Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...

Barnporrlagen får berättigad kritik

Lagen mot förbud av innehav av barnpornografi böjar nu få berättigad kritik efter en märklig dom i Uppsala tingsrätt, här refererad i Arbetarbladet i Gävle.
Lagen om barnpornografi började gälla för ett tiotal år sedan och förslaget om innehavsförbud kritiserades starkt av tryckfrihetens försvarare eftersom det plötsligt inte bara blev olagligt att producera och sprida något som är förbjudet enligt tryckfrihetsförordningen, utan också att inneha en sådan produkt. En historisk förändring, men de synpunkterna vägde naturligtvis lätt i debatten. Det är närmast omöjligt att argumentera för något som kan uppfattas som försvar för barnpornografi

Det är just detta ordet "innehav" som är intressant. Detta är så vitt jag förstår fortfarande det enda lagförbud mot innehav som finns för tryckta skrifter i Sverige och därmed utmanar lagen den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Det har nu lagens förespråkare inte brytt sig om, ändamålet har setts som viktigare än tryckfriheten. Nu har dock debatten kommit igång sedan Uppsala tingsrätt dömt en kännare av mangaserier som haft teckningar av nakna barn i sin dator. Polisen beslagtog datorn och hittade bilderna. Barnporr enligt domstolen, inte alls enligt kritikerna.

Sveriges Radio har ett häpnadsväckande uttalande av Axel Peterson, kansliråd på straffrättsenheten på justitiedepartementet. Han ger moralpaniken ett ansikte när han säger att de som hittar mangaserier hemma bör "göra sig av med materialet och i förekommande fall kontakta polisen". Jösses, vad händer, vart är vi på väg?
I Dagens Nyheter är Peterson något mer sansad, men klokast i samma artikel är Marie Eneman som forskar kring barnporr och som frågar sig om vi kanske till och med är på väg att kriminalisera tankarna i våra huvuden.

Begreppet barnporr är så laddat att få vågat ge sig in i debatten, men efter den här domen har en rad respekterade kritiker dömt ut domen. Läs till exempel Gefle Dagblads intervju med bibliotekarien Daniel Gustavsson som menar att även bibliotek, och många andra, är lagbrytare om denna dom vinner laga kraft.

Alltså, förbudsamhället är på väg mot nya triumfer i Sverige. Det finns det all anledning att återvända till i debatten, men just nu är det nog viktigast att läsa kloka ord om saken på, framförallt, skilda bloggar. Det gäller till exempel Henrik Alexanderssons blogg.
Klok i sammanhanget är också moderate riksdagskandidaten Per Hagwall som bloggar om vad han tycker om förbudet att inneha barnporr och om Epcats inflytande i dessa frågor. Organisationen har drottning Silvia som beskyddare och hon har också tydligt tagit ställning för ännu hårdare förbud, bland annat i en uppmärksammad radiointervju där hon krävde ett förbud även mot att titta på barnporr i en dator även utan nedladdning. Piratpartiet och Rick Falkvinge kritiserar både drottningen och Ecpat för deras agerande. Jag instämmer, domstolens beslut visar att lagen närmast blir kontraproduktiv eftersom den börjar uppfattas som löjligt överdriven. Det var väl inte det Silvia och Ecpat ville?

Piratpartiets ledamot i Europaparlamentet, Christian Engström, har också skrivit en mycket bra och läsvärd text i ämnet för några månader sedan. Han pekar på risken för att det kommer fler krav på censur och han har naturligtvis helt rätt.
Frågan är hur nästa dom om innehav av barnpornografi kommer att se ut, för att inte tala om den första domen mot den som tittar på barnporr i en dator. Det är nämligen förbjudet i Sverige sedan den 1 juli i år. Kommer nästa dom att väcka respekt eller uppfattas som lite löjlig?
Domen mot mangakännaren måste överklagas och prövas i högre rätt.

Almedalen är kul och en bra mötesplats

Det tar några dagar att smälta alla intryck efter en vecka i Almedalen i Visby, ett unikt arrangemang för alla som är intresserade av debatt, politik och samhällsutveckling. Det är dessutom en fantastisk mötesplats. Som konsult med eget företag får jag och alla andra med liknande verksamheter alltid i Almedalen nya kontakter med människor som kan generera nya uppdrag.
Det sämsta i år var faktiskt mobilnätet, det räckte inte alls till för alla som ville ringa eller blogga. Samt att krogarna ibland inte klarade anstormningen, det kunde ta tid att få in maten.

I år omfattade programkatalogen, en tabloidtidning med 104 sidor, nästan 1400 seminarier, debatter, tal, mingel och andra evenemang! Vård- och omsorg lär ha varit det största ämnesområdet, men snart sagt varenda samhällsfunktion var på något sätt representerad. Alla hittar något av intresse.

Jag var på en lång rad seminarier om medierna och dess framtid. Niklas Ekdal modererade till exempel ett intressant samtal arrangerat av Radiobranschen med politiker och radiochefer, däribland Christer Modig på MTG och med ett förflutet i Gävle, om radions utveckling. Lena Victorin på Tidningsutgivarna, TU, ledde en lika intressant debatt om drevjournalistiken och själv var jag med i en panel där moderatorn, Tidningsutgivarnas Per Hultengård, ville veta vad vi tyckte om det pressetiska systemet. I den panelen fanns också Aftonbladets tf ansvarige utgivare Lena Mellin, bara någon dag innan hennes tidning publicerade den första artikeln om Sven Otto Littorin. Om den historien hade varit känd skulle nog flera av TU:s debatter utvecklats annorlunda...

Energi- och miljöfrågorna var påtagligt närvarande i Almedalen, bland annat genom Energispektrum där också Gävle Energi fanns med. Kärnbränsletransportfartyget Sigyn låg på bästa plats i hamnen och fungerade som konferenslokal för en rad olika organisationer, bland annat TU. På kajen intill Sigyn kunde man kolla in elbilar.

Vårdfrågorna dominerade således seminarieverksamheten och inte minst äldrefrågorna fick stort utrymme. Vårdförbundet ordnade frukostsamtal varje dag med partiernas företrädare. Både facket och arbetsgivarnas organisationer ordnade en lång rad seminarier och gissningsvis fanns varenda facklige ordförande på plats, som till exempel TCO:s ordförande Sture Nordh och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Hon var bland annat med i en debatt där arrangören nöjde sig med att bara ha med människor med samma åsikt i panelen. Det blev lite konstigt, men Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns dessbättre i publiken och kunde till sist balansera debatten lite med sina frågor och synpunkter.

Utvecklingen för de sociala medierna märktes tydligt i Almedalen i år. Joakim Jardenberg, Mindpark, och Brit Stakston, JMW, öppnade "Sociala medieakuten" på Café Milagro med en morgontidig talkshow som sändes via webb-tv. På plats pallrade jag mig aldrig upp så tidigt, men sedan har jag kollat in showerna som det fortfarande finns länkar till på JMW. Mycket bra med intressanta gäster.
Många arrangörer filmade sina arrangemang och det kan löna sig att titta på deras hemsidor efter länkar. Den debatt som fick mest beröm av alla var nog Magasinet Neos samtal mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg. Den kan ni se här. Debatten börjar en liten bit in på Bambuser-inspelningen. I Upsala Nya Tidning utnämndes seminariet i en ledare till årets seminarium i Almedalen.

Apropå sociala medier gjorde Almega tillsammans med Politometern en jättebra grej genom att öppna ett nytt "presscentrum" för bloggare, Bloggplats H12, på Hästgatan 12. Mycket bra! Där kunde Almedalens alla bloggare jobba i lugn och ro på sköna kuddar och stolar med tillgång till bredband, fika och toalett.
Inte så dumt med tanke på att Almedalens officiella presscentrum bara släppte in folk med presskort. Om detta skrev jag här och där finns också en kommentar av den ansvarige chefen LG Wallmark på Telia, som tillsammans med Gotlands Kommun skötte Almedalens presscenter på uppdrag av de politiska partierna.
Därför var det kanske lite pinsamt för Telia att G3-nätet funkade dåligt under Almedalsveckan. Det klarade helt enkelt inte trycket då alla ville ringa, surfa eller blogga samtidigt.
Telia passade också på att introducera G4 i Almedalen, men det verkade inte heller fungera så bra. Emanuel Karlsten fick låna en utrustning och skrev senare på Twitter att det inte fungerade. Det är svårt med tekniken.

Emanuel Karlsten är redaktör på Expressen för sociala medier och därtill känd twittrare och bloggare, både privat och i Expressen. I Almedalen gjorde han också debut som tv-reporter i Expressens sändningar med Niklas Svensson i "Raka svar" från just Almegas monter.
Det var utmärkta program och ett ses nog än i dag av många, nämligen programmet där Sven Otto Littorin intervjuades bara ett drygt dygn innan han avgick.

Det märkligaste i Almedalen är att alla seminarier och arrangemang lockade många besökare, ofta blev det helt fullsatta lokaler. Bara tio minuter innan evenemangen började var det glest i bänkarna, men minuterna innan strömmade besökarna in. Detta trots att konkurrensen var hård med många arrangemang att välja emellen.
Dessutom förekom det som vanligt överallt oannonserade torgmöten, demonstrationer och mer eller mindre fantasifulla påhitt. En åsikternas marknad och en fenomenal demokratisk manifestation där alla samhällsfrågor numera märks mer än partipolitiken under veckan, men politiken i allmänhet och partiledarnas tal i synnerhet fungerar som Almedalens kärna, en röd-blå-grön tråd, om man säger så...

Frågan är hur Almedalen kommer att se ut i framtiden. En stor risk är att en del organisationer tröttnar eftersom hyrorna för lokaler höjts kraftigt. Jag vet arrangörer som redan nu bestämt sig för "gerillaverksamhet" på gator och torg nästa år för att slippa hyran.
Även boendet är ett problem; hotellrum och lägenheter blir allt svårare att få tag på. Och priserna ökar. Många boende i Visby hyr ut sina lägenheter och villor under Almedalsveckan och flyttar själva ut till sommarställen och husvagnar.

Årets Almedalsvecka slog, som vanligt, rekord i antalet arrangemang. Nu var det valår och därmed blir det kanske lite mer avslaget nästa år. Eller också fortsätter arrangemanget att locka fler arrangörer och besökare.
Jag har i alla fall bokat in mig nästa år också...

Inkompetent av regeringen om Littorin

Så utvecklades då fallet Littorin som väntat till en så kallad trestegsraket; först berättar man bara lite, sedan lite mer och till sist publiceras hela grejen. Ett klassiskt försäljningsknep inom främst kvällspressen, denna gång upphöjd till etik där Aftonbladet uppgavs överväga om saker och ting verkligen kunde publiceras. Facit borde ha publicerats direkt, men allvarligare är regeringens helt usla hantering av situationen. Riktigt dåligt, närmast oursäktligt agerat. Cyniskt och tragiskt för alla inblandade.

Det kanske var Sven Otto Littorin själv som kom på den omdömeslösa idén att utnyttja sina barn för att motivera sin avgång, men det är naturligtvis inte han som sedan ytterst avgjort hur saken skulle hanteras och kommenteras. Det är Fredrik Reinfeldt och den innersta kretsen i moderaterna som måste hållas ansvariga för den obehagliga mörkningen och de oförlåtliga lögnerna.
Man kan förstå att Reinfeldt med flera vill rädda vad som räddas kan av förtroendet för moderaterna mitt i en valrörelse. Den uppgiften klarade de inte av, de valde en omoralisk och därtill kontraproduktiv metod som bara förvärrade situationen.

Även om det är Littorin själv som i desperation kommit på att utnyttja sina barn så borde hans chef och partiets alla rådgivare rått honom att avstå och i stället uppmanat honom att säga som det var och också gått ut med en öppen redovisning och kommentar från partiledningen.
I stället försökte regeringens främsta företrädare lägga locket på, de vände Littorin ryggen och lät honom förvärra läget både för sig själv och för partiet. Det är ömkligt.

Det kan inte vara okänt för partiledningen och dess rådgivare att ärligheten, sanningen och öppenheten är helt nödvändiga förutsättningar för en framgångsrik krishantering när medierna knackar på dörren och ställer frågor som man inte vill höra.
Mörkning, tystnad och lögner lyckas aldrig.

Detta om det taktiska motivet där nu Littorin, Reinfeldt och moderaterna misslyckades totalt och i stället demonstrerade sin inkompetens. Viktigare än taktiken är den moraliska aspekten; man ska tala sanning!
Hur ska man kunna ha förtroende för ledande politiker som slingrar sig och bluffar som vilka fifflare som helst? Och det i ett läge när det är viktigare än någonsin för deras trovärdighet att vara ärliga och korrekta.

Jag tror att Sven Otto Littorin är skyldig, varför skulle han annars ha avgått? Tänk om han i stället hade sagt som det var, redovisat omständigheterna och bett om ursäkt. Han hade säkert fått gå ändå, men det hade ändå varit bättre både för honom och regeringen.
Ljugandet är värst av allt.

UPPDATERAT:

Några länkar till andra texter mm om fallet Littorin:

OBSERVERA! Sven Otto Littorin intervjuas via mejl av Dagens Nyheter och dementerar bestämt att han någonsin köpt sex.

Sista intervjun i tv hos Expressen i Almedalen med Littorin, 30 timmar före hans avgång

Pär-Arne Jigenius i SvD om att Littorin utnyttjade sina barn.

Fredrik Strömberg bloggar om fallet Littorin.

Aftonbladets nyhetsartikel om det påstådda sexköpet.

Konsulten Paul Ronge bloggar om den misslyckade krishanteringen.

Aftonbladets ledare om det bristande förtroendet för regeringen efter fallet Littorin.

Aftonbladets stf ansvarige utgivare skriver om varför tidningen publicerar uppgifterna om Littorins påstådda sexköp.

Staffan Doppings bloggpost om krishanteringen.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sina överväganden som ansvarig utgivare.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om att alla är förlorare i denna affär.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar hur tidningen agerat i samband med sitt avslöjande.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om #littoringate

Ulf Bjereld bloggar om Reinfeldts ansvar

Leif GW Persson skriver i Expressen att fallet Littorin påminner om Geijers sexköp och Palmes hantering av den historien.

Förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius skriver i Dagens Nyheter att han tror att Aftonbladet kan fällas för förtal.

Mårten Schültz, docent i juridik, skriver på Newsmill att Aftonbladet satt rättssäkerheten ur spel.

Dagens Nyheters Peter Wolodarski kritiserar Aftonbladets publicering och hantering.

SJF imponerar inte i Almedalen

I går var jag hos Svenska Journalistförbundet, SJF, i Almedalen och lyssnade på ett seminarium som huvudsakligen handlade om den så kallade ägarkoncentrationen i mediebranschen. Talare var en forskare, Staffan Sundin vid Nordicom, samt SJF:s förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Det bör skrivas med en gång; Agneta och jag är sällan överens eftersom vi varit motparter ganska länge. Och inte heller denna gång är vi överens...

Det var en ganska gles publik som dessutom mest verkade bestå av företrädare från den ena eller andra sidan, arbetsgivare eller fack, samt några lätt förskrämda politiker, en socialdemokrat och en piratpartist.

Staffan Sundin drog ett antal siffror som också delades ut på papper, allt för att illustrera hur den förskräckliga ägarkoncentrationenen breder ut sig och hotar demokratin och det fria samhället.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns i publiken och reagerade med rätta mot några av siffrorna som hon tyckte visade att ägarkoncentrationen minskat snarare än ökat här och där, men jag fattade inte riktigt Sundins svar. Och det tror jag faktiskt att ingen annan heller gjorde.

Nåväl,här drogs mer eller mindre korrekt vad som hänt inom "tradmediernas" område under senare år, en ökad ägarkoncentration som SJF kallar det, en nödvändig strukturförändring som jag kallar det. Människors medievanor förändras och så är det bara, det kan nog varken branschen eller politikerna göra så mycket åt. Och då måste tidningsföretagen sträva efter en ny organisation som klarar tidens krav.
Ändå höll socialdemokraten Helene Petersson i konstitutionsutskottet närmast totalt med SJF-facket om hur gigantiskt stort problemet är eftersom allt inte är som förr och därför måste något göras politiskt. Hon och SJF var överens om att det får bli en utredning...

Just det. så är det! SJF:s (och Helene Peterssons och de rödgröna patiernas) poäng är oron för minskad mångfald i alla avseenden och därför utmynnar deras analys i att saken måste utredas, det behövs en ny parlamentarisk utredning.
Jaha, och vad ska den utmynna i? Utreda kan man alltid göra (det är i och för sig helt OK) men SJF kunde här därutöver inte peka på en enda konkret åtgärd som skulle kunna påverka sakfrågan som sådan; de klassiska nyhetsmedierna får det allt svårare att hävda sig på marknaden. Visst kan man utreda, men det löser ju inte problemet som sådant.

Agneta Lindblom Hulthén antydde i ärlighetens namn något kryptiskt om att SJF hade olika idéer om en alternativ finansiering "för att klara en framtida satsning på kvalitativ journalistik" eller något i den stilen.
Vad kan det vara hon antyder som löser problemet med att läsare och annonsörer inte är lika tända längre på att lägga sina pengar i våra traditionella tidningar? De idéerna ser jag vekligen fram emot att få ta del av. Det gör säkert också Bonniers, Schipsted och Rupert Murdoch...

De idéerna visar sig naturligtvis vara nys. De handlar säkert om någon stödform. Ingen statligt organiserad finansiering i världen kan klara att motverka mänsklighetens rörelese mot nya medier, att klara att hålla liv i en mogen bransch som måste finna nya vägar till lönsamhet om dess olika aktörer vill finnas med som aktiva alternativ. Och om det mot förmodan skulle fungera så är det ändå fel väg att gå.

Därför tycker jag att både SJF, forskaren Staffan och politikern Helene klarade sig alldeles för enkelt undan i den debatt där moderatorn var SJF:s egen ombudaman Per Trehörning.

Både Trehörning och Agneta Lindblom Hulthén tog tämligen ogenerat ställning för en rödgrön valseger trots att Trehörning därpå pliktskyldigt påpekade att förbundet är partipolitiskt obundet.

Trovärdigt? Alls icke.

Svenska journalister manifesterar genom sitt förbund en hopplöst konservativ inställning till den pågående utvecklngen i mediesamhället, en utveckling som ingen av oss styr eller kan påverka.
SJF har tydligen inte fattat ett dugg om vad som krävs i morgondagens mediesamhälle, förbundet försöker fortfarande i alla avseenden att sträva efter ett bevarande av allt det som en gång i tiden var.
Det är nästan lite tragiskt, tycker jag. Är det inte också lite egendomligt då det gäller en så kvalificerad yrkesgrupp som journalister, de borde väl egentligen fatta allt bättre än andra vad det gäller tidens utvecklingsfrågor? De borde stå längst fram och visa vägen.

Men icke.

Inga svar om framtidens radio

Behovet av digital radio finns. Önskemålet om digital radio finns. Beredskapen hos olika aktörer som Teracom, Sveriges Radio och de kommersiella radiobolagen finns. Men politikerna har inga svar om när de ska sluta bromsa en nödvändig utveckling. Konstigt.

Under onsdagen lyssnade jag under ett par timmar på en intressant
diskussion i Almedalen om radions framtid. Vad kommer att ske, framför allt vad måste ske för radion i den snabba medieutvecklingen.
Vad som måste ske fick jag veta av de olika radiobolagens representanter, nämligen digitalisering, digitalisering och digitalisering. Detta är företrädarna för public service och för de kommersiella kanalerna överens om. Dagens teknik ger för få frekvenser, menar de.

De kommersiella kanalerna som till exempel MTG, vill också se ett snabbt avskaffande av den kommersiella radions koncessionsavgifter till staten. Dessa kanaler betalar 25, kanske 30 procent av sina intäkter till staten för att få sända radio! Det är naturligtvis vansinnigt - hur många företag i Sverige måste betala sådana avgifter till staten för att få bedriva sin verksamhet? Det är stötande.

Vad som kommer att ske och göras från statens sida för att fixa en bra framtid för radion i Sverige fick jag abolut inget svar på av de de politiska beslutsfattarna i panelen, varken av regeringens eller oppositionens företrädare. Men alla sa att de vill göra allt som är bra för radion...

Kunniga radioproffs som Christer Modig, MTG, och Staffan Rosell, SBS, gav en bra inblick i radions problem. Vi måste få fler kanaler för att täcka behovet och därför räcker inte dagens FM-band.
Men då fordras också politiska beslut eftersom radioverksamheten fortfarande är hårt politiskt styrd. Därför var det lite trist att notera att politikerna på plats, som väl ska vara sina partiers experter i ämnet, inte verkar ha något inflytande alls. De verkade gilla och vilja ganska mycket i rätt riktning, men sa ockå gång på gång att de kanske inte kunde vinna framgång för sin sak.

Där fanns Helene Petersson (s), Mikael Johansson (mp),Dan Kihlström (kd),Per Ankersjö (c), Helena Dyrssen (fp) samt Per Bill (m). Tyvärr verkade alla enligt min mening faktiskt vara lite okunniga om radioverksamheten och få klarade till exempel moderatorn Niklas Ekdahls inledande kuggfrågor om radioutbudet. Konstigt att de, som ska besluta, inte verkar vara bättre radiolyssnare.

Inte så kul, således. I tjänstemannapanelen före politikernas panel fick vi lyssna på Cilla Benkö, vice vd på Sveriges Radio, som sin vana trogen hävdade att Sveriges Radio måste få mer pengar,varje år, för att kunna ge en kvalitetsfylld radio.
Det finns nog få andra bolag i Sverige, om ens något, som på samma sätt kan kräva att få loss mer pengar för att kompensera den rätt normala ekonomiska utvecklingen.
Tidningar och andra medieföretag kan inte beställa ökande intäkter, men det tycks Sveriges Radios ledning fortfarande tro att man kan göra. Märkligt.

Finansieringen för public service berördes i övrigt knappt i dagens debatt, men jag tycker fortfarande att den skall ske via skattsedeln. Licenssystemet är föråldrat.

Jag tycker ju sedan länge att kostnaderna för public service ska finansieras via skattsedeln, inte via det otidsenliga licenssystemet. '
Den frågan kom aldrig upp i debatten men det kanske är något för Cilla Benkö och hennes vd Mats Svegfors att fundera på; en sådan finansiering skulle kanske t o m ge SR mer pengar än i dag.
Men SR är så vitt jag vet helt emot den modellen eftersom bolaget inte vill bli mer beroende av statsmakten - ändå är det just hos statsmakten som hela makten över SR ligger dag. Eller hur?

Janne Josefsson är en hycklare, Ebba von Sydow är super!

Under tisdagen var jag och lyssnade på ytterligare en bra debatt hos Tidningsutgivarna, TU, i Almedalen. Gick dit med stora förväntningar, inte minst på Janne Josefsson som var inkallad som ersättare för Carolina Gynning som inte kunde vara med. Jag gillar mycket av det han gjort i tv, men jösses vad besviken jag blev. Karln är ju en hycklare! En pompös hycklare!

Debatten handlade om journalistiken rörande offentliga personer, kändisjournalistik, drevjournalistik och sådant. Det var en bra och intressant panel som skulle diskutera saken. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen och väl förtrogen med ämnet, Ebba von Sydow med erfarenheter av bröllopsbevakningen i SVT, Anders Pihlblad, tv-reportern som pussade en politiker och fick se ett drev från "andra sidan" samt - Janne Josefsson.
Det måste ha varit en besvikelse för TU att plocka in honom som ersättare för Carolina Gynning. Hon skulle naturligtvis ha gjort en betydligt bättre insats i panelen än vad han gjorde, trots att han är en ledande personlighet och reporter mm i televisionen.

Han var supersurrig! Pratade och pratade och pratade så att moderatorn Lena Victorin tvingades att be honom komma fram till poängen lite snabbare. Minst två gånger. Och tyvärr var inläggen från honom ändå rätt svårtolkade. Röriga.

Allvarligare ändå var att denne upphöjde programledare i SVT hycklade. Han tjatade på, om och om igen, om vilken fasansfullt stor makt medierna har och vad hemskt det är när drevet går för långt. Men att han själv närmast är symbolen för "drevet" sa han inte ett ord om. En hycklare som hycklar!

I stället försökte han kasta skulden på kvällstidningarna och då inte minst Expressen vars chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Han gick inte i svaromål på Josefssons konstiga angrepp och det gjorde han rätt i. Janne Josefsson var oseriös i debatten.
Thomas Mattsson är bra på att förklara hur tidningar fungerar och varför de gör si eller så när någonting händer. Den talangen hos honom kom till sin rätt idag.

Bäst i panelen var ändå Ebba von Sydow, vilken person! Hon kommer att gå långt och slutar säkert som chefredaktör eller något liknande någonstans. Hon låg lågt initialt i debatten och lyssnade klokt nog in vad de något mer meriterade kollegerna skulle säga.
Janne Josefsson gjorde ironiska ufall mot Ebba om hennes bevakning i SVT av kronprinsessans bröllop. Hon konstaterade att "granskningen" av hovet snarare hade varit en uppgift för resten av panelen, nämligen för Expressen, TV4 och inte minst för Janne Josefsson på Uppdrag granskning i SVT. Varpå hon frågade "hur gick det?" för dem med granskningen.

Alla blev ytterst tydligt svarslösa eftersom de inte granskat ett dugg och tystast av alla blev Janne Josefsson. Ebba fick dagens mesta applåd från publiken, Josefsson såg närmast löjligt tystad ut. Mycket skickligt av Ebba von Sydow som jag i alla avseenden fick ett riktigt bra intryck av och stor respekt för i sammanhanget. Vilken integritet.

Med Janne Josefsson är det tyvärr precis tvärtom, han verkar numera sitta på en piedestal varifrån han fullständigt verkar ha tappat kontakten med den verklighet han tror sig jobba för som journalist. Pinsamt!