Viktig diskussion i Almedalen på tredje dagen

Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.

I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.

Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.

Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.

Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.

Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.

Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.

Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.

Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.

Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.

Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.

Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.

Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker jag är självklar; internet med alla sina nya möjligheter kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.

I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.

Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.

Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.

Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.

Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.

Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.

Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.

Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.

Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.

Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.

Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.

Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker är självklar; internet med alla sina nya möjligheter tror jag kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

Härligt med Jackson i Almedalen!

Det bästa minnet från andra dagen i Almedalen 2011 får bli bilden av den amerikanske medborgarrättskämpen pastor Jesse Jackson som leende och road strövade runt och kollade in folklivet kring Donners plats i Visby. Många människor gick spontant fram och hälsade på honom. En härlig bild av Almedalen där alla kan komma i kontakt med vem som helst, även en världsberömd man som Jesse Jackson. Som han själv sa i en intervju om Almedalen i SVT Rapport om bl a Almedalen, ”detta är demokrati”.

Ovanstående illustrerar väl det jag tycker är det bästa med Almedalen i Visby, nämligen mötena och dialogen med massor av människor, meningsfränder och meningsmotståndare, vänner och ovänner. Bra, det är så det ska vara och jag förstår att Jackson är imponerad av fenomenet Almedalen.

Utgångspunkten för alla möten är dock som vanligt alla seminarier, debatter och mingel som ordnas under veckan. Idag var jag på två paneldebatter arrangerade av Tidningsutgivarna och en diskussion arrangerad av Sim(O) med partners.

I den första TU-debatten försvarade tre chefredaktörer engagerat tradmediernas position som etiskt arbetande medier jämfört med alla nya och enligt somliga oansvariga nya medier. Det var kvällstidningarnas chefredaktörer Jan Helin, Aftonbladet, och Expressens chef Thomas Mattsson, samt Norrans chefredaktör Anette Novak. De var mestadels överens, men Mattsson och Helin låg påtagligt lågt vad det gällde en kritisk syn på sociala medier och liknande aktiviteter på webben.

Anette Novak gick dock ut rätt hårt och uppmanade JK Anna Skarhed att jaga ”lagbrytare” på nätet utanför tradmediernas verksamhet. Novak och Skarhed var inte helt överens om huruvida det var möjligt eller ej att lyckas med uppgiften.

I panelen fanns utöver justitiekanslern också Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund samt advokaten Percy Bratt. De tre sistnämnda markerade mer eller mindre tydligt vad de ogillar publiceringar av många offentliga uppgifter. Det är lite märkligt att framträdande ämbetsmän som Skarhed och Gräslund är kritiska på luddiga grunder till publicering av uppgifter som faktiskt är offentliga enligt svensk lagstiftning, en sak som även Thomas Mattsson berörde.

Anette Novak ansåg för sin del klokt nog att offentliga uppgifter egentligen borde läggas ut på nätet redan av myndigheterna, men samtidigt menade hon något motsägelsefullt att det finns problem i sammanhanget som är svåra att lösa. Hon menade också att myndigheterna borde jaga och åtala ”oansvariga utgivare” på nätet utanför tradmedierna, ett uttalande som fick medievisionären Joakim Jardenberg att ilsket twittra och fråga hur hon menade att den modellen skulle se ut. Jag instämmer i den frågan. Hur ska det gå till?

Sammantaget är jag förvånad över att etablissemangets företrädare både inom och utom mediebranschen oftast ser främst problemen och inte möjligheterna med utvecklingen på nätet och det nya informationssamhället. Vad det gäller mediefolk så är det väl kanske en inte helt obegriplig revirbevakning som märks, men varför vill en generaldirektör som Göran Gräslund begränsa människornas möjlighet att få information som tidigare var åtkomlig endast för få? Om detta har jag för något år sedan bloggat här och här.

Med tanke på ovanstående Gräslund m fl var det befriande att höra hur riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (m) resonerade i debatten om dagens och morgondagens journalistik, arrangerad av Sim(o) m flera organisationer. Munkhammar var mycket bestämt emot skärpta lagregler på tryckfrihetens område och menade därtill att utvecklingen med alla nya informations- och publiceringsmöjligheter är jättebra och positiva jämfört med tradmediernas monopol för några decennier sedan. Jag applåderar hans uttalande!

I den debatten fanns också Charlotta Friborg, ny chefredaktör på Corren i Linköping, och Jeanette Gustsafsdotter, i höst ny vd på Tidningsutgivarna. Båda nämnde att de själva är ”sidbytare” som gästspelat i olika roller utanför mediebranschen för att sedan återvända dit, Friborg som konsult på Grayling och Gustafsdotter som vd för Mäklarsamfundet. Båda sa att de var glada över sidbytet som gett så många erfarenheter, men också förvånade över mediekollegernas reaktion; de såg sidbytet som en ”nära döden-upplevelse, sa Charlotta Friborg.

Den andra TU-debatten handlade om ekonomijournalistiken och där var det intressant, för att inte säga beklämmande, att höra Gotlands landshövding Cecilia Schedin Seidegård säga att tidningarna skriver för lite positiva nyheter om t ex näringslivet. Det är en närmast banal kommentar som alla redaktörer fått bemöta titt som tätt efter kritik från lokala småpampar, men en landshövdings analys borde nog vara lite mer avancerad.

Entreprenören Pigge Werkelin var mest sur på möjligheten för vanligt folk att kommentera artiklar på helagotland.se och var där överens med sin landshövding som var väl insatt i deras usla kvalitet trots att hon ”aldrig läser dem”. Även här är det intressant att notera hur representanter för skilda delar av etablissemanget ogillar nya möjligheter på informationsområdet för vanligt folk. Det var tydligen bättre förr….

Tänk, det tycker inte Johnny Munkhammar. Och inte heller jag!

UPPDATERING:

Thomas Mattsson bloggar om debatten.

Premiärdag i dimmiga Almedalen

Äntligen dags för Almedalen! Söndagen var det premiärdag med Miljöpartiet först ut på scenen i den vackra stadsparken som heter Almedalen. Jag hörde dock inte så mycket av Gustav Fridolin och Åsa Romson eftersom jag hela tiden mötte intressanta människor i publiken.

I samtalen med dessa sa flera också att politiken idag inte spelar samma roll i Almedalen som förr. Alla seminarier med organisationer, företag, lobbyister och olika intressegrupperingar numera är intressantare. Instämmer helt. I år är det nytt rekord med över 1400 officiella arrangemang.

Almedalsveckan inleddes för min del med att jag lyssnade på en debatt arrangerad av Tidningsutgivarna, TU, om kulturjournalistiken. TU arrangerar en lång rad intressanta debatter på temat mediemakt och just denna kulturinriktade debatt är troligen inte den som man kommer att minnas längst.

Det ligger nog i ämnets natur och debattörerna filosoferade också kring frågan om varför inte kulturverksamhet och journalistiken om denna inte nått högre höjder, som till exempel i Frankrike. Debatten hade sannolikt blivit livligare om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hade varit med, men hon hade tyvärr blivit sjuk. Nu tycker jag Stina Oscarson, chef för Radioteatern, var intressantast att lyssna på i panelen.

Mest drag i diskussionen blev det dock då konstnären Anna Odell, hon med det fejkade självmordsförsöket, nämndes av moderatorn Anna Serner, vd på TU, och därpå själv reste sig i publiken och tyckte till om landets kulturjournalistik. Anna Odell var ganska kritisk och menade bland annat att redaktörerna på kultursidorna gärna fastslår sanningar, men att dessa inte alltid är sanningar i verkligheten utanför tidningsspalterna.

Från publikplats på debatten i Almedalens hotell hade jag tänkt twittra, men det var omöjligt på grund av en riktigt usel G3-kontakt via operatören Telia. Märkligt på en sådan plats i ett sådant sammanhang; Visby är Sveriges politiska maktcentrum under en vecka och då fungerar inte G3 tvåhundra meter från Almedalens scen! G3-nätets dåliga räckvidd blir enligt min mening ett allt allvarliga problem med dålig kontakt och täta nedkopplingar lite här och var i Sverige, även där det funkat bättre tidigare.

Visby var idag ganska kylslaget med tät dimma över havet. När vi kom dit med färjan Gotlandia II vid 14-tiden såg man ingenting genom dimman och fartyget tutade regelbundet sin långa varningssignal. Dimman höll i sig och vid ett trevligt mingel under kvällen arrangerat av Grayling i en högt belägen trädgård var all utsikt tyvärr borta.

Däremot funkade det viktigaste i Almedalen som vanligt, det vill säga alla nyttiga och intressanta möten mellan människor, kända och okända, både hos Grayling och på gator och torg i Visby. Värdet med Almedalen har diskuterats kritiskt i skilda sammanhang och det finns det säkert skäl att göra, inte minst då kostnaderna för både arrangörer och besökare drar iväg. Visst vore det enklare och billigare med arrangemanget på en mer central plats utan problem med färjor, flyg, boendet och möteslokaler. Visby har skäl att oroa sig inför framtiden!

Under några timmar idag räknade jag dock till ett tjugotal möten och samtal med människor som på ett eller annat sätt är värdefulla för de olika verksamheter som vårt bolag Utkik Media sysslar med. Människor som jag aldrig skulle träffa på en och samma plats annars, människor som genererar både kunskap, nya kontakter och kanske uppdrag.

Hur ska man värdera sådant?

Haltar mot Almedalen med käpp eller på kryckor

I natt har det packats och förberetts för årets vecka i Almedalen. Det är en av de bästa mötesplatserna som finns för den som är i farten och vill träffa folk, knyta nya kontakter och lära sig massor på olika seminarier om allt. Miljöfrågor, vård och omsorg, mediefrågor och en mängd andra ämnen avhandlas på över 1400 officiella seminarier nästa vecka. Därutöver är det mycket aktiviteter på gator och torg och själv räknar jag med att i värsta fall få vandra mellan arrangemangen på kryckor, backe upp och backe ner i Visby…

Kryckorna kan bli nödvändiga eftersom jag på något sätt överansträngt hälen på vänster fot. Det beror förmodligen på att jag gjorde en språngmarsch i nya hårda skor till en studentuppvaktning i 25 graders värme. Höll sedan inte på att ta mig tillbaka till bilen p g a värk. Vi har försökt hyra cyklar i Visby, men alla uthyrarna skriver på webben att de är fullbokade.

Nåväl, haltande med kryckor eller krypade på knäna så ska jag kolla in en lång rad seminarier mm i Visby under veckan. I år med bas i ett nytt boende, en hyrd lägenhet i närheten av Stora Torget. Det är ett bättre läge än tidigare år då basen låg i närheten av Söderport.

Några av de viktigaste arrangemangen för mig är givetvis Tidningsutgivarnas olika debatter med intressanta debattörer som till exempel Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Norrans chefredaktör Anette Novak, justitiekanslern Anna Skarhed, entreprenören Pigge Werkelin och många andra framträdande personligheter i mediedebatten.

Därutöver arrangerar t ex TV4 en intressant debatt om vem som egentligen vinner på de sociala medierna. Almega och Politometern bjuder in till flera intressanta debatter mm på sin utmärkta bloggplats H12 på Hästgatan 12, bloggarnas motsvarighet till tradmediernas presscenter med sina lite föråldrade regler om vem som får komma in till arbetsplatser, fika och toaletter. Sim(0) mediestudier arrangerar en diskussion om journalistiken, förtroendet och demokratin. Tidningarnas Telegrambyrå har flera intressanta programpunkter. Med mera, med mera.

Ämnet miljöfrågor är vanligast för Almedalens alla seminarier enligt en statistik jag råkade få syn på. Tvåa är vård och omsorg med runt 150 seminarier mm och en rad av dessa besöks sannolikt av min fru Lena som jobbar med sådana frågor i vårt bolag Utkik.

Själv kommer jag naturligtvis att ägna min uppmärksamhet mest åt mediefrågor i allmänhet och medieutvecklingen i synnerhet. Arrangörerna ger ut en tjock välmatad katalog med alla seminarier och arrangemang, men branschsajterna medievarlden.se och journalisten.se har också utmärkta sammanfattningar över arrangemang i Almedalen rörande medierna.

Under lördagen bär det av söderut till Skärgårdshotellet i Nynäshamn och söndag förmiddag går färjan till Almedalen 2011.

Gerdin och Sjöberg friades av hovrätten

I dag friades de tidigare chefredaktörerna för Aftonbladet och Expressen i det uppmärksammade målet om utländska spelannonser i svenska tidningar. Det var en alldeles utmärkt bra dom som väl illustrerar hur konstig den svenska mossiga lagstiftningen är i en alltmer gränslös värld. Och stort grattis till både Anders Gerdin och Otto Sjöberg som kämpat för sin sak i många år.

Hovrätten river upp tingsrättens fällande domar med motiveringen att straffreglerna i den svenska lotterilagen strider mot EU-rättens diskrimineringsförbud; Sjöberg och Gerdin skulle ha dömts hårdare för sin publicering av utländska spelannonserna jämfört med om de hade dömts för att ha publicerat annonser för olagliga svenska spelbolag.

Däri ligger således diskrimineringen, om jag förstått saken rätt. Däremot tar domstolen inte ställning till om Sveriges lagstiftning strider mot den fria handeln inom EU, men domen innebär att ingen i Sverige kan dömas för att ha publicerat annonser för utländska spelbolag.

Därför måste naturligtvis lagen ändras och då helst på så sätt att annonser för utländska spelbolag blir tillåtna, den nuvarande lotterilagen är pinsam och otidsenlig. Svenska Spel är en av Sveriges största reklamköpare och ändå låtsas det politiska etablissemanget att annonsförbudet är till för att minska spelmissbruket. Både, ATG, Svenska Spel och Postkodlotteriet bombarderar mig och alla andra registrerade kunder med oerhört aggressiv reklam för att vi ska spela mer. Reklamen skickas i mejl, brev och sms-meddelanden. Om och om igen, har försökt stoppa den utan att lyckas.

Nej, tanken med annonsförbudet är naturligtvis att hindra utländska spelbolag från att ta marknadsandelar i Sverige. Ett gigantiskt och pinsamt hyckleri som måste upphöra.

Jag har tidigare bloggat om det märkliga och i alla avseenden stötande annonsförbudet, bland annat här och här. I texterna finns fler länkar till inlägg mm. I Medievarlden finns flera texter om domen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domen. Även Aftonbladets chefredaktör Jan Helin bloggar om domen under rubriken "Viktig dom för den fria pressen". Det har han rätt i.

UPPDATERAD, senastr 2011-06-23 kl 01.12

Anders Gerdin skriver själv om domen på Newsmill.

Hovrätten förklarar sin friande dom.

Moderate EU-parlamentarikern Cristofer Fjellner bloggar om domen.

Farliga röster mot yttrandefrihet i Sverige

Nu skriker ledande politiker ännu en gång efter förbud som inskränker tryck- och yttrandefriheten i Sverige. I söndagens Agenda i SVT krävde riksdagens förste vice talman (!) Susanne Eberstein (s) inskränkningar i meddelarfriheten för poliser. Kravet motiverades med publiciteten rörande barnens tv-idol Ola Lindholm som misstänks för knarkbrott. Hur kan Eberstein veta att det verkligen var poliser som var Expressens källor till publiciteten?

I den ständigt förekommande kritiska debatten rörande skilda publiceringar antas allt som oftast att det är poliser som läckt uppgifter från förundersökningar till medierna, ja kanske till och med mot betalning. Stockholms länspolismästare Carin Götbladh intervjuades i Agenda och var, precis som vice talmannen, tillika juristen Susanne Eberstein, indignerad över att ”poliser läcker”.

Hur kan de veta att det är på det sättet? De får inte forska efter källor enligt grundlagen och kan således inte tjänstemässigt lagligt ha gjort några undersökningar om läckorna, men uttalar sig ändå tvärsäkert om att det är så det ligger till.

Gruppledaren Johan Pehrson (fp) var också med i programmet och kritisk till förmodade läckande poliser, men klart mer försiktig än Eberstein i sina slutsatser. Han tog tydligt ställning för grundlagens meddelarfrihet. Han är ju känd som en politiker som vill ha hårdare tag, men var här klokt nog mer försiktig i sina slutsatser.

När den mycket kände tv-idolen Ola Lindholm greps på Råsunda så kan man på goda grunder förmoda att det kan ha väckt en viss uppmärksamhet i omgivningarna och det är således fullt möjligt att någon annan än en polis tipsade Expressen. Kanske till och med någon som dessförinnan hade tipsat polisen om att den borde kolla Lindholm? Eller någon som …

Detta vet vi onekligen ingenting om, men det gör inte Göthblad eller Eberstein heller. Hur kan och vågar de utifrån sina ansvarfulla uppdrag vara så kategoriska om något de rimligen inte har en aning om? Hur kan de kräva allvarliga inskränkningar i grundlagen på så lösa grunder?

Göthblad ojade sig upprört över att man som arbetsgivare inte har möjlighet att agera mot läckorna med tanke på meddelarskyddet i grundlagen. Helt fel, om det är så att poliser verkligen läcker så har hon och andra i landets polisledningar totalt misslyckats professionellt med att vägleda och motivera sina medarbetare i ansvarsfrågorna. Det arbetet förhindras inte på något sätt av grundlagen.

Nåväl, nu har makthavare som vill begränsa tryck- och yttrandefriheten fått ett nytt exempel som de kommer att utnyttja maximalt. Hoten mot tryck- och yttrandefriheten återkommer regelbundet i Sverige vilket också Tidningsutgivarna redovisat i sina enkäter med riksdagsledamöter om saken.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson intervjuades också i Agenda och svarade där föredömligt avvisande på alla resonemang om vilka källor tidningen hade då den publicerade misstankarna mot Ola Lindholm. Det är helt omöjligt för en ansvarsfull utgivare att gå in på resonemang om tidningens källor och det borde det också vara för framträdande politiker och polischefer.

UPPDATERING:

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om debatten iAgenda.

SVT:s Johanna Bäckström Lerneby skriver om meddelarfriheten.