Kalle Sandhammar ny chefredaktör på NSD

Nyss informerades personalen på Norrländska Socialdemokraten, NSD, om att Kalle Sandhammar blir tidningens nye chefredaktör. Han är sedan något år redaktionschef på Norrbottens-Kuriren som också ägs av NTM-koncernen. 

Kalle Sandhammar efterträder Anders Ingvarsson som går till Dagbladet i Sundsvall.Dagbladet ägs av MittMedia

Kalle Sandhammar kom till Kuriren 2011 och arbetade dessförinnan närmare 12 år på Dagens Nyheter. Där har han bland annat varit chef för DN+, Dagens Nyheter i iPad. Dessförinnan var han planeringsredaktör, chef för dn.se och nattchef på sportredaktionen.

Kalle Sandhammar har längre tillbaka också jobbat på Ergo, Ljusnan, Vestmanlands Läns Tidning och Nya Norrland. Han är 37 år och gift med Lotta som också är journalist och de har tre barn.

Jag har genom mitt bolag Utkik media varit anlitad av  NTM-koncernen under rekryteringsprocessen. Tidigare har jag också varit anlitad av NTM i samband med rekryteringarna av chefredaktörer till Corren, Upsala Nya Tidning samt då Anders Ingvarsson anställdes på NSD.

Kalle Sandhammar börjar på NSD den 12 november.

Länkar:
Han tar över på NSD - NSD 121030
"Vi ska ge Kuriren en match" - Kuriren 121030

Uppdaterad 121030 kl 13.53, 13.57

Vad vill regeringen om public service?

Sent omsider har jag hunnit lyssna på Ekots nyhet om oenigheten inom regeringen om en ”tv-skatt” i stället för en tv-licens enligt dagens omoderna modell och därtill läst diverse texter om regeringens pudel; omläggningen av licensen till en tv-avgift på skattsedeln finns uppseendeväckande nog inte med i det utredningsförslag som nu går ut till remissinstanserna. Så är det, men ingenstans får man veta exakt vad det är som hänt. Jag tror att det är Anders Borg och Finansdepartementet som vill lägga hela tv-avgiften direkt i skattesystemet. Håller med honom i så fall, varför inte?

I nyhetsinslagen framställs det som om Finansdepartementet är emot en ”tv-skatt”. Gissningsvis är det en feltolkning. Public Service-utredningen föreslog ju en tv-avgift, ungefär som begravningsavgiften, på skattsedeln. Inte en finansiering direkt via skatten, vilket kräver en årlig prövning i budgetarbetet.

Det är, tror jag, detta som Finansdepartementet är emot. Gissningsvis vill Borg med flera att Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion ska få sina anslag via årliga beslut i statens stora bugetarbete. Om det inte är så har jag svårt att förstå varför ”begravningsavgiftsförslaget” tagits bort ur det förslag som nu skickas ut till remissinstanserna.

 I nyhetsförmedlingen beskrivs det som om Finansdepartementet är emot en ”skattelösning” och det är knappast tänkbart. Jag har svårt för att tro att Anders Borg vill fortsätta finansiera public service med det otidsenliga licenssystemet…

Nåväl, även om vi vet väldigt lite om vad som händer så är resultatet, som det ser ut idag, beklagligt. Licenssystemet för radio- och tv är hopplöst föråldrat och drar numera löjets skimmer över sig. Det är ingen situation som gynnar public service, även om ledande företrädare för SVT och SR och UR gärna fortfarande tycks vilja behålla systemet även om de nämner att det måste ”moderniseras”.

Politiskt sett är beslutet i regeringskansliet en katastrof; tydligare har regeringens politiska svaghet knappast kunnat illustreras. Här har kulturministern och regeringen inte haft kraft nog att argumentera emot topptjänstemännen inom public service som tjatar på om att statligt ägda bolag ska ha frihet och oberoende, något som hela diskussionen visar att de faktiskt inte har. Och kanske inte ens ska ha. Vilka bolags främsta chefer kan tillskansa sig rätten att avvisa sina ägare?

Och till den politiska härdsmältan hör naturligtvis konflikten mellan kulturdepartementet och finansdepartementet. Dessa två storheter inom regeringen klarar således inte av att komma överens om ett gemensamt förslag till remissinstanserna om finansieringen. Otroligt.

Självklart borde regeringen åtminstone föreslagit en finansiering via skattsedelen, åtminstone i form av en motsvarighet till begravningsavgiften, men helst direkt som en inkomstrelaterad skatt. Det är bättre att alla medborgare betalar för public service än som idag ”hushållen”. Det är både svårmotiverat och därtill orättvisst mot hushåll med få personer, det är bättre att alla skattebetalare får vara med och betala.

Eller?

Pinsamma inlägg om tidningarnas problem

Idag lördag skriver kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter om tidningarnas kamp för sin överlevnad. Texten kommer att hyllas av journalister och publicister på skilda håll, särskilt av dem som inte orkar se verkligheten. Det märks redan på Twitter. Själv blev jag häpen över att Richard Swartz så konsekvent bygger sin artikel och åsikt på så många klassiska klyschor om tidningar och journalistik utan att närmare beröra alla förändringar som ändrar förutsättningarna för medierna.

Konservativa och utvecklingsfientliga journalister har alltid älskat att tala om att en tidning inte är som vilket företag som helst. Det tycker även Richard Swartz. Ändå är ju faktiskt en tidning ekonomiskt sett som vilket företag som helst, oavsett om den ägs av stiftelser, privatpersoner, börsbolag eller organisationer.  

En annan urgammal klyscha i den redaktionella debatten är att journalistik minsann inte är som att tillverka smör, bilar eller muttrar. Swartz nämner muttrarna.  På mången redaktion har också journalister betraktat sig som tidningens finaste medarbetare på dess viktigaste avdelning och Swartz skriver naturligtvis att ”På en redaktion skapas i stället för tillverkas”.

Han fastslår att det är journalisterna som är viktigast, medarbetare som säljare, tekniker och ekonomer ägnar han inte en tanke.  ”En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.”

Märkligt, då borde ju egentligen tidningarnas problem vara lösta, men uppenbarligen behöver tidningar trots Richard Swartz uppfattning också kapital i dess mest kända form, nämligen som kronor och ören.

Det går att raljera vidare ner genom texten, men det leder lika lite som hans artikel någonstans. Jag ska medge att jag först undrade om han menade allvar eller om det var någon egendomlig form av ironi, en satirisk beskrivning av den klassiske nostalgiske kollegan som finns eller har funnits på var och varannan redaktion.

Men nej, han menar allvar och nu länkar likatänkande kolleger till hans inlägg via uppskattande kommentarer på Twitter,  Facebook och i bloggar. En av dem är Ola Theander, tidigare chefredaktör på Norran. Till skillnad från Swartz känner jag Theander, men håller absolut inte med honom i hans tämligen konspiratoriska beskrivning i sin bloggpost om orsaken  till tidningarnas problem

Ola Theander lägger i generella ordalag skulden för krisen på tidningsvärldens direktörer och koncernchefer. Det är en minst sagt tillspetsad åsikt baserad på ett, bland somliga publicister, omhuldat direktörsförakt som jag aldrig hållit med om.  

En och en annan tidningsdirektör har onekligen varit både inkompetent och otrevlig precis som en del kaxiga redaktörer, men Ola Theanders svepande analys av tidningskrisen är pinsam. Jag känner chefredaktörer som har varit svaga publicister trots sin titel. Och direktörer som varit utomordentliga publicister. En av dem avled tyvärr nyligen, nämligen Åke Ahrsjö, tidigare legendarisk direktör på Expressen och med en stark publicistisk ådra.

Richard Swartz, som tidigare jobbat på Svenska Dagbladet, utgår i sin text från SvD:s planer rörande besparingar och förändringar, beslut som han och andra debattörer har svårt för att acceptera.

Vi vet ännu inte vad Svenska Dagbladet kommer att göra men jag tycker att det är väldigt bra att SvD  orkar och vågar gå till beslut för att möta en svår situation. Tidningarnas problem har ju snarare varit att för få agerat kraftfullt mot problem som ändå numera alla är medvetna om sedan många år.

Till och med Richard Swartz konstaterar inledningsvis i sin text att Svenska Dagbladets situation är en del av ett globalt problem – och  ändå ägnar han sig sedan åt en förenklad analys och en närmast patetisk lovsång till det som en gång var.
Till det som inte längre är lika efterfrågat trots att det enligt honom och likasinnade är så bra.  

Övriga relevanta länkar:
En gång i tiden fanns det en mediebransch... - Joakim Jardenberg på jardenberg.se
Papperstidningen borta om 10-15 år - Erik Wilberg i Medievarlden, citat från Klassekampen, se nedan
- Avisene dør før 2025 - Erik Wilberg i Klassekampen

Gyllenhammar, Norberg och en utvärdering av Bokmässan

Under lördagen hann jag bara gå på två seminarier på Bokmässan, men de var bra. Cecilia Gyllenhammar talade inför en andäktig publik om sin nya bok Stäpplöperskan och indirekt också om sin egen familjesituation, men hon var noga ned att skilja på ”bokfamiljen” och sin riktiga familj. Det andra seminariet stod liberalen och författaren  Johan Norberg för och det gällde människans ständigt formbara hjärna.

Cecilia Gyllenhammar engagerade starkt; publiken verkade närmast rörd då hon talade om det svåraste  i relationerna inom den kända familjen. Hon imponerade på mig då hon väldigt bestämt motiverade sitt författarskap med att hon tycker att det krävs en öppenhet, en insyn även i omständigheter familjärt som vi kanske annars inte gärna talar om. Varför ska vi alltid högprestera, varför får vi inte vara medelmåttor, frågade hon.  

De flesta människor resonerar nog oftast tvärtom, det obehagliga och kontroversiella ska döljas. Så är det regelmässigt inom politiken, förvaltningarna och företagen där öppenhet och yttrandefrihet ständigt hamnar i kläm och ständigt måste försvaras, även där grundlagarna borde fungera. Så agerar vi också i familjekretsen som, mänskligt nog, ska skyddas när det blir känsligt, men Cecilia Gyllenhammar resonerar tvärtom. Klokt nog. Mer öppenhet är bra, överallt.  

Författaren Johan Norberg har skrivit en bok som skiljer sig från det han tidigare skrivit. I denna diskuterar han ingående hur vår hjärna fungerar och hur den faktiskt påverkas av allt vi gör, men också hur den påverkar det vi gör. Till skillnad från förr vet man nu att hjärnan utvecklas och vi kan påverka den i rätt riktning med intellektuell träning.

Så långt kände jag mig tillfreds med hur jag själv månar om min hjärna, men i slutklämmen sa Norberg  att det viktigaste av allt är att förse hjärnan med mycket syre genom konditionsträning. Där har jag tyvärr nog en del att göra. Aldrig får man vara riktigt glad...

Förutom dessa seminarier blev det också en lång vandring i de enorma utställningshallarna, men också några monterbesök. Trängseln var som vanligt stor under lördagen, men allt fungerar faktiskt väldigt bra. Men jag skulle inte vilja vara ansvarig för säkerheten på mässan.Jag begriper  inte hur en snabb utrymning skulle gå till. 

Under söndagen blir det hemresa med Bus4you till Stockholm och tåg till Gävle. Även nästa år blir det en Bokmässa för vår del. Besöket ger massor av kunskaper och stimulans, precis det som Johan Norberg säger att hjärnan behöver. Därtill möten med viktiga kontakter och kolleger. Det blir faktiskt även en del konditionsträning då man går och går och går hela dagarna….

Detta var den 28:e Bokmässan och skaparen Bertil Falck, mottagare av Natur och Kulturs kulturpris 2011, sågs nöjd vandra omkring i sitt livsverk, Bokmässan.. Numera är det hans dotter Anna Falck som ansvarar för verksamheten. Hon och hennes medarbetare har säkert en utmaning framför sig; hur ser Bokmässan ut om fem år, tio år eller för all del tjugo år.

Den tekniska utvecklingen påverkar alla medier, även böcker. Kostnaderna är stora för utställarna som måste satsa mycket tid och pengar på mässan. En del avstår kanske i framtiden då de väger kostnaderna mot utbytet. 

I år var till exempel inte Svenska Journalistförbundet där med en egen monter.Om fler organisationer hoppar av kommer kanske försäljning av godis och krafs att öka när klassiska utställare drar sig tillbaka. Tendensen finns på Bokmässan, som jag ser det, och den finns i Almedalen där de ekonomiska förutsättningarna för utställare, politiska partier, seminariearrangörer och inte minst besökarna är utmanande. 

Vi får se, jag gissar att både arrangörerna i Almedalen och Anna Falck på Bokmässan fixar utmaningarna. Jag har i alla fall bokat rum även för nästa års Bokmässa. Både Almedalen och Bokmässan är oumbärliga för den som vill trimma hjärnan och, framför allt, hänga med i utvecklingen.  

Dag två på Bokmässan med Schibbye, Persson, Sandberg och Hellsing

Under fredagen hann jag med tre bra seminarier på Bokmässan förutom ett antal besök i skilda montrar hos förlag, tidningar och organisationer. Bäst idag var journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Göteborgs-Postens monter. Kulturchefen Gabriel Byström intervjuade de bägge som möttes av stormande applåder från en mycket stor publik då de gjorde entré.

Många kunde inte ta sig fram så att de såg och hörde någonting. Publikhavet blockerade nästan en av de stora kommunikationsvägarna utanför GP:s monter på Bokmässan. Succé! Och när de bägge avtackades efter den utmärkta intervjun fick de en ännu större applåd. Det märktes tydligt att åhörarna var starkt berörda av deras berättelse. De är säkert med även på nästa års bokmässa och då gissningsvis med en nyutgiven bok om Ogaden och deras tid i fängelset.

Fullspikat hos GP och väldigt mycket folk även på flera seminarier. Ett av de bästa seminarierna idag var det som hette ”Retrospektiv över bilderboken” där moderatorn, chefredaktör Gunilla Kindstrand, lockade fram humor och öppenhet ur en riktigt tung panel av litteraturhistorisk betydelse. Lennart Hellsing, 93 år, och Inger Sandberg, 82 år. 

Bägge humorfyllda, spirituella och med en rejäl dos distans till sina egna stora framgångar. Imponerande! På scenen också Lotta Kühlhorn och Susanna Hellsing i samtalet kring serien Bilderboksretro och allt härligt skapande under årens lopp.

Inger Sandberg var avväpnande distanserad till sitt och maken Lasse Sandbergs skapande, Lennart Hellsing i en snygg och väldigt gul kostym. Och vid 23-tiden på kvällen satt han i den stimmiga baren på Elite Park Avenue då jag trött stapplade upp mot rummet.  

Historien var också närvarande, om än på ett helt annat sätt, i seminariet ”Grupp 8:s döttrar” med författaren Karolina Ramqvist i ett samtal med sin förläggare Eva Gedin om sin bok Alltings början. Hur blir man kvinna i skuggan av sin mamma som vigt sitt liv åt radikalfeminismen? Intressant samtal inför en knäpptyst uppmärksam stor publik som lyssnade på författaren och säkert också tänkte tillbaka inte bara på Grupp 8, utan också på boken Fittstim och Karolina Ramkvists mellanhavanden med Ulf Lundell. Litteraturhistoria.

Ytterligare ett seminarium blev det för min del idag, ”Vad är en svensk?” med författaren Qaisar  Mahmood, född i Pakistan, uppväxt och formad i Tensta. En fascinerande tänkare förstod man av hans samtal med journalisten Dilsa Demirbag-Sten runt hans bok Jakten på svenskheten.

Han är, som han själv sa, en byråkrat. Han har  erfarenheter från maktens korridorer, bland annat på Riksantikvarieämbetet och regeringskansliet. Gott så, men han borde hellre skickas runt i landet och prata om sin jakt på svenskheten och om vilka av oss som är ”vi” och vilka som är ”dom”. Han har något att lära oss alla. 

Så var det med dagens seminarier, 14 till fanns på önskelistan i det rika utbudet. Men de hanns inte med. Däremot spontana möten med ett tjugotal kolleger med flera, trevliga besök i Sveriges Radios, Svenska Dagbladets och Borås Tidningars montrar. Med mera.

I morgon fortsätter jakten på kunskap och kontakter.

Mödosam intressant första dag på Bokmässan

UPPDATERAD och korrigerad 2012-09-28 kl 09.30, kl 10.15,kl 10.26 och kl 19.15

Det blev som vanligt en tuff första dag på Bokmässan. Ovana och onda fötter efter allt gående i de enorma mässhallarna, trångt och svårt att ta sig fram, massor av intryck och väldigt många möten med kollegor och andra intressanta människor. Bokmässan och Almedalen är otroligt viktiga mötesplatser för alla som söker kunskap och dessutom vill vårda sina nätverk. 

Både min fru och jag jobbar som konsulter åt Utkik Media och hade i förväg prickat för tio seminarier som vi borde gå på första dagen. Tyvärr kolliderade de med varandra och så är det alltid, Det var dessa seminarier vi hade prickat för.

1. Det enda könet, den andra  ekonomin. Martin Jönsson, Katrine Kielos och Andreas Cervenka.

2. Så bygger vi framtidens bibliotek. Maija Berndtson, Inga Lundén och Marianne Bergum.

3. Skolan och kreativiteten, Louise Hoffsten, Martin Widmark och Simon Kyaga.

4. Hans Holmers förbannelse, Ann-Marie Åsheden och Stefan Hilding.

5. Är extremisten också människa? Niklas Orrenius, Ola Lönnaeus och Dilsa Demirbag-Sten.

6. Om att vara en glad gubbe – även som pensionär. Dag Sebastian Ahlander och Cecilia Hagen.

7. Tre forskare i ett kreativt samtal. Bodil Jönsson, Fredrik Ullén, George Klein och  Sharon Jáma.

8. Tidningar, ett kulturarv för alla. Heidi Rosen och Torsten Johansson.

9. Sociala medier och bokens framtid. Jan Nolin, Mathias Klang, Susanne Hamilton, Pelle Snickars

10. Från Strindberg till Strage. Åke Lundqvist, Björn Wiman, Ulrika Milles och Stefan Eklund.

Tio seminarier av den typ man köper seminariebiljetter för. Vi hann med de tre första och missade de övriga. Så är det alltid på Bokmässan, ständiga prioriteringar mellan kolliderande arrangemang.  Men dessa tre seminarier räckte mer än väl, de var mycket intressanta! Det är intressant att situationen för biblioteken,  kreativiteten och ekonomin är helt överförbara till läget för till exempel sjukvård och medier. Alla slåss i princip med samma problematik i denna förändringens tid.  

Nåväl, de seminarier man betalar för är bara en del av allt som erbjuds på Bokmässan. Sedan finns det hur många ”scener” som helst med ambitiösa program utan kostnad. Där såg vi på Debattscenen SvD:s kulturchef Martin Jönsson skickligt moderera en debatt med superintressanta Katrine Kielos och Andreas Cervenka som båda skrivit varsin bok om vår ekonomi. Kul diskussion, mycket intressanta böcker. Fullspikat framför scenen.

Vi hann också lyssna på Peter Kadhammar som pratade om läget i USA i Aftonbladets ambitiösa monter. En suveränt skicklig skribent och en bra och engagerad talare. Han är idag, med all rätt, en av Sveriges mest uppmärksammade journalister. Skolad som lokalredaktör på Gefle Dagblad i Hofors i Gästrikland. Nu jobbar han över hela världen. 

Under dagen hann vi också med en riktigt bra och intressant debatt hos den nya organisationen Utgivarna i Sveriges Tidskrifters monter. Den handlade om vilket ansvar en ansvarig utgivare på en tidning har för artiklar publicerade långt innan vederbörande fick sitt uppdrag. Med all ny teknik kan läsare nå äldre texter på nätet om t ex Aftonbladet lägger ut dem på sin sajt. Eller åtminstone, tekniskt sett skiljt från webben,  i sitt digitala arkiv.

Det handlar således om långt tidigare publicerade artiklar med ett innehåll som berörda individer kanske idag inte vill att andra ska komma åt då de googlar. Det är ett svårt juridiskt problem att knäcka om man ska tillmötesgå alla intressen och det kanske man inte ens bör göra; historieförvanskning vill nog ingen ha, men visst kan det vara ett problem för enskilda personer att urgamla artiklar om äldre försyndelseer går att finna på nätet. Jag tycker ändå inte att publicerat material ska raderas eller göras svårt att söka på nätet. 

Och sedan hann vi faktiskt höra på Jan Guillou i Piratförslagets monter och vinka åt Bengt Söderhäll i Stig Dagermansällskapets monter. Dessförinnan hade vi också lyssnat på honom då han läste sinaa egna dikter på Litteraturscenen.
Sist men inte minst så hann vi träffa runt ett 20-tal kolleger, samarbetspartners  soch andra kontakter bara genom att flanera runt på Bokmässan. Vilken mötesplats det är, precis som Almedalen. Båda känns nödvändiga att besöka.

Länkar:

Publicisterna mot juristen i frågan om arvsynd - Medievärlden 120928

Oberoende public service med statlig kontroll

Uppdaterad med länkar 2012-0911, 2012-09-12
Texten har också publicerats i Medievärlden

Public service-kommittén föreslår som väntat att tv-licensen ersätts av en tv-skatt. Det tycker jag är bra och inte alls så dramatiskt som flertalet av de högsta cheferna inom public service, PS, hävdar. De är oroliga för att PS-bolagens självständighet hotas, en självständighet som i mångt och mycket är en chimär. Det märktes inte minst under kommitténs presskonferens där det talades om både oberoende och statlig kontroll.

Kommitténs ordförande  Martin Holmgren inledde presskonferensen med att tala om vad viktigt det är med självständiga public servicebolag. Samma sak skrev kommittén i morse på DN Debatt, ”En utgångspunkt för oss är att det finns ett stort egenvärde med aktörer inom radio och tv som är fria från statliga, ekonomiska, politiska och andra intressen.” 

Efter den vackra prologen handlade det väldigt mycket om statens kontroll över de olika bolagen. Kommittén vill till exempel ha kvar förhandsprövningen av nya verksamheter inom public service, ett system som av Jesper Strömbäck och andra beskrivits som stridande mot yttrandefriheten. Holmgren sa att kommittén därmed ”möter en diskussion om att ta bort förhandsprövningen.”

Drömmen hos en del publicister om en gemensam medieombudsman för alla medier avvisade han med några få ord om att det inte räcker med en självprövning för public service. Inte oväntat, ägaren staten kommer aldrig att släppa kontrollen via Granskningsnämnden.

Åberopande det vackra egenvärdet med public service pekade han senare också på vad viktig Granskningsnämndens  verksamhet är. Insynen, granskningen och kontrollen av att bolagen sköter sina uppdrag bra är bra och nödvändig eftersom verksamheten är finansierad med allmänna medel, menade han.  Martin Holmgren sa också att kommittén inte anser att Granskningsnämnden, som numera finns inom Myndigheten för radio och tv, utgör en risk för mediebolagens oberoende.

På frågan om bolagen sänder för mycket underhållning på bekostnad av fakta sa han att kommittén inte tittat på den saken, ”det är Granskningsnämnden som i så fall ska ingripa”. Han menade att det alltid måste gå att spåra en ”public service-tanke” i programmen. Han betonade också att syftet med verksamheten inte är att jaga tittarsiffror…

Självständiga och oberoende PS-bolag? Nja, verksamheten hålls i rätt strama tyglar av staten som äger public service-bolagen via Förvaltningsstiftelsen. Den föreslogs dessutom få tio miljoner till för sin verksamhet som leds av ordföranden Ove Joanson, tidigare vd och senare ordförande för Sveriges Radio. Och ordförande i nya organisationen Utgivarna där ledningarna för Förvaltningsstiftelsens offentligt finansierade bolag sitter i styrelsen tillsammans med cheferna för de privatägda tv-bolagen, tidningarna och tidskrifterna. Det ska bli intressant att se om de kommer överens om vad Utgivarna ska tycka i sitt remissvar om kommitténs förslag.

Vad det gäller (o)beroendet av staten konstaterade också Martin Holmgren att både regering och riksdagen redan i ett ”skymningsläge” kan ändra förutsättningarna för verksamheten, men kommitténs förslag syftar till att göra det svårare.

Så därför fick svenska språket ett nytt ord i dag, tv-skatten. Med en på skattsedeln angiven tv-skatt ska PS-bolagens självständighet bevaras i jämförelse med en renodlad skattefinansiering. Det bästa med tv-skatten är att den föråldrade tv-licensen försvinner och med den Radiotjänst i Kiruna och deras märkliga reklamfilmer i SVT där man hotar med kontroller där du bor och tackar de snälla licensbetalarna.

Den befarade begränsningen för public service att sända i nya digitala kanaler blev dessbättre inte av, men det bestämda ställningstagandet för förhandsgranskningen kan naturligtvis också leda till att projekt bromsas för de fria och obundna public servicebolagen.

Länkar:
Public service-kommitténs hela förslag.
Rätt att skrota tv-avgiften. Dagens Nyheter 12 september 2012
Inga tv-pengar till Anders Borg. Ledare av Eva Franchell i Aftonbladet 12 september 2012
Tiden mogen att avskaffa licensen. Martin Jönsson i Svenska Dagbladet  11 september 2012
Mot skrothögen med tv-licensen. Eric Erfors i Expressen 11 september 2012 
Historiskt förslag om public service i morgon? Utkiksbloggen 10 september 2012
Tv-licensen äntligen på väg att avskaffas. Utkiksbloggen 18 april 2012
Intressant kritik mot tv-licensen. Utkiksbloggen 1 mars 2011
Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen. Utkiksbloggen 21  februari 2011
Avskaffa tv-licensen!. Utkiksbloggen 23 mars 2010
Bra av moderater om tv-licensen. Utkiksbloggen 30 november 2010