 i Stockholm där hon också är bosatt. Det kanske är det enkla svaret på varför hon lämnar MittMedia.  

Anna Rastner har snabbt fått en intressant ersättare i form av Robin Govik, 32 år, från Aftonbladet, för många en doldis, men för Aftonbladet en tidigare rookie och sedan en otroligt viktig person just för Aftonbladets uppmärksammade framtidssatsningar. Liksom Anna Rastner således ett klipp för MittMedia. Och en motgång för Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin.

Det finns fler exempel på liknande rekryteringar från kvällspressen till MittMedia under senare år.  Det är intressant att se hur landsortsmedier numera rekryterar från Expressen och Aftonbladet, för några decennier sedan var det precis tvärtom. Tidningarna i Gävle var plantskolor för tidningarna i Stockholm, särskilt kvällstidningarna. Journalister som Peter Kadhammar, Håkan Matson, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Jacob Hård, Pia Skagermark och Lasse Swärd med flera kom alla från Gefle Dagblad.  Listan från både GD, AB, SVT och SR i Gävle kan göras lång med namn som SVT:s suveräna reporter Stefan Åsberg och hans för tidigt bortgångne kollega Alf Lundkvist. 

Nåväl tiderna förändras och sammantaget har det mesta hittills gått bra för MittMedia om man som iakttagare tror på samordning, en digital utveckling och nya strukturer. Alla gör dock inte det och självklart finns det också anledning till oro och risker för bakslag, dels i ett så snabbt utvecklingsarbete som kräver mycket av alla inblandade personer, dels om koncernen genom nya förvärv växer så snabbt att den kan bli svår att hantera för en redan tämligen belastad koncernledning.

Krisdrabbade västsvenska mediekoncernen Stampen är ett tydligt exempel där vi har facit på att de farligaste riskerna för snabbt växande och framgångsrika verksamheter nog är att kammen kan växa för snabbt hos bolagets funktionärer som kanske inte alltid i framgången har rätt självbild. Anspråkslöshet och ett bra omdöme är alltid avgörande i slutändan.

Slutligen ska jag naturligtvis recensera de olika poddarna om medierna.  Mattsson Helin är giganterna med den nationella överblicken, kunnigheten och analyserna. Dock oftast krävande för lyssnarna med sina timslånga sändningar, ibland ännu längre. Där kan de tappa lyssnare trots suveräna och kunniga resonemang.

Här måste också nämnas att Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har en egen podd, Journalistpodden, där han med sporadiska publiceringar samtalar med olika gäster. I somras blev jag själv intervjuad av honom i podden om min verksamhet i Utkik Media som rekryterare av mediechefer och rådgivare åt tidningsledningar. Det var kul att få vara med i en intressant podd och jag trivdes vid mikrofonen, men även den sändningen blev nog lite lång med runt en timme om jag minns rätt.   

#GullbergNordström var trevliga att lyssna på, men det är nog för tidigt att bedöma dem ännu. De lät som nybörjare trevande efter anslaget och kanske lite skrytiga om koncernens förträfflighet, men det kanske inte är så konstigt med prisnomineringar och sådant. Jag är övertygad om att de kommer att bli mer självkritiska, analyserande och tuffare om branschens verksamhet när de vant sig vid mikrofonerna.  Musiken var hårdrock vilket inte är så konstigt med Daniel Nordström vid mikrofonen…

De bägge Dalarnatidningarnas podd Lokalen är också gjord av nybörjare, men har dock erfarenhet av två sändningar. I andra sändningen med en gäst, reportern Sofie Lind på Dala-Demokraten, som lyfte podden med kloka resonemang och synpunkter. Och här har redaktörerna Bosse Andersson på Dala-Demokraten och Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar tydligt deklarerat att de inte ”får bli för skrytiga.”  Bättre musik med lugnare toner än i Gävlepodden enligt min smak.

Och den här bloggtexten blev för övrigt alldeles för lång med 14 769 tecken inklusive blanksteg, men så blir det när man inte har en beslutsam redaktör som håller koll på vad man gör som skribent…

Korrigerad 141109 kl 11.26