PS-kommissionen intressant, kontroversiell och speciell. Och Meg16 avslutad.

Under fredagen avslutades mediekonferensen Meg16 i Göteborg med bland annat Public service-kommissionens, PSK:s slutseminarium. Intressant, kontroversiellt och onekligen lite speciellt. Dessutom fick jag tillsammans med alla andra besökare utrymma lokalerna mitt under lunchen efter ett brandlarm. Efter en kort stund fick vi gå in igen. Först här nu dock lite om spänningarna runt public service och därefter en del om andra seminarier och slutligen en liten utvärdering av Meg16.  

Bakom Public service-kommissionens tillkomst står så gott som alla privatägda medier i Sverige. De har finansierat projektet. Namnet till trots är det således inte en statlig utredning. Initiativtagarna menar bland annat att de offentligt finansierade medierna i den digitala utvecklingen kommit att bli marknadspåverkande på ett sätt som försvårar för till exempel tidningarna att försöka ta betalt för sitt material.

Ett annat syfte som framskymtade redan i ett tidigt skede, och som nu formulerats som ett förslag i slutrapporten som kan laddas ner här, är att få till någon form av omfördelning av de pengar staten idag ger till programbolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det är licensmedel och PSK menar att en viss del av dessa också skulle kunna komma privatägd seriös medieverksamhet till del.

Därtill vill man också omdefiniera begreppet public service som ju hittills använts som en benämning på de tre programbolagen, det vill säga institutionerna som på statens uppdrag finansierade av licensen ger medborgarna journalistik, underhållning och kunskap. PSK vill vidga begreppet även till privatägda medier som man menar också verkar på medborgarnas uppdrag. Där har naturligtvis kommissionen en poäng.

En mycket tydlig punkt i PSK:s förslag är att systemet med en licens kopplad till tv-innehavet bör avskaffas, eftersom det i alla fall försvinner med tv-apparaterna, och att finansieringen av public service i stället ska ske via skattsedeln och anslag i statsbudgeten. En skattefinansiering har diskuterats till och från under åren och argumentet emot har alltid varit att programbolagens oberoende skulle hotas.

En sådan finansiering skulle kunna ske på flera sätt, till exempel ungefär som begravningsavgiften. Eller helt enkelt inbakad i skatten och därefter fördelad genom anslag efter ett riksdagsbeslut i statsbudgeten och det är den modellen PSK föreslår.
Man pekar på att en rad samhällsviktiga funktioner finansieras på det sättet och menar att det är obefogat att oroa sig för att just statens medieverksamhet skulle hotas om mindre demokratiska krafter vinner terräng politiskt. Dessa skulle i så fall redan med dagens modell mycket snabbt genom riksdagsbeslut kunna urholka programbolagens självständighet, ungefär som nu i Polen, menar man. Jag håller med. 

Det är en intressant rapport med mycket faktakunskap, mer intressant än jag ska medge att jag trodde när projektet inleddes. Kommissionen som sådan är dock kontroversiell eftersom den av många uppfattats som ett lobbyistprojekt med förutbestämda uppfattningar som skulle lanseras efter ett påstått objektivt utredningsarbete. Därför tror jag att valet av namn var olyckligt eftersom det ger sken av att det handlar om en offentlig utredning.  

Dessutom skadade en incident initialt förtroendet för projektet. Joakim Jardenberg, en känd it- och mediestrateg, tillfrågades om han ville delta i projektet som en ledamot i kommissionen. Det ville han gärna, men deklarerade också sin positiva syn på public service och valdes därför bort enligt vad han själv skrev på sin blogg.

Jag har full förståelse för att syftet och formerna för Public service-kommissionen har ifrågasatts och har själv känt en viss tveksamhet inför den. Samtidigt har jag mycket stor respekt för dess ordförande Gunnar Strömblad och alla de övriga ledamöterna, inte minst tidigare JO Hans-Gunnar Axberger. Just Strömblad och Axberger har jag själv bra och positiv erfarenhet av i skilda sammanhang. De och de övriga ledamöterna är alla kunniga, integritetsfyllda och erfarna mediemänniskor med skilda erfarenheter. Agneta Dreber har själv varit ordförande för Sveriges Radio. Pelle Snickars är en respekterad professor på medieområdet. 

Deras rapport innehåller intressanta resonemang och funderingar. Jag delar sedan många år tanken på någon form av skattefinansiering, men tror kanske att det är mindre realistiskt med en fördelning av licenspengarna även till privata medier. Men vem vet, även public service enligt dagens modell förändras naturligtvis, både finansiellt med ett helt otidsenligt licenssystem, men också konkurrensmässigt där nya aktörer i snabb takt blir skickliga på tv och ljud, som de traditionella tidningshusen, Youtub-stjärnor och poddare.

Man kan onekligen redan nu fråga sig vad som är tv och vad som är radio. Och tidning. Radio och tv producerar texter och bilder digitalt, precis som tidningarna, och tidningarna gör tv, precis som SVT. Och det är just på grund av denna intressekonflikt mediehusen satsat på kommissionen som finansierats av de privatägda medierna i Sverige. Så nog finns det goda skäl att fråga sig hur både public service och de privata mediehusen ser ut om tio år. 

Det där med att en del av pengarna från programbolagens licensmedel, totalt runt 8 till 9 miljarder kronor om jag minns rätt, skulle fördelas även till privata public service-projekt är nog ett av de mest kontroversiella inslagen i slutrapporten. I ett sådant system finns riktigt svåra frågor att lösa, precis som kommissionen också själv skriver.
Hur ska mottagarna väljas ut? Blir det någon form av skönhetstävling där en statlig myndighet ska pröva kvaliteten på de projekt som vill ha pengar? Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har redan i en krönika frågat sig om privata fria medier verkligen vill gå in i ett system där deras journalistprojekt ska prövas av staten. Jag håller med, det känns olustigt. Men kommissionens tankar utgår väl från en oro att privatägda medier i stor utsträckning kan slås ut och att man måste söka lösningar som motverkar att en oproportionellt stor andel av Sveriges journalister finns i statligt ägda bolag.

Intressant, kontroversiell och onekligen en lite speciell utredning och rapport. Den kommer att sågas och hyllas beroende vem man talar med och partsförhållandet mellan de som kommer att gilla eller ogilla är mycket tydligt. Jag tycker den förtjänar att tas på allvar som ett diskussionsunderlag och det är nog som ett sådant den kanske kan få en betydelse.

Därför är det beklagligt att ledningarna för de tre programbolagen enligt rapporten avböjt att träffa kommissionens företrädare och utbyta åsikter. De ansåg tydligen att ett sådant möte inte skulle tillföra något. Stämmer detta så luktar det revirbevakning från programbolagens sida och blir därmed ett argument för att man faktiskt måste diskutera regelverket rörande public service. 

Detta om detta, det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas, inte minst när också förslag och synpunkter från medieutredaren Anette Novak vägs in i debatten.

Meg16 bjöd på många bra seminarier och som vanligt hade man inte en chans att gå på alla man skulle vilja besöka, dels för att de är så många, dels för att de krockar tidsmässigt. För min del och många andra inleddes Meg med ett seminarium, Bäst i klassen, där fem av Sveriges mäktigaste mediechefer intervjuades av Andreas Ekström.

Det var Hanna Stjärne, SVT, Tomas Franzén, Bonniers, Cilla Benkö, Sveriges Radio, Raoul Grünthal, Schibsted och Anders Jensen, MTG. Fullspikad lokal även sedan arrangörerna flyttat mötet från en mindre konferenslokal de först tydligen obegripligt nog trodde skulle räcka. Sätter man dessa människor på en scen där det råkar finnas något tusental mediemänniskor på plats så blir det naturligtvis fullspikat. Insåg man inte det?
Och visst blev det ett intressant seminarium, bra skött av kunnige Andreas Ekström. Sammantaget kan man konstatera att drakarnas chefer lite kaxigt har rätt höga tankar om kvaliteten på sina egna företags verksamhet, men att de också inser behovet av förändringar.  

Ledarnas seminarium, Att leda i gränslandet, handlade om den nya situationen för redaktionella chefer och utgivare då medierna prövar sig fram i alla varianter av sponsrat semiredaktionellt material eller vad det nu än kallas, kärt barn har många namn. Alla utgivarna gillade i princip läget och tyckte att de hanterade situationen. Fredric Karén på SvD menade t ex att tidningen absolut klarar att ha ett samarbete med Nordea och samtidigt granska banken, som nu i dagarna. Där måste man ge honom rätt efter att ha läst suveräna Andreas Cervenka. 

Publisher Anna Lindberg på Östgöta Media konstaterade bestämt att det är en hajp runt native, men att det inte är lösningen på allt om någon nu trodde det. Hon frågade sig också också om medierna verkligen har rätt kompetens på sina ledare, även vad det gällde henne själv. Hon sa att det enda hon själv sålt var en barnvagn. Ändå har hon som publisher det yttersta ansvaret för den kommersiella verksamheten och försäljningen.
Seminariet om Digitaliseringens nya supertalanger handlade naturligtvis också i hög grad om kompetens och med intressanta personer som till exempel MittMedias Robin Govik och Kits Peder Bonnier på scenen. En bra diskussion och ett lika tidstypiskt ämne som en rad seminarier om native advertising och den digitala transformationen.

Den var till exempel på tapeten i ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet, Måste journalisten även vara programmerare? Där diskuterades kompetens och journalistutbildning i vid mening av Aftonbladets nye publisher Sofia Olsson Olsén och Ulla Säterie, prefekt på JMG, med SJF:s ordförande Jonas Nordling som utfrågare. Samtalet spelades in och blir också en kommande Journalistpodd vad det lider.
Tyvärr hann jag inte med till exempel seminariet om Pressens opinionsnämnd som fyller 100 år, men hörde att många tyckte det var mycket bra. Framtidens radio hade jag också tänkt gå på liksom ett par samtal om native. Listan kan göras lång.

Det praktiska fungerade hyfsat bra under Meg16, men den stora krogen Estrad på Svenska Mässan har förvånansvärt svårt att hänga med när det kommer så mycket folk som under konferensens stora middag. Långa köer, mat som inte fylldes på tillräckligt snabbt och för få sittplatser. Och nog är det lite konstigt att få fina godsaker som efterrätt till lunchen, men utan att det finns kaffe i lokalen! Kaffet fanns i utställningsområdet långt bort.

Och under fredagens lunch hann jag således ta exakt två tuggor på den goda wallenbergaren innan brandlarmet gick. Utrymningen gick snabbt och lugnt till och efter en kort stund fick alla gå in igen och maten stod kvar på borden.

Det var den mest dramatisk händelsen under Meg16 bortsett från att både jag och minst tre andra jag mötte åkte upp i fel hissar och torn på Gothia Tower, däribland Publicistklubbens ordförande Björn Häger. Hotellet har nu tre torn och det är väldigt lätt att göra det misstaget även före festen och alla möten över en öl. Skyltningen borde vara tydligare. 

Och bäst av allt var som alltid alla möten med kolleger. Meg är en mycket bra mötesplats och framtiden får utvisa om den lever vidare vilket @FridaEdman hos Megs arrangör Bokmässan uppenbarligen trodde då hon skrev en vänlig tweet till mig efter min bloggtext där jag funderade över arrangemangets framtid. 

Och Expressens Thomas Mattsson tyckte nog jag var lite dum i roten när jag under ett litet kallprat undrade om tidningarna framöver vill satsa pengar på både Meg och Årets Dagstidning. Både Frida Edman och Thomas Mattsson har nog rätt och jag fel, men vi får se. Trevliga och nyttiga dagar har det hursomhelst varit. 
Korrigerad och uppdaterad 160409 kl 16.17, uppdaterad med ny länk kl 17.05


Länkar:
Ny syn på public service krävs på förändrad mediemarknad - debattartikel av Gunnar Strömblad, dn.se
PS-kommissionen: "Avskaffa TV-avgiften" - nyhetstext journalisten.se
Giriga mediejättar - debattartikel av Jan Scherman, aftonbladet.se
Kommissionen vill ha public service av andra än PS-bolagen - nyhetstext, vipatv.svt.se
Problemen med PS-kommissionens förslag - krönika av Jonas Nordling, medievarlden.se
Frågorna Public servicekommissionen inte svarar på - krönika av Martin Jönsson, dn.se
Medan Strömblad och Novak tänker - debattartikel av Mats Johansson, medievarlden.se

Anna Lith på Folkbladet blev Årets Utgivare

Chefredaktören och ansvarige utgivaren Anna Lith på Folkbladet Västerbotten utsågs idag till Årets Utgivare för sin strid mot polis och åklagare för källskyddet. Detta sedan en medarbetare på tidningen mördats och polisen tagit offrets dator och mobil i beslag. Hon fick rörd sitt pris på mediekonferensen Meg16 i Göteborg. Och även i den stora publiken fälldes nog en och annan tår. Sedan delades också priset för MegAward Årets Förnyare ut till Genews, Årets Startup till Newsregs, Årets Rekrytering till SVT samt Årets Medieorm till Blank Spot Project.

Priset till Årets utgivare delades i år ut för andra gången av branschorganisationen Utgivarna. Förra året gick det till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Det kallas också för Momma-priset efter Margareta Momma, en av Europas första kvinnliga redaktörer på 1700-talet Utgivarna vill med priset uppmärksamma det unika svenska systemet med ansvariga utgivare och det är faktiskt det enda priset för dessa även om det finns gott om utmärkelser för journalister och mediehus.  

Våren 2015 hamnade Anna Lith som chef, kollega, vän och ansvarig utgivare i en svår situation då tidningens 29-åriga lokalredaktör Elin Falk i Lycksele blev mördad av sitt ex och hennes tre barns far. Han har sedan dömts till livstids fängelse.

Som chef fick Anna Lith hantera den svåra situationen med Elins sörjande familj och arbetskamrater. Samtidigt agerade hon som ansvarig utgivare kunnigt och bestämt mot polis och åklagare som tog den mördade journalistens dator och mobil i beslag. Dessutom blev hon själv och andra medarbetare också förhörda av polisen i utredningen.

Anna Lith befann sig således plötsligt i flera olika roller, men lyckades ändå genom hela processen hålla sitt utgivarskap högst. Anna Lith protesterade mot beslagen då hon menade att Elin Falks källor riskerade att röjas i strid mot grundlagen. Åklagare och polis var helt oförstående inför hennes resonemang och vidhöll sin rätt till beslagen trots att Anna Lith informerade dem om reglerna i tryckfrihetsförordningen rörande källskyddet.

Polisen hotade då med handräckning, det vill säga att uniformerad polis skulle komma och hämta in både Elin Falks material och Anna Lith själv om hon inte tillmötesgick myndigheternas önskemål, trots att de stred mot grundlagen.

Anna Lith, en 34-årig ansvarig utgivare med ett par år i rollen, uppfattades av polisen uppenbarligen som en besvärlig person som äventyrade utredningen av ett mord på hennes egen medarbetare och vän, men Anna Lith framhärdade och erbjöd sig också, för att underlätta utredningsarbetet, att själv gå igenom datorn och mobilen med polisen närvarande. Förslaget avvisades av åklagaren. Mitt i sorgearbetet tvingades hon därför trots begränsade resurser att anlita juridisk hjälp och föra saken till domstol för att skydda tidningens källor.

Samtidigt organiserade hon som chef den emotionellt komplicerade bevakningen i Folkbladet av mordet på en medarbetare. För att säkerställa en objektiv rapportering kom hon överens med utgivaren Kalle Sandhammar på NSD om att dess reporter Johan Håkansson skulle komma ner till Umeå och täcka mordutredningen och delar av rättegången.

Anna Lith är en värdig mottagare av Mommapriset då hon som utgivare inte backat en millimeter inför oförstående och okunniga åklagare, poliser och domare när dessa efter mordet på Elin Falk agerat i strid mot tryckfrihetsförordningens regler och intentioner rörande källskyddet.

Så här ser juryns motivering ut och den lästes upp vid prisutdelningen i Göteborg:

”Det finns utgivarbeslut som det inte går att förbereda sig på. När en journalist på den lilla orten mördades försattes såväl redaktionen som samhället i chock. Årets Momma-pristagare har – som arbetsgivare, vän, del i en polisutredning och framför allt: ansvarig utgivare – i ett exceptionellt läge fattat rätt beslut i varje fråga, och sedan förklarat sina vägval för anhöriga, medarbetare och läsare. Hon har under hela processen från dåd till dom försvarat allmänhetens rätt till opartisk information och samtidigt ända upp i hovrätten med framgång försvarat källskyddet mot polisväsendet. Anna Lith har i praktisk handling visat på utgivarens stora ansvar, inte bara för det egna mediet, utan för hela förtroendet för journalistiken.”

Jag hanterade som konsult rekryteringen av Anna Lith till Folkbladet för några år sedan. Senare har jag också lärt känna henne väldigt väl och vet därför också hur målmedvetet och professionellt hon tog kampen för källskyddet, och det i en situation där det hade varit lätt att finna mänskliga skäl till andra beslut.

Jag tycker därför att den namnkunniga juryn gjort ett bra val ibland alla skickliga, som till exempel Charlotta Friborg, Jan Helin, Anna Lindberg, Daniel Nordström, Peter Wolodarski, Anders Ingvarsson och Anna Gullberg. Alla dessa och många andra tidigare och nuvarande ansvariga utgivare har ofta genom sitt agerande visat vad viktigt utgivarskapet är.

I årets jury satt: Eva Hamilton (ordf), fd VD Sveriges Television, Kerstin Brunnberg, fd VD Sveriges Radio, Karin Olsson, kulturchef Expressen, Tobias Regnell, vd Offside Press och Daniel Sandström, litterär chef Albert Bonniers förlag, fd chefredaktör Sydsvenskan.

Sveriges Radio pris Årets Medieorm ska uppmärksamma journalistisk förnyelse med publikmedverkan i fokus. I år delades det ut för femte gången och gick till Blank Spot Project. MegAward Årets Förnyare blev Genews, ett intressant och nyttigt verktyg för redaktionellt arbete som redogör för utrymmet som kvinnor respektive män får i nyhetsrapporteringen.

MegAward – Årets Startup blev Newsreps, en app som underlättar samarbetet mellan mediehusen och medborgaren vid citizen journalism.

Slutligen gick MegAward – Årets rekrytering till Sveriges Television för den framgångsrika rekryteringen av Jan Helin som programdirektör. Hans nya chef Hanna Stjärne tog emot priset.

Korrigerad och uppdaterad med fler länkar 160408 kl 03.37
Relevanta länkar:
Folkbladets Anna Lith får priset som Årets Utgivare - nyhetsartikel, folkbladet,nu

Nedan ett urval länkar om mordet, beslagen och rättsprocessen: 
Första nyhetstexten den 1 mars på folkbladet.se om mordet: 
http://www.folkbladet.nu/1455536/man-gripen-misstankt-for-mord

Krönika den 2 mars i Folkbladet av Anna Lith om mordet och beslutet att publicera offrets namn:
http://www.folkbladet.nu/1455793/sorgen-efter-elin-ar-pataglig

 Intervju den 3 mars med Anna Lith på medievarlden.se om mordet och namnpubliceringsbeslutet:
http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/03/folkbladets-chefredaktor-om-tragedin-i-lycksele

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Anna Lith om att hon och Folkbladet måste skydda källorna:
http://www.folkbladet.nu/1457948/anonyma-kallor-kan-rojas-i-utredningen

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Jeanette Gustafsdotter om att Anna Lith gjort rätt:
http://www.folkbladet.nu/1457952/lith-far-inte-ge-polisen-tillstand

Inslag den 13 mars i SR P4 och intervju med Anna Lith om källskyddet:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=6116284

Inslag den 14 mars i SR Medierna om mordet och beslagen. Intervjuer med åklagaren och Anna Lith:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514587?programid=2795

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet om tingsrättens dom som gick på åklagarens linje om beslagen:
http://www.folkbladet.nu/1459508/aklagaren-far-ga-igenom-elin-falks-dator

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet där Anna Lith säger att hon tänker överklaga tingsrättens dom:
http://www.folkbladet.nu/1459559/folkbladet-tanker-overklaga

Nyhetstext den 27 mars i Folkbladet om hovrättens dom som gav Folkbladet och Anna Lith rätt:
http://www.folkbladet.nu/1462702/hovratten-haver-beslagen

Krönika den 28 maj av Jeanette Gustafsdotter på medievarlden.se om källskyddet och beslagen.
http://www.medievarlden.se/vi-skyddar-kallor-aven-vid-mord

Mediebranschen laddar för Meg16 som inleds idag. Överlever arrangemanget?

Nu laddar medierna i Sverige upp inför årets mediekonferens Meg16 på Svenska Mässan i Göteborg. Den brukar locka tusentals besökare till mängder av seminarier, monterprogram hos utställare, möten med kolleger, prisutdelningar och en stor fest för branschfolket. Ändå kan man lite försiktigt undra hur länge arrangemanget överlever i ett hårdare branschklimat och i en begynnande konkurrens mot alternativet Årets Dagstidning i Stockholm.

Meg, som jag vill minnas ska utläsas som Mediedagarna i Göteborg, tillkom under Stampens storhetstid. Och visst var det väl dess dåvarande koncernchef Tomas Brunegård som gärna såg att Göteborg fick spela en viktigare roll för mediebranschen och säkert ryckte i trådarna så att krafterna bakom Bokmässan drog igång projektet. Jag tror att premiären var 2012 och i så fall är detta det sjätte året.  Och det har utvecklats varje år, inte minst utställningsdelen med montrar och scenprogram.

Det är ett bra arrangemang, men frågan är ändå hur framtiden ser ut för Meg. Arrangörerna har säkert betydande kostnader för arvoden till deltagare, deras reskostnader och allt annat. Jämfört med Bokmässan är detta för arrangörerna sannolikt att betrakta som den fattiga kusinen från landet, gissar jag.

Och branschens aktörer får slanta av rejält för att få dit företrädare för sina mediebolag. Jag vet att det muttras om att det vore enklare med ett enda arrangemang lite mer centralt i Stockholm.

Där finns nu Årets Dagstidning som en endagskonferens, en uppföljare till Tidningsutgivarnas, TU:s, tidigare tvådagarsarrangemang. Branschen behöver mötesplatser och erfarenhetsutbytet, men formerna kan naturligtvis diskuteras. Dessutom pockar ju andra konferenser på uppmärksamhet, till exempel om den digitala utvecklingen.

Programmet på Meg16 har 2016 inte känts riktigt lika lockande för mig som tidigare år. Men visst, jag har hittat intressanta programpunkter varje dag. Inledningen ”Bäst i klassen” med cheferna för SVT, Sveriges Radio, Schibsted, Bonniers och MTG är ett exempel. Om man hinner dit eftersom det ligger direkt efter den erfarenhetsmässigt tidskrävande registreringen, men i år ska vi tydligen registrera oss automatiskt med streckkoder och få alla biljetter utan att köa i receptionen. Låter hoppfullt, men det återstår att se hur det funkar.  

”Framtidens radio” är ett annat seminarium som låter intressant. Följs direkt av ”Kränkt i spalterna – då, nu och i framtiden. Pressens opinionsnämnd 100 år”. En självklar programpunkt detta jubileumsår för det etiska systemet. Tryckfrihetsförordningen fyller samtidigt 250 år och detta nämns i samma puff för detta seminarium. Jag har faktiskt inte sett detta faktum uppmärksammas någon annanstans i programmet, men även detta jubileum kommer naturligtvis att lyftas fram av branschens organisationer under året.     

Den digitala transformationen går givetvis igen i flera seminarier liksom native advertising som det numera heter på svenska. Public service-kommissionens slutrapport klockan 11.00 på fredag är nog en höjdpunkt i seminarieutbudet för de flesta besökarna, i vart fall för de ledande företrädarna för medieföretag och mediekoncerner. Och för mig.

Jodå, jag blir nog nöjd i år också då jag ser tillbaka på de här dagarna och förhoppningsvis blir alla andra också det. Och jag vet redan nu att det ändå är alla möten med kolleger och kontakter som brukar vara bäst av allt. Förutom räkmackan på den 23 våningen på Gothia Towers första kvällen…

Jag försöker återkomma med något eller några blogginlägg om tiden och bredbandsuppkopplingen så medger, i vart fall med en sammanfattning i efterhand.  

Kul och bra med SofiaOO som ny publisher på Aftonbladet

Men vad kul och bra, SofiaOO blir ny publisher på Aftonbladet! Det blir intressant att följa hennes och Aftonbladets resa i denna spännande tid för alla medier. Sofia Olsson Olsén är en rutinerad mediechef och publicist med både framgångar och motgångar i bagaget. Om dessa sina erfarenheter har hon också talat om öppenhjärtigt, inte minst i podden Atladottir &Bjurwald.

Motgången var Norra Västerbotten som Norran hette på den tiden. Där var hon chefredaktör, men slutade snabbare än tänkt efter skilda förvecklingar. Om jag minns rätt såg hon som orsak till dessa sin bristande insikt om skillnaderna mellan sin egen starka konkurrenskänsla och den trygga kulturen runt den dominerande ensamtidningen i Skellefteå.

Och konkurrera har hon sannerligen gjort i sitt journalistliv. Under hennes och mina tidigare år jobbade vi på varsin sida om Ruddamsgatan, Gävles Fleet Street, Sofia på Arbetarbladet och jag på Gefle Dagblad. Jag tror inte vi lärde känna varandra förrän senare i skilda branschsammanhang, men nog lär vi ha stött ihop här och var även då.  

På den tiden var det på denna lokala nivå lika ilsken konkurrens mellan de båda tidningarna som mellan Aftonbladet och Expressen. Men det var också långt innan fusioner och sådant ens var påtänkta. Idag är ju läget annorlunda på de tidigare konkurensorterna i Sverige även om man på sina håll lite nostalgiskt försöker vårda resterna av konkurrensen, mer eller mindre framgångsrikt…

Nåväl. På Arbetarbladet var Sofia Olsson Olsén bland annat nattchef, men jobbade också framgångsrikt med bland annat nöjesjournalistik och hon har för övrigt egna meriter som sångare i olika band under några år, däribland i punkbandet DD After Deadline utgiven på Start Klart Records i Hudiksvall och numera med ”Jidder och Plast” på Spotify. Om jag minns rätt framträdde hon och bandet också i den såpa, Tidningsliv, som tv gjorde om livet på Dala-Demokraten när hon var redaktionschef och ansvarig utgivare på tidningen.

Via Norran bar det med tiden av till Aftonbladet där Sofia OO haft en rad olika roller och chefsjobb.

Sofia Olsson Olsén började på Aftonbladet Nya Medier 2007. Hon har sedan också varit administrativ redaktionschef, HR-chef, ansvarig för Aftonbladet Online Academy, Plus-chef och redaktionschef.

Och nu då slutligen blev hon en för tidningen klassisk internrekrytering, men samtidigt också en historisk utnämning eftersom hon blir den första kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren i tidningens historia. Och därtill även vd och ansvarig för all verksamhet, både publicistiskt och kommersiellt.

Det enda som väckt förvåning här och var är varför det har tagit så lång tid innan det blev klart att hennes uppdrag som tillförordnad skulle permanentas, men Raoul Grünthal säger att det också är ett tecken på att rekryteringen gjorts ordentligt då man tydligen vägt hennes namn mot andra. Klokt och bra.

Detta skrevs på SJ:s snabbtåg mot Göteborg och Meg16 och där lär väl utnämningen av Aftonbladets nye publisher bli en snackis. Och kommer hon dit så lär hon bli rejält gratulerad i korridorerna; jag har inte kollat om hon finns med i program och deltagarlista, men jag såg i Aftonbladet att hon skulle iväg med ett tidigt flyg i morgon…
Korrigerad och kompletterad med fler länkar 160406 kl 20.04
Länkar:
"Jag har varit punkare hela mitt liv" - intervju, aftonbladet.se
Sofia Olsson Olsén blir publisher för Aftonbladet - nyhetstext och intervjuer, dagensmedia.se
Sofia O.O. om rollen som publisher - intervju, medievarlden.se
"Jag är fylld av känslor, har gråtit och skrattat om vartannat" - intervju, resume.se

Chefredaktörer kommer och går hos Promedia och MittMedia

Nu rullar MittMedias övertagande av Promedia på i snabb takt. Chefredaktör Thelma Kimsjö på anrika Vestmanlands Läns Tidning, VLT, slutade kort efter ägarskiftet, hur det nu än gick till. Bara två dagar därefter utsågs chefredaktör Daniel Nordström på Arbetarbladet, AB, till hennes efterträdare. Det kommer sannolikt fler personskiften inom Promedia. Och på Länstidningen, LT, i Södertälje blev det starka reaktioner mot MittMedia och dess redaktionella chef AnnaKarin Lith efter ett möte om den nya gemensamma framtiden.

Det är naturligt nog inom tidigare Promedia spänningarna märks, men även MittMedias tidningar påverkas indirekt. AB förlorade ju sin chefredaktör när han flyttade till Västerås, men bara någon dag senare fick tidningen en ny chefredaktör. Det blev Helena Nyman, välkänd och respekterad på tidningen efter många år som bland annat nyhetschef. Hon kom tillbaka efter bara ett år som redaktionschef för SVT Nyheter i Sundsvall.

Både Daniel Nordström, och andra från ”gamla” MittMedia som gissningsvis senare sätts in för att harmonisera allt mellan Promedia och MittMedia har starkt stöd från sin ledning.Då givetvis främst från fusionens arkitekt, koncernchefen Thomas Peterssohn, och hans sekundant, den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. MittMedia har efter fusionens tillkännagivande agerat målmedvetet och närmast tufft inom Promedia. Övertagandet var nog väl planerat redan i förväg, det har ju gått väldigt fort, som i exemplet Kimsjö,   

De som ska se till att samgåendet mellan MittMedia och Promedia lyckas får inte bara stöd av koncernens operativa ledning. MittMedias nye styrelseordförande Jan Friedman har i en öppenhjärtig och mycket bra intervju i Medievärlden Premium slagit fast att sammanslagningen mellan Promedia och MittMedia handlar om ”en total integration”. Frågan är om det lyckas. Och om hur processen genomförs, brutalt eller skickligt.

Att slå ihop tidningar, som tidigare de i Hälsingland eller de i Härnösand och Örnsköldsvik, var en sak. Jag vet, jag var då själv inblandad som konsult på uppdrag av just MittMedia. Det handlade om delvis försvagade och ödmjuka organisationer, men ändå var motståndet hos en del medarbetare och chefer stort. Begripligt, inte minst eftersom det då var långt innan den här typen av strukturförändringar hade blivit vanliga. Få såg redan då mediebranschens kommande problem.   

Det gör alla i dag, men stora anrika organisationer som VLT och Nerikes Allehanda, NA, rymmer också en stolthet och styrka som jag tror kan bli ett reellt problem från MittMedias synpunkt sett. LT i Södertälje och Norrtelje Tidning är mindre tidningar, men med en stark tradition av självständighet och en mycket stark lokal förankring.

Medarbetare, fack och chefer på alla dessa tidningar kommer säkert att ha synpunkter på MittMedias krav på en ”total integration”, det vill säga enligt MittMedias modell med centraliserade chefer, multijournalister, inga fotografer och centraliserad redigering. Detta skapar spänningar. Just idag har till exempel NA nominerats till det statusfyllda Helhetspriset i Årets Dagstidning. Av motiveringen att döma bygger nomineringen just på NA:s starka bildjournalistik och annat som MittMedia har en annan syn på. NA har ju mycket tydligt värnat papperstidningen parallellt med digitala utvecklingsprojekt som till exempel lönsamma appar.    

Den självbild MittMedia alltid kommunicerar beskriver koncernen som ledande för en framgångsrik lokal journalistik. Samtidigt som man då samordnar organisationen och journalistiken påtagligt genom nya centralt placerade chefer, som t ex sportchefen och kulturchefen. Redigeringen har centraliserats till Sundsvall. Reportage skrivna på andra utgivningsorter, och därmed inte särskilt lokala och relevanta, utväxlas allt oftare mellan de olika titlarna. Om och när verkligheten jämförs med koncernens budskap kan dess trovärdighet rubbas.

Thelma Kimsjö blev den förste att vandra ut ur Promedia när MittMedia tog över, antingen på eget initiativ eller efter de nya ägarnas beslut. Hon kommer inte att bli den siste. Med MittMedias tydliga målsättning om en ”total integration” kommer fler chefer inom Promedia att få kicken eller sluta själva, särskilt inom skilda stabsfunktioner eftersom MittMedia och Promedia arbetat helt olika rörande verksamhetens försäljning och ekonomiska uppföljning.

Det konstaterar också Jan Friedman i den nämnda intervjun. Promedia har lyckats bättre med intäkterna på annonssidan och Friedman harangerar dess vd Per Bowallius för Promedias framgångsrika försäljning. Han nämner också som sitt eget viktigaste önskemål att försäljningen och säljarna ska lyftas inom den nya sammanslagna koncernen.

Där ska just Bowallius enligt Friedman få en viktig roll i den nya koncernledningen. Friedman ser, helt rätt, att synen på försäljningen nog har varit en svag sida i ”gamla” MittMedia, där ju också tre säljchefer slutat på några få år vilket jag bloggat om här.     

Personförändringar och harmoniseringar går alltid att driva för en ny ägare, men nästa fråga är hur människorna inom organisationen kommer att reagera. Det gäller ju ändå att få chefer och medarbetare med sig och det tror jag kan bli svårt den här gången även om oro och rädsla initialt kanske dämpar känslorna. Därför är det intressant att redan detta tidiga möte på LT i Södertälje retade upp medarbetarna. Där skar det sig direkt. För att få med sig redaktionerna inom Promedia krävs det en diplomatisk begåvning och fingertoppskänsla hos dem som ska ro projektet i hamn. Finns den?  

Det är nog på redaktionerna inom Promedia som det kommer att protesteras mest mot MittMedias idéer om samordning och harmonisering. Men det är gissningsvis på den administrativa sidan som de tuffaste kraven kommer från de nya ägarna; det är väl där de snabbaste samordningsvinsterna finns att hämta. Men mediehusens ekonomer, administratörer och säljare brukar inte protestera lika högljutt som journalisterna mot förändringar.    

Men så ser det ut – strukturförändringarna rullar på och snart har vi - på gott och ont - bara några få tidningskoncerner i landet. Den svenska presspolitiken har i många decennier gått ut på att motverka den här utvecklingen, men genom det föråldrade regelverket har det nog blivit precis tvärtom.

Politikernas insats, som till exempel förra statsrådet Marita Ulvskogs (s) – syftade främst till att bevara ”mångfalden” genom att rädda s-tidningar som motröster mot den dominerande borgerliga pressen. Och därmed har de totalt missat att frågan kanske ytterst egentligen borde ha handlat om att långsiktigt rädda pressen som sådan i medieutvecklingen. Idéer om hur det ska gå till finns ju inte någonstans i politiken. Och numera är så gott som alla s-tidningar i Sverige ägda av sina borgerliga konkurrenter.

Vad det gäller MittMedias införlivning av Promedia finns det skäl att undra vad som kommer att ske under processen. Krävs det fler personskiften? Vilka kommer att få gå, vilka blir det som kommer? Kommer samgåendet och den ”totala integrationen” att lyckas? 

Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Finaldags för podden innan Mattssons Helin blir opartisk

Under trettonhelgen sänds sista avsnittet av podden Mattsson Helin. Jag minns att det lät lite knäppt då chefredaktörerna och konkurrenterna Jan Helin på Aftonbladet och Thomas Mattsson på Expressen för tre år sedan meddelade att de tänkte göra en gemensam podd och småprata med varandra om medier. Men det blev bra, podden kommer att saknas av alla som lyssnat på den.

Skälet till att den upphör, i vart fall i sin nuvarande form med redaktörerna Mattsson och Helin, är som bekant att den senare slutar på Aftonbladet och i stället blir programdirektör på Sveriges Television, SVT. Om jag inte missat det så tror jag inte att Jan Helin utåt har motiverat varför han lämnar podden bortsett från en antydan om att det känns fel att fortsätta. Att han skulle sluta podda förstod dock nog de flesta så fort nyheten om hans nya jobb kom.
Detta eftersom de licensfinansierade bolagen inom public service tillämpar en sträng policy om opartiskhet, oberoende och saklighet. Därmed kan inte deras medarbetare engagera sig i sammanhang som kan påverka förtroendet för verksamheten. En policy som visat sig svår att hantera på ett vettigt sätt och därför har också både SVT och Sveriges Radio, SR, gång på gång hamnat i uppmärksammade situationer då olika beslut kritiserats eller förlöjligats.

På nyårsafton fick således Malena Ernman läsa Tennysons dikt på Skansen eftersom Loa Falkman börjat göra reklamfilmer för Ica, men Falkman och SVT har olika syn på saken.  Inför det senaste valet fick inte Daniel Nordström sitta kvar i en panel hos P4 Gävleborg under valrörelsen eftersom han är chefredaktör för Arbetarbladet (s). Komikern Soran Ismail sattes av samma skäl i karantän som programledare i SR P3:s Morgonpasset eftersom han ansågs för politiskt belastad på grund av sin kritik mot Sverigedemokraterna.

Det är några sena exempel där både SR och SVT fått kritik för sitt snäva sätt att hantera kravet på opartiskhet och oberoende. Ett tidigt exempel var när Sveriges första riktigt stora tv-profil, nyhetsuppläsaren Olle Björklund, ofta kallad Mr Aktuellt, sparkades i juni 1961 av dåvarande tv-chefen Nils Erik Bæhrendtz.

Detta sedan Björklund utnyttjat sitt kändisskap och turnerat i folkparkerna mot Bæhrendtz vilja. Beslutet fick stor uppmärksamhet och Nils Erik Bæhrendtz sa i medierna att Björklund fick sparken eftersom han är ute och ”larvar sig i parkerna”. Stora tittarskaror agerade förgäves för att han skulle få komma tillbaka.

Nu går Jan Helin in i public service och det ska bli spännande att se om han fortsätter att tycka till i någon form eller om han försvinner in i opartiskheten. Det finns tidigare exempel, som Martin Jönsson, nu biträdande programdirektör på SR och dessförinnan i olika chefsroller på Svenska Dagbladet. Där var han också under en period Sveriges ledande mediebloggare med sina mycket initierade och intressanta texter.

Om jag mins rätt slutade han nog att blogga redan under sin tid på SvD, men 2013 började han på SR och syns därefter tyvärr inte i mediedebatten förutom i sammanhang där han i sin roll torgför frågor rörande radion. Det är synd och det vore tråkigt om även Helin med sina kunskaper om medierna lämnar debatten.  Själv har jag svårt att förstå varför han inte skulle kunna fortsätta med podden, om det nu faktiskt är just kravet på opartiskhet som spökar bakom hans beslut.

Regelverket om opartiskheten inom public service är starkt ifrågasatt, till exempel av statsvetaren professor Ulf Bjereld som under valåret 2014 skrev om flera exempel på märkliga beslut, som till exempel att Stefan Jarls dokumentärfilm inte fick sändas. Bjereld menade att SR och SVT med sin policy riskerar att marginalisera sig själva i samhällsdebatten. Jag håller med honom.

Alla har vi i någon form en politisk uppfattning och olika synpunkter i samhällsfrågor. Professionella journalister klarar naturligtvis av att ändå sträva efter opartiskhet och allsidighet, såväl inom public service som inom kommersiella medier. Det skulle vara intressant att veta hur Hanna Stjärne som ny och framtidsinriktad vd för Sveriges Television ser på regelverket och tillämpningen av det. Vem vet, kanske kan hon och Jan Helin modernisera tillämpningen av policyn?

Nåväl, jag har för mig att podden var Jan Helins idé då den startades för knappt tre år sedan. Thomas Mattsson nappade på Helins lockrop och resten är historia. Podden Mattsson Helin har spelat en mycket viktig roll som ett nav i den svenska mediedebatten. Jan Helin sa i sin solosändning idag att de inför starten hoppades att några hundra skulle komma att lyssna på dem. Nu lyssnar mellan 35 000 och 40 000 människor på deras podcast.

De har därmed inte bara varit ledande mediepoddare utan är också själva ett exempel på medieutvecklingen. Nu ska de runda av sitt samarbete med något som verkar bli en riktig mastodontsändning att döma av deras uttalanden. De har ju övat sig tidigare med rejält långa sändningar och visst finns det tillfällen då jag önskat att snabbspolningen skulle ha varit enklare att hantera då de surrat på för länge.

Sedan är frågan vad som händer med podden där Thomas Mattsson naturligtvis behöver en ny samtalspartner. Kanske en sådan som Emanuel Karlsten med all sin kunskap om sociala medier? Eller mediekrönikören Malin Ekman i SvD? Kanske Charlotta Friborg med erfarenheter både av storstadspress och landsortspress? Eller kanske olika gäster och experter i varje sändning. Som Anette Novak och Mårten Schultz? Eller kanske allra helst Martin Jönsson och Jan Helin då reglerna moderniserats…

Hur det än blir så hoppas jag att Thomas Mattsson fortsätter med podden i någon form. Den behövs. Korrigerad och uppdaterad med ytterligare länkar 160103 kl 23.29, 160104 kl 00.57, korrigerad 160110 kl 18.43