Journalistrollen en gång till

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Antidemokraten Juholt

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....

Kvinnlig rösträtt, själens mysterier och snacka snyggt.

På måndag bokar jag hotellrum i Göteborg för Bok & Bibliotek 2012. Bokmässan i september och Almedalen i juli är närmast omistliga evenemang för den som vill hänga med i samhällsdebatt, politik och kulturliv. Båda arrangemangen är helt suveräna mötesplatser för den som vill vårda sitt nätverk. Jag brukar träffa 20 – 45 personer per dag , möten som jag har både glädje och ofta professionell nytta av. Många av dem jag träffar i olika sammanhang är helt nya kontakter som kan bli värdefulla för min verksamhet. Under lördagen hann jag med ett antal sådana möten, men också fem seminarier under den dag som blev den sista på mässan för min del.

Dagen började politiskt då EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) och journalisten Barbro Hedvall diskuterade hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Hedvall har skrivit en bok om historien, ”Vår rättmätiga plats”, och det blev en mycket intressant diskussion mellan två kunniga personer. Birgitta Ohlsson verkar för övrigt vara en skarpsynt och tydlig politiker, en sort som det skulle behövas flera av. Och som kvinna har hon själv i vår tid fått känna av hur hennes företrädare hade det; vem minns inte hur hon fick kritik och beskrevs som ansvarslös då hon accepterade att bli statsråd då hon var gravid? Otroligt.

Under nästa seminarium diskuterade den förre detta psykiatrikern Nils Uddenberg med religionspsykologen och prästen Owe Wikström, båda helt fascinerande personligheter som här diskuterade extremt komplexa frågor om vårt själsliv. Hundratals människor i en närmast fullsatt lokal följde andlöst deras diskussion om vad vi tror om själen, och vad vet vi egentligen om den?

Utgångspunkten var Uddenbergs bok ”Själens schamaner” där redan titeln fick moderatorn Carin Ahlqvist att ställa kritiska frågor. Uddenberg skriver om sitt liv som psykiatriker och sina stunder av tvivel. Känslosamhet och rörelse fanns närvarande på scenen när Nils Uddenberg jämförde sig med en präst som förlorat sin tro.

De existentiella frågorna fortsatte i nästa seminarium när Bodil Jönsson och Rolf Ekman, professor i neurokemi, diskuterade åldrandet i vår tid. Vartannat barn som föds nu kommer att bli äldre än 100 år! Bodil Jönsson, 69 år, och Rolf Ekman, 74 år, talade om hur vi bör och också allt oftare kommer att fortsätta vara aktiva långt längre än tidigare.

Seminariet hölls i en av de största lokalerna, K3, på mässan. Så gott som fullsatt. Arrangörerna, Brombergs förlag och SPF:s tidning Veteranen kan vara nöjda. Och jag undrar hur det känns för en person som Bodil Jönsson att veta att man som person fyller en sådan stor lokal bara man ställer sig på scenen och pratar. Hon har alltid fullt på sina föredrag var de än är.

Ovanpå detta något helt annat, men också riktigt viktigt för den som vill kommunicera saker och ting. Retorikexperten Elaine Bergqvist, som nygift nu Elaine Eksvärd, talade om att snacka snyggt, som också hennes bok heter. Missa henne inte om ni får chansen att lyssna på henne! Elaine Eksvärd är inte bara en skicklig utbildare för folk som måste kunna få publiken att lyssna, hon är också otroligt kul och underhållande. En ståuppare med ett budskap. Finns på Twitter, numera som @eksvardelaine.

Dagens sista seminarium var ett samtal mellan de kända ekonomerna Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle om den nygamla ekonomin. Kunniga, underhållande och tydliga. Ändå blev jag faktiskt lite besviken, men det beror kanske på att mina förväntningar, främst på framförandet, var för höga. Men de har rätt om det mesta de säger.

Under lördagen fanns det 123 seminarier i mässkatalogen, om jag har räknat rätt. Av dessa bockade jag för 20 seminarier som verkade intressanta, men många kolliderade tyvärr med med varandra. Jag hann gå på de fem som jag skriver om, men tvingades stryka 15 seminarier. Dessa kunde jag inte gå på:

Kan media störta en diktator? Mart Laar och Hanif Bali (m).

Om mystiska Mylla med illustratören Fredrik Skavlan.

Ett schlagerliv med Kikki Danielsson

Retorik i tiden med Göran Hägg.

Hur mycket klarar mors axlar? Ebba Witt Brattström och Majgull Axelsson.

Ögonblick som förändrar livet. Annika Östberg och Tom Alandh.

Sprickor i den perfekta fasaden. Clas de Faire.

Historiens mest blodiga århundrade, Henning Mankell, Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Röd stjärna över Indien, Jan Myrdal.

Dagermans stjärna. Urban Forsgren och Bengt Söderhöll.

Är kulturlivet bara ett spel? Mario Vargas Llosa och Inger Enkvist

Gustavs grabb, Leif GW Persson.

Kungligt snygg, Ebba von Sydow.

Slutet på socialdemokratin som vi känner den, Leif Pagrotsky m fl.

Trivs nu för fan! Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.

Här ser man vilken stor bredd det är på seminarieverksamheten. Från Ebba von Sydow till Mario Vargas Llosa, allvarligt och roligt, tungt och lätt. Och massor av kunskap.

Förutom seminarier finns ett oräkneligt antal program i de olika utställarnas montrar. Alla förlag, tidningar, organisationer med flera utställare har massor av arrangemang, ofta författarintervjuer flera gånger i timmen. Det sista jag gjorde på mässan var att lyssna på Fredrik Belfrages intervju med Jan Guillou i Piratförlagets monter. Mycket bra, mycket intressant. Stor publik.

Bokmässan är en guldgruva för den vetgirige, precis som Almedalen i Visby. Arrangemangen har mycket gemensamt och det är synd att inte alla människor någon gång får ta del av dem. Hur aktiva samhällsbyggare som politiker, mediemänniskor, debattörer, företagsledare och många andra med makt och inflytande kan avstå från att ta del av all denna kunskap förstår jag inte.

Dawit Isaak, Marie Björk och Thomas Bodström m fl ...

Viktigast och mest tankeväckande idag på Bokmässan i Göteborg var manifestationerna för den sedan just denna dag i tio år i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak, utan rättegång. Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, kunde hälsa två nobelpristagare välkomna upp på scenen för att uttala sitt stöd för Dawit Isaaks frigivande, författarna Herta Müller och Mario Vargas Llossa. Stort och mäktigt. Jag hoppas Dawit Isaak får veta!

Utöver att delta i denna viktiga markering under mässan hann jag höra Hanna Stjärne prata om den dramatiska medieutvecklingen, Marie Björk och Gabriel Lijevall berätta om sin fina bok ”Stolt”, Gunilla Kindstrand informera om varför hela Gävle läser Agnes von Krusenstjerna, Stefan Einhorn ställa svåra frågor om människan, Thomas Bodström kritisera partiet och Lasse Ekstrand prata om speedway. Vilken bredd!

Lasse Ekstrand är lektor på Högskolan i Gävle, men också författare och debattör, kanske oftast på Gefle Dagblads kultursida. Han har skrivit artiklar och böcker om det mesta, bland annat om sin idé om medborgarlön, men nu också en bok med titeln ”Speedway eller lev medan du lever”. Intressant att höra i Gävleborgs monter, säkert också en intressant bok att läsa! Det ser jag fram emot.

Journalisten Marie Björk och fotografen Gabriel Liljevall var också starka motiv för ett besök i montern idag. De har skrivit och fotograferat framträdande kulturpersonligheter i Gävleborg som det finns anledning för regionens invånare att vara stolta över, ett antijanteprojekt.

Lill-Babs är med. Och di Leva. Och Rolf Lassgård som bor i Gävle och som möter läsaren redan på omslaget i en av Gabriels alla riktigt vassa bilder. En häftig bok från ett par som jag är övertygad om att vi får se fler intressanta projekt från framöver. I montern berättade de medryckande hur de planerat och lyckats göra boken tillsammans under ett år.

Sedan Gunilla Kindstrand på scen, känd journalist i många sammanhang och nu ny kulturredaktör på Gefle Dagblad, GD, där hon dragit igång ett superintressant kreativt projekt, ”Gävle läser Agnes”. I ett samarbete med biblioteket har GD tryckt upp och gratis delat ut 4000 ex av Agnes von Krusenstiernas bok ”Fattigadel”. Arrangemang med skådespelare som läser högt ur boken, cirkelverksamhet och reportage i tidningen mm kompletterar det ovanliga projektet som Kindstrand entusiastiskt berättade om tillsammans med samarbetspartnern och bibliotekschefen Conny Persson. Kulturjournalistiken söker sig framåt.

Alla dessa för en Gävlebo så intressanta inslag i den regionala montern på en bokmässa i Göteborg kompletterades för min del under dagen av nyutnämnde chefen för Upsala Nya Tidning, Hanna Stjärne, advokaten och tidigare statsrådet Thomas Bodström samt författaren och läkaren mm Stefan Einhorn.

Hanna Stjärne, som tillhört ledningen för Sveriges Radio i många år, redovisade kunnigt och engagerat den extremt snabba utvecklingen på medieområdet och pekade bland annat på Aftonbladets snabba digitala expansion. Hon har skrivit om ämnet i en skrift utgiven av Sim(o), mediestudier.se som också arrangerade föreläsningen.

Thomas Bodström och Stefan Einhorn har som personer verkligen inte mycket gemensamt, så vitt jag förstår. Här pratade bägge om sina senaste böcker och om mycket annat intressant därtill. Jag gillar bägge för deras tydlighet, retorik och insikter. Bodströms rakhet och initierade kritik av sitt politiska parti är välgörande i den ofta förskönande debatten om det politiska livet.

Einhorn är direkt njutbar att lyssna på. Lågmäld, tydlig, problematiserande och humorfylld. Rolig! Och ändå ställde han livsavgörande frågor till både sig själv och till oss i publiken, frågor som varken han eller vi kan svaren på. Det gillade publiken…

Ännu en bra dag på #bokmassan, således, bortsätt från Telias skandalöst usla G3-nät. Hur länge ska detta få fortsätta? Pinsamt för Telia!

Expressen och public service om samhällsjournalistik

Första dagen på Bok & Bibliotek i Göteborg är avklarad. Bokmässan är alltid kul, intressant och nyttig att besöka om man jobbar med medieutveckling, journalistik och trendbevakning. Första dagen var jag på flera intressanta seminarier, bland annat ett om framtidens samhällsjournalistik. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen var bäst med sin optimistiska syn på möjligheterna vilket han senare också bloggat om. Jan Axelsson på Sveriges Television presenterade SVT:s ganska vackra självbild av läget för public service.

Diskussionen på detta seminarium var egentligen okomplicerad, tanken var väl att höra hur några medieprofiler ser på samhällsjournalistikens framtid. Då särskilt med tanke på internet, bloggar, minskade upplagor, svårare ekonomi och allt annat som idag är vardagsmat för mediefolk att diskutera och försöka hantera, med varierande framgång.

Förutom Expressens chefredaktör fanns också tv-profilen Lars Adaktusson i panelen med rollen att, utifrån sin memoarbok ”Världens bästa story”, uttrycka sin oro för hur det ska gå för samhällsjournalistiken med tanke på minskade upplagor och intäkter och sådant. Det gjorde han bra, men Thomas Matssons optimism rörande mediernas nya möjligheter balanserade på ett bra sätt upp hans oro.

Public service, Sveriges Television, SVT, representerades av Jan Axelsson, hög chef inom SVT. Och den kommersiella kanalen TV4 företräddes av John Åsard, alla i panelen vägledda av moderatorn Görrel Espelund som hade en bra dag eftersom de andra pratade på utan att hon behövde agera särskilt mycket.

Vad sa de då? Det är naturligtvis inte minst i public service som många av oss vill se en tung aktör vad det gäller samhällsjournalistiken, i konkurrens med kommersiella kanaler. Det som fastnade mest i minnet var därför Axelssons rätt förutsägbara bild av SVT och public service som skapelsens krona, ett självständigt, oberoende och kvalitetsfyllt mediebolag som bara blir försämrat om regelverket ändras.

Min bild är snarare att SVT:s program inte alltid uppfattas som så högstående och kvalitetsfyllda som bolagets egna företrädare ofta hävdar. De kan till och med ibland uppfattas som trista,slarviga, publikfriande, kommersiella eller helt enkelt dåliga. Rätt eller fel, men inte ens SVT:s ledning lär kunna förneka att det finns olika uppfattningar om hur bra eller dåligt programutbudet är.

Samma sak med diskussionen om licensfinansiering eller ej. Företrädare för public service hävdar regelmässigt att en finansiering via skattsedeln skulle äventyra SVT:s och SR:s självständighet. En åsikt som också torgfördes av Jan Axelsson idag på Bokmässan. Jag tror att han har fel.

Politikerna bestämmer redan helt förutsättningarna för SVT och SR, dels villkoren för finansieringen, dels de yttersta ledningsfrågorna. Både SR och SVT ägs av de svenska medborgarna genom finurliga stiftelselösningar som kan se opolitiskt prydliga ut, men det är fortfarande ett flertal inflytelserika politiker som ytterst avgör de viktigaste frågorna.

Alla kloka vill naturligtvis ha public service kvar i starka bolag och med en rörelsefrihet även i en politiskt styrd demokrati. Med en finansiering direkt via skattsedeln skulle det förmodligen bli mer pengar eftersom fler i varje hushåll skulle vara med och betala än i dagens läge, Radiotjänst i Kiruna skulle kunna läggas ner och vårt gemensamma intresse och ansvar för public service skulle bli tydligt och manifesterat.

Och Thomas Mattsson var som sagt bäst idag på Bokmässan. Som chefredaktör för Expressen har han faktiskt ofta visat sig vara mycket kunnig, påläst, tydlig, klarsynt och ärlig i den här typen av debatter. Inget dåligt betyg för en chefredaktör på en kvällstidning…

Fighten om samhällsjournalistiken, Expressen - public service, 1 -0.

Artikel om Utöja och anonyma kommentarer mm

Denna vecka har jag skrivit en artikel i tidskriften Liberal Debatt om den publicistiska självprövningen efter terrorattentaten i Norge. Vinkeln är att vi inte får vara rädda för öppenheten. Blev medierna utnyttjade av Anders Behring Breivik? Javisst, skriver jag. Var medierna aningslösa? Inte alls skriver jag. Är det rätt att stoppa anonyma kommentarer på nätet? Tveksamt, skriver jag. Vi vill väl veta vad våra medmänniskor tycker?

De svenska medierna går just nu igenom en svår och intressant brytningstid där deras traditionella och bekväma informationsmonopol utsätts för påfrestningar från alla de håll, både publicistiskt och kommersiellt. Både makthavare och medborgare kan bli sina egna publicister och föra fram även de mest obekväma, för att inte säga avskyvärda åsikter. Ska de verkligen få göra det?

Just nu gör människorna så, även ofta på de traditionella mediernas egna sajter.Och hur ska då tradmedierna och deras utgivare agera? Ska de ta utmaningen och försöka informera mer, bemöta, diskutera och ännu skickligare konkurrera med utmanarna om publikens intresse? Eller ska de använda sin etik, formulerad under 1920-talet om jag minns rätt, som sköld mot dem som skriver mer på nätet? Ni anar nog vad jag tycker.

Om detta och en del annat har jag således fått i uppdrag att skriva en betydligt längre text än detta i Liberal Debatt denna vecka, främst med utgångspunkten Oslo och Utöja och de publicistiska följderna efter terrorbrotten. Liberal Debatt har för övrigt utvecklats på ett mycket bra sätt under senare år och därför är jag glad över att få medverka i i höstens första nummer där jag också fått med lite om vad jag tycker om svenska politiker som använt odemokratiska metoder för att försvara demokratin, till exempel Bengt Westerberg (fp). Han var liberalernas ledare, men agerade enligt min mening ytterst oliberalt på sin tid.

Om ni missade länken i början till artikeln i Liberal Debatt så finns finns den också här.

Intressant tidningsorganisation i Umeå

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.