Utgivarnas manifestation väcker frågor

Under tisdagen arrangerade den nya organisationen Utgivarna tillsammans med tidningen Resumé en debatt i Almedalen mellan publicister och politiker om nya lagar som urholkar tryckfriheten. Det blev en skarp och intressant debatt i ett fullspikat tält, men också en form av manifestation som väcker frågor och kan vara kontraproduktiv om man vill få med sig politikerna.

Var målet att reta upp politikerna så lyckades man uppenbarligen med detta vad det gäller kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Hon blev märkbart irriterad vid flera tillfällen, särskilt i meningsutbyten med cheferna inom public service, Cilla Benkö på Sveriges Radio, SR, och Eva Hamilton på Sveriges Television, SVT.

Debatten hade fått rubriken ”Vi klarar oss bättre utan regeringen” och var en av de första större insatserna av den nybildade föreningen Utgivarna att försöka öka politikens respekt för tryck- och yttrandefriheten. Det har under senare år tillkommit nya lagar som publicister med all rätt kritiserar. Ett dagsaktuellt exempel är den så kallade fotoförbudslagen som började gälla den 1 juli och den återkom därför också gång på gång i debatten.

Och därutöver så kritiserade mediecheferna bestämt och lika korrekt tankarna på ett utökat spioneribrott, förslag om nya integritetsbrott och alla nya begränsningar som införts i sekretesslagen liksom de ökande svårigheterna att få ut offentliga handlingar. En intressant och utmärkt diskussion innan radiochefen Cilla Benkö plötsligt började klaga på att Sveriges Radio får för lite pengar till sin verksamhet, ett ämne som hon ofta återkommit till i olika sammanhang. Men här hörde radions finansiering definitivt inte hemma i debatten.

Dessutom började hennes public service-kollega på SVT att klaga på att regeringen vill göra en granskning av effektivitet med mera inom public service, ett ämne där hon närmast raljerade över initiativet. Kulturministern blev klart irriterad på de bägge företrädarna för public service. Och deras inlägg i egen sak hade ju faktiskt ingenting att göra med ämnet för dagen.

Benkö och Hamilton var inte ensamma på scenen. Där stod ytterligare fyra ledande mediechefer, totalt således sex företrädare (namnlista efter texten) för landets medier som alla i stor enighet kritiserade lagstiftarna. De har naturligtvis rätt i sak, men jag är inte säker på att Utgivarnas metod att skicka fram många med samma budskap är ett framgångsrecept.

Jag har tidigare skrivit om bildandet Utgivarna och dess syfte att samla alla medier, både privatägda mediehus och offentligt finansierade public service, i samma organisation. Tanken är tydligen att deras budskap i publicistiska frågor ska få större kraft om alla medier uppträder gemensamt, till exempel i samband med remisser, i stället för var för sig eller via olika branschorganisationer. Det kan ifrågasättas.

Denna debatt illustrerade på sitt sätt saken eftersom det gemensamma uppträdandet gav ett intryck av manifestation, kanske till och med en demonstration. Det verkade lite väl arrangerat när alla stod där som en flock och sa samma saker. Det finns också en risk för att de som ska lyssna och påverkas, politikerna denna gång, genom upplägget kan uppfatta mediecheferna som lite gnälliga. Trots att dessa har helt rätt i sin kritik.  

Jag kan mycket väl tänka mig att några få meriterade publicister, eller kanske en ensam kunnig och vältalig redaktör som till exempel Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, skulle nå längre i en debatt som denna. Branschmanifestationer kan ju göras på andra sätt i något annat sammanhang där argumenten inte behöver vridas och vändas i en kvalificerad diskussion.

Debatten gav genom Benkös och Hamiltons utspel också på sitt sätt en bild av dilemmat med en organisation typ Utgivarna, gemensam för privatägda medier och offentligt finansierade medier. Företrädarna för de olika medierna är oftast överens i rent publicistiska frågor, men i övrigt lever de i helt olika värdar med helt olika uppdrag och med helt olika finansiering.

Det föder spänningar dem emellan som redan märkts och som kan bli svåra att hantera för den unga organisationen Utgivarna. Radiochefens och tv-chefens diskussion med det statsråd som ansvarar för deras verksamhet gav onekligen en påminnelse om att de verkar i en annan värld än sina kolleger på scenen. 

Nåväl, förhoppningsvis tog Lena Adelsohn Liljeroth och hennes riksdagskollegor intryck av argumenten från mediecheferna i debatten. Mot slutet av debatten tinade hon för övrigt upp och lovade att före nästa års Almedalen komma med någon form av besked om hur regeringen ser på möjligheterna för den gemensamma medienämnd Utgivarna strävar efter. Dessutom var hon tämligen säker på att momsen för digitala tidningar kommer att sänkas från 25 procent idag till 6 procent, precis samma moms som för papperstidningarna. Ett mycket bra besked om det stämmer.    

Under dagen var jag också på bland annat ett seminarium arrangerat av EU-kommissionen och Europaparlamentet. Det handlade om EU:s  nya dataskyddsförordning. Den kan ses som ett hot mot yttrandefriheten och offentlighetsprincipen, men också som ett skydd för den personliga integriteten.

Det handlar om en svårfångad fråga som satt fart på lobbyisterna. Det har kommit in 4000 ändringsförslag gällande förordningen mot normalt några hundra, sa Piratpartiets Christian Engström som sitter i Europaparlamentet. Engström var dock rätt positivt inställd till förordningen eftersom han menade att det är dags att modernisera regelverket.

Under tisdagen tätnade det till på gatorna i Visby och de närmaste två dagarna är väl de mest besökta i Almedalen. På fredag kommer många besökare att lämna Visby, men dessförinnan ska ytterligare något tusental seminarier hållas om de mest skiftande frågor.    

Deltagare i Utgivarnas och Resumés debatt:

Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister (m), Phia Andersson, riksdagsledamot (s), Anti Avsan, riksdagsledamot (m), Cilla Benkö, vd SR, Charlotta Friborg, chefredaktör Corren, Eva Hamilton, vd SVT, Viveka Hansson, programdirektör TV4, Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen. Moderator Claes de Faire, chefredaktör Resumé.  

Deltagare i debatten om dataskyddsförordningen

   Christian Engström, Europaparlamentariker (Piratpartiet), Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig Regeringskansliet, Pierre Schellekens, chef för representationen, EU-kommissionen. Moderator Johan Wullt, pressekreterare EU-kommissionen.

  

Tuffare prioritering i Almedalen

Under måndagen var det många arrangemang i Almedalen jag gärna skulle ha tagit del av, elva olika seminarier. Tyvärr kolliderade flera av dem tidsmässigt. Jag hann med fem av dem. I år märks det tydligt att konkurrensen mellan alla arrangemang leder till en tuffare prioritering för alla i publiken. Almedalen slår i år, som vanligt, rekord med över 2.200 officiella arrangemang, om jag minns rätt. Otroligt! Möjligen problematiskt!

Jag känner för första gången vittring av problem för arrangemanget Almedalen. Om antalet seminarier blir så många att man måste välja bort många så kanske det också blir lättare att välja bort vistelsen i Almedalen. Växtvärk till döds…

Själv vill jag som mediekonsult ta del av alla seminarier om alla medierelevanta frågor. Min fru, som jobbar inom sjukvården, vill av samma skäl främst ta del av seminarier rörande främst äldre- och omvårdnadsfrågor.

Jag tror vi båda satt närmare två timmar under söndagskvällen och gick igenom programkatalogens närmare 70 sidor med arrangemang gällande måndagen. Helt otroligt. Almedalen uppfattas säkert av många fortfarande som ett arrangemang där partipolitiker spelar huvudrollen, men det stämmer inte numera. Visst, vi som är där kollar in många partiledartal, men de är lättare att avstå ifrån dessa än intressanta seminarier.

Idag var jag först på ett seminarium med rubriken ”Etik och begränsad spelreklam – går det?”. Fullspikat på publikplats. Arrangör var Svenska Spel som titt som tätt skickar förförisk reklam till mig om spel i skilda former. Här uppträdde bolaget, främst genom ordföranden Anitra Steen som spelmissbrukarens bästa vän som gör allt för att vi inte ska spela bort våra pengar. Hyckleriet var påtagligt närvarande och närmast stötande vad det gäller ordförande Steens insats.

Organisationen Tidningsutgivarnas vd Per Hultengård var inbjuden till panelen för att försvara tidningarnas kamp för att få publicera utländska spelbolags reklam för spel, en kontroversiell fråga manifesterad genom Aftonbladets förre chefredaktörs Anders Gerdins envisa och framgångsrika strid mot det svenska statliga spelhyckleriet.

Tyvärr fick inte kunnige Per Hultengård komma till tals särskilt mycket, men han hann ändå säga det viktigaste av allt som blev sagt i panelen, nämligen att utländska spelbolag bör tillåtas i Sverige genom ett tillståndssystem där staten får möjlighet att hålla koll på att de följer de regler vi vill ska gälla.

Men Anitra Steen och övriga engagerade spelmotståndare i panelen talade i stället om att endast Svenska Spel skulle tillåtas driva sin verksamhet i Sverige. Ett pinsamt hyckleri som den svenska statsmakten snarast bör reglera bort. Det finns ingen annan klok väg att gå än den Per Hultengård anvisar.

Detta var en mycket intressant debatt där TU:s vd bemötte det statliga spelkapitalets företrädare. Det var ungefär samtidigt säkert också en intressant debatt där Utgivarnas ordförande Ove Joanson och Stampens och WAN-Ifras ordförande Tomas Brunegård diskuterade hoten mot tryckfriheten i Sverige, men den hann jag aldrig iväg på då den kolliderade med både tidigare och senare arrangemang inom samma intresseområde.

Senare hann jag dock gå på ett av seminarium arrangerat av Utgivarna och Journalistförbundet där man diskuterade ”Vem vågar vara källa till media idag i vår digitala värld”. Mycket bra och tankeväckande om att vårt närmast heliga meddelarskydd enligt tryckfrihetsförordningen urholkas i vår tid när digitala meddelanden, typ epost, är ungefär lika insynsskyddade som vykort.

Dessbättre medgav programmet också att jag kunde hinna gå på ett seminarium av Utgivarna och Sim(O) om huruvida staten ska lägga sig i mediernas självsanering. Svaret är givetvis nej trots att enskilda politiker, riksdagen och regeringen ständigt genom sina förslag och beslut visar att staten gärna reglererar mer och mer, trots läpparnas bekännelse om motsatsen.

Från detta seminarium minns jag gärna mest hur Martin Jönsson, biträdande programdirektör på Sveriges Radio, och Ulrika Knutson, känd debattör och tidigare ordförande i Publicistklubben, lyckades vända på programrubriken och förslå att politikerna i stället skulle ägna sig åt en självsanering vad det gäller lagstiftningen på medieområdet. Mycket bra!

Sedan språngmarsch till en debatt av TNS Sifo om ”Medierna som moralisk domstol”. Mycket bra inlägg av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som alltmer framstår som publicistikens främste försvarare i Sverige idag.  

 Ovanpå detta hann vi från Utkik Media med ett helt annat arrangemang om sociala entreprenörer som var oerhört intressant om man är intresserad av samhällets utveckling, men det har i dagens läge ännu så länge inte ett skvatt med medierna att göra.

   

Äntligen Almedalen, trots kritiker

Nu är det dags för Almedalen igen- politikens ­­och samhällsdebattens viktigaste årliga arrangemang. Och arrangemanget kritiseras gärna av debattörer som samtidigt medger att de knappt varit på plats. För någon dag sedan skrev till exempel forskaren Bo Rothstein en artikel i Expressen med svepande kritik mot Almedalen som han själv förra året besökte för första gången ”i studiesyfte”. ­­

Den artikeln förvånade mig. Hur kan en tämligen ansedd forskare vilja gå ut med kritik i en av Sveriges största tidningar mot ett arrangemang som han enligt sin egen text har en minimal erfarenhet av?

Han skriver: ” Mina erfarenheter av detta evenemang är tämligen begränsade, nämligen till förra årets vecka. I studiesyfte var jag där och åhörde ett stort antal seminarier (och medverkade i några). Det var roligt att träffa många gamla bekanta men vad gäller innehållet gav det hela inte riktigt mersmak”.

Rothstein är inte ensam om att ifrågasätta Almedalen. Förra året uppmärksammades Maria Wendt för sin bok (som jag, typ Rothstein, erkänner att jag inte har läst!) där hon sågade Almedalen. Och varje år kollar många av landets tidningar med kritiska förtecken vad de regionala eller lokala myndigheterna har för sig i Almedalen, som här Arbetarbladet i år.

Politikers och tjänstemäns studieresor har alltid varit populära ämnen för granskning i landets tidningar. Själv har jag alltid snarare tvärtom tyckt att beslutsfattare i olika roller bör resa mer och delta mer; hur ska verksamheten kunna utvecklas om beslutsfattarna stannar hemma på sitt kontor och tittar på varandra över fikabordet?

Just Almedalen i Visby är ett lysande exempel på kunskapsspridning med extremt hög effektivitet. Om ett landsting eller en kommun skickar dit politiker och tjänstemän behöver de knappast åka till några andra kurser och konferenser under det kommande året. Och vad kostar den "vanliga" konferensverksamheten vid sidan om Almedalen under året? 

Almedalen är ett veckolångt universitet där snart sagt ALLT värt att diskuteras avhandlas. Sjukvård, omvårdnad, miljöfrågor, kärnkraften, filmpolitiken, medieetiken, ekonomin och döden. Och det är inte alls alltid ”rapporter” som enligt Rothstein är utgångspunkten för diskussionerna, ofta är det helt enkelt bra samtal på slak lina, rakt upp och ner.

Visst, det finns de som till skillnad från kritikerna inser vilken betydelse Almedalen har. I år kommer det visst runt 900 ackrediterade (föranmälda) journalister, om jag minns rätt. Och säkert många som inte anmält sig i förväg. Jan Wifstrand, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och Dagens Nyheter, är en av dem, men nu kanske främst i rollen som moderator i framgångsrika Öresundshuset där Öresundsregionens framtid belyses ur alla synvinklar. Han redovisade nyligen sin mycket positiva syn på Almedalen i Sydsvenskan, en tidning som han också kritiserade för dess kritiska syn på Almedalen…

Nåväl, själv ser jag även denna gång fram emot vad denna vecka ger oss i Utkik Media både på sjukvårdsområdet och medieområdet där vi är verksamma inom bolaget. Sjukvårds- och omvårdnadsfrågorna brukar vara det största ämnesområdet i Almedalen och mediefrågorna behandlas nog också på rekordmånga seminarier.

Det enda trista med Almedalen brukar vara teleoperatörernas bristande förmåga att fixa täckning och snabbhet för mobiler och datorer; väldigt många av de tiotusentals besökarna vill lägga ut material på Twitter, Facebook eller Instagram. Och på bloggar, som jag på denna. Men det brukar alltid bli problem. Vi får se hur det går i år då vi i Utkik Media är rustade med lite olika operatörer och mobiler och datorer.

  

Verkligheten har hunnit ifatt tv-licensen

Nu har nog verkligheten äntligen hunnit ifatt den hopplöst föråldrade svenska tv-licensen. Plötsligt väller kritik fram mot licensen sedan Förvaltningsrätten i Luleå beslutat att datorer är avgiftspliktiga eftersom man kan se tv-program i dem, oavsett om man verkligen gör det eller inte. Politikerna lär få problem med att krypa ut ur den pinsamma frågan, särskilt sedan regeringen så sent som i förra veckan dessvärre föreslog att licensen ska finnas kvar.

Förvaltningsrätten avkunnade ett antal domar gällande avgiftskravet för datorer.  Detta sedan upprörda datorägare överklagat Radiotjänsts beslut att skicka licensfakturor till dem trots att de saknar tv-apparater, ett förfarande som nu i debatten jämställts med ökända skojares bluffakturor. Många mål återstår att pröva i domstolen, inte minst gällande surfplattor och mobiler.

Det är viktigt att lagar och regler är respekterade av allmänheten, om förtroendet rubbas kan mycket hända även om vi i Sverige oftast är lojala mot gällande ordning.  Hittills har betalningsviljan varit stor, runt 90 procent av de berörda hushållen har betalat sin tv-avgift. Nu finns nog risken för att betalningsviljan kan minska eftersom reglerna för avgifter på datorer uppfattas som absurda och obegripliga av många som genom domarna fått upp ögonen för saken. Inte minst studenter har varit kritiska i intervjuer; de måste ju ha datorer för sina studier och har inte sällan avstått från tv för att spara pengar.

Jag har tidigare bloggat många gånger om den föråldrade licensen som dessutom är så orättvis eftersom den slår hårt mot ensamstående. Det är ju hushållen som betalar licensen, inte individerna.  Länkar till tidigare blogginlägg i slutet av denna text. Där finns också ett antal länkar till kritiska röster i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Mer kritik kommer säkert fram i debatten under den närmaste tiden.

För något år sedan verkade det som om politikerna äntligen var beredda att göra om systemet och antingen ta ut kostnaden via inkomstskatten, eller i vart fall i form av en öronmärkt avgift på skattsedeln, liknande begravningsavgiften. Men icke, nyligen föreslog regeringen i stället i sin public service-proposition att avgiften ska bli kvar.

Att public service är en viktig institution i det svenska samhället håller nog de flesta med om. Ändå finns det risk för att även public service-bolagen kan drabbas av ilskan mot licenssystemet som de alltid försvarat för att bevara sin påstådda ”frihet” gentemot staten, trots att de är statsägda via Förvaltningsstiftelsen.

SVT:s vd Eva Hamilton är också ordförande i Radiotjänst som driver in licensavgifterna. Hon lovade först att man skulle hantera de kritiserade reglerna om datorer försiktigt, men kort därefter började Radiotjänst ändå sin jakt på datorägare utan tv och licens.

Både SVT och Sveriges Radio har ju också genom sina företrädare i regel varit tämligen pompösa i sin beskrivning av sin förträfflighet, en attityd som kan straffa sig när inte minst ungdomar nu vänder sig mot systemet och ser kopplingen mellan den förhatliga licensen och de berörda programbolagen.  

Närmast kommer med all sannolikhet många av domarna att överklagas till kammarrätten i Sundsvall. Om de fastställs där så kommer kraven på ett ändrat avgiftssystem att bli en knepig fråga för regering och riksdag. Rätt välförtjänt med tanke på att politikerna behållit ett hopplöst omodernt system alldeles för länge. Obegripligt nog.

Relevanta länkar på andra sajter:
Dags att pensionera tv-licensen - ledare expressen.se 130625
Bättre att betala tv-avgift via skatten - ledare svd.se 120625
Tv-avgiften en generationskonflikt - nyhetsartikel dn.se 130625
Radiotjänst tar sikte på småföretagare - nyhetsartikel dn.se 130625
Tv-avgiften upprör Aftonbladets läsare - aftonbladet.se 130624
Är det rätt att datorer bli grund för tv-avgift - inlägg Brännpunkt Direkt i SVD 130624
Jag kommer att överklaga - nyhetsartikel aftonbladet.se 130624
I och med domarna har licensen slutligen spelat ut sin roll - Axel Björklund i DN 130624
Idioti att tvingas betala för något man inte vill ha - intervju i DN med datorägare 130624
Tv-avgift krävs för dator - artikel svt.se 130624
Licens utan legitimitet - ledare på dn.se 130620

Ett urval av texter på denna blogg om tv-licensen: 

Tragikomiskt om tv-licensen. Och nu Meg13 - utkiksbloggen.blogspot.com 130307

Nya turer förlöljligar den otidsenliga tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 130122

Vad vill regeringen om public service? - utkiksbloggen.blogspot.com 121023

Oberoende public service med statlig kontroll - utkiksbloggen,blogspot.com 120911

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen - utkiksbloggen.blogspot.com 110221

Uppdaterad 130625 kl 09.22

Från Snowden och Manning till Annie Lööf (c)

I går sa 29-årige Edward Snowden att det var han som avslöjat Prism, USA:s gigantiska elektroniska övervakningssystem. Han kommer att få leva i landsflykt resten av sitt liv. I Sverige handlar debatten inte om hjältar som offrar sig av samvetsskäl för vår rätt att få veta. Här utmärker sig i stället makthavare som struntar i Sveriges  grundlag för att vi INTE ska få veta. Senast handlar det om näringsministern Annie  Lööf (c) som prickats av konstitutionsutskottet, KU,  för sitt agerande.

Snowdens namn och avslöjande löper nu över jorden, precis som tidigare namnet Bradley Manning, 25-åringen som åtalats för att ha läckt tusentals hemliga dokument till Wikileaks. Landsförrädare enligt somliga, sanningens hjältar enligt andra.

Sanningens hjälte är ett epitet som Annie Lööf nog diskvalificerats för i evinnerlig tid, men hon lär inte heller riskera att bli kallad för landsförrädare. Makthavare som bryter mot vår grundlag tycks närmast undantagslöst slippa undan utan allvarligare följder, vare sig politiskt eller juridiskt.

Visst, de kanske prickas av KU eller får en liten reprimand av Justitieombudsmannen, JO. Så är det nu senast med Annie Lööf och nyligen också med hela regeringskansliet som fick skarp kritik av JO. Och sedan blir det i regel inte så mycket mer.

I Sverige regleras vår tryck- och yttrandefrihet mycket detaljerat i grundlagarna. Där finns meddelarskyddet som hindrar myndigheterna från att forska efter nyhetskällor och där finns offentlighetsprincipen som ger medborgarna rätt att få ut handlingar från myndigheterna. Det handlar om juridiska fundament för vårt land.

I andra länder finns inte alls samma formella lagskydd som dessa svenska juridiska grundbultar. I Snowdens och Mannings USA är tryck- och yttrandefriheten reglerad i en enda formell mening med totalt 45 ord. Den finns i USA:s konstitutions första tillägg från 1791, The First Amendment. De svenska grundlagarna är betydligt mer detaljerade och omfattande, som till exempel tryckfrihetsförordningen.

Ändå är det väl känt att den amerikanska administrationen läcker som ett såll; viktig information slussas i mängd ut till medborgarna via läckor och informella kanaler även om det sällan är så uppmärksammat som nu med Snowden och Manning. Ofta finns det väl troligen politiska motiv eller andra starka intressen som orsaker till läckorna. Den offentliga insynen fungerar så vitt jag förstår dock rätt bra, om än informellt.

I Sverige kan man konstatera att den formella offentliga insynen är formellt sett starkt reglerad och juridiskt garanterad, men i praktiken fungerat den allt sämre. Och maktens företrädare  obstruerar ibland mot medborgarnas rättigheter i grundlagarna.  Näringsdepartementets agerande och Annie Lööf är ett färskt exempel, bra beskrivet av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en krönika.

Centerledaren är inte ensam i sitt beteende. Statsråd i snart sagt varje regering under senare decennier har dragit på sig kritik för tveksamma ageranden vad det gäller rätten till offentlig  insyn. Och generaldirektörer och kommunalråd och en rad olika myndigheter.

Om man gogglar på  ”brott mot offentlighetsprincipen”  och liknande formuleringar hittar man intressanta exempel. Och dessutom en intressant artikel från 2007 av tre forskare vid Göteborgs universitet med rubriken  ”Många myndigheter bryter mot lagen om offentlighet”.

Så är det och det finns tyvärr många exempel; i stort sett varenda dagstidning i landet rapporterar varje år om makthavare på olika myndigheter som får kritik för hur de hanterar offentlighetsprincipen.  Och forskar efter källor trots meddelarskyddet.   

Det är allvarligt nog, men samtidigt förefaller dessvärre också politikers och ledande tjänstemäns intresse för att begränsa tryck- och yttrandefriheten att öka. Det finns många exempel både i form av ofullbordade förslag och redan beslutade bestämmelser som urholkar grundlagarna. Som det färska fotoförbud i vissa situationer, förslag om munkavle för poliser, förbud att lämna ut passbilder, fler sekretessbestämmelser, en utökad brottskatalog i tryckfrihetsförordningen, personunderrättelselagen PUL och kreditupplysningsbegränsningar. Med mera.

Formellt sett verkar vi ha ett starkt skydd för tryck och yttrandefriheten jämfört med både USA och andra länder. Reellt sett ska vi nog inte känna oss för säkra på saken.  

Några relevanta länkar (med fler länkar):
The Guardian, text och tv-intervju med Edward Snowden - The Guardian 130609
Källjakt och försenade handlingar - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130609
Håll Ekot och SvD utanför, JK - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130606
Lambertz förlorade, tryckfriheten segrade - denna blogg 120825
Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder - denna blogg 120229
Politiska reportrar: Allt svårare att granska regeringen - aip.nu 111031 
Beatrice Ask (m) försvarar en sjuk sak - denna blogg 100530
Bravo, Nils Funcke - denna blogg 100528
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten - denna blogg 100525

Avstå från en ny medieetisk organisation!!

Planeringen för en ny etisk byråkrati i de traditionella medierna rullar på. Utredaren Nils Funcke har lagt sitt förslag, senast diskuterat vid ett seminarium hos Timbro.  Expressens Thomas Mattsson har skrivit om vad han gillar och om det han är tveksam till.  Journalistförbundet vill att även yrkesetiken ska granskas, projektet verkar växa… Själv är jag, som tidigare, tveksam till förslaget. Statligt kontrollerade public service bör inte samordnas ens etiskt med de privatägda medierna. Förslaget bör inte genomföras.

I dessa tider kan man önska att medierna snarare ägnade all sin gemensamma kraft åt att bekämpa strömningarna mot  tryck- och yttrandefriheten. Den nya fotoförbudslagen är ett exempel.  Begränsningen av kreditupplysningar via nätet ett annat exempel. Förbudet mot att lämna ut passbilder likaså, och den utökade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Och nu senast har vi sett hur polisen omotiverat griper en reporter på Corren. Och hur fullmäktige i Borgholm låter polisen avvisa en ledamot för att han filmar debatten! Och hur man i Göteborg först efter lång tvekan låter medier filma fullmäktiges diskussion om en trängselskatt.

Signalerna är tydliga, samhällets attityd mot publicistisk verksamhet har hårdnat.  Jag vågar påstå att den förändringen inte beror på makthavarnas missnöje med det pressetiska systemet eller på det faktum att etiken i etermedier övervakas av en myndighet och tidningsartiklar av en annan instans. Var ser vi de allvarligaste hoten, bör mediernas fokus ligga på att tuffare bevaka maktens åtgärder mot publicistisk verksamhet, eller är det viktigare att mer städat filosofera runt branschens egen etiska organisation?  

Jodå, både Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben uttalar sig och kritiserar makthavare som utmanar våra grundlagsenliga rättigheter. Så gör även nybildade Utgivarna, men inte minst där läggs också mycket energi på att få till ett gemensamt etiskt system för radio, tv, tidningar, tidskrifter och deras digitala produkter.

Jag har svårt att se behovet som motiverar en ny institution som ska balansera mellan den statliga intressesfären och den privatägda mediebranschen.  Nils Funckes rapport har varit intressant att läsa, men jag blir snarare mer tveksam än tidigare till om det är klokt att skapa detta nya system för tillsynen av etiken, det tenderar att bli en riktigt stor och dyr koloss. Faran för detta återspeglas väl i utredningen för den som vill se risken.

Det pressetiska systemet kommer sannolikt att spela en mindre roll i framtiden med tanke på den digitala utvecklingen. Självklart kan och bör tradmedierna granska sin etiska tillämpning, oavsett var och hur den organiseras, men jag tror inte att respekten för systemet ökar genom skapandet av denna gemensamma organisation.

Man kan fråga sig var initiativtagarna hittat motivet till projektet.  Handlar det om en idé om bättre service, att det ska bli ”lättare” för en förfördelad att få upprättelse, att man ska slippa hålla reda på var man ska anmäla en publicering? Knappast, även Nils Funcke konstaterar att den förfördelade säkert redan idag, likväl som i ett förändrat system, lätt kan ta reda på vart man vänder sig.

Är det då rädslan för politiska ingripanden, typ Leveson-rapporten i England, som drivit på frågan? Kritiska åsikter har även i Sverige hävdats om behov av mer juridik i stället för etik, till exempel av justitierådet  Göran Lambertz och kristdemokraten Ingvar Svensson, men längre än så har det inte gått i debatten rörande etik vägd mot juridik. De politiska ambitionerna har inriktats på ökad sekretess och urholkad tryck- och yttrandefrihet.  

Om något händer på den politiska fronten rörande etiken lär det inte räcka med att visa upp en ny byråkratisk skapelse. Om politiker finner skäl att agera torde det snarare handla om mer eller mindre extrema publiceringar i digitala medier utanför denna etiks räckvidd.   

Oron för politiska ingripanden även i rent etiska frågor har ofta nämnts under åren som ett skäl bland andra till självsaneringen. Om det är ett bärande motiv även denna gång så handlar ju förslaget snarare om taktik än etik.  Och risken med ett nytt system motiverat av en sådan oro riskerar att leda till ett ökat regeltolkande på redaktionerna, en självbegränsning, rentav en självcensur.

Risken för detta kan öka med en närmast myndighetsliknande organisation rörande medieetiken. Den omfattande byråkratiska uppbyggnaden förstärker intrycket av att etik nu handlar om strikt regeltillämpning, anmälningskultur och kontrollverksamhet. Ungefär som man inte sällan betraktar Granskningsnämndens verksamhet idag.

Faran med regler är att de kan ses som viktigare än eftertanke och omdöme. Det har alltid funnits regelnördar i debatten som hellre sett på etiken som tvingande direktiv utifrån regler och sanktioner, snarare än ett redaktionellt ansvarsfullt övervägande i en diskussion med utgivaren i centrum. Redan namnvalet för den föreslagna nye huvudmannen i systemet, ”Medieetikens förvaltningsorgan” leder tankarna åt det hållet…   

Sist men inte minst, det måste enligt min mening ifrågasättas om det är lämpligt med  en gemensam etisk tillsynsorganisation för indirekt statligt ägda medier och deras privatägda konkurrenter. De lever i olika världar, har helt olika finansieringsmodeller och faktisk också ofta olika syn på etiken. SR och SVT är generellt mer återhållsamma än TV4 och klart mer restriktiva etiskt sett än Aftonbladet och Expressen, både vad det gäller brott, straff, olyckor och kändisjournalistik. Till exempel.  

Precis som det skall vara. Mångfald betraktas i regel som viktigt i mediesammanhang, men här kan man nog vara på väg att motverka den publicistiska mångfalden genom en samordning där alla medier ska granskas under samma lupp. Ett skäl till förslaget är att webbsatsningarna hos till exempel SVT inte kan anmälas och granskas någonstans, men varför ska konkurrenterna till public service lösa problemen med dessa satsningar på nätet? Om etiken rörande webben inom public service inte kan lösas via Gransknkingsnämnden så kan ju bolagen själva arrangera sin egen frivilliga prövning på lämpligt sett.      

Nu har vi inte sett att det verkligen blir ett nytt system i form av en medieombudsman och en ny medieetisk nämnd under nämnda "Medieetikens förvaltningsorgan".  Det finns problem i sammanhanget, inte minst vad det gäller statens intressen och ansvar rörande public service. Och ekonomin, vem betalar? Thomas Mattsson har under de senaste dagarna skrivit ett par gånger om förslaget som han sagt sig gilla, men samtidigt är han uppenbarligen väl medveten om tämligen svåröverkomliga problem i sammanhanget.  

Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Enligt utredarens förslag till tidplan ska den medieetiska organisationen gälla från årsskiftet, om sju månader…

En del relevanta länkar: 
Nils Funckes utredning om medieetik och självsanering  - utgivarna.se 130220

Fotolagen röstades igenom - medievarlden.se 130529
Nya förslaget om medieetiken - Expressens Thomas Mattsson om Timbros seminarium.  130529
Olika åsikter om ny medieombudsman - Timbro medieinstitut, text 130528
Ny medieombudsman - vad innebär det? - Timbros debatt via Youtube 130528
Så skapar vi en ny medieetisk nämnd -  SJF:s ordförande Jonas Nordling i Medievarlden 130528
Correns reporter omhändertagen - corren.se om Héctor Barajas130528
Politiker kastades ut av polis - svt.se om Per Lublin i Borgholm, 130527
Mot en bättre medieetik - Expressens Thomas Mattsson 130527
Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig -Timbros Mats Olin i Medievarlden 130220
41 minuter i telefonkö - Expressens Thomas Mattsson om kreditupplysningslagen 130312

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen110204
Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system - Utkiksbloggen 101216
Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906
Bra om etiken av Paul Frigyes - Utkiksbloggen 100825 (OBS länk till Frigyes text i Journalisten fungerar ej längre)
Behövs det pressetiska systemet? - Utkiksbloggen 100706