Tidningsutgivarna, TU, vill bilda en ny paraplyorganisation för
alla medieorganisationer. Arbetsnamnet är Utgivarna eller Medieutgivarna, MU. Intressant! I ett läge då
dagstidningar får mindre utrymme i mediernas värld ser man inom TU goda skäl att
bygga ut branschens organisatoriska överbyggnad. Kanske klokt, kanske oklokt….
2009 överfördes arbetsgivarfrågorna från TU till Medieföretagen, ett av förbunden inom Almega som är en del av Svenskt Näringsliv, ett förslag som diskuterats och förkastats tidigare då tunga publicister satte sig på tvären. 2009 gled reformen rakt igenom
föreningsprocessen, redaktörerna insåg troligen att nya tider kräver nya grepp.
Jag tror att beslutet om Almega var bra eftersom den gav arbetsgivarna
ny styrka i konflikter. Nu verkar relationerna mellan Svenska Journalistförbundet, SJF, och arbetsgivarna fungera bättre. I vår får vi se om SJF med nye ordförande Jonas Nordling och arbetsgivarna, med förre chefredaktören Kjell Carnbro
som ordförande i förhandlingsdelegationen, får ihop ett nytt avtal på
journalistområdet utan konflikt. Svaret är gissningsvis ja.
En nackdel med beslutet var att TU:s centrala roll förminskades
något då de viktiga gemensamma arbetsgivarfrågorna lämnade huset. Kvar i TU finns frågorna om pressetiken,
tryckfriheten och branschens utveckling mm, men visst förändrades bilden av
organisationen, på gott och ont. Förändringarna
drevs, då som nu, av den driftige ordföranden Tomas Brunegård, till vardags
koncernchef i Stampen.
Jag var ordförande i valberedningen som föreslog Tomas
Brunegård som TU:s nye ordförande. Det har jag aldrig ångrat eftersom det samfällt då bedömdes som nödvändigt att utveckla organisationen. Därför krävdes det dels en
drivande ordförande, dels en samsyn mellan branschens giganter, Bonniers,
Stampen och Schibsted. För att nå dit var valet av ordförande och även presidiets och styrelsens sammansättning avgörande.
Efter beslutet om Almega har mycket hänt. TU har flyttat
till mindre lokaler och dessa har sedan begränsats ytterligare. Personalstyrkan
har minskats. Ledstjärnan har varit och är att avgifterna för medlemmarna måste
minskas.
Och nu rullar utvecklingen på med ett omfattande projekt som
även denna gång är starkt förknippat med ordföranden Tomas Brunegård. Förra året förklarade han i Medievärlden varför det behövs en ny utgivarorganisation. Konsulter, däribland förre radiochefen Ove Joanson, senare ordförande för SR, har utrett saken.
Brunegård pekar i artikeln på behovet av att påverka
politiken eftersom ”de flesta riksdagspolitiker och EU-parlamentariker saknar
kunskap om vad som är speciellt med den skandinaviska mediesituationen”. En
annan fråga lämpad för en ny övergripande organisation är enligt Brunegård behovet
av innovation och utveckling och på det området finns det möjligheter att verka
för stora EU-bidrag som kan gynna forskningen för mediebranschens kvalificerade
utvecklingsprojekt.
Syftet med paraplyet sägs även vara att kraftsamla branschen
i frågor där alla tillskyndare är överens. Jodå, det kan nog vara bra, men frågan
är hur överens tidningarna, public service och de kommersiella kanalerna
egentligen är.
Jag är ofta anhängare av samarbete och fusioner, inte minst
på tidningsområdet. Nya tider kräver nya
grepp….
Ändå kan jag i detta sammanhang känna en viss ambivalens.
Min tveksamhet rör mest två frågor. Den ena handlar om vilken
inverkan skapandet av Utgivarna har på sina underliggande organisationer. TU
ska fortsätta som branschorganisation, sägs det, om än något devalverad. Men är det rimligt
att ha, på sitt sätt, parallella organisationer? Både nya Utgivarna och gamla
TU beskrivs med ungefär samma nyckelord i olika intervjuer, som här i Medievärlden.
Där hävdas att nya Utgivarna ska bli en bred organisation "som är expert på utgivning med fokus på branschgemensamma ämnen inom juridik, opinion, politik på nationell och internationell nivå". Och lite längre ner sägs det att befintliga TU ska renodlas och driva "kärnfrågor som juridik, opinionsbildning, publicistik och branschens långsiktiga utveckling."
Den andra och svåraste frågan handlar om hur stor den förmodade enigheten egentligen är mellan tämligen självständiga och stolta storheter som dagspressen, public service samt TV 4 och andra kommersiella etermedieföretag. Det gissar jag kan bli den svåraste nöten eftersom ett samarbete enligt skissen kräver en stor enighet trots uppenbara kulturella, politiska och traditionsbundna skillnader.
Public service ägs av Förvaltningsstiftelsen, kontrollerad av staten och med styrelseledamöter föreslagna av de politiska partierna. Public service finansieras av
licensmedel som beslutas av riksdagen och drivs in av Radiotjänst under uppmärksammade
och kritiserade former, en helt annan modell än för dagspressen som finansieras
genom att kommersiellt själv söka intäkter, även om det också finns ett ifrågasatt
statsbidrag till en begränsad grupp av tidningar.
I vår demokrati är public service något omistligt, dagspressen
likaså, där finns det onekligen något gemensamt. Ändå är det inte helt fel att beskriva public
service och dagspressen som oförenliga utifrån de principiella fundamenten. Och
avståndet är lika långt emellan public service och de kommersiella kanalerna.
Sveriges Televison, SVT, utvecklas helt tydligt mot de kommersiella kanalernas format. Tittarsiffrorna styr, vilket
kritiseras, och både program och formspråk är mer eller mindre kopior av de
kommersiella kanalerna. Ett faktum som
inte direkt har ökat förståelsen mellan de olika aktörerna.
Ett annat exempel på skilda synsätt mellan Utgivarnas tänkta
medlemmar är debatten om mediernas etiska system för något år sedan. Där fanns förslag om att tidningarna och etermedierna
skulle samordna sina etiska system, d v s pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och statens eget organ, Myndigheten för radio och tv som 2010 ersatte klassiska Granskningsnämnden som fortfarande under den nya myndigheten hanterar anmälningar.
Förslagen diskuterades vid ett seminarium
på TU i Stockholm. En del redaktörer var med större eller mindre entusiasm positiva
till förslaget, men Sveriges Radios,SR:s, vd Mats Svegfors tidigare ordförande i TU,
var bestämt emot förslaget eftersom ”public service och dagspressen
lever i helt olika världar”. Jag var enig med honom. Svegfors pekade dessutom
på att staten aldrig skulle släppa sitt inflytande via Granskningsnämnden. Troligen
har han rätt, varför skulle staten (politikerna) avstå från sin kontroll över
radio- och tv?
Ytterligare en fråga som illustrerar de olika synsätten mellan public
service och dagspressen handlar om webb och nya medier. Tidningsutgivare,
däribland TU:s förre vice ordförande Peo Wärring, har varit mycket kritiska
till att public service fått använda licensmedel för att konkurrera med dagspressen på webben och i andra digitala medier.
Själv är jag kritisk till hur public service utvecklats, men
i den frågan tyckte jag att Wärring m fl hade fel. Public service behövs även om man kan och bör ha
synpunkter på licensfinansieringen och statens roll i sammanhanget, men visst
måste även de offentligt finansierade medierna få utveckla sig i det nya
mediesamhället.
I strikt publicistiska frågor kan det vara lätt att tro att
dagspress, fack- och veckotidningar, public service och rent kommersiella
etermedia är överens om det mesta. Det är de inte och ska inte heller vara det
om man vill bevara en så kallad publicistisk mångfald.
Dessa olika medier gör nästan alltid helt olika bedömningar
i frågor rörande namnpubliceringar, kändisjournalistik och en rad andra dagliga
publicistiska frågeställningar. Precis som det skall vara. Och sådant som tradmedierna
inte publicerar kan vi i stället läsa på Flashback och andra sajter som frodas
långt bortom utgivarnas krets…
Den föreslagne ordföranden Ove Joanson har jag känt länge
och vi har i olika sammanhang haft professionella kontakter. Joanson är en av
de mest meriterade och mångsidiga medieföreträdarna i Sverige. Journalist,
USA-korrespondent, vd Sveriges Radio,
ordförande Sveriges Radio, omfattande konsultjobb hos Schibsted där han startade en
gratistidning i Schweiz. Diplomat i USA. Med mera, med mera. Nu konsult i eget bolag.
Han var som konsult anlitad för att utreda och medla vid
fusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad där jag var en av utgivarna han
skulle domptera. Det var han bra på. Senare blev han rådgivare åt Stampen hos
Tomas Brunegård och nu föreslagen av TU:s styrelse som ordförande i Utgivarna.
Och då blev han endast för någon månad sedan ordförande i de för svenska
staten närstående ägarstiftelsen för public service i Sverige.
Det senare blev han nog inte bara för sin oomtvistade
kompetens, utan också för sin fria roll; han har aldrig förknippas med
partipolitik. Därför blev han ordförande i SR och därför väljer man honom nu
som ordförande i ägarstiftelsen. Många ledamöter är politiskt valda, men borgarna vill markera det politiska oberoendet genom en opolitisk ordförande.
Och nu vill tydligen de privatägda, organisationsägda och stiftelseägda svenska dagstidningarna, statens
närstående mediebolag samt de vinstinriktade kommersiella kanalerna se Joanson som sin gemensamma och främste företrädare i en helt ny övergripande utgivarorganisation.
Tänk, de kanske alla är
överens ändå!?
I så fall är det någonting stort som händer, men jag tror ändå
att jag ska känna mig ambivalent ett tag till….
UPPDATERAD 120711 kl 16.05
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll, Pär-Arne Jigenius i DN 120710
UPPDATERING 120212 13.45 (tidigare blogginlägg om det pressetiska systemet)
Håller med Svegfors om pressetiken 110204
Dåligt förslag om pressetiken 101216
Tveksamt med en medieombudsman 100906
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar