Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.
I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.
Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.
Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.
Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.
Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.
Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.
Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.
Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.
Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.
Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.
Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.
Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….
Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker jag är självklar; internet med alla sina nya möjligheter kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar