Vad lär sig studenterna på JMK?

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Thomas Kingdahl till Icanyheter

Det är nu klart att Thomas Kingdahl blir nyhetschef på Icanyheter, Sveriges ledande branschtidning för dagligvaruhandeln. Grattis till både Thomas Kingdahl och redaktionen för Icanyheter! Thomas är en rutinerad journalist som kommer till en bra och nyhetsinriktad tidning. Därmed har mitt bolag Utkik Media avslutat ytterligare ett intressant rekryteringsuppdrag.

Thomas Kingdahl är 43 år gammal och började som sportjournalist på Gefle Dagblad. Senast har han varit egen företagare med uppdrag som, bland annat, sportchef åt Kanal 5 och presschef åt Viasat Sport. Han har jobbat inom kvällspressen, däribland på Aftonbladet som nattchef mm på sportredaktionen.

Chefredaktör på Icanyheter är Marit Nordqvist. Tidningen ges ut av Forma Magazines , som ingår i koncernen Forma Publishing Group. Det är ett av Sveriges största förlag som ägs av börsnoterade Hakon Invest AB och har verksamhet i tre länder, Sverige, Finland och Estland.

Koncernen har omkring 400 medarbetare varav drygt 300 i Sverige. Den omsätter totalt omkring 900 miljoner kronor. Det är ett av landets ledande medieföretag med tidningar, bokförlag och uppdragsjournalistik i skilda affärsområden. Patrik Widlund är vd. Ordförande i Formas styrelse är Joachim Berner.

Icanyheters reaktion finns ännu så länge hos Forma i Västerås, en stad där Thomas Kingdahl redan har varit verksam, dels som sportjournalist på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, i mitten av nittiotalet , dels som sportchef på samma tidning tio år senare. Under de närmaste åren ska Forma flytta all verksamhet till Stockholm.

Genom Utkik Media har jag nu anlitats för ett flertal rekryteringar av bland annat chefredaktörer till exempelvis Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten , Östersundsposten och Norran. Förra året var jag utöver uppdraget för Icanyheter också anlitad för rekryteringen av ny redaktionschef och ansvarig utgivare till Smålands-Tidningen samt för rekryteringen av en publisher till Corren i Linköping, ett uppdrag som ännu inte är avslutat. Därutöver har jag skilda uppdrag som rådgivare åt tidningsledningar, både vad det gäller den löpande verksamheten och strategiska utvecklingsfrågor.

Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system.

Pressens Samarbetsnämnd föreslår ett nytt pressetiskt system, en allsmäktig nämnd som ska granska allt som publiceras. Nämnden ska enligt förslaget helst syna alla tidningar och magasin, all kommersiell radio- och television, all statsstyrd radio- och television samt enskilda bloggar och sociala medier. Utredningen andas bristande självförtroende för den egna branschen och en dålig tilltro till dess etik. Förslaget är orealistiskt. Det handlar om taktik. Inte etik. Utredarna tror att de på detta sätt håller lagstiftaren på avstånd.

Idén om ett nytt pressetiskt system fick fart när pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius och Pressens Opinionsnämnd, PON, i några avseenden ifrågasattes för något år sedan. Hur den kritiken, som går att åtgärda inom det rådande systemet, har kunnat leda till denna utredning och dess förslag är svårt att förstå.

Kritiken gällde främst Stenius tillämpning av de etiska reglerna. Kritikerna menade också att handläggningen av ärenden varit långsam och att yttranden från PON ofta varit svårtillgängliga, för att inte säga helt obegripliga för allmänheten. I vår får vi en ny PO och den övriga kritken kan lösas i en reformering av det befintliga systemet.

Ändå har man nu i stället torgfört en idé som innebär att branschen river upp sitt etiska system som föreslås bli ersatt av ny etisk organisation omfattande även de indirekt statligt ägda och styrda radio- och tv-bolagen, privata radio- och tv-bolag samt bloggar och sociala medier. Man kan ana en blivande byråkratisk koloss där de nya huvudmännens helt skilda uppdrag och synsätt kommer att orsaka stora problem.

Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med ledande företrädare för branschens olika organisationer, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. De röjer genom sitt förslag en bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system, trots att det i utredningen samtidigt betonas att detta på det hela taget fungerat bra.

Syftet med förslaget är helt tydligt ett annat än att diskutera, utveckla eller förbättra den svenska pressens etik. Etiken som sådan, bra eller dålig, berörs inte ens i utredningen. Däremot framgår det gång på gång att alltihop handlar om att ”hålla lagstiftaren på avstånd”.

Med det målet är det illa att samarbetsnämnden med sitt förslag nu snarare sänker garden mot dem som måhända vill reglera och lagstifta. Sådana krafter finns, men jag är inte orolig för att den ”lagstiftare” utredningen åberopar egentligen är särskilt intresserad av att börja härja på tidningsområdet.

Hur det än är med den saken hade det nog varit klokare om branschen inte hade manifesterat sin bristande självkänsla, särskilt som förslaget egentligen inte innehåller någonting om en förändrad etisk syn utan bara organisatoriska och strukturella spörsmål.

Så länge tidningarna finns och spelar en viktig roll finns det all anledning för dem att vårda sin egen etik, inte minst av konkurrensskäl. Hur kan branschens egna ledande företrädare tänka annorlunda? Om de börjar tvivla på sig själva och, på detta sätt, sin egen etik i den snabba medieutvecklingen finns det nog skäl att fråga sig om det ens behövs ett pressetiskt system.

Att förslaget handlar mest om en ambition att samordna den fria pressens etik med en statlig myndighets reglering av etermedierna inom public service gör saken än värre. I slutet av förslaget redogör man också för omständigheter som, på grund av lagar och EU-rätt, komplicerar och i vissa avseenden helt omöjliggör en samverkan med till exempel public service på det etiska området.

Och är då en sådan samverkan ens önskvärd? Politiker, publicister och andra debattörer hävdar i regel att mångfalden är viktig i den publicistiska verksamheten, inte minst vid diskussioner i presspolitiska sammanhang. Begreppet ”mångfald” är tämligen odefinierat, men i denna fråga är det väl ändå uppseendeväckande att pressens egen samarbetsnämnd kan tänka sig att all publicistisk verksamhet i Sverige ska prövas och bedömas av en enda instans. Är idealet verkligen att alla medier ska publicera allt på exakt på samma sätt?

Ett riktigt dåligt förslag från Pressens Samarbetsnämnd. Hur kunde det ske?

Länkar till några tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken.

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag debattera pressetik på Sigyn.

Bra om etiken om Paul Frigyes.

Tveksamt med en medieombudsman.

Rätt att publicera världsnyheten.

Bra branschmöte i Västerås om framtiden.

Intet nytt om pressetiken.

Bra debatt om PO/PON.

Almedalen är en kul och bra mötesplats.

Varför publiceras inte politikernas namn?

Uppdaterad 2010-12-17 kl 09.49

Bra text av Axel Andén om WikiLeaks.

Nättidningen Medievärldens chefredaktör Axel Andén har skrivit en utmärkt artikel om kritiken mot WikiLeaks. (OBS - länken funkade inte vid publiceringen). Andén pekar på det dåliga stödet för WikiLeaks verksamhet från olika journalister och debattörer i ett läge då nationer, politiker, banker och kreditkortsföretag gör allt för att tysta sajten.

Medievärlden är Tidningsutgivarnas branschtidning på nätet. I artikeln finns en rad länkar till olika debattörer. I de många kommentarerna finns också olika nyttiga länkar för den som vill informera sig mer om den publicistiska debatten om WikiLeaks.

Andén finner det obegripligt att professionella journalister vill tysta WikiLeaks. Visst är det obegripligt, men jag är inte lika förvånad som Axel Andén. WikiLeaks är det mest kända exemplet på hur den traditionella journalistiken tappar mark när nyheter nu ofta tas fram och publiceras av helt nya aktörer.

Till och med tidningarnas egna bästa bilder är numera ofta tagna av andra än de professionella fotograferna. Svenska Dagbladets krönikör och bloggare Anders Mildner har i flera texter skrivit om branschens förändring. Jag vill minnas att han en gång frågade sig vem som är journalist när alla kan skriva och publicera och vem som är fotograf när alla kan fotografera.

Jag tror att de de historiska förändringarna för journalistik spökar i bakgrunden när journalister och publicister på olika sätt pläderar för att verksamheten sköts bäst av dem och ingen annan. Vanligast är professionella journalister och publicister som inte betraktar nätet och bloggare som seriösa och tillförlitliga aktörer utan snarare som något katten släpat in i finrummet.

Sådant revirtänkande påverkar säkert debatten runt WikiLeaks och kritiken mot dess publiceringar. Att maktens företrädare över hela världen kritiserar verksamheten är däremot inte särskilt konstigt. Maktens män och kvinnor gillar sällan offentlighet, allt blir enklare för dem om sanningen inte läcker ut.

Bilder och avslöjande texter har alltid ändrat dagordningen för nationernas ledare som tvingats till politiska kursändringar, inte minst i krigslägen. De historiska bilderna av fotograferna Nick Ut och Eddie Adams från Vietnam är bra exempel på publiceringar som förändrade världen. Finns det journalister som tycker att det var fel att publicera dem?

Visst är det obegripligt att journalister och publicister inte tar ställning för publicering av sådant som makthavarna vill dölja, till exempel dödsskjutningen från helikoptrar publicerad av WikiLeaks.

Axel Andéns artikel är klart läsvärd, rekommenderas!

UPPDATERAD:

Kompletterad med länken till helikopterattacken.

Ny länk till Axel Andéns diskussion i TV4 med Roland Poirier Martinsson, Timbro.

Marcus Melinder, nyhetschef på Allehanda Media, bloggar om WikiLeaks.

Publicistklubbens ordförande i ett uttalande om WikiLeaks.

Aftonbladets politiska chefredaktör skriver om WikiLeaks.

Ola Larsmo skriver i DN om WikiLeaks och yttrandefrihet.

Fredrik Strage skriver i DN om WikiLeaks och Ku Klux Klan.

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om Julian Assagne och WikiLeaks.

Utkik rekryterar nyhetschef till Formas Icanyheter

Jag har inlett ett nytt rekryteringsuppdrag för mitt aktiebolag Utkik Media. Det är Forma Magazines AB som söker en nyhetschef till en av sina framgångsrika tidningar, Icanyheter, Sveriges ledande dagligvarutidning Det handlar om ett riktigt kul jobb på en bra, nyhetsbetonad och affärsinriktad branschtidning.

Forma Magazines ingår i koncernen Forma Publishing Group, ett av landets största förlag som ägs av börsnoterade Hakon Invest AB och har verksamhet i tre länder, Sverige, Finland och Estland. Koncernen har omkring 400 medarbetare varav omkring 320 i Sverige. Den omsätter totalt omkring 900 miljoner kronor. Det är ett av landets ledande medieföretag med tidningar, bokförlag och uppdragsjournalistik i skilda affärsområden.

Icanyheters redaktion, ett tiotal medarbetare, finns för närvarande i Västerås. Någon gång under de kommande två åren ska redaktionen flyttas till Stockholm där Forma ska samla den verksamhet som idag finns i Stockholm och Västerås.

Den person Icanyheter söker ska framför allt vara nyhetschef för den löpande verksamheten. Den är en fördel om den nye chefen därtill är redigeringskunnig samt intresserad och kompetent vad det gäller tidningsdesign

Tidningen kommer ut på fredagarna med 43 nummer per år. Den går dagligen också ut med nyheter på webben. Tidningen har en TS-upplaga på 16.100 ex och en räckvidd till 59.000 läsare.

Genom Utkik Media, som formellt sett hos Bolagsverket heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, har jag nu anlitats för ett tiotal rekryteringar av chefredaktörer och andra högre chefer på skilda tidningsföretag i Sverige. Förutom Icanyheter jobbar jag just nu med rekryteringen av en ny publisher till Corren i Linköping och dessförinnan handlade det om att rekrytera en redaktionschef och ansvarig utgivare till Smålands-Tidningen. Plus andra uppdrag som rådgivare åt tidningsföretag i olika sammanhang.

Tidningar vann mot Lotteriinspektionen

Dagspressen har vunnit en viktig seger mot den statliga myndigheten Lotteriinspektionen. Enligt ett par domar i Regeringsrätten får tidningar publicera de utländska spelbolagens odds. Dessutom menar domstolen att Lotteriinspektionen inte, som myndigheten gjort, får döma ut generella vitesbelopp på 150.000 kronor varje gång en tidning publicerar annonser för utländska spelbolag. Varje publicering måste enligt Sveriges högsta förvaltningsdomstol prövas särskilt.

Medievärlden och Expressen uppmärksammar domarna idag. Det är Aftonbladet och Expressen som gått i täten och tagit striden både då de publicerat de utländska spelbolagens odds och deras annonser.

Anders Gerdin, Aftonbladets tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare, engagerade sig hårt i debatten och de juridiska diskussionerna. Expressens tidigare chefredaktör Otto Sjöberg likaså. Den senare är faktiskt dömd för att han publicerade annonser för utländska spelbolag, men den frågan är inte ytterst avgjord i högsta instans ännu.

Anders Gerdin ska för övrigt fortsätta verka för tidningarnas självklara rätt att publicera annonser även för utländska spelbolag. Det gör han rätt i, förbudet är enbart till för att skydda det statligt ägda svenska spelmonopolet. Hyckleri från början till slut.

När jag var ansvarig utgivare på Gefle Dagblad var det ett utländskt spelbolag som beställde annonser i tidningen, men drog tillbaka dem då Lotteriinspektionen började jaga bolaget och tidningarna. Jag vill minnas att det var Unibet. Jag ringde till deras annonsbyrå och bad dem boka in annonserna igen eftersom jag gärna hade sett att jag som ansvarig utgivare hade fått ta ansvar för publiceringen inför domstol.

Annonserna publicerades, men Gefle Dagblad blev tyvärr aldrig föremål för någon utredning och jag blev inte åtalad. Det blev däremot ansvarige utgivaren Krister Linnér på Nerikes Allehanda. Och dessutom dömd.

Regeringsrättens beslut är en viktig och glädjande delseger för de svenska tidningsläsarna och deras tidningar. Det har varit stötande att klåfingriga byråkrater på Lotteriinspektionen i många år har hävdat att lotterilagens regler ska och gälla före tryckfrihetsförordningen.

Måtte nu den fortsatta rättsprövningen också leda till att Lotteriinspektionen förbjuds att stoppa publiceringen av annonser för utländska spelbolag. Det är ju faktiskt en form av censur i ett land där grundlagen måste gälla före all annan lag.

Uppdateringar:

Även resume.se uppmärksammar domarna.

Dagensmedia.se skriver om domarna.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domarna.

Loltteriinspektionen kommenterar domarna.

Bra av moderater om tv-licensen

Idag skriver två riksdagsledamöter (m) i Gefle Dagblad att tv-licensen bör avskaffas och att public service i stället bör finansieras via skattsedeln. De har naturligtvis helt rätt. Det är märkligt att den otidsenliga licensavgiften kunnat överleva så länge. De bägge riksdagsledamöterna, Lars Beckman och Thomas Finnborg, har motionerat om saken i riksdagen.

Förr fanns bara några få svenska radio- och tv-kanaler producerade av Sveriges Radio och Sveriges Television, de svenska public service-bolagen ägda av staten närstående stiftelser. Numera finns det hur många tv-kanaler som helst som ägs av en lång rad svenska och utländska intressen. Många är satellitkanaler.

Dessutom behövs det ju inte ens en tv-apparat för att man ska kunna se på tv. Tittandet sker allt oftare på datorn eller i mobilen. Och det kanske inte ens är professionella tv-kanaler vi följer, YouTube och Bambuser lockar ofta oss mer med sitt utbud.

Helt nya tider, men tv-licensen lever vidare. Om detta har jag bloggat tidigare, bland annat här om att tv-licensen bör avskaffas och här om att public service gott kan finansieras via skattsedeln.

Det skulle bli både billigare och effektivare än dagens licenssystem med Radiotjänst som smyger i buskarna och kollar om folk har en tv utan att betala sin licens, en pinsam verksamhet.