Mediepolitiker imponerade inte

Framtiden var på tapeten i flera av onsdagens medieseminarier i Almedalen. Sveriges Radio arrangerade en debatt om vad politikerna vill med medierna. Politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna, som inte ens svarat på inbjudan, fanns på plats. Panelen fick många frågor, men imponerade inte med sina svar. Deltagarna i organisationen Medieföretagens debatt om framtidens kompetensbehov gav däremot bra svar.

Debatten om politikernas vilja rörande medierna var fullsatt och förväntningarna var nog högt ställda hos de, så vitt jag förstår, ganska initierade åhörarna. Moderatorn Staffan Dopping, själv tidigare medarbetare i Sveriges Radio, krävde snabba svar på en lång rad frågor. Det fick han också, men debatten lyfte aldrig till högre höjder. Det blev lite enstavigt och oengagerat med politiker som inte alltid verkade trivas sammanhanget. Den unge kristdemokraten Andreas Carlson gjorde det däremot tveklöst med sina rappa och tydliga inlägg. 

Det suckades på flera håll i publiken, ja till och med i panelen, när den trista och tröttsamma trögheten i politiken blev påtaglig. Som i licensfrågan. Här satt plötsligt företrädare för samtliga allianspartier och beklagade att inte deras partikamrater i regeringen förmått komma med ett förslag om att reformera avgiftsmodellen. Den föråldrade licensen föreslås ju finnas kvar i minst sex år.

Fler suckar blev det nog på sina håll i publiken när politikerna föredömligt snabbt och bestämt svarade på frågan om de tycker att det är rätt att satsa på digital radio. Alla sa nämligen bestämt ja, utom Tina Ehn (mp) som sa att hon tvekade och hellre vill söka andra möjligheter, till exempel på nätet. Så ser också många kritiker på digitalradioförslaget.

Tidningarnas framtid var alla i panelen oroliga för, men så mycket mer än så blev inte sagt. Reklamskatten sa många att de vill ta bort, onekligen klokt och rätt, men åsikten imponerar ändå inte eftersom riksdagen redan beslutat detta för många år sedan. Och ändå är den kvar!

Lars Ohly (v) beklagade sig över att den lokala journalistiken tar stryk, till exempel ”i Dala-Demokraten som nu efter en fusion med DalarnasTidningar får nyheterna från konkurrentens lokalredaktioner”. Ohly tyckte att det är bättre att flera röster kommer till tals i tidningarna. Det kan man hålla med om, men det är ju fullkomligt orealistiskt att drömma om detta när det snarare handlar om att rädda åtminstone någon form av journalistisk lokal bevakning.

Lite glöd i debatten blev det då panelen fick frågan om det är rätt att public service fritt ska få utveckla sina verksamheter på webben, något som kritiserats från Tidningsutgivarna. Alla tyckte att public service ska få göra detta och Lars Ohly konstaterade rätt ilsket flera gånger att Tidningsutgivarna agerande var uselt, eller någonting ditåt. 

Politikerna på podiet fick också en fråga från Torbjörn von Krogh, föreståndare från Sim(o),  i publiken. Han undrade hur riksdagsledamöterna såg på Utgivarnas förslag om ett nytt etiskt system, gemensamt för public service och privatägda kommersiella medier. En idé som von Krogh också torgfört, men politikerna svarade mycket fåordigt och undvikande. Några verkade inte ens känna till diskussionen som i hög grad berör public service. 

Ja, sedan blev det nog inte så mycket mer sagt. Mitt bestämda intryck av panelens insats är att medierna i allmänhet och dagspressen i synnerhet inte ska ha några förhoppningar om att landets politiker kan bidra med några kraftfulla åtgärder för att hjälpa till. Mer än det som flera så klokt föreslog, att man kan ta bort reklamskatten…

Då var intrycket av debattörerna mer kraftfullt och beslutsamt på Medieföretagens seminarium om mediernas framtida kompetensbehov. Tidningsledare som Aftonbladets Jan Helin, Expressens Thomas Mattsson, UNT:s Hanna Stjärne, Nyhetsbolagets Magnus Jansson och Mittmedias Thomas Peterssohn redovisade engagerat och övertygande hur deras verksamheter snabbt förändras och förbereds för morgondagen.

De jobbar alla på olika sätt med en svår omställning från gårdagens medievärld där Lars Ohly kunde glädja sig åt flera lokala röster, åtminstone här och var, till en ny verklighet med mängder av nya skickliga aktörer. Från privatpersoner på bloggar och poddar och sociala medier till stora mediehus och globala giganter som i alla kanaler pumpar ut nyheter, åsikter, bilder och filmer dygnet runt, i realtid och sekundsnabbt.  

Tänk, när jag hade lyssnat på dessa tidningsledares berättelser om vad de gör i sina företag och vad de vill rekrytera för kompetens så kändes det bättre än efter riksdagspolitikernas diskussion om medieutvecklingen. De verkar ha svårt att hänga med och kreativt söka idéer om hur de som lagstiftare skulle kunna bidra med förslag som underlättar mediernas utveckling i en ny tid.

Under onsdagen var jag också i den trevliga TCO-parken där Journalistförbundet och andra fackförbund har sina seminarier.   Där pratade man bland annat om försvarsmaktens närvaro i medierna, om huruvida anställda kan och törs skriva debattartiklar eller tipsa medierna.

I den diskussionen talades det mycket om signaler, hur påverkas de anställda när de får höra att överbefälhavaren anklagas för brott bara för att han offentligt pekat på vår bristande försvarsförmåga? Det här är frågor som egentligen gäller alla verksamheter – det är allvarligt om rädslan för repressalier leder till att människor inte vågar vara kritiska på sina arbetsplatser eller kontakta medierna.

Medievärlden och Tidningsutgivarna hade också två seminarier under onsdagen, ett om hur myndigheterna och deras pressavdelningar sköter kontakten med medierna samt ett om hur medierna sköter bevakningen av EU-politiken. Det sista hann jag höra endast en begränsad del av och det första hann jag inte ens fram till; konkurrensen är stenhård i år mellan alla arrangemang i Almedalen.  

Därför fanns jag inte heller på plats när riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) härsknade till och helt enkelt lämnade scenen och seminariet inför den förvånade publiken.

– Det var inte den här debatten jag blev inbjuden till. Nu ska jag stå här och stå till svars för regeringen i en fråga som jag inte är påläst i. Jag lämnar nu, sade Maria Abrahamsson nligt Dagens Media

Moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, säger till Dagens Media att han inte haft en tanke på att lura in henne i någon form av ”bakhåll” som hon tydligen upplevt det.

Korrigerad 130705 kl 01.26          

Utgivarnas manifestation väcker frågor

Under tisdagen arrangerade den nya organisationen Utgivarna tillsammans med tidningen Resumé en debatt i Almedalen mellan publicister och politiker om nya lagar som urholkar tryckfriheten. Det blev en skarp och intressant debatt i ett fullspikat tält, men också en form av manifestation som väcker frågor och kan vara kontraproduktiv om man vill få med sig politikerna.

Var målet att reta upp politikerna så lyckades man uppenbarligen med detta vad det gäller kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Hon blev märkbart irriterad vid flera tillfällen, särskilt i meningsutbyten med cheferna inom public service, Cilla Benkö på Sveriges Radio, SR, och Eva Hamilton på Sveriges Television, SVT.

Debatten hade fått rubriken ”Vi klarar oss bättre utan regeringen” och var en av de första större insatserna av den nybildade föreningen Utgivarna att försöka öka politikens respekt för tryck- och yttrandefriheten. Det har under senare år tillkommit nya lagar som publicister med all rätt kritiserar. Ett dagsaktuellt exempel är den så kallade fotoförbudslagen som började gälla den 1 juli och den återkom därför också gång på gång i debatten.

Och därutöver så kritiserade mediecheferna bestämt och lika korrekt tankarna på ett utökat spioneribrott, förslag om nya integritetsbrott och alla nya begränsningar som införts i sekretesslagen liksom de ökande svårigheterna att få ut offentliga handlingar. En intressant och utmärkt diskussion innan radiochefen Cilla Benkö plötsligt började klaga på att Sveriges Radio får för lite pengar till sin verksamhet, ett ämne som hon ofta återkommit till i olika sammanhang. Men här hörde radions finansiering definitivt inte hemma i debatten.

Dessutom började hennes public service-kollega på SVT att klaga på att regeringen vill göra en granskning av effektivitet med mera inom public service, ett ämne där hon närmast raljerade över initiativet. Kulturministern blev klart irriterad på de bägge företrädarna för public service. Och deras inlägg i egen sak hade ju faktiskt ingenting att göra med ämnet för dagen.

Benkö och Hamilton var inte ensamma på scenen. Där stod ytterligare fyra ledande mediechefer, totalt således sex företrädare (namnlista efter texten) för landets medier som alla i stor enighet kritiserade lagstiftarna. De har naturligtvis rätt i sak, men jag är inte säker på att Utgivarnas metod att skicka fram många med samma budskap är ett framgångsrecept.

Jag har tidigare skrivit om bildandet Utgivarna och dess syfte att samla alla medier, både privatägda mediehus och offentligt finansierade public service, i samma organisation. Tanken är tydligen att deras budskap i publicistiska frågor ska få större kraft om alla medier uppträder gemensamt, till exempel i samband med remisser, i stället för var för sig eller via olika branschorganisationer. Det kan ifrågasättas.

Denna debatt illustrerade på sitt sätt saken eftersom det gemensamma uppträdandet gav ett intryck av manifestation, kanske till och med en demonstration. Det verkade lite väl arrangerat när alla stod där som en flock och sa samma saker. Det finns också en risk för att de som ska lyssna och påverkas, politikerna denna gång, genom upplägget kan uppfatta mediecheferna som lite gnälliga. Trots att dessa har helt rätt i sin kritik.  

Jag kan mycket väl tänka mig att några få meriterade publicister, eller kanske en ensam kunnig och vältalig redaktör som till exempel Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, skulle nå längre i en debatt som denna. Branschmanifestationer kan ju göras på andra sätt i något annat sammanhang där argumenten inte behöver vridas och vändas i en kvalificerad diskussion.

Debatten gav genom Benkös och Hamiltons utspel också på sitt sätt en bild av dilemmat med en organisation typ Utgivarna, gemensam för privatägda medier och offentligt finansierade medier. Företrädarna för de olika medierna är oftast överens i rent publicistiska frågor, men i övrigt lever de i helt olika värdar med helt olika uppdrag och med helt olika finansiering.

Det föder spänningar dem emellan som redan märkts och som kan bli svåra att hantera för den unga organisationen Utgivarna. Radiochefens och tv-chefens diskussion med det statsråd som ansvarar för deras verksamhet gav onekligen en påminnelse om att de verkar i en annan värld än sina kolleger på scenen. 

Nåväl, förhoppningsvis tog Lena Adelsohn Liljeroth och hennes riksdagskollegor intryck av argumenten från mediecheferna i debatten. Mot slutet av debatten tinade hon för övrigt upp och lovade att före nästa års Almedalen komma med någon form av besked om hur regeringen ser på möjligheterna för den gemensamma medienämnd Utgivarna strävar efter. Dessutom var hon tämligen säker på att momsen för digitala tidningar kommer att sänkas från 25 procent idag till 6 procent, precis samma moms som för papperstidningarna. Ett mycket bra besked om det stämmer.    

Under dagen var jag också på bland annat ett seminarium arrangerat av EU-kommissionen och Europaparlamentet. Det handlade om EU:s  nya dataskyddsförordning. Den kan ses som ett hot mot yttrandefriheten och offentlighetsprincipen, men också som ett skydd för den personliga integriteten.

Det handlar om en svårfångad fråga som satt fart på lobbyisterna. Det har kommit in 4000 ändringsförslag gällande förordningen mot normalt några hundra, sa Piratpartiets Christian Engström som sitter i Europaparlamentet. Engström var dock rätt positivt inställd till förordningen eftersom han menade att det är dags att modernisera regelverket.

Under tisdagen tätnade det till på gatorna i Visby och de närmaste två dagarna är väl de mest besökta i Almedalen. På fredag kommer många besökare att lämna Visby, men dessförinnan ska ytterligare något tusental seminarier hållas om de mest skiftande frågor.    

Deltagare i Utgivarnas och Resumés debatt:

Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister (m), Phia Andersson, riksdagsledamot (s), Anti Avsan, riksdagsledamot (m), Cilla Benkö, vd SR, Charlotta Friborg, chefredaktör Corren, Eva Hamilton, vd SVT, Viveka Hansson, programdirektör TV4, Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen. Moderator Claes de Faire, chefredaktör Resumé.  

Deltagare i debatten om dataskyddsförordningen

   Christian Engström, Europaparlamentariker (Piratpartiet), Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig Regeringskansliet, Pierre Schellekens, chef för representationen, EU-kommissionen. Moderator Johan Wullt, pressekreterare EU-kommissionen.

  

Tuffare prioritering i Almedalen

Under måndagen var det många arrangemang i Almedalen jag gärna skulle ha tagit del av, elva olika seminarier. Tyvärr kolliderade flera av dem tidsmässigt. Jag hann med fem av dem. I år märks det tydligt att konkurrensen mellan alla arrangemang leder till en tuffare prioritering för alla i publiken. Almedalen slår i år, som vanligt, rekord med över 2.200 officiella arrangemang, om jag minns rätt. Otroligt! Möjligen problematiskt!

Jag känner för första gången vittring av problem för arrangemanget Almedalen. Om antalet seminarier blir så många att man måste välja bort många så kanske det också blir lättare att välja bort vistelsen i Almedalen. Växtvärk till döds…

Själv vill jag som mediekonsult ta del av alla seminarier om alla medierelevanta frågor. Min fru, som jobbar inom sjukvården, vill av samma skäl främst ta del av seminarier rörande främst äldre- och omvårdnadsfrågor.

Jag tror vi båda satt närmare två timmar under söndagskvällen och gick igenom programkatalogens närmare 70 sidor med arrangemang gällande måndagen. Helt otroligt. Almedalen uppfattas säkert av många fortfarande som ett arrangemang där partipolitiker spelar huvudrollen, men det stämmer inte numera. Visst, vi som är där kollar in många partiledartal, men de är lättare att avstå ifrån dessa än intressanta seminarier.

Idag var jag först på ett seminarium med rubriken ”Etik och begränsad spelreklam – går det?”. Fullspikat på publikplats. Arrangör var Svenska Spel som titt som tätt skickar förförisk reklam till mig om spel i skilda former. Här uppträdde bolaget, främst genom ordföranden Anitra Steen som spelmissbrukarens bästa vän som gör allt för att vi inte ska spela bort våra pengar. Hyckleriet var påtagligt närvarande och närmast stötande vad det gäller ordförande Steens insats.

Organisationen Tidningsutgivarnas vd Per Hultengård var inbjuden till panelen för att försvara tidningarnas kamp för att få publicera utländska spelbolags reklam för spel, en kontroversiell fråga manifesterad genom Aftonbladets förre chefredaktörs Anders Gerdins envisa och framgångsrika strid mot det svenska statliga spelhyckleriet.

Tyvärr fick inte kunnige Per Hultengård komma till tals särskilt mycket, men han hann ändå säga det viktigaste av allt som blev sagt i panelen, nämligen att utländska spelbolag bör tillåtas i Sverige genom ett tillståndssystem där staten får möjlighet att hålla koll på att de följer de regler vi vill ska gälla.

Men Anitra Steen och övriga engagerade spelmotståndare i panelen talade i stället om att endast Svenska Spel skulle tillåtas driva sin verksamhet i Sverige. Ett pinsamt hyckleri som den svenska statsmakten snarast bör reglera bort. Det finns ingen annan klok väg att gå än den Per Hultengård anvisar.

Detta var en mycket intressant debatt där TU:s vd bemötte det statliga spelkapitalets företrädare. Det var ungefär samtidigt säkert också en intressant debatt där Utgivarnas ordförande Ove Joanson och Stampens och WAN-Ifras ordförande Tomas Brunegård diskuterade hoten mot tryckfriheten i Sverige, men den hann jag aldrig iväg på då den kolliderade med både tidigare och senare arrangemang inom samma intresseområde.

Senare hann jag dock gå på ett av seminarium arrangerat av Utgivarna och Journalistförbundet där man diskuterade ”Vem vågar vara källa till media idag i vår digitala värld”. Mycket bra och tankeväckande om att vårt närmast heliga meddelarskydd enligt tryckfrihetsförordningen urholkas i vår tid när digitala meddelanden, typ epost, är ungefär lika insynsskyddade som vykort.

Dessbättre medgav programmet också att jag kunde hinna gå på ett seminarium av Utgivarna och Sim(O) om huruvida staten ska lägga sig i mediernas självsanering. Svaret är givetvis nej trots att enskilda politiker, riksdagen och regeringen ständigt genom sina förslag och beslut visar att staten gärna reglererar mer och mer, trots läpparnas bekännelse om motsatsen.

Från detta seminarium minns jag gärna mest hur Martin Jönsson, biträdande programdirektör på Sveriges Radio, och Ulrika Knutson, känd debattör och tidigare ordförande i Publicistklubben, lyckades vända på programrubriken och förslå att politikerna i stället skulle ägna sig åt en självsanering vad det gäller lagstiftningen på medieområdet. Mycket bra!

Sedan språngmarsch till en debatt av TNS Sifo om ”Medierna som moralisk domstol”. Mycket bra inlägg av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som alltmer framstår som publicistikens främste försvarare i Sverige idag.  

 Ovanpå detta hann vi från Utkik Media med ett helt annat arrangemang om sociala entreprenörer som var oerhört intressant om man är intresserad av samhällets utveckling, men det har i dagens läge ännu så länge inte ett skvatt med medierna att göra.

   

Äntligen Almedalen, trots kritiker

Nu är det dags för Almedalen igen- politikens ­­och samhällsdebattens viktigaste årliga arrangemang. Och arrangemanget kritiseras gärna av debattörer som samtidigt medger att de knappt varit på plats. För någon dag sedan skrev till exempel forskaren Bo Rothstein en artikel i Expressen med svepande kritik mot Almedalen som han själv förra året besökte för första gången ”i studiesyfte”. ­­

Den artikeln förvånade mig. Hur kan en tämligen ansedd forskare vilja gå ut med kritik i en av Sveriges största tidningar mot ett arrangemang som han enligt sin egen text har en minimal erfarenhet av?

Han skriver: ” Mina erfarenheter av detta evenemang är tämligen begränsade, nämligen till förra årets vecka. I studiesyfte var jag där och åhörde ett stort antal seminarier (och medverkade i några). Det var roligt att träffa många gamla bekanta men vad gäller innehållet gav det hela inte riktigt mersmak”.

Rothstein är inte ensam om att ifrågasätta Almedalen. Förra året uppmärksammades Maria Wendt för sin bok (som jag, typ Rothstein, erkänner att jag inte har läst!) där hon sågade Almedalen. Och varje år kollar många av landets tidningar med kritiska förtecken vad de regionala eller lokala myndigheterna har för sig i Almedalen, som här Arbetarbladet i år.

Politikers och tjänstemäns studieresor har alltid varit populära ämnen för granskning i landets tidningar. Själv har jag alltid snarare tvärtom tyckt att beslutsfattare i olika roller bör resa mer och delta mer; hur ska verksamheten kunna utvecklas om beslutsfattarna stannar hemma på sitt kontor och tittar på varandra över fikabordet?

Just Almedalen i Visby är ett lysande exempel på kunskapsspridning med extremt hög effektivitet. Om ett landsting eller en kommun skickar dit politiker och tjänstemän behöver de knappast åka till några andra kurser och konferenser under det kommande året. Och vad kostar den "vanliga" konferensverksamheten vid sidan om Almedalen under året? 

Almedalen är ett veckolångt universitet där snart sagt ALLT värt att diskuteras avhandlas. Sjukvård, omvårdnad, miljöfrågor, kärnkraften, filmpolitiken, medieetiken, ekonomin och döden. Och det är inte alls alltid ”rapporter” som enligt Rothstein är utgångspunkten för diskussionerna, ofta är det helt enkelt bra samtal på slak lina, rakt upp och ner.

Visst, det finns de som till skillnad från kritikerna inser vilken betydelse Almedalen har. I år kommer det visst runt 900 ackrediterade (föranmälda) journalister, om jag minns rätt. Och säkert många som inte anmält sig i förväg. Jan Wifstrand, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och Dagens Nyheter, är en av dem, men nu kanske främst i rollen som moderator i framgångsrika Öresundshuset där Öresundsregionens framtid belyses ur alla synvinklar. Han redovisade nyligen sin mycket positiva syn på Almedalen i Sydsvenskan, en tidning som han också kritiserade för dess kritiska syn på Almedalen…

Nåväl, själv ser jag även denna gång fram emot vad denna vecka ger oss i Utkik Media både på sjukvårdsområdet och medieområdet där vi är verksamma inom bolaget. Sjukvårds- och omvårdnadsfrågorna brukar vara det största ämnesområdet i Almedalen och mediefrågorna behandlas nog också på rekordmånga seminarier.

Det enda trista med Almedalen brukar vara teleoperatörernas bristande förmåga att fixa täckning och snabbhet för mobiler och datorer; väldigt många av de tiotusentals besökarna vill lägga ut material på Twitter, Facebook eller Instagram. Och på bloggar, som jag på denna. Men det brukar alltid bli problem. Vi får se hur det går i år då vi i Utkik Media är rustade med lite olika operatörer och mobiler och datorer.

  

Verkligheten har hunnit ifatt tv-licensen

Nu har nog verkligheten äntligen hunnit ifatt den hopplöst föråldrade svenska tv-licensen. Plötsligt väller kritik fram mot licensen sedan Förvaltningsrätten i Luleå beslutat att datorer är avgiftspliktiga eftersom man kan se tv-program i dem, oavsett om man verkligen gör det eller inte. Politikerna lär få problem med att krypa ut ur den pinsamma frågan, särskilt sedan regeringen så sent som i förra veckan dessvärre föreslog att licensen ska finnas kvar.

Förvaltningsrätten avkunnade ett antal domar gällande avgiftskravet för datorer.  Detta sedan upprörda datorägare överklagat Radiotjänsts beslut att skicka licensfakturor till dem trots att de saknar tv-apparater, ett förfarande som nu i debatten jämställts med ökända skojares bluffakturor. Många mål återstår att pröva i domstolen, inte minst gällande surfplattor och mobiler.

Det är viktigt att lagar och regler är respekterade av allmänheten, om förtroendet rubbas kan mycket hända även om vi i Sverige oftast är lojala mot gällande ordning.  Hittills har betalningsviljan varit stor, runt 90 procent av de berörda hushållen har betalat sin tv-avgift. Nu finns nog risken för att betalningsviljan kan minska eftersom reglerna för avgifter på datorer uppfattas som absurda och obegripliga av många som genom domarna fått upp ögonen för saken. Inte minst studenter har varit kritiska i intervjuer; de måste ju ha datorer för sina studier och har inte sällan avstått från tv för att spara pengar.

Jag har tidigare bloggat många gånger om den föråldrade licensen som dessutom är så orättvis eftersom den slår hårt mot ensamstående. Det är ju hushållen som betalar licensen, inte individerna.  Länkar till tidigare blogginlägg i slutet av denna text. Där finns också ett antal länkar till kritiska röster i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mer kritik kommer säkert fram i debatten under den närmaste tiden.

För något år sedan verkade det som om politikerna äntligen var beredda att göra om systemet och antingen ta ut kostnaden via inkomstskatten, eller i vart fall i form av en öronmärkt avgift på skattsedeln, liknande begravningsavgiften. Men icke, nyligen föreslog regeringen i stället i sin public service-proposition att avgiften ska bli kvar.

Att public service är en viktig institution i det svenska samhället håller nog de flesta med om. Ändå finns det risk för att även public service-bolagen kan drabbas av ilskan mot licenssystemet som de alltid försvarat för att bevara sin påstådda ”frihet” gentemot staten, trots att de är statsägda via Förvaltningsstiftelsen.

SVT:s vd Eva Hamilton är också ordförande i Radiotjänst som driver in licensavgifterna. Hon lovade först att man skulle hantera de kritiserade reglerna om datorer försiktigt, men kort därefter började Radiotjänst ändå sin jakt på datorägare utan tv och licens.

Både SVT och Sveriges Radio har ju också genom sina företrädare i regel varit tämligen pompösa i sin beskrivning av sin förträfflighet, en attityd som kan straffa sig när inte minst ungdomar nu vänder sig mot systemet och ser kopplingen mellan den förhatliga licensen och de berörda programbolagen.  

Närmast kommer med all sannolikhet många av domarna att överklagas till kammarrätten i Sundsvall. Om de fastställs där så kommer kraven på ett ändrat avgiftssystem att bli en knepig fråga för regering och riksdag. Rätt välförtjänt med tanke på att politikerna behållit ett hopplöst omodernt system alldeles för länge. Obegripligt nog.

Relevanta länkar på andra sajter:
Dags att pensionera tv-licensen - ledare expressen.se 130625
Bättre att betala tv-avgift via skatten - ledare svd.se 120625
Tv-avgiften en generationskonflikt - nyhetsartikel dn.se 130625
Radiotjänst tar sikte på småföretagare - nyhetsartikel dn.se 130625
Tv-avgiften upprör Aftonbladets läsare - aftonbladet.se 130624
Är det rätt att datorer bli grund för tv-avgift - inlägg Brännpunkt Direkt i SVD 130624
Jag kommer att överklaga - nyhetsartikel aftonbladet.se 130624
I och med domarna har licensen slutligen spelat ut sin roll - Axel Björklund i DN 130624
Idioti att tvingas betala för något man inte vill ha - intervju i DN med datorägare 130624
Tv-avgift krävs för dator - artikel svt.se 130624
Licens utan legitimitet - ledare på dn.se 130620

Ett urval av texter på denna blogg om tv-licensen: 

Tragikomiskt om tv-licensen. Och nu Meg13 - utkiksbloggen.blogspot.com 130307

Nya turer förlöljligar den otidsenliga tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 130122

Vad vill regeringen om public service? - utkiksbloggen.blogspot.com 121023

Oberoende public service med statlig kontroll - utkiksbloggen,blogspot.com 120911

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 110221

Uppdaterad 130625 kl 09.22

Från Snowden och Manning till Annie Lööf (c)

I går sa 29-årige Edward Snowden att det var han som avslöjat Prism, USA:s gigantiska elektroniska övervakningssystem. Han kommer att få leva i landsflykt resten av sitt liv. I Sverige handlar debatten inte om hjältar som offrar sig av samvetsskäl för vår rätt att få veta. Här utmärker sig i stället makthavare som struntar i Sveriges  grundlag för att vi INTE ska få veta. Senast handlar det om näringsministern Annie  Lööf (c) som prickats av konstitutionsutskottet, KU,  för sitt agerande.

Snowdens namn och avslöjande löper nu över jorden, precis som tidigare namnet Bradley Manning, 25-åringen som åtalats för att ha läckt tusentals hemliga dokument till Wikileaks. Landsförrädare enligt somliga, sanningens hjältar enligt andra.

Sanningens hjälte är ett epitet som Annie Lööf nog diskvalificerats för i evinnerlig tid, men hon lär inte heller riskera att bli kallad för landsförrädare. Makthavare som bryter mot vår grundlag tycks närmast undantagslöst slippa undan utan allvarligare följder, vare sig politiskt eller juridiskt.

Visst, de kanske prickas av KU eller får en liten reprimand av Justitieombudsmannen, JO. Så är det nu senast med Annie Lööf och nyligen också med hela regeringskansliet som fick skarp kritik av JO. Och sedan blir det i regel inte så mycket mer.

I Sverige regleras vår tryck- och yttrandefrihet mycket detaljerat i grundlagarna. Där finns meddelarskyddet som hindrar myndigheterna från att forska efter nyhetskällor och där finns offentlighetsprincipen som ger medborgarna rätt att få ut handlingar från myndigheterna. Det handlar om juridiska fundament för vårt land.

I andra länder finns inte alls samma formella lagskydd som dessa svenska juridiska grundbultar. I Snowdens och Mannings USA är tryck- och yttrandefriheten reglerad i en enda formell mening med totalt 45 ord. Den finns i USA:s konstitutions första tillägg från 1791, The First Amendment. De svenska grundlagarna är betydligt mer detaljerade och omfattande, som till exempel tryckfrihetsförordningen.

Ändå är det väl känt att den amerikanska administrationen läcker som ett såll; viktig information slussas i mängd ut till medborgarna via läckor och informella kanaler även om det sällan är så uppmärksammat som nu med Snowden och Manning. Ofta finns det väl troligen politiska motiv eller andra starka intressen som orsaker till läckorna. Den offentliga insynen fungerar så vitt jag förstår dock rätt bra, om än informellt.

I Sverige kan man konstatera att den formella offentliga insynen är formellt sett starkt reglerad och juridiskt garanterad, men i praktiken fungerat den allt sämre. Och maktens företrädare  obstruerar ibland mot medborgarnas rättigheter i grundlagarna.  Näringsdepartementets agerande och Annie Lööf är ett färskt exempel, bra beskrivet av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en krönika.

Centerledaren är inte ensam i sitt beteende. Statsråd i snart sagt varje regering under senare decennier har dragit på sig kritik för tveksamma ageranden vad det gäller rätten till offentlig  insyn. Och generaldirektörer och kommunalråd och en rad olika myndigheter.

Om man gogglar på  ”brott mot offentlighetsprincipen”  och liknande formuleringar hittar man intressanta exempel. Och dessutom en intressant artikel från 2007 av tre forskare vid Göteborgs universitet med rubriken  ”Många myndigheter bryter mot lagen om offentlighet”.

Så är det och det finns tyvärr många exempel; i stort sett varenda dagstidning i landet rapporterar varje år om makthavare på olika myndigheter som får kritik för hur de hanterar offentlighetsprincipen.  Och forskar efter källor trots meddelarskyddet.   

Det är allvarligt nog, men samtidigt förefaller dessvärre också politikers och ledande tjänstemäns intresse för att begränsa tryck- och yttrandefriheten att öka. Det finns många exempel både i form av ofullbordade förslag och redan beslutade bestämmelser som urholkar grundlagarna. Som det färska fotoförbud i vissa situationer, förslag om munkavle för poliser, förbud att lämna ut passbilder, fler sekretessbestämmelser, en utökad brottskatalog i tryckfrihetsförordningen, personunderrättelselagen PUL och kreditupplysningsbegränsningar. Med mera.

Formellt sett verkar vi ha ett starkt skydd för tryck och yttrandefriheten jämfört med både USA och andra länder. Reellt sett ska vi nog inte känna oss för säkra på saken.  

Några relevanta länkar (med fler länkar):
The Guardian, text och tv-intervju med Edward Snowden - The Guardian 130609
Källjakt och försenade handlingar - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130609
Håll Ekot och SvD utanför, JK - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130606
Lambertz förlorade, tryckfriheten segrade - denna blogg 120825
Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder - denna blogg 120229
Politiska reportrar: Allt svårare att granska regeringen - aip.nu 111031 
Beatrice Ask (m) försvarar en sjuk sak - denna blogg 100530
Bravo, Nils Funcke - denna blogg 100528
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten - denna blogg 100525