Carl-Johan Bergman chefredaktörernas chef i MittMedia

Carl-Johan Bergman blir ny redaktionell chef i MittMedia och tillträder omgående. Med honom får koncernen en förtroendeingivande och rutinerad publicist som chefredaktörernas chef. Och han är nog efterlängtad i rollen; tjänsten har varit obesatt under lång tid.

AnnaKarin Lith slutade som redaktionell chef i juli 2016 i samband med att koncernchefen Thomas Peterssohn fick gå. Då sattes Anders Ingvarsson in som ”chef för gemensam redaktion”, men med ett mer begränsat mandat. Alla chefredaktörer inom koncernen skulle då förvånande nog rapportera direkt till den nye koncernchefen Per Bowallius. Nu ska de återigen rapportera till den redaktionella chefen. Cheferna för kultur och opinion ska dock även i fortsättningen rapportera direkt till vd. 

I maj förra året valde Anders Ingvarsson att återvända hem till Hälsingland som chefredaktör för MittMedias titlar inom Hälsingetidningar. Sedan dess har således även hans modifierade tjänst som ansvarig för den redaktionella verksamheten varit vakant. Koncernchefen Per Bowallius sa då i en intervju i Medievärlden att ”Det är en viktig roll som vi nu kommer att diskutera internt, innan vi går vidare och sätter igång med en rekrytering.”

I november annonserades sedan tjänsten ut med Bohmans nätverk som rekryteringsföretag. Efter den processen har man således nu stannat för en intern rekrytering då Carl-Johan Bergman tar över ansvaret med, så vitt jag förstår, samma mandat som AnnaKarin Lith tidigare hade.

Jag tror att Carl-Johan Bergman som ledare är precis vad den något kantstötta mediekoncernen behöver idag i sin redaktionella organisation. Han är sympatisk, representativ och ger ett väldigt gott intryck som en öppen, lyssnande och förtroendeingivande person. Han kommer dock att få en riktigt tuff uppgift i den snabba medieutvecklingen och då inte minst med tanke på de omdiskuterade arbetsmiljöfrågorna inom koncernen.

Han tar med sig en rad erfarenheter inför uppgiften. Carl-Johan Bergman har en gedigen bakgrund som bland annat nyhetschef och editionschef på Expressen. Han har också varit redigerare, sportchef, nattchef och nu senast chefredaktör på Dalarnas Tidningar. Rekryteringen av hans efterträdare inleds omgående.

Carl-Johan Bergman är 35 år och är född och uppvuxen i Dalarna där han också som redaktionell chef för koncernen kommer att ha sin bas enligt en intervju idag på dt.se. Han kommer som redaktionell chef också att ingå i koncernledningen samt vara adjungerad i MittMedias styrelse.
Uppdaterad 180108 kl 17.18, korrigerad kl 17.23, kompletterad med ny länk kl 17.38

Atladottir & Bjurwald en ny intressant podcast om medier

Idag var det premiär för en ny podcast om medier, Atladottir & Bjurwald. Det är två intressanta medieprofiler som tänker analysera och granska medier. Margret Atladottir med vänstersympatier, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden, nu politisk skribent på Aftonbladets Politism och Lisa Bjurwald, liberal, författare och redaktör på Medievärlden där hon också är delägare.

Debuten var lovande med ett anslag olikt andra mediepoddar, bland annat vad det gäller branschens kvinnofrågor där de klart deklarerade att branschdebatten präglas av gubbighet. De är också glödande antirasister och politiskt orienterade på ett helt annat sätt än andra som bloggar och poddar om medier.

En konkret fråga i deras premiärsändning var kritiken mot Sveriges Television, SVT,  för den huvudlösa behandlingen av en kvinnlig tv-profil som misstänktes vara påverkad i sändning. Detta enbart för att en anonym tittare hört av sig  till SVT och påstått detta! SVT-medarbetaren tvingades underkasta sig en förnedrande drogundersökning – om hon hade vägrat kunde det ha påverkat hennes anställning. Andra liknande fall på SVT nämndes också.  

Ett helt ofattbart agerande av vilken arbetsgivare som helst och naturligtvis helt oacceptabelt av Sveriges Television. Så vitt jag förstår har också SVT sedan backat och talat om ändrade rutiner. Det är bra, men hur i jösse namn kunde man anta en sådan policy inom företaget när det skedde?

Atladottir & Bjurwald menade att public service i Sverige drabbats av feghet och numera väljer att försöka vara alla till lags i skilda frågor som de också gav exempel på. Det ligger en hel del i det påståendet och både Sveriges Radio, SR, och SVT lär få räkna med mer uppmärksamhet från denna podcast.

Nåväl, Atladottir & Bjurwalds debut gav mersmak  och kommer säkert att bevaka medierna ur ett annat perspektiv än andra poddare. Giganten är naturligtvis podcasten Mattson Helin som lär ha runt 30.000 lyssnare.

Chefredaktörerna Thomas Mattsson på Expressen och Jan Helin på Aftonbladet var de första konkurrerande chefredaktörerna att göra en gemensam podcast. De  är extremt kunniga och pålästa om allt som händer inom alla medier.

Båda Mattsson och Helin är verksamma inom storstadsmedier, men ägnar också gärna uppmärksamhet åt regionala och lokala medier som de vet är viktiga för journalistikens struktur och fortlevnad i Sverige. Båda har också en bakgrund i lokaljournalistiken, Thomas Mattsson på Enköpings-Posten och Jan Helin på Ålands-Tidningen, Nynäshamns-Posten  och Sundsvalls Tidning.

Än mer inriktade på regionala lokala medier är ändå giganternas efterföljare GullbergNordström, det vill säga Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström. Båda verksamma inom ägarkoncernen MittMedia där också utgivarna i Dalarna, Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar och Bosse Andersson på Dala-Demokraten, dragit igång en podd, Lokalen.   

Alla dessa redaktörer är konkurrenter med varandra rörande nyhetsjournalistiken, särskilt då naturligtvis Expressens och Aftonbladets chefredaktörer. Redaktörerna inom MittMedia finns inom samma koncern, men säger sig fortfarande konkurrera om journalistiken även om man numera också ser ett allt tätare samarbete mellan koncerntidningarna, även på konkurrensorterna.

Chefredaktörer som Anna Gullberg och Daniel Nordström uppträder numera också allt oftare tillsammans i annonser rörande gemensamma projekt. Kan detta faktum och deras podd, vara ett förstadium till ett ännu närmare samarbete?

En sådan utveckling för tidningarna i Gävle har diskuterats i decennier, tidigare under hårt motstånd från facket, flertalet chefer och även ägare. Med tiden har motståndet minskat och samverkan i skilda projekt är idag vanligt.

Så lär det inte vara mellan Aftonbladet och Expressen där det gemensamma chefredaktörspratet ändå började på initiativ av Jan Helin, om jag minns rätt. Eller bäddar Mattsson och Helin också för nödvändiga förändringar över konkurrensfronten i framtiden? Fan tro det, men man vet aldrig vad som händer i dessa dagar då medielandskapet förändras i rask takt. Dagens fiender kan mycket väl vara morgondagens partner.  

I början på 2000-talet fusionerades Arbetarbladet och Gefle Dagblad i en kontroversiell process som jag var en varm anhängare av och förkämpe för eftersom utvecklingen redan då talade sitt tydliga språk om vad som väntade. Därför ville jag också redan då egentligen att samgåendet skulle ha gått längre, men det blev, som alltid i förhandlingar, en rätt urvattnad kompromiss. Sedan har processen utvecklats långt under senare år och där är redaktörernas podcast ett exempel bland andra.   

Ett påtagligt inslag redan från början blev dock att vi slog ihop de bägge sportredaktionerna till en gemensam sportnyhetsbyrå. Det var nödvändigt för att räkna hem samgåendet och i vart fall börja bädda för framtiden.   

Det var också väldigt kontroversiellt i branschen. Jag minns att jag en gång i ett samtal med Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin skämtsamt sa att det kanske också var något för Aftonbladet och Expressen att göra. Han höll på att smälla av och sa att det aldrig kommer att ske…

Sedan dess har det hunnit hända en hel del. Konkurrenter har fått samma ägare som i koncernerna MittMedia, Gotha och NTM, Schibsted äger både Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bonniers äger flertalet medier i Skåne, en expansion som tidigare ägarfamiljerna Ander och Sommelius gjorde allt för att motverka.  Och Stampen har varit rejält på dekis och försöker väl fortfarande få ordning på sina affärer genom skilda strukturaffärer där vi ännu inte sett slutet.  

Jag vet trogna lyssnare till Mattson och Helin som anar att deras podcast kan förebåda något gemensamt, men gissar nog att det snarare är deras glöd för branschfrågorna och viljan till en ökad transparens rörande verksamheten som är drivfjärden. Men jag skulle kanske inte satsa mer än en hundring på att det med tiden stannar vid detta…

Nåväl, det ska bli intressant att följa Atladottir & Bjurwald i framtiden. Jag tror att de kommer med intressanta analyser och granskningar som ingen annan gör, kanske särskilt rörande public service samt mediernas behandling av integrations- och migrationsfrågor. Och om politikens roll i medierna, de frågorna ägnar sig egentligen ingen annan åt. 

Korrigerad 150210 kl 16.20 (jag hade felaktigt skrivit att Schibsted äger Expressen, uppmärksam läsare påpekade. Tack! )    
        

Poddar och priser och risker och möjligheter för MittMedia

Nu har den nya podden #GullbergNordström med chefredaktörerna för Arbetarbladet och Gefle Dagblad haft premiär. Samtidigt publicerades andra avsnittet av podden Lokalen med utgivarna för Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Ett samtalsämne i båda poddarna var nomineringen av MittMedias satsning #kandulova till Stora Journalistpriset. Rättvist och kul för en koncern som satsar, men som också nyligen tvingats lägga fram ett nytt sparpaket.

MittMedia är en av de mest uppmärksammade mediekoncernerna idag i Sverige.  Mest kanske för sin tydliga inriktning på en digital omställning, gillad av många branschkolleger, kritiserad av andra. De senare tycker inte sällan att papperstidningarna prioriteras ner för fort eftersom de fortfarande betyder mycket för läsarna och fortfarande levererar mer pengar än andra kanaler.  

Hursomhelst med den saken, därutöver har MittMedia i år utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa för sin satsning på Framtidsverkstaden och Lärmilen. Koncernchefen Thomas Peterssohn skrev i ett pressmeddelande att "Framtidsverkstaden och Lärmilen är en unik kombination av affärsutveckling, utveckling av ny företagskultur och personlig kompetensutveckling."  Priset delades ut av den internationella medieorganisationen INMA som också senare delade ut ett pris till det mest innovativa företaget i världen, men där slogs nominerade finalisten MittMedia av Fairfax Media i Australien.  

Och nu är således koncernens projekt #kandulova  från valrörelsen nominerat som årets förnyare till Stora Journalistpriset med motiveringen att MittMedia "gav läsare i 52 kommuner ett enkelt verktyg att sätta dagordningen för den lokala journalistiken och ställa politikerna mot väggen" De andra nominerade förnyarna är Jack Werner, Åsa Larsson och Linnéa Jonjons smått geniala ”Viralgranskaren” i Metro och Sîlan Diljen för Sveriges Radios #min flykt, P3 Dokumentär.

På plats vid nomineringen i veckan i Bonniers villa Nedre Manilla i Stockholm fanns projektledaren Carl-Johan Bergman, chefredaktör för Dalarnas Tidningar, tillsammans med sina kolleger Anders Härén, digital utvecklingschef och Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten. De tre har lett projektet som sedan genomförts i MittMedias alla tidningar.

Detta är ett bra exempel på vad en mediekoncerns samordning kan ge styrka och berika journalistiken, ett intressant faktum med tanke på det tidigare motståndet mot sammanslagningar och koncernbildningar, ett motstånd både bland  journalister, tidningsledare och politiker. För runt tio år sedan och bakåt var det i princip omöjligt att diskutera sammanslagningar och samarbeten, både inom mediebranschen och framförallt med politikerna.

Den redan då och inte minst nu helt föråldrade presspolitiken var och är fortfarande helt inriktad på att motverka samarbeten och sammanslagningar inom de traditionella medierna trots att det länge varit uppenbart att dessa skulle få, och nu också har, stora problem. Förre kulturministern Marita Ulvskog, (s) tidigare även chefredaktör på Dala-Demokraten, kom under många år att närmast symbolisera motståndet mot alla förändringar av presspolitiken och idag ser vi resultatet.

Under hennes statsrådstid fanns det väl närmare 15 ”äkta” konkurrensorter där självständiga socialdemokratiska tidningar konkurrerade med borgerliga tidningar, en ordning som Marita Ulvskog som kulturminister ville bevara. Idag finns det en enda sådan konkurrensort kvar, nämligen Karlstad där Värmlands Folkblad konkurrerar med Nya Wermlands-Tidningen.  I Gävle, Falun och på alla andra orter ägs s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. Jag undrar hur Marita Ulvskog numera ser på detta faktum …

Alliansens kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth (m) kom inte heller loss med några åtgärder rörande presspolitiken och den av henne tillsatta presstödskommittén sågades rejält av snart sagt alla debattörer i skilda läger för sin bristande framsynthet och särskilt dess inkompetens vad det gällde bedömningen av den digitala utvecklingen. Det gick t o m så långt att utredningens egen ordförande, förre justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, reserverade sig mot sin egen utrednings majoritetsförslag!

Den nya regeringens kulturminister Alice Bah Kuhncke har hittills inte heller lyckats signalera att hon vill eller kan infria förväntningar om att det nu med en ny regering kanske börjar hända något. Tvärtom har hon fått skarp kritik för bristen på viljeyttringar, ambitioner och visioner om vad hon vill med både kulturpolitiken och presspolitiken.

Kulturministerns debattartikel i Dagens Nyheter i veckan var kanske tänkt att bemöta kritiken, men i stället sablades den ner av auktoriteter som totalt innehållslös, till exempel av kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter som publicerade hennes text. Han konstaterade i sin kritiska text att innehållet ”stundtals balanserade på pekoralets brant.”   

Ingen presspolitik värd namnet under alla dessa år med så många olika regeringar man kan minnas, således. Och detta om en mogen bransch där många av dess ledande företrädare länge varit motsträviga då ökad effektivitet och strukturförändringar föreslagits. Nu har dessa ändå skett på många håll då verkligheten tvingat fram utveckling och kloka förnyare bland ägare och chefer vunnit terräng.

I det sammanhanget är de nya poddarna med redaktörer och  ansvariga utgivare intressanta utropstecken, tydliga signaler om en ny mediekultur. Pionjärer var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och hans kollega och konkurrent på Aftonbladet, Jan Helin. Den senare var initiativtagare och deras första podd Mattsson Helin podcast publicerades den 19 april 2013. Då och sedan resonerar de om alla tänkbara mediefrågor i sin podcast som publiceras på söndagarna. Den 2 november sändes deras podd nr 81 och de lär varje vecka ha runt 30.000 lyssnare!

För någon månad sedan berättade Gefle Dagblads då nyutnämnda chefredaktör Anna Gullberg i en intervju i Medievärlden att hon bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en lokal podcast tillsammans med henne. Den invitationen bloggade jag om här.  Nu har den podden haft premiär under gårdagen, men deras kolleger i Dalarna hann först i koncernen med sin podcast kallad Lokalen som hade premiär förra veckan. Under fredagen sändes andra avsnittet.

Dessa samarbeten mellan chefredaktörer för konkurrerande tidningar visar hur dramatiskt medielandskapet har förändrats och att det aldrig kan bli som förr även om nostalgiker här och där drömmer om detta. Redaktörerna i Gävle och Dalarna basar för tidningar som alla ingår i MittMedia, men de säger sig fortfarande, om än inte alltför övertygande, vilja konkurrera om nyhetsjournalistiken.

Ändå gör de forna konkurrenterna allt oftare gemensam sak i allt större utsträckning även inom nyhetsjournalistiken. Senast med gemensamma valvakor och redan sedan drygt tio år med en gemensam sportredaktion i Gävle. Samma utveckling finns i olika former på andra håll i landet, men de olika tidningstitlarna består ändå ännu så länge.    

När Arbetarbladet och Gefle Dagblad fick samma ägare och sin sammanslagna sportredaktion var det oerhört kontroversiellt, i Gävle och i branschen. En gemensam podcast, om sådana hade funnits då, mellan Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti och mig själv som chefredaktör på Gefle Dagblad hade varit fullkomligt otänkbar.

Lutti var ju helt emot samgåendet medan jag själv var en varm förespråkare för fusionen eftersom medieutvecklingen redan då klart visade att strukturförändringar inom branschen var nödvändiga. Kennet Lutti kritiserade alla samverkansplaner i hårda ordalag och kallade både mig och andra på Gefle Dagblad för monopolister och hävdade att vi ville ta kål på Arbetarbladet.   

Men det hade varit kul att få göra en podd gemensamt med honom; jag vågar garantera att det skulle ha hettat till rejält och varit betydligt mer luft i luckan på den podden än på de ganska artiga nutida poddarna . Även Thomas Mattsson och Jan Helin, som är ”riktiga” konkurrenter utan att ha gemensamma ägare, är artiga mot varandra.

Den artigheten baseras nog på att Mattsson och Helin har goda insikter om att mediernas situation idag kräver ett nytt anslag, dialog, lyhördhet och transparens. Och relationer med partners och konkurrenter. De båda är mycket intressanta att lyssna på då de är otroligt pålästa och klokt analyserande då det gäller situationen och framtiden inom mediernas värld.

Och det finns alltid något att analysera i en bransch där massor av kurvor pekar nedåt och sparpaketen oundvikligen återkommer gång på gång. Även prisade MittMedia har nyligen gått ut med ett nytt sparpaket omfattande 80 miljoner kronor och då är det ändå inte länge sedan bemanningen minskades kraftigt inom koncernen.

Men MittMedia är i gott sällskap. Lönsamma Expressen säger upp journalister och drar bland annat in de tidigare lokala kulturredaktionerna på editionerna Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg. Bonniers sparar, både på DN och i Skåne där debatten fortfarande rasar om det var rätt eller fel att Sydsvenskan köpte Helsingborgs Dagblad, senast i form av en debattartikel i Aftonbladet av HD:s förre kulturredaktör Gunnar Bergdahl som bittert kritiserar samgåendet, men utan förslag om hur den gamla mediestrukturen skulle räddats.

 När jag idag sökte på medievarlden.se efter ”sparpaket” så fick jag 169 träffar En sökning på ”tidningsdöd” på Google ger 29 500 träffar. Och vid sidan om sparpaketen fortsätter diskussionerna om nya samgåenden. MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn är uppenbarligen djupt engagerad i projektet där MittMedia och Eskilstuna-Kuriren ska ta över mediekoncernen Promedia.  En riktigt stor affär som säkert kan utmynna i både möjligheter och risker.

Medan Peterssohn förhandlar och bäddar för en växande koncern hanteras den löpande verksamheten av koncernens ledningsgrupp med redaktionella chefen AnnaKarin Lith och privatmarknadschefen Petra Bjernulf i täten. I oktober var de båda på en INMA-konferens i Tallin och presenterade koncernens satsningar på Framtidsverkstaden och Lärmilen, lyckosamma projekt där också konsulten Bo-Magnus Salenius haft en mycket viktig roll.    

Den som är intresserad av medieutvecklingen i Sverige har all anledning att hålla ögonen på MittMedia. Den nuvarande koncernstrukturen är bara runt tre år gammal. Thomas Peterssohn började hösten 2011 och först under tidiga 2012 började koncernen utvecklas och samordnas till vad den idag är. Koncernens ledningsgrupp och dess stab rekryterades samma år och i de grupperingarna har det sedan tidigt skett olika personförändringar.   

Nu senast i höst har till exempel den hyllade redaktionella affärsutvecklaren Anna Rastner överraskande slutat efter endast ett knappt år på jobbet. Hon var dessförinnan en ikon på Expressen och en viktig rekrytering för MittMedia. Nu gick hon till ett intressant jobb för sin kompetens på TV4 i Stockholm där hon också är bosatt. Det kanske är det enkla svaret på varför hon lämnar MittMedia.  

Anna Rastner har snabbt fått en intressant ersättare i form av Robin Govik, 32 år, från Aftonbladet, för många en doldis, men för Aftonbladet en tidigare rookie och sedan en otroligt viktig person just för Aftonbladets uppmärksammade framtidssatsningar. Liksom Anna Rastner således ett klipp för MittMedia. Och en motgång för Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin.

Det finns fler exempel på liknande rekryteringar från kvällspressen till MittMedia under senare år.  Det är intressant att se hur landsortsmedier numera rekryterar från Expressen och Aftonbladet, för några decennier sedan var det precis tvärtom. Tidningarna i Gävle var plantskolor för tidningarna i Stockholm, särskilt kvällstidningarna. Journalister som Peter Kadhammar, Håkan Matson, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Jacob Hård, Pia Skagermark och Lasse Swärd med flera kom alla från Gefle Dagblad.  Listan från både GD, AB, SVT och SR i Gävle kan göras lång med namn som SVT:s suveräna reporter Stefan Åsberg och hans för tidigt bortgångne kollega Alf Lundkvist. 

Nåväl tiderna förändras och sammantaget har det mesta hittills gått bra för MittMedia om man som iakttagare tror på samordning, en digital utveckling och nya strukturer. Alla gör dock inte det och självklart finns det också anledning till oro och risker för bakslag, dels i ett så snabbt utvecklingsarbete som kräver mycket av alla inblandade personer, dels om koncernen genom nya förvärv växer så snabbt att den kan bli svår att hantera för en redan tämligen belastad koncernledning.

Krisdrabbade västsvenska mediekoncernen Stampen är ett tydligt exempel där vi har facit på att de farligaste riskerna för snabbt växande och framgångsrika verksamheter nog är att kammen kan växa för snabbt hos bolagets funktionärer som kanske inte alltid i framgången har rätt självbild. Anspråkslöshet och ett bra omdöme är alltid avgörande i slutändan.

Slutligen ska jag naturligtvis recensera de olika poddarna om medierna.  Mattsson Helin är giganterna med den nationella överblicken, kunnigheten och analyserna. Dock oftast krävande för lyssnarna med sina timslånga sändningar, ibland ännu längre. Där kan de tappa lyssnare trots suveräna och kunniga resonemang.

Här måste också nämnas att Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har en egen podd, Journalistpodden, där han med sporadiska publiceringar samtalar med olika gäster. I somras blev jag själv intervjuad av honom i podden om min verksamhet i Utkik Media som rekryterare av mediechefer och rådgivare åt tidningsledningar. Det var kul att få vara med i en intressant podd och jag trivdes vid mikrofonen, men även den sändningen blev nog lite lång med runt en timme om jag minns rätt.   

#GullbergNordström var trevliga att lyssna på, men det är nog för tidigt att bedöma dem ännu. De lät som nybörjare trevande efter anslaget och kanske lite skrytiga om koncernens förträfflighet, men det kanske inte är så konstigt med prisnomineringar och sådant. Jag är övertygad om att de kommer att bli mer självkritiska, analyserande och tuffare om branschens verksamhet när de vant sig vid mikrofonerna.  Musiken var hårdrock vilket inte är så konstigt med Daniel Nordström vid mikrofonen…

De bägge Dalarnatidningarnas podd Lokalen är också gjord av nybörjare, men har dock erfarenhet av två sändningar. I andra sändningen med en gäst, reportern Sofie Lind på Dala-Demokraten, som lyfte podden med kloka resonemang och synpunkter. Och här har redaktörerna Bosse Andersson på Dala-Demokraten och Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar tydligt deklarerat att de inte ”får bli för skrytiga.”  Bättre musik med lugnare toner än i Gävlepodden enligt min smak.

Och den här bloggtexten blev för övrigt alldeles för lång med 14 769 tecken inklusive blanksteg, men så blir det när man inte har en beslutsam redaktör som håller koll på vad man gör som skribent…

Korrigerad 141109 kl 11.26

Avgångar föder frågor och ny chefredaktör i Dalarna

Det hade inte gått många dagar efter semester och värmebölja innan det kommer stora nyheter i mediernas värld. Plötsligt meddelas att Expressens framgångsrike vd Bengt Ottosson, 62, slutar och går i pension. Samma dag! Och sedan meddelar Maria Brander, 38, att hon efter tre år som chefredaktör på Gefle Dagblad slutar. På fredag! Och på Dalarnas Tidningar blir Carl-Johan Bergman, 31, ny chefredaktör när Ewa Wirén, 65, går i pension, dock först den 1 oktober.

Carl-Johan Bergman kommer att bli en utmärkt chefredaktör för Dalarnas Tidningar som är ett flaggskepp inom MittMedia. Sex dagstidningar, sedan tidigare ägarfamiljen Bengtssons dagar formerade i en modern organisation med gemensam redaktion under en och samma ansvarige utgivare. Och numera även en föregångare digitalt inom koncernen, precis som dess redaktionella chef AnnaKarin Lith säger i en tv-intervju på dt.se.

Bergman har tidigare jobbat på Dalarnas Tidningar i olika roller. Sedan drog han till Stockholm och blev både nyhetschef och senare editionschef på Expressen där han, som han själv säger, fick nya bra erfarenheter. Sedan återvände han till Dalarnas Tidningar som redaktionschef och blir nu således upphöjd till chefredaktör. Han blir spännande att följa!

Ewa Wirén drar sig välförtjänt tillbaka efter en lång karriär på en rad olika mediejobb, tidigare på bland annat saliga Västgöta-Demokraten, Gefle Dagblad och Arbetarbladet. En färgstark profil lämnar branschen, men jag vill minnas att hon också har ett eget journalistiskt företag där hon kanske nu engagerar sig igen.

Ewa Wirén vandrar ut med ålderns rätt. Samtidigt avgår hennes 27 år yngre kollega Maria Brander, 38, efter blott tre år som chefredaktör på Gefle Dagblad, men hon har varit totalt 16 år på tidningen. Hon slutar redan nu på fredag och den snabba reträtten föder som alltid frågor i sådana här sammanhang. Varför? 

Maria Brander redovisar i en intervju i Journalisten sina motiv till att hon slutar, bland annat att det jobb hon fick för tre år sedan inte finns längre. Där kan man, minst sagt, ana en kritik mot utvecklingen inom koncernen. Hon tycker sig komma för långt bort från journalistiken, men säger samtidigt att förändringarna inom branschen är naturliga. 

Hon jobbar onekligen i en koncern där förändringarna upphöjts till en skön konst, men också en kritiserad sådan, inte minst av dem som söker framtidens lösningar i det som en gång var. Maria Brander har så vitt jag förstår inte varit en av dem som gått i täten för koncernsamordning och strukturförändringar och hon har därmed sannolikt inte alltid gillat budskapen från sin mycket bestämda redaktionella chef inom MittMedia, AnnaKarin Lith, en klart målinriktad förnyare med rätt hårda nypor. De tycks ha diskuterat sina relationer under lång tid...

MittMedia har idag tio anställda chefredaktörer som ansvarar för 19 olika tidningstitlar om jag räknar rätt. Fram tills nu har fem av chefredaktörerna varit kvinnor, men från oktober är endast tre av tio chefredaktörer kvinnor, Gunilla Kindstrand på Hälsinge-Tidningar, Patricia Svensson på Dagbladet i Sundsvall. och Viktoria Winberg på Länstidningen Östersund. 

Sedan kanske balansen förbättras något efter rekryteringen av en ny chefredaktör till Gefle Dagblad, i så fall till fyra av tio kvinnor som chefredaktörer inom koncernen. Om det nu inte mot förmodan sker någon form av samordning mellan GD och Arbetarbladet.
Det är inte troligt, sådana avancerade förändringar har inte koncernen orkat med tidigare på grund av de föråldrade presstödsreglerna, kulturskillnaderna och inte minst traditionens makt över ägare, ledning, personal och fack på konkurrensorterna. Men vem vet, plötsligt händer det.... Koncernens redaktionella produktionschef Daniel Bertils går in som tf chefredaktör på GD tills Maria Branders efterträdare finns på plats.

Koncernen MittMedia har bara några få år på nacken i sin nuvarande form. Den nye koncernchefen Thomas Petterssohn kom som en virvelvind till en tämligen outvecklad koncern hösten 2011, för endast tre år sedan, och pekade då tidigt ut en helt ny inriktning för verksamheten. Centralisering, digitalisering och effektivisering i alla avseenden.

I det läget hade han egentligen inga ledningsresurser alls för att nå målet.  Men snabbt formerade han en helt ny koncernledning med bland annat AnnaKarin Lith i en för branschen helt ny roll som ”redaktionell chef” över alla chefredaktörer och ansvariga utgivare i koncernens tidningar.  Hon har sedan skickligt och med starkt stöd av bland andra Daniel Bertils i sin stab skapat en helt ny redaktionell modell för dagstidningar i Sverige. Tidningshistoria, vad man än tycker om koncernens utveckling.

Utöver Petterssohn och Lith ingår också bland andra numera Petra Bjernulf som privatmarknadschef och Peter Karlsson som affärsmarknadschef i koncernledningen. Det är de som förutom Petterssohn och Lith främst syns externt till och från i koncernledningen och dess stab, men där finns också Ulf Eriksson, CFO, och ekonomichefen Fredrik Almén samt HR-chefen Carin Andersson.

MittMedia har i alla avseenden förändrats så snabbt och så påtagligt att koncernens utveckling och framtid idag är en snackis inom branschen, troligen i större utsträckning än vad ägarna, Nya Stiftelsen Gefle Dagblad, och de ansvariga i ledningen inom koncernen själva insett. 

Gör MittMedia rätt eller fel? Blir det succé eller fiasko? Hur stor kan koncernen bli? Håller den på att bli för stor? Kommer ledningen att palla trycket? Vad vill Thomas Petterssohn egentligen? Vill han  ta över ännu fler tidningar? Hur länge blir han kvar?

De framgångsrika bloggarna Mattsson Helin, de lär ha 30000 lyssnare, det vill säga Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, är några av dem som också har funderingar kring MittMedia, senast i inslaget nr 63  i somras där Thomas Mattsson också läser upp ett avsnitt från denna blogg om affären mellan MittMedia och Promedia. Deras funderingar kring affären och strukturförändringarna börjar ungefär 1 timme och 14 minuter in på podden och framåt runt 25 minuter till slutet. Länk till hela texten om bland annat MittMedia och Promedia på Utkiksbloggen här.

Det är inte så konstigt att Mattsson och Helin och andra medieaktörer söker bedömningar om vad som händer i de olika medieföretagen; i dagens medieutveckling vet man aldrig vem som är en viktig samarbetspartner eller en svår konkurrent i morgon. Mattsson och Helin har, liksom alla andra medieledare, all anledning att bevaka utvecklingen åt alla håll. Och redaktörerna Mattsson och Helin verkar som personer vara genuint intresserade och kunniga om medieutvecklingen, trots konkurrensen dem emellan. En riktigt intressant podd!

Stampens kapitulation genom försäljningen av Mitt i-tidningarna och överlåtandet av Promedias tidningar till Eskilstuna-Kuriren och MittMedia är stora affärer som under hösten säkert kommer att få tydligare konturer än hittills; här förhandlas det säkert rätt tufft om hur det slutliga upplägget kommer att se ut. Just detta är frågor som Mattson Helin uppehåller sig mycket till i inslaget på podden, inte minst vad det gäller problem och möjligheter. 

Jag tror att människornas kvalitet  i olika ledningsfunktioner i en stor organisation är den viktigaste förutsättningen för framgång, men också en av de största riskerna om de inte klarar trycket. Därtill kommer kulturskillnaderna då man går in i ett samgående med en annan verksamhet där andra värderingar prioriteras. Vad det gäller MittMedias ambitioner med Promedia kan man tydligt se både möjligheter och risker.      

I den nya koncernorganisationen har det inom MittMedia under bara några få år hänt mycket rent organisatoriskt. Ett antal människor har försvunnit från ledande positioner och, ibland, ersatts av andra.  Organisationen verkar utifrån sett ha blivit starkare efter förändringarna, men mer eller mindre dramatiska personskiften leder alltid till spekulationer eller i vart fall undran om vad som händer. Och kanske kritik.

Detta gäller i hög grad naturligtvis även augustis största medienyhet om Bengt Ottosson, mångårig framgångsrik vd på Expressen. Bonniers meddelade den 20 augusti att Bengt Ottosson vid 62 år ålder slutar på tidningen och blir pensionär. Samma dag! Expressens styrelseordförande Gunilla Herlitz gick omgående in som tillförordnad vd.

Så brukar det inte gå till då en vd går i pension. Även i det fallet föder således omständigheterna frågor som vi ännu inte fått några svar på. Thomas Mattsson hyllade Ottosson för hans odiskutabla framgångsrika insatser i en intressant krönika, men utan några avslöjanden om varför Ottosson egentligen slutade. Att han av egen fri vilja går i pension samma dag tror naturligtvis ingen på.

Idag är det snarare regel än undantag att folk som får sparken, säger upp sig i vredesmod eller av andra dramatiska skäl lämnar sina uppdrag välformulerat säger att de sagt upp sig eller åtminstone kommit överens med sina uppdragsgivare om att det är klokt att sluta. Det är när sådana här drastiska förändringar händer som medieföretagens annars numera viktiga och ofta omhuldade transparans och ärlighet upphör i takt med att sekretessavtalen skrivs under, ett faktum som varken gynnar företagen eller den enskilde personen. Trovärdigheten försämras och det är olyckligt. 
Korrigerad 140828 kl 00.37, även 140829 kl 03.57 och kl 04.26

Länkar:
Facket: Bengt Ottosson fick sparken - Expressens klubbordförande Olle Fors intervjuas, medievarlden.se
Carl-Johan Bergman tar över Dalarnas Tidningar - nyhetsartikel, resume.se
GD:s chefredaktör hoppar av - nyhetsartikel resume.se