Joanson och Brunegård och Sveriges Radio och förtroendefrågan

Nomineringen av Stampens förre ordförande Tomas Brunegård till Sveriges Radios styrelse var en oväntad nyhet. Förtroendet för Brunegård är sargat, men detta bortser Förvaltningsstiftelsens styrelse och dess ordförande Ove Joanson ifrån. Nomineringen förvånar, dels för att Joanson haft affärsrelationer med Brunegård som ytterst kan leda till misstankar om vänskapskorruption, dels för att Joanson borde vara angelägen om att inte äventyra förtroendet för Sveriges Radio, SR.

Sverige är ett litet land och vänskapsbanden är vanliga i en rad branscher. Vänskap och äktenskap är inte ovanliga mellan personer på konkurrerande tidningar eller mellan statliga makthavare och deras granskare i medierna. Det är nog ofrånkomligt och kanske inte heller något problem om alla inblandade transparent och omdömesgillt hanterar jäv och intressekollisioner.

Det har jag själv anledning att tänka på när detta skrivs; Ove Joanson har jag känt väl sedan våra vägar korsades som unga medarbetare på Gefle Dagblads redaktion redan i mitten av 60-talet. Och vi har haft kontakt till och från under årens lopp. Tomas Brunegård lärde jag känna genom uppdrag för Tidningsutgivarna, TU, inte minst då jag som ordförande i dess valnämnd var med om att utse honom till TU-ordförande.

Det var ett helt naturligt beslut på den tiden då förtroendet för Tomas Brunegård var stort bland företrädarna för flertalet medlemsföretag i TU. Det var inför omorganisationen av TU och inträdet i Almega. Därmed behövdes en drivande och samlande kraft som kunde accepteras av de flesta medlemsföretagen och då särskilt Bonniers, Schibsted och Stampen, de tyngsta aktörerna inom TU. Brunegård var den alla pekade på vilket gjorde valnämndens arbete lätt. Han tvekade, men sa ja.

Tomas Brunegård blev vald. Stampen utvecklades snabbt på ett sätt som först väckte respekt. Tomas Brunegård uppmärksammades positivt, dels för detta, dels för en respekterad insats som ordförande i TU. Det dröjde innan både Stampen och Tomas Brunegård blev föremål för en mer kritisk bedömning då företagets expansion genom uppköp började orsaka problem.

Sedan har förtroendet minskat både för Stampen och dess tidigare vd och ordförande Tomas Brunegård. De dåliga affärerna under senare år ursäktar inte de goda besluten innan det började gå utför. Så är det helt enkelt när ett företag och dessa funktionärer bedöms för sina insatser. Det är också självklart att en vd, styrelsen och dess ordförande är och ska hållas ansvariga för utvecklingen i en verksamhet, både formellt och av iakttagarna då historien skrivs.

Tomas Brunegård har många förtjänster och är en trevlig person. Han har gjort en uppmärksammad karriär och har ett stort engagemang för tryckfrihet och pressfrihet, vilket också lett honom till ordförandeklubban i den internationella utgivarorganisationen World Association of Newspapers and News Publishers, WAN-IFRA. Men, allt detta till trots är han också den främste bäraren av ansvaret för Stampens problem.

Det minskade förtroendet för honom är väl känt inom mediebranschen.  Tråkigt men sant för Tomas Brunegård, men en naturlig följd av utvecklingen inom Stampen. Men detta har Förvaltningsstiftelsens styrelse och dess ordförande Ove Joanson missat eller, ännu värre, bortsett ifrån. I Ove Joansons uttalanden kan man inte ens ana att förtroendet för Tomas Brunegård på något sätt förändrats efter hans storhetstid. 

Ove Joanson var under många år anlitad som konsult av Tomas Brunegård och Stampen. Det handlade om affärsutveckling med mera. I det sammanhanget fann de båda också varandra och lanserade organisationen Utgivarna vars framtid det är svårt att sia om, särskilt med tanke på den åsiktsklyfta man idag ser allt tydligare mellan ledande företrädare för public service och dagspressen, senast belyst i Sveriges Radios Medierna i lördags då MittMedias AnnaKarin Lith diskuterade saken med Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Jag har bloggat om Utgivarna tidigare, senast här.

I Dagens Media anger Ove Joanson ändå att just Tomas Brunegårds synsätt om vad mycket kvalificerade medieföretag har gemensamt  ”oavsett finansiär” haft betydelse för hans stöd av Brunegård som styrelseledamot. De har tydligen funnit varandra här i en vision, Brunegård som uppdragsgivare och Joanson som konsult. Ove Joanson blev också Utgivarnas förste ordförande. 

Ove Joanson påpekar att det ekonomiska utfallet för Brunegård av styrelseuppdraget är minimalt med ett arvode på 64000 kronor per år och att Joanson därmed knappast kan sägas  vilja gynna Brunegård ekonomiskt. Det är nog också få som tror med tanke på att Brunegård också kritiserats för sina mångmiljonbonusar från Stampen.

En möjlighet är naturligtvis att det är precis som Ove Joanson säger, att han betraktar Tomas Brunegård som en av de mest kompetenta och respekterade personerna i mediebranschen. Då har han dock missat hela diskussionen om sin tidigare uppdragsgivare Stampen. Och missat att Tomas Brunegård fick lämna Stampen efter bankernas ingripande.    

En annan möjlighet är att Brunegårds ordförandeskap i WAN har en viss betydelse, antingen för att Förvaltningsstiftelsens styrelse kanske ser det som värdefullt att denna organisations ordförande sitter i Sveriges Radios styrelse. Eller för att det är värdefullt för Tomas Brunegård att ha en tung befattning inom medierna som ordförande för WAN, det torde väl krävas en branschkoppling för den som har det uppdraget. 

Det har väl i och för sig Tomas Brunegård även efter utmarschen från Stampen eftersom jag vill minnas att han då blev vice vd under Peter Hjörne i familjens ägarbolag Skäreleja . Men det är inget tungt uppdrag, ett styrelseuppdrag i Sveriges Radio smäller högre i alla sammanhang. Tomas Brunegård är vald som ordförande för WAN-IFRA i två år och ska, så vitt jag förstår, därför väljas om i sommar om han vill fortsätta på det prestigefyllda uppdraget.  

Nåväl, hur och varför både Ove Joanson och Tomas Brunegård utsätter både sig och Sveriges Radio för detta vet bara de själva. Och det är illa nog. Förtroendefrågor får aldrig sopas under mattan. 
Korrigerad 150308 kl 12.47, 13.00
Kompletterad med fler länkar 150309 kl 21.96, 150311 kl 18.02, korrigerad 150520 kl 16.53

Relevanta länkar
Ove Joanson tar kritiken med ro - nyhetsartikel journalisten.se, 150311
Tomas Brunegårds plats i SR:s styrelse är en orättvisa av kosmiska mått - kulturchefen Björn Wiman, dn.se 150309
Utnämning som skadar förtroendet - chefredaktör Lars Johansson skriver, hd.se 150307
Brunegårdsskandalen - bloggtext andreasekstrom.se 1503076 (Andreas är kulturskribent i Sydsvenskan)
Ove Joanson sätter sin gamle uppdragsgivare i SR-styrelsen - nyhetstext, resume.se 150306
Brunegård till SR:s styrelse - nyhetsartikel, dagensmedia.se 150306
Tomas Brunegård till Sveriges Radios styrelse - nyhetsartikel, medievarlden.se 150306
Tomas Brunegård lämnar Stampen - nyhetsartikel dagensmedia.se 140630
Tomas Brunegård ny ordförande i WAN-IFRA - nyhetsartikel, dagensmedia.se 130603

Världsberömda legendarer avrundade Meg15, dags att sammanfatta Mediedagarna

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, avslutades med att Fredrik Laurin intervjuade två av världens mest kända journalister, Carl Bernstein och Glenn Greenwald, i ett seminarium med rubriken ”From Watergate to Snowden”. Fredrik Laurin är en av Sveriges mest uppmärksammade grävande journalister och det blev mycket tal om skydd av ”sources” och allt annat som de tre är djupt förtrogna med som grävande journalister.

Tämligen omgående kom resonemangen in på Watergate som 1974 avslöjades av just Carl Bernstein och hans kollega Bob Woodward på The Washington Post. Efter ett dramatiskt skeende utmynnade skandalen som bekant i att president Richard Nixon till sist tvingades avgå. Allt som hände då var mer spännande än en bra thriller och allt har speglats i den berömda filmen Alla presidentens män med Dustin Hoffman som Carl Bernstein och Robert Redford som Bob Woodward . Filmen är baserad på en bok av Bernstein och Woodward.

Runt 40 år senare läckte 2013 den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden hemliga dokument från sitt konsultjobb på National Security Agensy, NSA. Dokumenten avslöjade topphemliga övervakningsprojekt och annan ljusskygg verksamhet av amerikanska och brittiska myndigheter. Snowden valde själv ut Glenn Greewald för att få materialet publicerat vilket skedde i The Guardian. Sedan dess håller sig Snowden undan de amerikanska myndigheterna i Ryssland, hemma i USA riskerar han ett långt straff. 

Det var spännande att se och höra mötet mellan dessa två representanter för olika generationer av grävande journalister. Seminariet arrangerades av föreningen Grävande Journalister på Meg15 och sändes också direkt i Sveriges Television.

Tidigare på dagen var det ett seminarium med Jan Scherman, tidigare vd på TV4, och Ewa Swartz Grimaldi, ordförande i Norstedts förlagsgrupp, men också tidigare programdirektör på TV4. Då jobbade de nära varandra och talade nu om ledarskap, särskilt med utgångspunkt från sina egna erfarenheter. Samtalsledare var Jeanette Gustafsdotter, vd på organisationen Utgivarna.

Det blev ett intressant och tankeväckande samtal, rentav lite rörande då de självutlämnande redovisade sina erfarenheter. Ewa Swartz Grimaldi berättade hur hon på TV4 mötte en manlig företagskultur som hon tyckte det var svårt att komma in i, inte minst på de korvträffar vd Jan Scherman arrangerade på fredagarna för att överbrygga kulturskillnaderna mellan olika grupper i företaget.

När hon tog upp det med sin chef blev han lite sur och hon härmade honom skickligt som vankande och muttrande - och även när han senare ursäktande kom och ångrade sitt uppträdande. Sedan har de uppenbarligen kommit mycket bra överens, om än inte om allt, och jobbat bra ihop. Jan Scherman, som numera är affärsområdeschef för Aftonbladet TV, skrev också en uppmärksammad bok, ”Räkna med känslorna”, om sina erfarenheter av att vara chef.

Båda två talade sig varma för ett tillåtande och modigt ledarskap, inte minst i svåra tider i sökandet efter nya lösningar. Att Jan Scherman nu gillar den rörliga, snabba och kreativa verksamheten i kvällstidningsmiljö är uppenbart. Och då särskilt i kontrast till organisationer med teknokratiska chefer i större strukturer där tröghet och krångel frodas.

Strukturer och nya lösningar var också på tapeten i ett seminarium betitlat ”Vad är framtidens journalistik”, ledd av moderatorn Anette Novak, vd på Interactive Institute och tidigare chefredakör på Norran. I panelen fanns Anders Trapp, redaktionell affärsutvecklare i MittMedia, tillsammans med AnnKarin Lith, redaktionell chef i samma koncern och i år av de mest anlitade paneldeltagarna på Meg15.

I panelen fanns också Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Malin Stråhle, teknikdirektör för Schibsted Publishing. Slutligen även Markus Gustafsson och Alexander Nordström, chefredaktör respektive teknikansvarig på Schibsteds digitala nyhetstjänst Omni.
Det blev en intressant diskussion som kom att handla mycket om algoritmer alternativt ett traditionellt redaktörskap.  Inte minst intressant var det att lyssna på Anders Trapp och de bägge representanterna från Omni. I deras funderingar och förslag märktes verkligen vilken ny kompetens de har och just behovet av ny kunskap diskuterades ingående, t ex hur de mer traditionella företagen ska kunna locka programmerare och andra speciella kompetenser som de har stort behov av. Anette Novak menade att dessa företag kanske måste jobba med sitt varumärke som arbetsgivare för att kunna locka talangerna.

Mediedagarna bjöd på många intressanta seminarier och scenuppträdanden med torsdagens misslyckade seminarium som ett tråkigt undantag. Det bloggade jag om igår och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström har skrivit om det här. Man kan undra vad den nya kulturministern fick för intryck av mediebranschen.

Mediedagarna har nu arrangerats i fyra år och blivit alltmer omfattande. I år var också marknadsdagarna som en del av Meg15 synligare än tidigare. Liksom utställningen med olika scener och kontaktytor.

Det mesta fungerade bra, men själv sörjde jag den stora lunchbuffé som alltid funnits tidigare och som också fungerat som en viktig mötesplats. Nu hade Volvo arrenderat hela restaurangen och därför fick vi nöja oss med färdiga tallrikar med olika sallader. Inte så kul, särskilt som maten första dagen tagit slut när jag kom, men efter lite strul hänvisades jag till ytterligare ett matställe.

Den stora mediefesten på torsdagskvällen var däremot riktigt kul, skickligt och frikostigt arrangerad med massor av action i olika hörn av lokalen, en stor happening.  Och en god buffé. Middagen föregicks av en festlig utdelning av årets olika branschpriser i samband med ett trevligt mingel i Tidningsutgivarnas, TU:s, lounge.

Det bästa av allt med Meg var som alltid alla möten. Och många blir det. I år höll jag ordning på hur många längre eller kortar samtal jag hade med kända och okända som jag spontant mötte under Meg15. Det blev 80 sådana spontana möten och då har jag inte tagit med vinkningar, nickar och snabba handslag utan samtal.

Och det bästa spontana mötet för mig var med en person som jag råkade få dela bord med på en servering och aldrig hade träffat tidigare. Det var Betlehem Isaak, dotter till den i Etiopien sedan 2001 utan rättegång fängslade journalisten Dawit Isaak. Betlehem Isaak är utöver sitt jobb också krönikör i Göteborgs-Tidningen. Vi fick ett långt och intressant samtal med varandra, både om hennes pappa, om journalistiken och om samhällsutvecklingen.    

Om drygt ett år, 7-8 april 2016, är det dags för Meg16 och då blir det intressant att se vilka frågor som bedöms vara så viktiga i den snabba medieutvecklingen att de bedöms motivera seminarier.
Korrigerad 150307 kl 12.48, 13.01, 19.16

Misslyckad debatt om mediepolitiken på Meg15

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, omfattar runt 150 arrangemang på seminarier och scener. Ett av de viktigaste var seminariet om mediepolitiken med kulturministern Alice Bah Kuhnke. En stor publik sökte sig också till den i Svenska Mässans största sal, men tyvärr blev debatten helt misslyckad, främst på grund av moderatorn som orsakade en tidsbrist, men också av en tämligen ensidig diskussion som mest kom att handla om public service.

Moderator var Ulla Carlsson, professor i yttrandefrihet (!) som ägnade runt en kvart till sin inledning kompletterad med en sifferpresentation av forskaren Johan Ohlsson, sammantaget en information som man kan anta att större delen av publiken redan var bekant med. Och därmed ointresserad av.

Därför drabbades debattörerna av tidsnöd vilket blev problematiskt då det fanns inte mindre än fyra debattörer på scenen som ville komma till tals på den begränsade tid som återstod. Möjligen gick just därför MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ut rätt hårt för att hinna få så mycket som möjligt sagt. Hon levererade en svidande kritik mot att public service lämnas utanför den nya medieutredningen vars direktiv kulturministern Alice Bah Kuhnke just då hade presenterat efter dagens regeringsbeslut.

Då gick naturligtvis Sveriges Radios vd Cilla Benkö igång och sedan var denna mediepolitiska debatt mest en diskussion om public service är bra eller dåligt, gör rätt eller fel saker och om hur dagspressen lider av konkurrensen med den licensfinansierade verksamheten. Benkö menade i sitt försvar mot Liths kritik att public service minsann också lider. Om någon vann debatten så var det Cilla Benkö som faktiskt fick två spontana applåder av publiken då hon försvarade public service mot AnnaKarin Liths kritik.

Dagens huvudgäst, kulturministern, lyckades sticka in några ord här och var i käbblet mellan de två kombattanterna, men de övriga i panelen, it-debattören Emanuel Karlsten och Ulla Sätereie, prefekt på JMG, fick inte många ord sagda. Debatten sågades direkt på nätet av ilskna twittrare i publiken som hade förväntat sig något helt annat, kanske främst då att äntligen få höra kulturministern om mediepolitiken.

Seminariet drog naturligtvis över på tiden så att Cilla Benkö fick springa till nästa engagemang. När moderatorn avslutade seminariet glömde hon ge slutordet till den inbjudne huvudpersonen Alice Bah Kuhnke. Debatten hade rubriken ”Har Sverige en mediepolitik”, men den frågan fick vi inget svar på. Tyvärr. En stor miss av arrangörerna JMG och NORDICOM.

Ett seminarium som motsvarade förväntningarna var Journalistförbundets debatt, ” Vem gör nyhetsvärderingen – journalisterna eller polisen”. SJF:s ordförande Jonas Nordling var själv moderator och styrde som sådan skickligt debatten. Diskussion handlade om mediernas försämrade möjligheter att få information från polisen, särskilt sedan det nya radiosystemet Rakel infördes. Det kan inte avlyssnas som förr och dessutom uppfattar många polisens informatörer som filter mellan dem som sitter på kunskapens källor och journalisterna.

Den som verkligen satte fart på debatten var Ann-Sofie Sannemalm, kriminalreporter i Vestmanlands Läns Tidning. Sakligt och bestämt konstaterade hon att informationen numera fungerar uselt och att den toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar, även om man hela tiden lovar att det ska bli bättre. Polisens kommunikationschef Unni Jerndal avvisade rätt generellt kritiken, men lovade ändå att det ska bli bättre…

Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade mer lyhörd för kritiken. Klok och eftertänksam. Som gammal polisreporter har jag följt debatten under årens lopp och är minst lika kritisk som Ann-Sofie Sannemalm. Nackdelarna med Rakel borde ha lösts med olika åtgärder då systemet infördes.

Jag har också tidigare bloggat om saken, bland annat med utgångspunkt från ett mord i Västerås där polisen gjorde det mesta fel. Dessutom tror jag att polisens isolering efter Rakel är ganska farlig även för polisen som myndighet; polisverksamhet behöver en löpande offentlig insyn i en demokrati för att motverka farliga övertramp vad det gäller rasister inom kåren, diskriminering och övergripanden.

Jag hann också lyssna på den legendariske journalisten Carl Bernstein som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate och fällde en president. Han intervjuades av GP:s Britt-Marie Mattsson om den historiska skandalen, men också om Bernsteins syn på t ex visselblåsaren Edward Snowden. Bernstein sa att han skulle ha publicerat Snowdens material om han hade varit utgivare på The Washington Post.

Dagen inleddes med en debatt, ”Visionärerna”, där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Sveriges Radios vd Hanna Stjärne samt filosofen Alexander Bard diskuterade och formulerade frågor. Dessa besvarades sedan av en panel med bl a Anette Novak, vd för Interactive Institute och Sofia Wadensjö Karén, publisher för Tidningen Vi.

Det blev en intressant debatt som ofta då man diskuterar framtidsfrågorna. Alexander Bard är alltid intressant att lyssna på och han konstaterade bland annat att mikrobetalningarna är en underskattad möjlighet i mediesammanhang. Det håller jag med om; självklart bör det bli alltid vara möjligt att köpa enstaka texter mm. Det är inget kul att följa en länk till en artikel, möta en betalvägg och få en hurtig uppmaning om att köpa en prenumeration.

Petter Alexis, rappare och mångsidig entreprenör, intervjuades av TT:s Carl Cato om sitt engagemang och sin syn på marknadsföring. Petter gillar att engagera sig i många sidoverksamheter och han sa att tidningar borde kunna göra detsamma; DN skulle t ex kunna anordna Sveriges största musikfestival, menade han.

Dagen avslutades med stor fest, men dessförinnan delades det också ut en rad priser, bland annat organisationen Utgivarnas nya ”Mommapris” till Årets Utgivare. Det gick extremt välförtjänt till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som mycket skickligt och engagerat sköter sitt uppdrag. Aftonbladet blev Årets Dagstidning, det så kallade helhetspriset.
Alla pristagarna finns redovisade här i Medievärlden.
Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 150306 kl 02.23

Dags för Meg15 i Göteborg

I morgon torsdag 5 mars inleds Mediedagarna, Meg 15, i Göteborg. Där träffas mediemänniskor från hela landet och kan gå på en lång rad seminarier, scenprogram och andra arrangemang. I år är det säkert rätt många som misslyckas att ta sig till Göteborg och Meg15 på grund av Norwegians inställda flygningar. Jag tänkte först boka biljetter där, men valde i sista stund SAS eftersom det varit så stökigt runt Norwegian ett tag…

Förhoppningsvis lyckas de flesta ändå ta sig till Göteborg på ett eller annat sätt. Förutom intressanta seminarier så är Meg15 också en suverän mötesplats eftersom ”alla” i branschen är där. Att träffa kolleger och andra inom mediesfären är säkert det viktigaste motivet för många att resa till Göteborg.

Jag har bara snabbkollat programmet ännu så länge, men det ser lovande ut. Mediedagarna inleds med bland annat en timslång talkshow, ”Visionärerna”  om morgondagens medievärld,  där bland annat Aftonbladets chefredaktör Jan Helin deltar. Och SVT:s nya vd Hanna Stjärne, filosofen Alexander Bard och andra framträdande mediepersonligheter. Det blir intressant.

Premiärdagen intervjuas också legendariske journalisten Carl Bernstein av Britt-Marie Mattsson om undersökande journalistik före och efter internet. När Watergate blev en världsnyhet var ju förutsättningarna för journalistiken helt annorlunda än idag.

Även Glenn Greenwald kommer till Meg15, det vill säga journalisten som valdes ut av Edward Snowden för att publicera material som avslöjade USA:s systematiska övervakning. Och sista dagen möter också Greenwald kollegan Bernstein och intervjuas av Fredrik Laurin, numera ansvarig för undersökande journalistisk på Sveriges Radio och en gång i sin ungdom ambitiös reporter på Gefle Dagblad där även jag jobbade. Det blir säkert ett jätteintressant samtal och därför är det synd att arrangörerna lagt det så sent då många säkert redan lämnat Göteborg.

Mellan premiären och avslutningen kan man också lyssna på GT:s chefredaktör Frida Boisen som pratar om kampanjjournalistik, lyssna på Spanarna i P1 som sänder direkt från Meg15, ta del av både Förtroendebarometern och Twitterbarometern från MedieAkademin samt höra kulturministern Alice Bah Kuhnke prata om mediepolitiken.

Även Peter Sunde, dömd till fängelse för medhjälp till upphovsrättsbrott i samband med Pirate Bay, är på plats och talar om internet. Och ärkebiskopen Antje Jackelén om den journalistiska utmaningen vid konflikter rörande religion och politik. Mediernas strukturförändring är också på tapeten i olika seminarier.

Sist men inte minst så ska priset till Årets Dagstidning delas ut liksom det nyinstiftade ”Mommapriset” till Årets Utgivare och flera andra fina branschpriser. Ungefär så ser det ut på Meg15, det fjärde branscharrangemanget sedan Meg12. Om uppkopplingen fungerar så återkommer jag med rapporter på denna blogg.

    

Dagbladet läggs ner och lokaltidningen byter skepnad

Nedläggningen av Dagbladet är inte förvånade, den kunde ha skett tidigare och borde kanske också ha gjort det. Beskedet har mötts av bestörtning, få vill se att en anrik tidning kan dö. Ändå kommer det att ske igen. Utvecklingen digitalt, läsarnas ändrade beteende och en tuffare ekonomi kräver strukturförändringar.  Gemensam administration och andra åtgärder utanför redaktionerna räcker inte. Journalistiken samordnas nu också allt mer, lokaltidningen byter skepnad och får en ny roll i ett större koncernsammanhang.  

Dagbladet Nya Samhället har tidigt styrts in på en farlig väg med en avancerad rabattpolicy, historiskt för att störa Sundsvalls Tidning, ST, senare även för att rädda nivån på upplagan och därmed ett bibehållet presstöd; prenumerationer har sålts med hög rabatt. Resultatet blev mycket luft i upplaga och ekonomi. Nu läggs tidningen ner eller, som det också beskrivits, slås ihop med ST där en del av Dagbladets material kommer att publiceras, bland annat s-märkta krönikor.

MittMedias andratidning i Sundsvall läggs ner och samtidigt centraliseras journalistiken allt tydligare mellan koncernens kvarvarande tidningar. Tidningarna samverkar i satsningar, typ #Kandulova inför valet i höstas.  Det är bra exempel på hur samordningen kan ge gemensam styrka. Koncernens tv-projekt, som dokumentären om Johan Olsson i samband med VM på skidor, är också bra exempel på ett journalistiskt utvecklingsarbete baserat på koncernförhållandet.

Men utöver satsningar i de nya digitala kanalerna ökas också utbytet av innehållet i papperstidningarna. Ett reportage från Allehanda i Ö-vik kan publiceras i Gefle Dagblad, GD, och tvärtom.  Och det är väl i sanningens namn inte alltid man som läsare uppfattar dessa fjärrskrivna reportage som särskilt intressanta i den egna lokala tidningen…

På konkurrensorter, som Gävle, är en redaktionell samverkan mer komplicerad att hantera så länge man vill ha kvar både GD, och Arbetarbladet, AB, som egna titlar. De har successivt blivit lika varandra med mer gemensamt innehåll, en utveckling som inleddes med den samordnade sportbevakningen där jag själv som chefredaktör på GD var pådrivande i samband med den nödvändiga fusionen mellan AB och GD.  

Senare har tidningarna fått mer gemensamt innehåll. Allt från tävlingen ”Årets Lussekatt” till gemensam tv-sänd valvaka på webben. Politik och kultur skiljs åt, men i övrigt samordnas så pass mycket att man kan undra när tidningarna slutligen slås ihop. Jag är inte särskilt kritisk till den här utvecklingen, snarare tvärtom, både vad det gällde tidningsfusionen i Gävle och mer koncernsamarbete.  Alternativet i förlängningen är kanske ingen tidning alls och det är en sämre lösning.  

Under slutet 90-talet föreslog jag därför ett samarbete mellan alla tidningar i MittMedia, som då fortfarande hette Gefle Dagblads Förvaltnings AB. Redan då fanns ju tydliga tecken på att tidningarna skulle utsättas för svåra prövningar och att det krävdes åtgärder.

Min tanke var att komplettera tidningarnas namn med en diskret logga, ”Södra Norrlands Tidningar” eller något liknande. Alltså en markering av samhörigheten inom koncernen och med en möjlighet att ibland kunna använda varandras material eller uppträda gemensamt då det kunde vara lämpligt trots olösta upphovsrättsfrågor och ett traditionsbundet motstånd. Vi skulle med ett gemensamt uppträdande ha blivit en större aktör både publicistiskt och på annonsmarknaden. Då kunde också TS-upplagorna ha räknats ihop. 

Det där förslaget gick inte hem hos vare sig ägarföreträdare eller bland chefredaktörer och direktörer i koncernen. Tiden var inte riktigt mogen för sådana tankar, men MittMedia går nu många år senare längre än så när utvecklingen kräver detta. Koncernen har dock hittills valt att inte markera någon koncerngemensam identitet. Namnet MittMedia har dock blivit allt mer etablerat även i produktsammanhang.  

Centraliseringen blir ännu tydligare när MittMedia nu har inrättat nya redaktionella tjänster på koncernnivå, som en sportchef, Mattias Wallström, en tv-chef, Nicklas Hermansson, och en kulturchef, Gunilla Kindstrand. Det finns också sedan tidigare en redaktionell affärsutvecklingschef, Robin Govik, och en redaktionell produktionschef, Daniel Bertils.
Dessa ska under koncernens redaktionella chef AnnaKarin Lith utveckla sina ansvarsområden inom koncernens alla kanaler som verkar på lokal nivå, i papperstidningarna och på deras digitala tjänster.
Samtidigt inrättas nu en för koncernen gemensam sportredaktion i Östersund och ett ”redigeringsnav” i Sundsvall. Dessa enheter ska samverka med kvarvarande sport- och redigeringsresurser på den lokala nivån, om jag fattat saken rätt.   

De lokala mediehusen är fortfarande starka varumärken under bibehållna namn, men får successivt en annorlunda roll i ett större sammanhang. På gott eller ont beroende på vem man talar med, utvecklingen gillas av en del och kritiseras av andra.

Den djupa lokala förankringen har alltid betraktats som omistlig för en tidning.  Kan en ökad centralisering leda till att ”lokaltidningarna” med tiden ytterst ersätts av ett enda gemensamt mediehus?  Vem vet, en vacker dag får vi kanske läsa ”MittMedia-Posten” på papper och i mobilen…

MittMedia har gått längre än andra koncerner, men Hallpressen med bland annat Jönköpings-Posten, JP, och Smålands-Tidningen har faktiskt gått ännu längre vad det gäller det publicistiska ansvaret. Alla tidningar i gruppen får en gemensam ansvarig utgivare, Mats Ottosson, tidigare redaktionschef på JP. Eskilstuna-Kuriren med Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren gör på samma sätt där Kurirens chefredaktör Peo Wärring blir utgivare för alla tidningar, utom Folket som måste ha en egen utgivare för att få sitt presstöd.

Inom MittMedia upplöstes för något år sedan de lokala tidningsbolagen. Samtliga lokala styrelser och vd-tjänster avskaffades. Det kan naturligtvis göras på den redaktionella sidan också, genom att som Hallpressen och Eskilstuna-Kuriren, ha en enda gemensam ansvarig utgivare. AnnaKarin Lith är idag som redaktionell chef för hela MittMedia de ansvariga utgivarnas chef, men hon är inte ansvarig utgivare.

Hur det än blir med utgivarna och tidningsnedläggningar så lär vi få ser mer samordning både inom koncerner och mellan dessa när verkligheten kräver mer effektivitet. Och det är ingenting nytt, sammanslagningar och nedläggningar har skett gång på gång under årens lopp. Det är naturligt då förutsättningarna för verksamheten ändras.  

1959 slogs Norrköpings Tidningar och Östergötlands Dagblad ihop till NT-ÖD. I Östergötland har också flera olika socialdemokratiska tidningar efter hand slagits ihop med varandra och kvar finns nu Folkbladet i Norrköping, ägd av just NTM, det vill säga Norrköpings Tidningar.

Nu senast har Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan fusionerats. Och lite tidigare Nordvästra Skånes Tidningar med just Helsingborgs Dagblad. Sedan ett antal år är Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten editioner till Expressen med en gemensam ansvarig utgivare, Thomas Mattsson. Förr var chefredaktörerna på GT och Kvällsposten ställföreträdande utgivare, numera är det kulturchefen Karin Olsson. 

Inom MittMedia finns också flera exempel där olika tidningar samordnats, men titlarna har fått behålla sina namn. Dalarnas Tidningar är ett bra exempel. Falu-Kuriren, Borlänge Tidning, Mora Tidning, Södra Dalarnas Tidning och Nya Ludvika Tidning har sedan många år en gemensam redaktion och ansvarig utgivare, nu Carl-Johan Bergman.

Hälsinge-Tidningar med Hudiksvalls Tidning, Söderhamns-Kuriren, Ljusnan och Ljusdals-Posten är ett annat exempel. Tidigare var alla självständiga tidningar med olika ägare, nu har de samma ägare, MittMedia, och en gemensam ansvarig utgivare, Gunilla Kindstrand, som ska lämna uppdraget för att bli kulturchef i koncernen. Hon samtalar här om sin nya roll med MittMedias utgivare i Dalarna på redaktörspodden Lokalen.   

Den här typen av samgåenden eller nedläggningar, skillnaden däremellan är hårfin, har också skett i Dagbladets närhet för inte så länge sedan. 1970 bildade Dagbladet och Nya Norrland gemensamt ett moderbolag, Mellannorrlands Tidnings AB, och inledde ett samarbete både tekniskt, administrativt och ekonomiskt, bland annat för ett bättre utnyttjande av det presstöd som Dagbladet fick.

De samverkade också en del redaktionellt, men 2000 slogs Dagbladets systertidning Nya Norrland ihop med moderata Västernorrlands Allehanda under det nya namnet Tidningen Ångermanland, TÅ, samtidigt som Dagbladet inledde ett samarbete med ST. TÅ slogs 2007 ihop med Örnsköldsviks Allehanda. 

När TÅ skapades valde man således att offra namnen Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, två mycket välkända varumärken. Jag tyckte det var fel och anser fortfarande att tidningsnamn bör behållas så länge titlarna är efterfrågade och innehållet på något sätt fortfarande kan separeras, till exempel vad det gäller politik, kultur och debatt. Men visst, på en konkurrensort är det inte lätt att motivera de skilda titlarna när innehållet till sist är i stort sett detsamma. I Sundsvall försvinner nu varumärket Dagbladet enligt koncernchefen Thomas Peterssohn i en intervju i Journalisten.

Det är idag få mediehus som inte ingår i någon koncern. Norran i Skellefteå  är dock ett exempel, Värmlands Folkblad ett annat. De flesta tidningshusen ingår annars numera i olika koncerner, men i regel vill man inom dessa vidmakthålla bilden av att allt förblir som hittills, den fina gamla ”lokaltidningen” beskrivs oftast fortfarande som en suverän enhet med en stark geografisk förankring.  Med en nödvändig ökande samordning även redaktionellt kan den strategin vara på väg att fasas ut. 

Hur den än blir med den saken så finns inte Dagbladet Nya Samhället med i den utvecklingen. Det sista numret av tidningen kommer ut om en vecka, den 28 februari. Det är en riktigt anrik tidning som försvinner. Den siste chefredaktören Patricia Svensson och hennes medarbetare har kämpat hårt och gjort en bra tidning, men det räckte inte i denna tuffa medievärld.

En rad kända journalister har fostrats på Dagbladet och en del av dessa kommenterar sorgset nedläggningen i Dagens Media. En av Dagbladets tidigare chefredaktörer hette Ewert Söderberg och han blev senare chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.  Om jag inte minns fel så var det han som under sin tid på Dagbladet kom på idén att tidningen skulle fotografera nyfödda barn och publicera dem i tidningen.

Han tog med sig idén till Gävle där jag som ung nyhetschef på GD var måttligt intresserad av att fylla tidningen med barnbilder, men självklart var vi tvungna att också göra det i den då tuffa lokala konkurrensen. Ewert Söderberg hade givetvis rätt, hans idé är ett lysande exempel på riktig lokaltidningsjournalistik och därför också senare spridd till ett stort antal tidningar i landet.

Dagbladet Nya Samhället startades år 1900 och har således kommit ut under 115 år. Det är den äldsta s-tidningen i Sverige, men efter nedläggningen är det i stället just Arbetarbladet som är landets äldsta socialdemokratiska tidning. Arbetarbladet grundades 1902, först som veckotidning och 1905 som daglig eftermiddagstidning. 1962 blev den morgontidning och 1997 sjudagarstidning, några veckor efter Gefle Dagblads första söndagstidning.    

Uppdaterad och korrigerad 150221 kl 23.11
Korrigerad 150222 kl 00.47 då jag hade helt fel om Expressens stf utgivare för Expressen. Tack Thomas Mattsson för påstötningen!
Korrigerad och försiktigt kompletterad 150222 kl 01.43.
Uppdaterad med fler länkar 150222 kl 14.06, 150222 kl 20.30, 1150223 kl 19.53, 150224 kl 21.42 (samtal med Kindstrand i podden Lokalen) 
  

Ett urval relevanta länkar: 
Om när tidningsdöden kom till Sundsvall - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150222

Vad betyder Dagbladets nedläggning? - krönika av Thomas Mattson, expressen.se 150222
En sorgens vecka - nu måste vi blicka framåt - krönika av Anders Ingvarsson, st.nu 150222
Vi behöver inte tårar, vi behöver ett fungerande presstöd - ledare av Jenny Wennberg, arbetarbladet.se 150221
Ett slut - men också början på något nytt - krönika av Patricia Svensson/Anders Ingvarsson, dagbladet.se 150221
Kämparna på Dagbladet - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150219
Dagbladet kämpade hårt, men gick inte att rädda - krönika av Anna Gullberg, gd.se 150219
Nedläggningen var väntad men saknaden blir stor - ledare av Svante Säwén, dagbladet.se 150219
Härdfeldt: "Oerhört tråkigt" - intervju med Dagbladets f d chefredaktör Åke Härdfeldt, dagbladet.se 150219
TV: "Som när en familjemedlem går bort" - tv-intervjuer dagbladet.se 150219
Beskedet: Dagbladet läggs ner - nyhetsartikel dagbladet.se 150219
"Det var naivt att tro att det skulle gå" - intervju med Thomas Peterssohn, journalisten.se 150219
"Tråkigt med ofrånkomligt" - Thomas Peterssohn intervjuas, medievarlden.se 150219
Dagbladet går i graven - nyhetsartikel resume.se 150219
Lokalen - med Gunilla Kindstrand -samtal med Gunilla Kindstrand om hennes nya roll, dt.se 150213

En tyst prinsessa och en tigande landshövding

Det väckte berättigad uppmärksamhet att prinsessan Madeleine vägrat tala med journalisterna i Gävle. Däremot missade medierna att även hennes värd, landshövding Barbro Holmberg, också envist tigit i åratal om sitt ansvar för förföljelser av apatiska flyktingbarn i Sverige. Jakten på dem baserades på förslag av de suspekta utredare hon som statsråd utsåg, som den beryktade psykologen Marie Hessle och den än mer ökände läkaren Thomas Jackson med sina kopplingar till högerextrema rörelser, även nazistiska Svenskarnas parti.

Prinsessans uppträdande fick kanalchefen för Sveriges Radio P4 Gävleborg, Leif Eriksson, att kritisera henne i ett öppet brev. Sakligt, väl underbyggt och mycket korrekt. Jag instämmer helt. En prinsessa med plats i tronföljden måste ställa sig till förfogande inför medborgarna genom journalisterna. Inte minst i det län där hon också förlänats uppdraget som hertiginna för de bägge landskapen.   

Frågan har kommenterats på många håll, så sent som idag även av kulturministern Alice Bah Khunke (mp) som i Expressen bestämt fastslår att skattefinansierade makthavare måste ställa upp för medierna.  En debatt om vad journalister ”får” fråga makthavare om inleddes sedan tv-reportern Rolf Fredriksson i en intervju med kronprinsessan Victoria undrat om hon reflekterat över släktens bakgrund vad det gällde nazismen.  Systern Madeleine såg sedan genom sitt eget uppträdande i Gävle till att debatten om relationerna mellan journalister och makthavare fick ny näring.

Och i dagens Gefle Dagblad, GD, illustreras vikten av att journalister måste ställa besvärliga frågor, detta i ett utmärkt reportage (premiummaterial utan länk) där reportern Johan Järvestad avslöjar den totala aningslösheten hos Gävle kommunstyrelses nye ordförande Jörgen Edsvik (s) om diktaturen Kina som han just besökt. Det finns dock en sevärd tv-intervju på gd.se. Så ska det gå till, journalister ska ställa makthavare till svars.  

Men inför medieuppbådet och fotoblixtarna på Gävle slott klarade sig Barbro Holmberg även denna gång undan frågor hon borde ha fått, inte minst just denna gång då hon stolt poserade med två personer som engagerat sig för barns rättigheter. Madeleine är djupt engagerad i drottning Silvias skapelse World Childhood Foundation som arbetar för att förhindra att barn utsätts för övergrepp eller exploatering. Prinsessan har själv startat Childhood2nd Generation med liknande inriktning.

Anna-Sofia Winroth är i sitt entreprenörskap en uttalad kritiker av skumma förhållanden inom den internationella kakaoindustrin. Ett väsentligt inslag i hennes kamp för bättre förhållanden är hennes starka engagemang mot allt barnarbete längs kakaons väg från fattigare länder till god choklad i Sverige.  Hon har också krävt att FN:s barnkonvention ska bli lag i Sverige.

Och ändå stod de nu plötsligt där, dessa förkämpar för barnens rätt, och poserade med landshövding Barbro Holmberg, tidigare statsråd (s) som bär hela det politiska ansvaret för behandlingen av de apatiska flyktingbarnen, händelser som ingående beskrivits av författaren Gellert Tamas i boken ”De apatiska – om makt, martyrer och manipulation”. En svidande vidräkning med hennes och Sveriges agerande, hyllad och kritiserad beroende på vem man talar med i en infekterad debatt.

Nyckelpersonen Barbro Holmberg har själv inte bidragit till att klarlägga händelser och ansvar under denna sorgliga perioden för svensk politik. Hon har tvärtom klart deklarerat att hon inte vill kommentera Tamas bok, som i Arbetarbladet 2009 där länsstyrelsens presstalesperson fick meddela medierna detta. Därmed avstod hon också från att på ett klokt sätt bidra till att göra upp med sitt och Sveriges ansvar då det gällde de hjälplösa barnen.  

Att Barbro Holmberg nu fick posera tillsammans med kända ambassadörer för barnens bästa var dessvärre rätt logiskt; hon har under sin tid i Gävle blivit en populär landshövding och hon har säkert också rent formellt varit en god ledare för länsstyrelsen. Men, hon borde med sitt ouppklarade förflutna inte ens ha blivit landshövding. Hon skulle aldrig med sin belastning ha kunnat bli generaldirektör för ett centralt stort ämbetsverk, som Socialstyrelsen.

Det hade aldrig accepterats att en person som åtminstone tassat i närheten av rasistiska och t o m nazistiska intressen skulle gå in på ett sådant jobb. Men landshövding i ”röda” Gävleborg, det gick bra och väckte inga reaktioner. Endast Reinfeldt och hans regering vet hur resonemangen gick.

Det var för övrigt just moderaterna och socialdemokraterna som gemensamt i riksdagen accepterade Holmbergs åsikter om att de sjuka barnen inte kunde få en fristad i Sverige för att landet då skulle landet invaderas av falska flyktingar. Miljöpartiets Gustav Fridolin beskrev då Barbro Holmbergs slutsatser som ”som närmast rasistiska”.  

Det är möjligt, men svårt att tro, att Barbro Holmberg som statsråd inte förstod vad hon gav sig in på med det helt oacceptabla agerandet mot hjälplösa apatiska flyktingbarn. Om så är så förtjänar även ett tidigare statsråd och en nuvarande landshövding förlåtelse för sina missgrepp efter att ha förklarat sig, gjort en avbön och bett om ursäkt.

Det man däremot inte kan förlåta, eller ens förstå, är att hon närmast kategoriskt under årens lopp tvärtom avvisat alla förfrågningar och möjligheter att förklara sina ställningstaganden, försvara dem, fördöma dem eller be om ursäkt för dem. Hon har alltid vägrat att svara bortsett från att hon i en intervju i Arbetarbladet sa att hon ångrade något uttalande i sammanhanget, men den politiska processen hon ansvarade för som statsråd, hennes val av suspekta utredare och de kategoriska ställningstagandena har hon alltid vägrat att uttala sig om.

Detta faktum har inte påverkat hennes karriär som landshövding i Gävleborg negativt, tvärtom är hon nog en firad och uppskattad hövding på slottet.  Hon bekläder alla de uppdrag som en landshövding ska ha både av formell natur mer hedersbetonade sådana.  Hon har varit efterfrågad som sig bör för en landshövding - det tycks som om ämbetet per automatik ger en sådan glans åt en normalt socialt och trevlig innehavare att tidigare försyndelser helt enkelt förträngs.

Det är därför det är viktigt att rätt person väljs från början, att det blir någon som utöver kompetensen också åtnjuter ett brett förtroende. men dessa utnämningar verkar kunna gå till hur som helst och inte minst med egendomliga löften mellan partierna att deras förbrukade politiker ska ”tas om hand”. Jan Björklund och Göran Hägglund lär väl till exempel snart flytta in på några residens…

Barbro Holmberg har också fått kritik under årens lopp i en rad olika sammanhang, bland annat i en utmärkt ledare av Lilian Sjölund i Hälsingetidningar så sent som 2012, och i en ledare i Aftonbladet av Åsa Petersen då det begav sig. Men hon fortsatte ändå tiga och nu tycks tiden ha läkt även detta sår. Landshövdingen sitter säkert.

Snart är det väl ändå rimligen dags för Holmberg, nu 63 år, att som pensionär lämna sitt uppdrag och då kommer förhoppningsvis regeringen att utse en värdig efterträdare för ett sådant ämbete. Eller kan det bli någon annan som dumpas av regeringen i Gävleborg på bekvämt avstånd från Stockholm, kanske en sverigedemokrat?  Jimmie Åkesson ska väl också ska ”tas om hand” och hans fru kommer från Gävle…

PS. Den 15 januari  meddelade Barbro Holmberg att hon avgår den sista juli i år då hennes förordnande går ut. Se några av de första nedanstående länkarna. /RR 150210

Kompletterad och korrigerad 150210 kl 22.15


Relevanta länkar:
Barbro Holmberg slutar - nyhetstext gd.se 150210
Hen bör bli länets nästa landshövding - ledare gd.se 150210
Landshövdingen slutar i sommar - nyhetstext arbetarbladet.se 150210

Apatiska - inte "apatiska" - ledare av Karin Bergkvist Wadelius, gd.se 120331
S-regeringens expert går med i nazistparti - nyhetsartikel aftonbladet.se 120326
Det finns perioder hon ångrat - intervju med Barbro Holmberg, gd.se 100117
Gellert Tamas bok, De apatiska - recension av Gabriel Byström, gp.se 090930
Geller Tamas bok, De apatiska - recension dn.se av Maciej Zaremba 091001
Geller Tamas bok, Svensk skam i skarp närbild - recension svd.se 091005 av Joakim Molander
Bakgrund - de apatiska barnen - Nyhetsartikel dn.se 061219

Korrigerad och uppdaterad med länk 150207 kl 22.30

Atladottir & Bjurwald en ny intressant podcast om medier

Idag var det premiär för en ny podcast om medier, Atladottir & Bjurwald. Det är två intressanta medieprofiler som tänker analysera och granska medier. Margret Atladottir med vänstersympatier, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden, nu politisk skribent på Aftonbladets Politism och Lisa Bjurwald, liberal, författare och redaktör på Medievärlden där hon också är delägare.

Debuten var lovande med ett anslag olikt andra mediepoddar, bland annat vad det gäller branschens kvinnofrågor där de klart deklarerade att branschdebatten präglas av gubbighet. De är också glödande antirasister och politiskt orienterade på ett helt annat sätt än andra som bloggar och poddar om medier.

En konkret fråga i deras premiärsändning var kritiken mot Sveriges Television, SVT,  för den huvudlösa behandlingen av en kvinnlig tv-profil som misstänktes vara påverkad i sändning. Detta enbart för att en anonym tittare hört av sig  till SVT och påstått detta! SVT-medarbetaren tvingades underkasta sig en förnedrande drogundersökning – om hon hade vägrat kunde det ha påverkat hennes anställning. Andra liknande fall på SVT nämndes också.  

Ett helt ofattbart agerande av vilken arbetsgivare som helst och naturligtvis helt oacceptabelt av Sveriges Television. Så vitt jag förstår har också SVT sedan backat och talat om ändrade rutiner. Det är bra, men hur i jösse namn kunde man anta en sådan policy inom företaget när det skedde?

Atladottir & Bjurwald menade att public service i Sverige drabbats av feghet och numera väljer att försöka vara alla till lags i skilda frågor som de också gav exempel på. Det ligger en hel del i det påståendet och både Sveriges Radio, SR, och SVT lär få räkna med mer uppmärksamhet från denna podcast.

Nåväl, Atladottir & Bjurwalds debut gav mersmak  och kommer säkert att bevaka medierna ur ett annat perspektiv än andra poddare. Giganten är naturligtvis podcasten Mattson Helin som lär ha runt 30.000 lyssnare.

Chefredaktörerna Thomas Mattsson på Expressen och Jan Helin på Aftonbladet var de första konkurrerande chefredaktörerna att göra en gemensam podcast. De  är extremt kunniga och pålästa om allt som händer inom alla medier.

Båda Mattsson och Helin är verksamma inom storstadsmedier, men ägnar också gärna uppmärksamhet åt regionala och lokala medier som de vet är viktiga för journalistikens struktur och fortlevnad i Sverige. Båda har också en bakgrund i lokaljournalistiken, Thomas Mattsson på Enköpings-Posten och Jan Helin på Ålands-Tidningen, Nynäshamns-Posten  och Sundsvalls Tidning.

Än mer inriktade på regionala lokala medier är ändå giganternas efterföljare GullbergNordström, det vill säga Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström. Båda verksamma inom ägarkoncernen MittMedia där också utgivarna i Dalarna, Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar och Bosse Andersson på Dala-Demokraten, dragit igång en podd, Lokalen.   

Alla dessa redaktörer är konkurrenter med varandra rörande nyhetsjournalistiken, särskilt då naturligtvis Expressens och Aftonbladets chefredaktörer. Redaktörerna inom MittMedia finns inom samma koncern, men säger sig fortfarande konkurrera om journalistiken även om man numera också ser ett allt tätare samarbete mellan koncerntidningarna, även på konkurrensorterna.

Chefredaktörer som Anna Gullberg och Daniel Nordström uppträder numera också allt oftare tillsammans i annonser rörande gemensamma projekt. Kan detta faktum och deras podd, vara ett förstadium till ett ännu närmare samarbete?

En sådan utveckling för tidningarna i Gävle har diskuterats i decennier, tidigare under hårt motstånd från facket, flertalet chefer och även ägare. Med tiden har motståndet minskat och samverkan i skilda projekt är idag vanligt.

Så lär det inte vara mellan Aftonbladet och Expressen där det gemensamma chefredaktörspratet ändå började på initiativ av Jan Helin, om jag minns rätt. Eller bäddar Mattsson och Helin också för nödvändiga förändringar över konkurrensfronten i framtiden? Fan tro det, men man vet aldrig vad som händer i dessa dagar då medielandskapet förändras i rask takt. Dagens fiender kan mycket väl vara morgondagens partner.  

I början på 2000-talet fusionerades Arbetarbladet och Gefle Dagblad i en kontroversiell process som jag var en varm anhängare av och förkämpe för eftersom utvecklingen redan då talade sitt tydliga språk om vad som väntade. Därför ville jag också redan då egentligen att samgåendet skulle ha gått längre, men det blev, som alltid i förhandlingar, en rätt urvattnad kompromiss. Sedan har processen utvecklats långt under senare år och där är redaktörernas podcast ett exempel bland andra.   

Ett påtagligt inslag redan från början blev dock att vi slog ihop de bägge sportredaktionerna till en gemensam sportnyhetsbyrå. Det var nödvändigt för att räkna hem samgåendet och i vart fall börja bädda för framtiden.   

Det var också väldigt kontroversiellt i branschen. Jag minns att jag en gång i ett samtal med Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin skämtsamt sa att det kanske också var något för Aftonbladet och Expressen att göra. Han höll på att smälla av och sa att det aldrig kommer att ske…

Sedan dess har det hunnit hända en hel del. Konkurrenter har fått samma ägare som i koncernerna MittMedia, Gotha och NTM, Schibsted äger både Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bonniers äger flertalet medier i Skåne, en expansion som tidigare ägarfamiljerna Ander och Sommelius gjorde allt för att motverka.  Och Stampen har varit rejält på dekis och försöker väl fortfarande få ordning på sina affärer genom skilda strukturaffärer där vi ännu inte sett slutet.  

Jag vet trogna lyssnare till Mattson och Helin som anar att deras podcast kan förebåda något gemensamt, men gissar nog att det snarare är deras glöd för branschfrågorna och viljan till en ökad transparens rörande verksamheten som är drivfjärden. Men jag skulle kanske inte satsa mer än en hundring på att det med tiden stannar vid detta…

Nåväl, det ska bli intressant att följa Atladottir & Bjurwald i framtiden. Jag tror att de kommer med intressanta analyser och granskningar som ingen annan gör, kanske särskilt rörande public service samt mediernas behandling av integrations- och migrationsfrågor. Och om politikens roll i medierna, de frågorna ägnar sig egentligen ingen annan åt. 

Korrigerad 150210 kl 16.20 (jag hade felaktigt skrivit att Schibsted äger Expressen, uppmärksam läsare påpekade. Tack! )