Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system.

Pressens Samarbetsnämnd föreslår ett nytt pressetiskt system, en allsmäktig nämnd som ska granska allt som publiceras. Nämnden ska enligt förslaget helst syna alla tidningar och magasin, all kommersiell radio- och television, all statsstyrd radio- och television samt enskilda bloggar och sociala medier. Utredningen andas bristande självförtroende för den egna branschen och en dålig tilltro till dess etik. Förslaget är orealistiskt. Det handlar om taktik. Inte etik. Utredarna tror att de på detta sätt håller lagstiftaren på avstånd.

Idén om ett nytt pressetiskt system fick fart när pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius och Pressens Opinionsnämnd, PON, i några avseenden ifrågasattes för något år sedan. Hur den kritiken, som går att åtgärda inom det rådande systemet, har kunnat leda till denna utredning och dess förslag är svårt att förstå.

Kritiken gällde främst Stenius tillämpning av de etiska reglerna. Kritikerna menade också att handläggningen av ärenden varit långsam och att yttranden från PON ofta varit svårtillgängliga, för att inte säga helt obegripliga för allmänheten. I vår får vi en ny PO och den övriga kritken kan lösas i en reformering av det befintliga systemet.

Ändå har man nu i stället torgfört en idé som innebär att branschen river upp sitt etiska system som föreslås bli ersatt av ny etisk organisation omfattande även de indirekt statligt ägda och styrda radio- och tv-bolagen, privata radio- och tv-bolag samt bloggar och sociala medier. Man kan ana en blivande byråkratisk koloss där de nya huvudmännens helt skilda uppdrag och synsätt kommer att orsaka stora problem.

Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med ledande företrädare för branschens olika organisationer, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. De röjer genom sitt förslag en bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system, trots att det i utredningen samtidigt betonas att detta på det hela taget fungerat bra.

Syftet med förslaget är helt tydligt ett annat än att diskutera, utveckla eller förbättra den svenska pressens etik. Etiken som sådan, bra eller dålig, berörs inte ens i utredningen. Däremot framgår det gång på gång att alltihop handlar om att ”hålla lagstiftaren på avstånd”.

Med det målet är det illa att samarbetsnämnden med sitt förslag nu snarare sänker garden mot dem som måhända vill reglera och lagstifta. Sådana krafter finns, men jag är inte orolig för att den ”lagstiftare” utredningen åberopar egentligen är särskilt intresserad av att börja härja på tidningsområdet.

Hur det än är med den saken hade det nog varit klokare om branschen inte hade manifesterat sin bristande självkänsla, särskilt som förslaget egentligen inte innehåller någonting om en förändrad etisk syn utan bara organisatoriska och strukturella spörsmål.

Så länge tidningarna finns och spelar en viktig roll finns det all anledning för dem att vårda sin egen etik, inte minst av konkurrensskäl. Hur kan branschens egna ledande företrädare tänka annorlunda? Om de börjar tvivla på sig själva och, på detta sätt, sin egen etik i den snabba medieutvecklingen finns det nog skäl att fråga sig om det ens behövs ett pressetiskt system.

Att förslaget handlar mest om en ambition att samordna den fria pressens etik med en statlig myndighets reglering av etermedierna inom public service gör saken än värre. I slutet av förslaget redogör man också för omständigheter som, på grund av lagar och EU-rätt, komplicerar och i vissa avseenden helt omöjliggör en samverkan med till exempel public service på det etiska området.

Och är då en sådan samverkan ens önskvärd? Politiker, publicister och andra debattörer hävdar i regel att mångfalden är viktig i den publicistiska verksamheten, inte minst vid diskussioner i presspolitiska sammanhang. Begreppet ”mångfald” är tämligen odefinierat, men i denna fråga är det väl ändå uppseendeväckande att pressens egen samarbetsnämnd kan tänka sig att all publicistisk verksamhet i Sverige ska prövas och bedömas av en enda instans. Är idealet verkligen att alla medier ska publicera allt på exakt på samma sätt?

Ett riktigt dåligt förslag från Pressens Samarbetsnämnd. Hur kunde det ske?

Länkar till några tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken.

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag debattera pressetik på Sigyn.

Bra om etiken om Paul Frigyes.

Tveksamt med en medieombudsman.

Rätt att publicera världsnyheten.

Bra branschmöte i Västerås om framtiden.

Intet nytt om pressetiken.

Bra debatt om PO/PON.

Almedalen är en kul och bra mötesplats.

Varför publiceras inte politikernas namn?

Uppdaterad 2010-12-17 kl 09.49

Bra text av Axel Andén om WikiLeaks.

Nättidningen Medievärldens chefredaktör Axel Andén har skrivit en utmärkt artikel om kritiken mot WikiLeaks. (OBS - länken funkade inte vid publiceringen). Andén pekar på det dåliga stödet för WikiLeaks verksamhet från olika journalister och debattörer i ett läge då nationer, politiker, banker och kreditkortsföretag gör allt för att tysta sajten.

Medievärlden är Tidningsutgivarnas branschtidning på nätet. I artikeln finns en rad länkar till olika debattörer. I de många kommentarerna finns också olika nyttiga länkar för den som vill informera sig mer om den publicistiska debatten om WikiLeaks.

Andén finner det obegripligt att professionella journalister vill tysta WikiLeaks. Visst är det obegripligt, men jag är inte lika förvånad som Axel Andén. WikiLeaks är det mest kända exemplet på hur den traditionella journalistiken tappar mark när nyheter nu ofta tas fram och publiceras av helt nya aktörer.

Till och med tidningarnas egna bästa bilder är numera ofta tagna av andra än de professionella fotograferna. Svenska Dagbladets krönikör och bloggare Anders Mildner har i flera texter skrivit om branschens förändring. Jag vill minnas att han en gång frågade sig vem som är journalist när alla kan skriva och publicera och vem som är fotograf när alla kan fotografera.

Jag tror att de de historiska förändringarna för journalistik spökar i bakgrunden när journalister och publicister på olika sätt pläderar för att verksamheten sköts bäst av dem och ingen annan. Vanligast är professionella journalister och publicister som inte betraktar nätet och bloggare som seriösa och tillförlitliga aktörer utan snarare som något katten släpat in i finrummet.

Sådant revirtänkande påverkar säkert debatten runt WikiLeaks och kritiken mot dess publiceringar. Att maktens företrädare över hela världen kritiserar verksamheten är däremot inte särskilt konstigt. Maktens män och kvinnor gillar sällan offentlighet, allt blir enklare för dem om sanningen inte läcker ut.

Bilder och avslöjande texter har alltid ändrat dagordningen för nationernas ledare som tvingats till politiska kursändringar, inte minst i krigslägen. De historiska bilderna av fotograferna Nick Ut och Eddie Adams från Vietnam är bra exempel på publiceringar som förändrade världen. Finns det journalister som tycker att det var fel att publicera dem?

Visst är det obegripligt att journalister och publicister inte tar ställning för publicering av sådant som makthavarna vill dölja, till exempel dödsskjutningen från helikoptrar publicerad av WikiLeaks.

Axel Andéns artikel är klart läsvärd, rekommenderas!

UPPDATERAD:

Kompletterad med länken till helikopterattacken.

Ny länk till Axel Andéns diskussion i TV4 med Roland Poirier Martinsson, Timbro.

Marcus Melinder, nyhetschef på Allehanda Media, bloggar om WikiLeaks.

Publicistklubbens ordförande i ett uttalande om WikiLeaks.

Aftonbladets politiska chefredaktör skriver om WikiLeaks.

Ola Larsmo skriver i DN om WikiLeaks och yttrandefrihet.

Fredrik Strage skriver i DN om WikiLeaks och Ku Klux Klan.

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om Julian Assagne och WikiLeaks.

Utkik rekryterar nyhetschef till Formas Icanyheter

Jag har inlett ett nytt rekryteringsuppdrag för mitt aktiebolag Utkik Media. Det är Forma Magazines AB som söker en nyhetschef till en av sina framgångsrika tidningar, Icanyheter, Sveriges ledande dagligvarutidning Det handlar om ett riktigt kul jobb på en bra, nyhetsbetonad och affärsinriktad branschtidning.

Forma Magazines ingår i koncernen Forma Publishing Group, ett av landets största förlag som ägs av börsnoterade Hakon Invest AB och har verksamhet i tre länder, Sverige, Finland och Estland. Koncernen har omkring 400 medarbetare varav omkring 320 i Sverige. Den omsätter totalt omkring 900 miljoner kronor. Det är ett av landets ledande medieföretag med tidningar, bokförlag och uppdragsjournalistik i skilda affärsområden.

Icanyheters redaktion, ett tiotal medarbetare, finns för närvarande i Västerås. Någon gång under de kommande två åren ska redaktionen flyttas till Stockholm där Forma ska samla den verksamhet som idag finns i Stockholm och Västerås.

Den person Icanyheter söker ska framför allt vara nyhetschef för den löpande verksamheten. Den är en fördel om den nye chefen därtill är redigeringskunnig samt intresserad och kompetent vad det gäller tidningsdesign

Tidningen kommer ut på fredagarna med 43 nummer per år. Den går dagligen också ut med nyheter på webben. Tidningen har en TS-upplaga på 16.100 ex och en räckvidd till 59.000 läsare.

Genom Utkik Media, som formellt sett hos Bolagsverket heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, har jag nu anlitats för ett tiotal rekryteringar av chefredaktörer och andra högre chefer på skilda tidningsföretag i Sverige. Förutom Icanyheter jobbar jag just nu med rekryteringen av en ny publisher till Corren i Linköping och dessförinnan handlade det om att rekrytera en redaktionschef och ansvarig utgivare till Smålands-Tidningen. Plus andra uppdrag som rådgivare åt tidningsföretag i olika sammanhang.

Tidningar vann mot Lotteriinspektionen

Dagspressen har vunnit en viktig seger mot den statliga myndigheten Lotteriinspektionen. Enligt ett par domar i Regeringsrätten får tidningar publicera de utländska spelbolagens odds. Dessutom menar domstolen att Lotteriinspektionen inte, som myndigheten gjort, får döma ut generella vitesbelopp på 150.000 kronor varje gång en tidning publicerar annonser för utländska spelbolag. Varje publicering måste enligt Sveriges högsta förvaltningsdomstol prövas särskilt.

Medievärlden och Expressen uppmärksammar domarna idag. Det är Aftonbladet och Expressen som gått i täten och tagit striden både då de publicerat de utländska spelbolagens odds och deras annonser.

Anders Gerdin, Aftonbladets tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare, engagerade sig hårt i debatten och de juridiska diskussionerna. Expressens tidigare chefredaktör Otto Sjöberg likaså. Den senare är faktiskt dömd för att han publicerade annonser för utländska spelbolag, men den frågan är inte ytterst avgjord i högsta instans ännu.

Anders Gerdin ska för övrigt fortsätta verka för tidningarnas självklara rätt att publicera annonser även för utländska spelbolag. Det gör han rätt i, förbudet är enbart till för att skydda det statligt ägda svenska spelmonopolet. Hyckleri från början till slut.

När jag var ansvarig utgivare på Gefle Dagblad var det ett utländskt spelbolag som beställde annonser i tidningen, men drog tillbaka dem då Lotteriinspektionen började jaga bolaget och tidningarna. Jag vill minnas att det var Unibet. Jag ringde till deras annonsbyrå och bad dem boka in annonserna igen eftersom jag gärna hade sett att jag som ansvarig utgivare hade fått ta ansvar för publiceringen inför domstol.

Annonserna publicerades, men Gefle Dagblad blev tyvärr aldrig föremål för någon utredning och jag blev inte åtalad. Det blev däremot ansvarige utgivaren Krister Linnér på Nerikes Allehanda. Och dessutom dömd.

Regeringsrättens beslut är en viktig och glädjande delseger för de svenska tidningsläsarna och deras tidningar. Det har varit stötande att klåfingriga byråkrater på Lotteriinspektionen i många år har hävdat att lotterilagens regler ska och gälla före tryckfrihetsförordningen.

Måtte nu den fortsatta rättsprövningen också leda till att Lotteriinspektionen förbjuds att stoppa publiceringen av annonser för utländska spelbolag. Det är ju faktiskt en form av censur i ett land där grundlagen måste gälla före all annan lag.

Uppdateringar:

Även resume.se uppmärksammar domarna.

Dagensmedia.se skriver om domarna.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domarna.

Loltteriinspektionen kommenterar domarna.

Bra av moderater om tv-licensen

Idag skriver två riksdagsledamöter (m) i Gefle Dagblad att tv-licensen bör avskaffas och att public service i stället bör finansieras via skattsedeln. De har naturligtvis helt rätt. Det är märkligt att den otidsenliga licensavgiften kunnat överleva så länge. De bägge riksdagsledamöterna, Lars Beckman och Thomas Finnborg, har motionerat om saken i riksdagen.

Förr fanns bara några få svenska radio- och tv-kanaler producerade av Sveriges Radio och Sveriges Television, de svenska public service-bolagen ägda av staten närstående stiftelser. Numera finns det hur många tv-kanaler som helst som ägs av en lång rad svenska och utländska intressen. Många är satellitkanaler.

Dessutom behövs det ju inte ens en tv-apparat för att man ska kunna se på tv. Tittandet sker allt oftare på datorn eller i mobilen. Och det kanske inte ens är professionella tv-kanaler vi följer, YouTube och Bambuser lockar ofta oss mer med sitt utbud.

Helt nya tider, men tv-licensen lever vidare. Om detta har jag bloggat tidigare, bland annat här om att tv-licensen bör avskaffas och här om att public service gott kan finansieras via skattsedeln.

Det skulle bli både billigare och effektivare än dagens licenssystem med Radiotjänst som smyger i buskarna och kollar om folk har en tv utan att betala sin licens, en pinsam verksamhet.

Låt Sam Amin stanna!

Sveriges politik om flyktingar och andra invandrare är obegriplig. Och obehaglig. Invandrarfientliga grupper behöver inte ens finnas på plats i riksdagen; politiker i de traditionella partierna agerar ju inte heller mot tokig lagstiftning eller myndigheternas agerande. Nu slås rekord i dumhet av Migrationsverket enligt ett nyhetsinslag i TV4 om att Sam Amin ska utvisas till Afghanistan. Han har tränat svenska soldater på Svea Livgarde som ska till just Afghanistan!

Sam Amin är därmed naturligtvis en förrädare enligt dem i Afghanistan som strider mot svenska soldater. Och ändå har Migrationsverket beslutat att han ska utvisas till Afghanistan. En chef på myndigheten intervjuas i inslaget och verkar vara fullkomligt fyrkantig och korkad i sammanhanget. Man skäms för Sverige.

Migrationsverkets företrädare imponerar sällan i sådana här lägen. Personligen skulle jag gärna sedan många år sett att myndigheten hade lagts ner. Ansvaret för Sveriges obehagliga och främlingsfientliga politik finns dock formellt på högre politisk nivå, i den nuvarande regeringen, i tidigare regeringar och i riksdagen, nu och förr. Jag ser inga oskyldiga politiker i denna fråga.

Det finns hur många exempel som helst på mänskligt sett ofattbara myndighetsbeslut baserade på en obegriplig lag om vad som gäller dem som kommer hit för att få leva sitt liv i frid i Sverige. Mönstret är tydligt; människor ska ut ur landet, oavsett ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden, övriga omständigheter (som expertrådgivaren åt Svea Livgarde) och vistelsetid i Sverige.

Deras skolkamrater demonstrerar och protesterar när de ska utvisas. Arbetskamrater protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Medborgare i hela samhällen protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Massor av väljare protesterar och demonstrerar när de ska utvisas, men politikernas beslut och myndighetsutövningen fortsätter.

De arma människor som vill söka sin framtid i Sverige och lyckas få rubriker i medierna vinner ibland framgång, men det gäller inte alla. De som inte har språket, den verbala förmågan eller starkt stöd i samhället klarar inte av processen. Jag undrar hur många liv Sveriges politik har kostat, här hemma eller i de länder människor deporterats till.

Bland det värsta i sammanhanget är när byråkraterna, som i tv-inslaget, säger att den berörde invandraren kan ¨åka hem till sitt land och därifrån söka ett nytt tillstånd att få komma tillbaka till vårt land". Sam Amin, som gjort Sverige en stor tjänst i ett krig, ska således åka till det landet för att söka tillstånd att komma hit igen. Oerhört!

Vem har bestämt att det ska vara på det sättet?

Jo, riksdagen naturligtvis. Obegripligt! Jag skäms!

(uppdaterad)

Bra branschmöte i Västerås om framtiden

Under två dagar är jag i Västerås på branschorganisationerna IFRA-TU-WAN:s konferens PDU, Produktion, Distribution & Upplaga 2010. Min roll här har varit att prata om medieutvecklingen i allmänhet samt hot och möjligheter för dagstidningen i synnerhet, inte minst vad det gällde de nämnda områdena. Andra har gett mycket intressanta inblickar och synpunkter på läget och framtiden. Det borde ordnas fler möten mellan publicister, säljare, tryckare och distributörer och andra specialister i mediehusen.

Här var det tveklöst främst medarbetare i distributionsföretag, tryckerier och medarbetare på upplageavdelningar i publiken, liksom leverantörer på dessa områden. Inga publicister, men Bosse Svensson, vd på Mktmedia men också tidigare chefredaktör, och jag själv som tidigare chefredaktör fanns bland föreläsarna förutom experter på sälj och distribution mm. Dessutom är konferensens båda moderatorer, Elisabet Bäck, tidigare chefredaktör mm VLT samt Anders Ahlberg, chefredaktör Kyrkans Tidning, erfarna publicister.

En liknande konferens, där man lyckas locka även publicister i publiken, vore ingen dum grej. Tidningsbranschen har naturligtvis alla möjligheter att formera sig väl inför framtiden, men en helt avgörande faktor är säkert att den lyckas fånga upp kompetens var den än finns på de skilda områdena i ett mediehus. De olika kategorierna i mediehusen måste prata mer med varandra.

Därför tycker jag att arrangörerna bakom den här konferensen, Olof Nyberg, vd SMD, Annica Widlert, WAN-IFRA Nordic m fl, tänkte helt rätt när de spikade programmet även om jag själv verkligen funderade på om jag hade något att säga till dessa kvalificerade specialister på sina skilda områden.

Samtalen över kaffekopparna, lunchen och middagen var, som vanligt i liknande sammanhang, kanske allra viktigast. Själv hamnade jag vid middagen i avancerade samtal om pressetiken (namnpubliceringar!) med tre leverantörer av system och pressar. De var väldigt engagerade i denna svåra fråga. Och det är naturligtvis rätt och bra - utgivarnas förhållningssätt är givetvis en angelägenhet för alla i mediehusen och dess närhet. Det kanske är där någonstans som tidningarnas framtid ytterst avgörs.

Jag hamnade själv efter middagen i ett jätteintressant samtal med en maskinleverantör jag inte tidigare kände, mest om omvärldsbevakning, produktutveckling och behovet av en samlad vilja till förändring och utveckling i branschen. Alla berörs! Vilja, våga och vinn! Vi var helt överens om det mesta.

Förändringsviljan är en fråga för både för ägare och personal i mediehusen, för leverantörer av grejerna som ska göra produktutvecklingen möjlig och försäljningen och distributionen ännu mer effektiv. Ingen kommer undan, alla måste delta.

En nyttig konferens, tycker jag. Självklart borde både vd, chefredaktör och olika avdelningschefer från många tidningar finnas på plats - kunskapsutbytet mellan de olika kategorierna är otroligt viktig.

Detta särskilt numera då de allt större koncernerna ofta leder till att både tryckeri och distribution kan komma längre bort från redaktionerna. Inte så bra, alla måste ju snacka med varandra! Om inte så drar branschen på sig problem i onödan.

På konferensen talade idag bl a i tur och ordning Olof Nyberg, SMD, om utvecklingsområden för tryck- och distribution, Bosse Svensson, Mktmedia, om utvecklingen av papperstidningen i ett nytt medielandskap, jag själv om medieutvecklingen, Carina Hillerström, Mediekompaniet, ersättare för sjuke Anders Sjösten om affärsutveckling för att erbjuda annonsörerna bättre effekt, Jon Goland på TU om framtidssäkring av produkten genom kunskap om de unga läsarna, Håkan Ahlberg, Océ Svenska, om individualiserade papperstidningar (mycket intressant!) och Henrik Sakari på SCA om lärdomar från pappersindustri om samarbete konkurrenter emellan. Tänk att konkurrenter kan samarbeta!

Sen var vi på V-TAB i Västerås och kollade deras fina anläggning före mingel och middag.

I morgon väntar inslag med Lars Callenfors, vd MTD, om affärsmöjligheter med postdistribution.

Johan Lundin vd Prolog, om distribution som driver utvecklingsmöjligheter.

Jan Andersson, vd Mittmedia Print, om strategier bakom investeringar i nya tryckpressar.

Olle Haeggström, vd Pressgrannar som har valt en annan väg.

Jens Lillsunde, vd Österbottens Tidning, ökad lönsamhet genom samarbete och planering.

Peter Domini, Stena Metall, hur kan vi räkna hem miljöarbetet?

Torbjörn Friberger, Sydsvenskan, så kommer du igång med miljöarbetet.

Det ni! Och dessutom frukost, kaffe och lunch med intressanta samtal med många kolleger. Viktigt, viktigt och mycket intressant! Det är bra att mötas.

Rätt att publicera den mordmisstänktes namn.

Jag tycker att det var helt rätt av Expressens chefredaktör Thomas Mattson att publicera den misstänkte "nye lasermannens" Peter Mangs namn och bild. Och i ett något senare skede av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att göra samma sak. Tiderna är förändrade, den svenska pressetiken måste också förändras. Snabbt! När ska pressetikens alla vänner fatta det?

Alltså, den svenska medietraditionen bygger helt riktigt på att den ansvarige utgivaren fattar sitt beslut, unikt för sin tidning. Det är således väldigt normalt och till och med önskvärt att tidningarna och dess utgivare kommer fram till olika beslut.

Men när det handlar om namnpubliceringar i tidiga skeden, som med Haga-mannen i Umeå eller den mordmisstänkte 38-åringen Peter Mangs i Malmö, blir det alltid en egendomlig debatt om de utgivare som skiljer sig från mängden, i detta fall initialt Expressens utgivare.

Det noteras, närmast lite upprört, att någon utgivare gått sin egen väg. Därmed hotas verkligen den önskade mångfalden. Mångfald kan aldrig innebära att alla ansvariga utgivare agerar på samma sätt, men det verkar vara ungefär det som alla branschdebattörer förväntar sig. Alla ska helst fatta samma beslut!

Just i det här fallet är det dessutom märkligt att vi i Sverige fortfarande tror att en person, som misstänks för alla dessa brott i Malmö, fortfarande kan hållas anonym i medierna. Det är naturligtvis icke möjligt. Namn och bild har länge funnits på Internet och så kommer det också fortsättningsvis att vara i liknande sammanhang.

Den svenska försiktigheten runt namn och bild är ganska ovanlig internationellt. I Sverige är vi vana vid en extrem försiktighet i medierna gentemot människor som kan, eller bör, bli föremål för mer negativ publicitet.Jag tror inte det är en linje som håller i framtiden.

Om det är något jag ångrar som tidigare ansvarig utgivare för en dagstidning (Gefle Dagblad) så är det inte de namn och bilder jag publicerade på misstänka och dömda. Det är snarare de bilder och namn jag inte publicerade på människor som var aktuella i olika utredningar. Och då var jag ändå ganska frikostig med namnpubliceringar...

Bloggar igen efter datakrascher

Jag har legat lågt med bloggandet och aktiviteter på Facebook och Twitter under den senaste månaden. Andra åtaganden har tagit sin tid och dessutom har två av mina fyra datorer kraschat nästan samtidigt! Den ena bara slocknade och den andra, en jättefin liten laptop, tappade jag i golvet.

Jag har backup på det mesta och förlorade därför egentligen inget viktigt material som berör verksamheten i mitt bolag, Utkik Media. Gudskelov! Men, men, det är märkligt vad mycket krångel man ändå drabbas av då man får en ny dator. Nya programversioner, nytt operativsystem och mycket strul med återskapandet av diverse filer. Och dyrt...

Det värsta problemet gällde bokföringen för mitt bolag. Det tog tid för mig att få igång bokföringen på ett bra sätt igen med ett nytt, och annorlunda, bokföringsprogram. Men nu är det igång.

Ordningen börjar således infinna sig och därför ska jag nu också försöka komma igång med bloggandet igen.

Utkik Media rekryterar ny publisher till Corren.

Mitt bolag Utkik Media har fått uppdraget att hitta en ny publisher åt Corren i Linköping. Det är ett intressant uppdrag att anlitas för att hitta Ola Sigvardssons efterträdare till den anrika, utmärkta och kvalitetsfyllda tidningen i Linköping. Ola Sigvardsson har som bekant utsetts till Yrsa Stenius efterträdare som pressombudsman.

Östgöta Correspondenten har en stolt historia sedan starten den 24 september 1838. Tidningen startades av Henrik Bernhard Palmaer som också blev dess förste chefredaktör.

Han fick många namnkunniga efterföljare som till exempel delägaren Carl Fredrik Ridderstad, Ivar Andersson och Eskil Ridderstad. Senare, i vår tid, bland andra Bertil Torekull och Ernst Klein.

Corren utsågs av Medievärlden till Årets dagstidning för tre år sedan och blev dessutom Årets redaktion året dessförinnan. Välförtjänt, jag håller Corren för att vara en av de bästa regiontidningarna Sverige.

2008 blev Norrköpings Tidningar Media AB, NTM, huvudägare till Corren. Koncernen omsätter mer än 1,2 miljarder och äger förutom tidningarna i Norrköping och Linköping också tidningarna på Gotland och i Luleå. Med mera, med mera. Lennart Foss är koncernchef.

Corren är en viktig aktör i det svenska medielandskapet. Corren gör en bra papperstidning och är dessutom skicklig både på webben och med sin tv-produktion.

Jag ser fram emot att få medverka vid rekryteringen av en publisher med meriter, intresse, idéer och kunskaper om medieutvecklingens alla möjligheter.

Och därtill, kvinna eller man, en person som också har intresset och kompetensen att leda och utveckla tidningens affärsverksamhet i alla avseenden.

En publisher!

Bosse Andersson till Smålands-Tidningen

Bosse Andersson presenteras idag som ny redaktionschef och ansvarig utgivare för Smålands-Tidningen i Eksjö. Grattis till både Bosse Andersson och till alla på Smålands-Tidningen som får en chef med en riktigt gedigen bakgrund från redaktionella chefsjobb på bland annat Expressen och Östersunds-Posten. Rekryteringen har varit ett trevligt och intressant uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Bosse Andersson har tidigare varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Östersunds-Posten och dessförinnan bland annat editionschef, redaktionschef och webbchef på Expressen.

Han har också frilansat som konsult och även jobbat med olika mediaprojekt åt Kinnevik och Bonniers. Bosse Andersson är 55 år och en riktigt rutinerad journalist och redaktionell chef.

Bosse Andersson kommer till en intressant tidning inom Hallpressen AB. Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Vetlanda-Posten och Tranås Tidning. De tre editionerna har totalt en upplaga på 30 700 ex och med en betalningsgrad på hela 96 procent.

Jag har tidigare skrivit om detta rekryteringsuppdrag och om Smålands-Tidningen på Utkiksbloggen. Sedan dess har tidningen också fått en ny vd, Biljana Galthe, som började den 1 augusti.

Genom Utkik Media har jag nu som headhunter jobbat med ett tiotal rekryteringar av olika chefer på medieområdet, senast då det tillsattes nya chefredaktörer på Norrländska Socialdemokraten, Anders Ingvarsson, och på Norran, Anette Novak.

Därutöver jobbar jag i bolaget även som rådgivare och mentor till redaktörer och direktörer. Medieutvecklingen är också ett intressant ämne i verksamheten och inte minst då strategiska frågor både för medieföretag och andra organisationer.

UPPDATERING:

Se även medievarlden.se

Bäst och sämst med Bokmässan

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Bra om etiken av Paul Frigyes!

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.

Konstig elitdebatt och pinsamma programledare.

Efter dataentusiasternas uppmärksammade sommarkoloni på Tjärö i Blekinge, Sweden Social Web Camp, på Twitter #SSWC, har det uppstått en konstig debatt om att deltagarna utgör en slags "elit". Kanske till och med en elit som bör betraktas med en viss misstänksamhet. Debatten har främst förts på Twitter och i bloggar, några länkar med exempel sist i denna text.
Det är en knäpp debatt. I så fall tycker jag det är värre med okunskapen åt andra hållet, om man säger så. Idag är fyra miljoner svenskar med på Facebook, men i TV4:s morgonsoffa sitter programledarna och närmast koketterar med att de inte riktigt ännu fattat vad sociala medier är för något. Pinsamt.

I soffan satt programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft och pratade med bloggaren Joakim Jardenberg, tillika vd i Mindpark, teknikjournalisten, bloggaren och komikern mm Karin Adelsköld samt medieforskaren Marie Grusell.

Inslaget i TV4 om mötet på Tjärö kan du se här. Det inleds med ett bra reportage av reportern Lisah Pettersson utifrån Tjärö. Mötet verkar onekligen vara ett jättebra arrangemang fixat av initiativtagarna, bloggaren och entreprenören Tomas Wennström och internetstrategen Kristin Heinonen.

Efter reportaget kom sedan debatten i studion med den nämnda panelen. Kaspersen, själv bloggare (!), och Kraft tittar storögt in i kameran och ställer de urgamla och tjatiga frågorna om huruvida sociala medier kommer att påverka valet.
Hela anslaget kan uppfattas som att de knappt hört talas om sociala medier tidigare, men så illa kan det ju bara inte vara. Och varför i så fall uppträda som om man talar om något som det vore tämligen okänt?
Varför blir inte televisionens bevakning av medieutvecklingen kunnigare med tiden, är det tradmediernas revirtänkande som spökar, de traditionsbundna mediemänniskornas oro och rädsla för konkurrensen från internet och dess "sociala medier", företeelser som de betraktar som lite farliga och som man därför bör vara försiktig med? Myter odlas, ungefär som om frimureriet inom ordensväsendet.

Om jag minns rätt så är idag över 40 procent av svenska folket med på Facebook, runt fyra miljoner människor. I hela världen lär det vara 500 miljoner människor med på Facebook. Och i morgonsoffan hos TV4 talas det om sociala medier som en spännande nyhet som man egentligen inte vet så mycket om.

Jag rekommenderar därför inte bara en titt på länken ovan, utan också en koll på länken till Joakim Jardenbergs kommentarer i ämnet på YouTube. En kunnig och uttömmande kommentar. Det inslaget spelade han in i bilen på väg hem till Helsingborg efter besöket på TV4, ett bra exempel på möjligheterna i medieutvecklingen; det är via bloggar, YouTube och andra nya möjligheter som den kvalificerade informationen kommer allt oftare.
Arrangörerna på Tjärö verkar fundera på andra former för nästa års möte, kanske en träff för upp till 1000 deltagare. Blekinge ligger i ett avlägset hörn av landet, kan man hoppas på en något mer central plats? I så fall ansluter jag mig kanske till eliten...

Några exempel på länkar till elit-debatten med fler länkar i de olika inläggen:

Journalisten Malin Nävelsö funderar på sin blogg Port Freedom.

Journalisten Fredrik Wass skriver om elit och SSWC på bisonblogg.se

Journalisten och företagaren Mikael Winterkvist bloggar om en debatt han inte förstår.

Bra reportage på idg.se om mötet på Tjärö.

UPPDATERAD 17.8:

Anders Mildner i Sydsvenskan om mötet på Tjärö.

Anna Lindberg skriver på Mindpark om "Bubblan, eliten och torglåten".

Norton 360 så säkert att det inte går att köpa...

Nu har jag inte många dagar på mig för att förnya säkerhetsprogrammet Norton 360 i ett par av mina datorer. Det är lättare sagt än gjort visade det sig. Formuläret på Symantecs hemsida vägrade acceptera mina uppgifter och hjälpen via Norton Chat Support hjälpte inte heller.
Till slut bad chattaren hos Symantec att få tillträde till min dator via fjärrstyrning; säkerhetsföretaget ville in i min dator för att jag skulle kunna köpa deras program som ska hindra andra från att komma in i datorn! Lite konstigt. Jag sa nej.

Fomuläret hos Symantec är rätt svårtolkat. Först ska man skriva in sin epostadress och direkt därefter begärs ett lösenord som dessutom ska konfirmeras. Frågan infinner sig omgående, vilket lösenord vill de ha? Vill Norton har lösen till min epost? Ojoj. Eller till bankkortet? Otänkbart.
Nej, det var lösenordet till Norton Account som efterfrågades, sa chattaren när jag frågade för tredje gången. Rätt konstigt eftersom jag så vitt jag förstår redan var inloggad på kontot. Och dessutom accepterades inte lösenordet.
Det spelade nu inte så stor roll eftersom inte heller mitt bankkortsnummer accepterades av någon anledning, så det kunde ändå inte bli något köp.

Då prövade jag med ett annat bankkort, men det gick inte heller. Via chat-hjälpen fick jag ett nytt lösenord, men det hjälpte inte heller. Då frågade han om jag hade aktiverat "Safe card" på mitt kort.
- Nej, sa jag, har aldrig hört talas om Safe card. Vad är det?
- Ett säkerhetssystem som gör det säkrare att handla via nätet och det måste du ha för att kunna handla hos oss efter den sista mars.

Jaha. Det kanske borde informerats om den saken i formuläret, men jag såg ingen sådan upplysning. Säkerheten börjar drivas lite väl långt om man med normala datakunskaper inte klarar av att köpa säkerhetsprogram hos Symantec, särskilt som formuläret påminner om en gissningstävling.

I det läget bad killen på Symantec att få tillträde till min dator.
Det kan jag tänka mig att gå med på om min datorleverantör vill gå in för en serviceåtgärd i systemet.
Nu sa jag däremot nej, jag ville inte släppa in någon som därmed per automatik via formuläret också skulle få koll på mitt bankkontonummer inklusive cvv-nummer och kompletta namn- och adressuppifuppgifter om mig. Det var bara mitt personnummer som saknades.
Och nog är det väl lite konstigt om Symantec som säljer just säkerhetsprogram föreslår detta, särskilt då skälet bara är att de krånglat till sitt beställningsformulär och därtill lagt till nya säkerhetsrutiner som det inte informeras om i formuläret.

Så nu får jag väl åka till OnOff eller MediaMarkt och köpa Norton över disk, alternativt byta säkerhetsprogram.
Tar gärna emot tips om bra program, bara de inte är så säkra att de inte ens går att köpa...

Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...