I dag (söndag) skriver justitieminister Beatrice Ask (m) i SvD och försvarar sitt minst sagt tokiga lagförslag om att försvåra ekonomisk information via nätet. Det är inget bra försvar av henne, det verkar snarare vara lite desperat inför den kritik som blossat upp både här och där.
Hon vinklar texten på att integriteten väger lätt i det socialdemokratiska Bodströmsamhället. Det har hon naturligtvis helt rätt i, men inte sjutton ser det mycket bättre ut i "Ask-samhället" med sina olika integritetskränkande förslag under senare år.
Det är billig retorik av landets justitieminister.
Och värst av allt är givetvis hennes resonemang om sakfrågan som sådan denna gång, nämligen hennes förslag om att försvåra tillgången till ekonomisk information via nätet.
Beatrice Ask drar fram en enkät som Skatteverket gjort som bärande motiv för att hon lägger ett förslag i strid mot grundlagen enligt flera ledande jurister. I den enkäten hade (endast) 1.000 personer svarar på frågan om vad de ansåg vara mest integritetskränkande.
Då hade de svarat avlyssning av mobilsamtal samt e-post som mest kränkande och därefter inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar via nätet.
Jaha,och vad säger då detta? Egentligen ingenting. 1000 personer i en enkät, men hur många nämnde då detta med ekonomisk information som integritetskränkande? Är det femtio, eller kanske 150 personer, som är underlaget för Beatrice Asks grundlagsstridiga lagförslag? Inte vet jag och inte vet någon annan väljare; hur många som tyckt vad får vi inte veta i Asks debattartikel, hon åberopar bara "enkäten".
Dessutom ska man ha klart för sig att det var Skatteverket som gjorde enkäten och där har länge förre generaldirektören Mats Sjöstrand tagit på sig rollen som förste lobbyist för att stoppa sajter typ ratsit.se med olika typer av ekonomisk information. Konstigt nog.
Det finns all anledning att fråga sig hur den där enkäten formulerades, som man frågar får man svar, som bekant. Beatrice Ask skriver i sin artikel i SvD också att skolbarn "genom några klick på datorn (kan) kontrollera vilka klasskamraters föräldrar som har betalningsanmärkningar".
Jag tycker att Ask ska visa upp vilket underlag hon har för sitt påstående att skolbarn gör på detta sätt. Jag tror inte ungar håller på och kollar kompisarnas föräldrars inkomster. Tror du det?
Beatrice Ask skryter i inlägget också över att hon minsann inte försöker begränsa den offentliga insynen eftersom förslaget bara syftar till att försvåra tillgängligheten till de offentliga uppgifterna via internet. Helt rätt, men det är sannerligen ingenting att skryta om!
Tvärtom, det justitieministern föreslår är ju, som hon skriver, att inte "vem som helst får obegränsad tillgång till uppgifter om andras ekonomi via internet."
Nähä, men de som har råd att köpa taxeringskalendern eller som har företag som får kolla inkomster och betalningsanmärkningar via skilda kanaler ska alltså få göra det.
Men "vem som helst" bland medborgarna får inte göra det. Inte bra - jag tycker att Beatrice Ask och därmed regeringen har en föraktlig syn på offentlighetsprincipen - enligt henne och alliansen är det tydligen bara eliten som ska ha tillgång till offentlig information. Det synsättet kan inte försvaras.
Asks och regeringens åsikt strider helt mot min uppfattning om att alla medborgare ska ha samma rätt att få ta del av all offentlig information. Inga gräddfiler således för politiker, revisorer, ekonomer eller journalister.
Dessutom är väl själva poängen med både inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar att de ska vara offentliga? Betalningsanmärkningar som inte är offentliga är väl totalt meningslösa?
Därför tycker jag att Beatrice Ask håller på att göra bort sig rejält i valrörelsen. Offentliga uppgifter ska kunna läsas av alla överallt! Det är väl liksom det som är poängen med offentlighetsprincipen. Eller?
LÄNKAR TIDIGARE TEXTER:
Bravo Nils Funcke
KU struntade i grundlagen
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten
Stoppa justitieministerns lagändring!
Sidor
▼
söndag 30 maj 2010
fredag 28 maj 2010
Bravo, Nils Funcke
Journalisten, tryckfrihetsexperten och just nu yttrandefrihetsutredaren Nils Funcke skrev i går i Expressen en alldeles utmärkt artikel om regeringens tokiga förslag om kreditupplysningslagen.
Funcke pekar helt riktigt på att det vore fel att låta journalister få en gräddfil; offentlighetsprincipen gäller alla. Det är en mycket viktig princip som inte bör offras för att Ask ska slippa kritik från publicister.
Förslaget är, som jag skrivit tidigare, helt galet. Justitieministern föreslår inte att ekonomiska uppgifter ska sekretessbeläggas vid källorna, det vill säga i statliga register. Det är väl det som borde ske om statsmakterna bedömer integritetsproblemet som allvarligt om uppgifterna lämnas ut.
Med Beatrice Asks förslag genomfört är det ju inget som hindrar att vem som helst kontaktar myndigheterna och får ut samma information som de inte längre kan hitta på nätet. Hyckleri, kallas det.
En ökad sekretess vore naturligtvis inte heller bra, men trots allt ärligare eftersom regeringen då skulle få bära det politiska ansvaret för en minskad offentlig insyn. Det tror jag inte statsråden vill.
Nu "nöjer" sig regeringen med att försvåra för vanligt folk att komma åt uppgifterna på nätet. Och detta samtidigt som man inrättat E-delegationen för att underlätta och förbättra myndigheternas service på nätet. Och chef för den är en generaldirektör, Mats Sjöstrand, som gått ut i debatten och pläderat för ett stopp av ekonomisk information via nätet....
Man häpnar!
Funcke pekar helt riktigt på att det vore fel att låta journalister få en gräddfil; offentlighetsprincipen gäller alla. Det är en mycket viktig princip som inte bör offras för att Ask ska slippa kritik från publicister.
Förslaget är, som jag skrivit tidigare, helt galet. Justitieministern föreslår inte att ekonomiska uppgifter ska sekretessbeläggas vid källorna, det vill säga i statliga register. Det är väl det som borde ske om statsmakterna bedömer integritetsproblemet som allvarligt om uppgifterna lämnas ut.
Med Beatrice Asks förslag genomfört är det ju inget som hindrar att vem som helst kontaktar myndigheterna och får ut samma information som de inte längre kan hitta på nätet. Hyckleri, kallas det.
En ökad sekretess vore naturligtvis inte heller bra, men trots allt ärligare eftersom regeringen då skulle få bära det politiska ansvaret för en minskad offentlig insyn. Det tror jag inte statsråden vill.
Nu "nöjer" sig regeringen med att försvåra för vanligt folk att komma åt uppgifterna på nätet. Och detta samtidigt som man inrättat E-delegationen för att underlätta och förbättra myndigheternas service på nätet. Och chef för den är en generaldirektör, Mats Sjöstrand, som gått ut i debatten och pläderat för ett stopp av ekonomisk information via nätet....
Man häpnar!
onsdag 26 maj 2010
KU struntade i grundlagen
Riksdagens konstitutionsutskott, KU, struntade som väntat i grundlagen och gav klartecken för justitieminister Beatrice Asks förslag om att försvåra läsandet av kreditupplysningar via nätet.
Om detta sitt beslut berättar KU i ett pressmeddelande via MyNewsdesk.com och längst ner på den sidan låg det (när jag läste) en annons för extrakoll.på se om inkomstupplysningar via sms för tio kronor...
Det är just den typen av lättåtkomlig ekonomisk information som Ask och andra makthavare inte alls gillar. Kanske är det som en del debattörer tror att de framför allt inte själva vill bli granskade.
Det är annars svårt att förstå varför politikerna vill göra det svårare för medborgarna att ta del av offentlig information - även efter lagändringen kan ju vem som helst kontakta kronofogden och skattemyndigheterna för att få ut samma uppgifter!
Debatten kom igång sent inför KU:s beslut vilket illustrerar vad dåligt hoten mot tryck- och yttrandefriheten bevakas av publicister och debattörer. Flitigast i debatten har som bekant Expressens chefredaktör Thomas Mattsson varit som gång på gång skrivit och bloggat om saken.
På den här bloggen hittar du texter om Asks förslag här och här. Båda texterna innehåller länkar till andra texter om frågan.
För ungefär ett år sedan skrev jag också i Medievärlden om Datainspektionen och dess generaldirektör Göran Gräslund som vill försvåra allmänhetens tillgång till offentliga uppgifter. Hans åsikter har säker inspirerat regeringen till det aktuella lagförslaget.
Förslaget innebär således att kreditupplysningslagen ska ändras, men den ändringen slår i sin tur mot grundlagen. Saken ska närmast behandlas av finansutskottet och det finns knappast skäl att hoppas på att Ask möter motstånd där. Sedan ska lagförslaget diskuteras och beslutas den 16 juni och debatten i kammaren kan se via webbtv.
Slutligen kan det kanske vara intressant att se vilka politiker som sitter i KU där en majoritet nu anser sig klokare och kunnigare än Justitiekanslern och Justitieombudsmannen som båda vid sin prövning konstaterat att lagändringen strider mot grundlagen. Men det tycker inte KU....
I finansutskottet kommer dessa politiker att pröva frågan innan den kommer upp i riksdagens kammare för debatt och beslut.
ANM: Länkarna till listan över politiker fungerar inte längre eftersom riksdagen ändrat sitt system. RR 130820
Om detta sitt beslut berättar KU i ett pressmeddelande via MyNewsdesk.com och längst ner på den sidan låg det (när jag läste) en annons för extrakoll.på se om inkomstupplysningar via sms för tio kronor...
Det är just den typen av lättåtkomlig ekonomisk information som Ask och andra makthavare inte alls gillar. Kanske är det som en del debattörer tror att de framför allt inte själva vill bli granskade.
Det är annars svårt att förstå varför politikerna vill göra det svårare för medborgarna att ta del av offentlig information - även efter lagändringen kan ju vem som helst kontakta kronofogden och skattemyndigheterna för att få ut samma uppgifter!
Debatten kom igång sent inför KU:s beslut vilket illustrerar vad dåligt hoten mot tryck- och yttrandefriheten bevakas av publicister och debattörer. Flitigast i debatten har som bekant Expressens chefredaktör Thomas Mattsson varit som gång på gång skrivit och bloggat om saken.
På den här bloggen hittar du texter om Asks förslag här och här. Båda texterna innehåller länkar till andra texter om frågan.
För ungefär ett år sedan skrev jag också i Medievärlden om Datainspektionen och dess generaldirektör Göran Gräslund som vill försvåra allmänhetens tillgång till offentliga uppgifter. Hans åsikter har säker inspirerat regeringen till det aktuella lagförslaget.
Förslaget innebär således att kreditupplysningslagen ska ändras, men den ändringen slår i sin tur mot grundlagen. Saken ska närmast behandlas av finansutskottet och det finns knappast skäl att hoppas på att Ask möter motstånd där. Sedan ska lagförslaget diskuteras och beslutas den 16 juni och debatten i kammaren kan se via webbtv.
Slutligen kan det kanske vara intressant att se vilka politiker som sitter i KU där en majoritet nu anser sig klokare och kunnigare än Justitiekanslern och Justitieombudsmannen som båda vid sin prövning konstaterat att lagändringen strider mot grundlagen. Men det tycker inte KU....
I finansutskottet kommer dessa politiker att pröva frågan innan den kommer upp i riksdagens kammare för debatt och beslut.
ANM: Länkarna till listan över politiker fungerar inte längre eftersom riksdagen ändrat sitt system. RR 130820
måndag 24 maj 2010
Mattson leder debatten om yttrandefriheten
Det är intressant att se att det numera är Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som leder debatten i Sverige om tryck- och yttrandefriheten. Under den senaste veckan har han skrivit krönika på krönika om saken, senast en utmärkt text i dag om justitieminister Beatrice Asks tokiga förslag om att urholka offentlighetsprincipen.
Det gör ministern trots förödande kritik mot en ändring från bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz. Och detta tar Thomas Mattsson på ett utmärkt sett upp i sin artikel.
Jag skrev också om saken förra veckan här på denna blogg, men på de flesta debatt- och ledarsidor har saken inte diskuterats. Tyvärr.
De här angreppen från politiskt håll mot tryck- och yttrandefriheten sker oupphörligen i form av konstiga motioner i riksdagen och lagförlag från regeringen. Dessvärre är det lätt att glömma tidigare förslag och beslut.
Ändå är det inte länge sedan debatten formligen exploderade både i bloggvärlden och på tidningarnas ledarsidor om Bodströmsamhället, FRA-lagen och jakten på fildelare, frågor som på något sätt allvarligt har lett till politiska beslut som urholkar grundläggande rättigheter för medborgarna i vår demokrati.
Därför är det utmärkt att en framträdande publicist som Thomas Mattsson i en av landets största tidningar tar täten i en debatt där annars många publicister ligger lågt.
För vem ska driva debatten om tryck- och yttrandefriheten om inte publicisterna gör det?
Det gör ministern trots förödande kritik mot en ändring från bland annat förre justitiekanslern Göran Lambertz. Och detta tar Thomas Mattsson på ett utmärkt sett upp i sin artikel.
Jag skrev också om saken förra veckan här på denna blogg, men på de flesta debatt- och ledarsidor har saken inte diskuterats. Tyvärr.
De här angreppen från politiskt håll mot tryck- och yttrandefriheten sker oupphörligen i form av konstiga motioner i riksdagen och lagförlag från regeringen. Dessvärre är det lätt att glömma tidigare förslag och beslut.
Ändå är det inte länge sedan debatten formligen exploderade både i bloggvärlden och på tidningarnas ledarsidor om Bodströmsamhället, FRA-lagen och jakten på fildelare, frågor som på något sätt allvarligt har lett till politiska beslut som urholkar grundläggande rättigheter för medborgarna i vår demokrati.
Därför är det utmärkt att en framträdande publicist som Thomas Mattsson i en av landets största tidningar tar täten i en debatt där annars många publicister ligger lågt.
För vem ska driva debatten om tryck- och yttrandefriheten om inte publicisterna gör det?
fredag 21 maj 2010
Stoppa justitieministerns lagändring!
I elfte timmen har pressens branschorganisationer och olika publicister klokt nog reagerat mot att justitieminister Beatrice Ask (m) vill ändra kreditupplysningslagen för att hindra allmänheten från att läsa inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar på nätet.
Lagändringen har redan kommit långt i det politiska beslutsmaskineriet, men nu har reaktionerna mot Asks förslag resulterat i att konstitutionsutskottet skjuter upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej.
Inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar är offentliga och alla människor kan kontakta skattemyndigheterna eller kronofogden för att få ut uppgifterna.
Vad det gäller inkomsterna har också den kommersiella tryckta taxeringskalendern funnits så länge jag minns och utan att politikerna försökt stoppa den, så vitt jag vet.
Numera är kalendern rätt omodern eftersom det via nätet på olika sajter, till exempel ratsit.se, lätt går att få fram inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar.
Nu behöver inte längre vanligt folk köpa taxeringskalendern eller kontakta myndigheterna för att få fram dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten är inte längre ett privilegium för journalister och andra med professionella kunskaper om faktainhämtning. Det borde politiker och landets ämbetsmän gilla.
Men så är det inte, tvärtom. De nya informationsmöjligheterna gillas inte på mång håll i maktens korridorer där bland andra Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund och Skatteverkets tidigare generaldirektör Mats Sjöstrand ägnat mycket kraft åt att lobba för att politikerna ska ändra lagstiftningen.
Jag kritiserade deras åsikter om just inkomstuppgifter mm i en debattartikel i Medievärlden för drygt ett år sedan.
Göran Gräslund ogillar för övrigt även sajter typ hitta.se och dess bildpubliceringar. Det skrev jag tillsammans med Tidningsutgivarnas jurist Per Hultengård om i en annan artikel i Medievärlden.
Och nu har således regeringen genom Beatrice Ask anslutit sig till dem som vill hindra den breda allmänheten från att ta del av offentliga uppgifter. Motivet är tydligen att man ser det som ett integritetskränkande problem att folk snokar om sina grannars, vänners och chefers ekonomiska situation. Jag tror att problemet är våldsamt överdrivet, snokandet är inte så omfattande som de inbillar sig och var finns den opinion som känner sig kränkt?
Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har i ett brev till regeringen reagerat mot lagförslaget. Flera utgivare har också reagerat. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har i flera krönikor i Expressen kritiserat Beatrice Ask och hennes lagförslag.
Han och de andra kritikerna menar, helt korrekt, att en lagändring i alla avseenden försvårar mediernas granskning av både politiker, andra makthavare och ekonomiska förbrytare.
Det har de helt rätt i, men jag tycker därutöver att det inte enbart är professionella journalister som ska ha rätt att lätt komma åt dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten ska alla ha.
Det tycker formellt sett nog regeringen också som har utnämnt just den förre generaldirektören Mats Sjöstrand till ordförande för den nya E-delegationen som ska arbeta för att medborgarna så lätt som möjligt ska komma åt offentliga uppgifter hos myndigheterna!
Nåväl, kritiken mot lagförslaget har fått konstitutionsutskottet att skjuta upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej. Det är utmärkt och utskottet bör stoppa lagändringen. Det finns goda motiv för detta även i remissvaren, både Justitiekanslern och Justitieombudsmannen menar att en lagändring strider mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som i så fall måste ändras.
Det är ofattbart att justitieministern vill gå vidare trots den kritiken mot förslaget.
Lagändringen har redan kommit långt i det politiska beslutsmaskineriet, men nu har reaktionerna mot Asks förslag resulterat i att konstitutionsutskottet skjuter upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej.
Inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar är offentliga och alla människor kan kontakta skattemyndigheterna eller kronofogden för att få ut uppgifterna.
Vad det gäller inkomsterna har också den kommersiella tryckta taxeringskalendern funnits så länge jag minns och utan att politikerna försökt stoppa den, så vitt jag vet.
Numera är kalendern rätt omodern eftersom det via nätet på olika sajter, till exempel ratsit.se, lätt går att få fram inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar.
Nu behöver inte längre vanligt folk köpa taxeringskalendern eller kontakta myndigheterna för att få fram dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten är inte längre ett privilegium för journalister och andra med professionella kunskaper om faktainhämtning. Det borde politiker och landets ämbetsmän gilla.
Men så är det inte, tvärtom. De nya informationsmöjligheterna gillas inte på mång håll i maktens korridorer där bland andra Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund och Skatteverkets tidigare generaldirektör Mats Sjöstrand ägnat mycket kraft åt att lobba för att politikerna ska ändra lagstiftningen.
Jag kritiserade deras åsikter om just inkomstuppgifter mm i en debattartikel i Medievärlden för drygt ett år sedan.
Göran Gräslund ogillar för övrigt även sajter typ hitta.se och dess bildpubliceringar. Det skrev jag tillsammans med Tidningsutgivarnas jurist Per Hultengård om i en annan artikel i Medievärlden.
Och nu har således regeringen genom Beatrice Ask anslutit sig till dem som vill hindra den breda allmänheten från att ta del av offentliga uppgifter. Motivet är tydligen att man ser det som ett integritetskränkande problem att folk snokar om sina grannars, vänners och chefers ekonomiska situation. Jag tror att problemet är våldsamt överdrivet, snokandet är inte så omfattande som de inbillar sig och var finns den opinion som känner sig kränkt?
Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har i ett brev till regeringen reagerat mot lagförslaget. Flera utgivare har också reagerat. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har i flera krönikor i Expressen kritiserat Beatrice Ask och hennes lagförslag.
Han och de andra kritikerna menar, helt korrekt, att en lagändring i alla avseenden försvårar mediernas granskning av både politiker, andra makthavare och ekonomiska förbrytare.
Det har de helt rätt i, men jag tycker därutöver att det inte enbart är professionella journalister som ska ha rätt att lätt komma åt dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten ska alla ha.
Det tycker formellt sett nog regeringen också som har utnämnt just den förre generaldirektören Mats Sjöstrand till ordförande för den nya E-delegationen som ska arbeta för att medborgarna så lätt som möjligt ska komma åt offentliga uppgifter hos myndigheterna!
Nåväl, kritiken mot lagförslaget har fått konstitutionsutskottet att skjuta upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej. Det är utmärkt och utskottet bör stoppa lagändringen. Det finns goda motiv för detta även i remissvaren, både Justitiekanslern och Justitieombudsmannen menar att en lagändring strider mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som i så fall måste ändras.
Det är ofattbart att justitieministern vill gå vidare trots den kritiken mot förslaget.
torsdag 20 maj 2010
Märklig dom om utgivarens ansvar
Sydsvenskans ansvarige utgivare Daniel Sandström är enligt Malmö tingsrätt ansvarig för artiklar som publicerats av hans företrädare. Beslutet är mycket märkligt och kan få riktigt allvarliga följder om det står fast efter prövningar i högre rätt. Det innebär ju i så fall att en nyutnämnd utgivare "ärver" ansvaret från sina företrädare för alla tidigare artiklar.
Sakfrågan handlar om en advokat från Stockholm som dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet. 2004 publicerade Sydsvenskan en artikel där advokaten nämndes vid namn. Artikeln ligger som alla andra artiklar kvar på sydsvenskan.se och det är detta faktum advokaten vänder sig emot.
Advokaten begärde att Sydsvenskan skulle ta bort artikeln eftersom han anser att det är fel att texten ska kunna vara sökbar så långt efter publiceringen. Advokaten uppger att andra tidningar gått med på hans begäran, men Sandström vägrade att ta bort artikeln. Daniel Sandström motiverar sitt beslut i Medievärlden inför rättegången.
Därför har advokaten stämt tidningens utgivare för förtal och i en deldom har tingsrätten nu avgjort om Daniel Sandström ska betraktas som utgivare trots att han inte var det då artikeln publicerades. Och beslutet blev således att Sandström hålls ansvarig för texten trots att han inte tog publiceringsbeslutet.
Om jag förstått rätt så menar tydligen tingsrätten att det räcker att Sandström var ansvarig utgivare för sajten då advokaten stämde honom för förtal och därför får han bära ansvaret för allt som är publicerat på sydsvenskan.se.
Mycket märkligt och allvarligt; därmed ärver ju alla utgivare ansvaret från sina företrädare för alla artiklar på sina sajter.
Enda sättet att undgå det ansvaret är att radera alla kontroversiella texter och det skulle vara förödande av alla de skäl. Om inte domen ändras i högre rätt måste lagen ändras. Daniel Sandström har redan sagt att han tänker överklaga beslutet.
Nu ska tingsrätten ta ställning till själva sakfrågan, nämligen om texten innebär att advokaten förtalats. Det skulle förvåna mig eftersom advokaten faktiskt har dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet.
UPPDATERING 20100520
Här en länk till Sydsvenskans egen artikel om domen.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domen i dag.
Journalistförbundet gillar domen enligt tidningen Journalisten.
UPPDATERING 20100521.
Sydsvenskans tidigare utgivare Hans Månson skriver i Medievärlden om domen
Anna Serner, vd på Tidningsutgivarna, bloggar om beslutet.
Johan Grafström, redaktionschef på Utbildningsradion, bloggar om beslutet.
Sören Karlsson, ansvarig utgivare för hd.se, bloggar om att han anser att Sandström är ansvarig även för äldre inlägg.
Domen feltolkad av oss alla? Även juristerna osäkra på om domen innebär att utgivaransvaret ärvs eller ej, artikel i Sydsvenskan.
Lars Johansson, utgivare på Helsingborgs Dagblad, skriver om domen.
Joakim Jardenberg bloggar om domen.
Sakfrågan handlar om en advokat från Stockholm som dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet. 2004 publicerade Sydsvenskan en artikel där advokaten nämndes vid namn. Artikeln ligger som alla andra artiklar kvar på sydsvenskan.se och det är detta faktum advokaten vänder sig emot.
Advokaten begärde att Sydsvenskan skulle ta bort artikeln eftersom han anser att det är fel att texten ska kunna vara sökbar så långt efter publiceringen. Advokaten uppger att andra tidningar gått med på hans begäran, men Sandström vägrade att ta bort artikeln. Daniel Sandström motiverar sitt beslut i Medievärlden inför rättegången.
Därför har advokaten stämt tidningens utgivare för förtal och i en deldom har tingsrätten nu avgjort om Daniel Sandström ska betraktas som utgivare trots att han inte var det då artikeln publicerades. Och beslutet blev således att Sandström hålls ansvarig för texten trots att han inte tog publiceringsbeslutet.
Om jag förstått rätt så menar tydligen tingsrätten att det räcker att Sandström var ansvarig utgivare för sajten då advokaten stämde honom för förtal och därför får han bära ansvaret för allt som är publicerat på sydsvenskan.se.
Mycket märkligt och allvarligt; därmed ärver ju alla utgivare ansvaret från sina företrädare för alla artiklar på sina sajter.
Enda sättet att undgå det ansvaret är att radera alla kontroversiella texter och det skulle vara förödande av alla de skäl. Om inte domen ändras i högre rätt måste lagen ändras. Daniel Sandström har redan sagt att han tänker överklaga beslutet.
Nu ska tingsrätten ta ställning till själva sakfrågan, nämligen om texten innebär att advokaten förtalats. Det skulle förvåna mig eftersom advokaten faktiskt har dömts för brott och prickats av Advokatsamfundet.
UPPDATERING 20100520
Här en länk till Sydsvenskans egen artikel om domen.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domen i dag.
Journalistförbundet gillar domen enligt tidningen Journalisten.
UPPDATERING 20100521.
Sydsvenskans tidigare utgivare Hans Månson skriver i Medievärlden om domen
Anna Serner, vd på Tidningsutgivarna, bloggar om beslutet.
Johan Grafström, redaktionschef på Utbildningsradion, bloggar om beslutet.
Sören Karlsson, ansvarig utgivare för hd.se, bloggar om att han anser att Sandström är ansvarig även för äldre inlägg.
Domen feltolkad av oss alla? Även juristerna osäkra på om domen innebär att utgivaransvaret ärvs eller ej, artikel i Sydsvenskan.
Lars Johansson, utgivare på Helsingborgs Dagblad, skriver om domen.
Joakim Jardenberg bloggar om domen.
onsdag 19 maj 2010
Bravo Mattson och Expressen
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har verkligen fattat vad allvarliga hoten mot konstnären Lars Vilks och yttrandefriheten är. I dag publicerar han sin femte krönika i ämnet och kritiserar ännu en gång, helt korrekt, politikerna för deras flathet i sammanhanget.
Dessutom publicerar Expressen i dag namn och bild på de två bröderna Mentor och Mensur Alija som misstänks för mordbranden hemma hos Vilks. Det tycker jag är ett klokt utgivarbeslut av Thomas Mattsson.
Under de senaste dagarna har, förutom Mattsson, också några andra tidningar och debattörer äntligen upprört kritiserat både publicister och politiker som är tysta eller likgiltiga rörande hoten mot Vilks och yttrandefriheten. Sydsvenskan hade till exempel en alldeles utmärkt ledare i ämnet.
I Dagens Nyheter skrev de bägge publicisterna Paulina Neuding och Johan Lundberg i tisdags en bra och omfattande debattartikel om alla dem som inte fattat vad allvarliga övergreppen mot Lars Vilks är. Där nämndes snart sagt alla ledande politiker som tiger om övergreppen mot Vilks.
Där kritiseras också Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson som skrivit föraktfullt om Vilks handlingar i Fokus och även pressombudsmannen Yrsa Stenius som sagt att bilden av Vilks rondellhund utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats.
Publicistklubben publicerade sedan i tisdags ett formellt ställningstagande för Vilks, signerat av ordförande Knutsson. Här kan man nog tala om eftertankens kranka blekhet...
Ulrika Knutson värjer sig mot kritiken i ett inlägg i Sydsvenskan i dag och den 26 mars i Dagens Nyheter.
Det är utmärkt att det klart uttalade stödet för yttrandefriheten ökar, men det är sorgligt att inte fler publicister och politiker reagerat tidigare. Hur har de tänkt?
Och det är ju inte bara dessa angrepp på yttrandefriheten som är allvarliga, hoten förekommer i de bästa familjer, som jag skrev i bloggposten "Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot" den 11 maj.
Nu publicerar således Expressen namnen på de två bröder som misstänks för mordbranden hemma hos Lars Vilks. Det beslutet kommer säkert att kritiseras rejält i publicistiska kretsar, men jag tycker det är helt rätt.
Bröderna nekar, men är helt tydligt allvarligt bundna till brottsplatsen; den ene brodern brännskadades svårt. Försvararen advokat Johan Cederholm säger att "Bevisläget är till vissa delar besvärligt för min klient". Allmänintresset är odiskutabelt.
Det brott de misstänks för är inte bara oerhört allvarligt och därtill extremt uppmärksammat, det måste dessutom bedömas som en riktigt allvarlig politisk handling, ett övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter. Den bedömningen underlättar ett beslut om publiceringen.
Som utgivare på Gefle Dagblad resonerade jag på samma sätt i ett liknande sammanhang, nämligen när den så kallade OS-bombaren Mats Hinze greps i Millegården med dynamit i en ryggsäck. Få andra tidningar, om ens någon, publicerade hans namn i det läget.
Dessutom är det generellt sett bra att den här typen av publiceringar inte släpps helt till tveksamma extrema sajter på nätet. De traditionella medierna måste återta initiativet och sin nyhetsledande roll om de inte ska konkurreras ut, vilket jag skrev om här i samband med ett par uppmärksammade politiska nyheter förra veckan.
Bröderna kan vara oskyldiga, ingen är skyldig förrän domstol dömt. Regelmässigt är detta faktum det starkaste argumentet emot publiceringar av namn i samband med brott.
Samtidigt finns det människor med egen erfarenhet av att ha varit misstänkta och anonymt omskrivna som menar att det hade varit bättre om medierna publicerat namnet - och därmed också tvingats till mer ansvarsfyllda artiklar. Billy Butt, som kallades för "Nöjesprofilen" då han misstänktes för våldtäkt, har hävdat den uppfattningen. Butt dömdes senare och slåss fortfarande för sin sak.
Om det nu skulle visa sig att de bägge bröderna Alija är oskyldiga så får naturligtvis Expressen mycket tydligt redovisa detta. Egentligen är det ju inte svårare än så.
UPPDATERAD 100520:
Martin Aagård kritiserar Mattssons beslut i Aftonbladet.
UPPDATERAD 100523
Förre chefredaktören och pressombudsmannen Per-Arne Jigenius stöder Mattssons beslut.
Författaren och kolumnisten Jan Guillou kritiserar både Lars Vilks och Thomas Mattssons publiceringsbeslut.
Dessutom publicerar Expressen i dag namn och bild på de två bröderna Mentor och Mensur Alija som misstänks för mordbranden hemma hos Vilks. Det tycker jag är ett klokt utgivarbeslut av Thomas Mattsson.
Under de senaste dagarna har, förutom Mattsson, också några andra tidningar och debattörer äntligen upprört kritiserat både publicister och politiker som är tysta eller likgiltiga rörande hoten mot Vilks och yttrandefriheten. Sydsvenskan hade till exempel en alldeles utmärkt ledare i ämnet.
I Dagens Nyheter skrev de bägge publicisterna Paulina Neuding och Johan Lundberg i tisdags en bra och omfattande debattartikel om alla dem som inte fattat vad allvarliga övergreppen mot Lars Vilks är. Där nämndes snart sagt alla ledande politiker som tiger om övergreppen mot Vilks.
Där kritiseras också Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson som skrivit föraktfullt om Vilks handlingar i Fokus och även pressombudsmannen Yrsa Stenius som sagt att bilden av Vilks rondellhund utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats.
Publicistklubben publicerade sedan i tisdags ett formellt ställningstagande för Vilks, signerat av ordförande Knutsson. Här kan man nog tala om eftertankens kranka blekhet...
Ulrika Knutson värjer sig mot kritiken i ett inlägg i Sydsvenskan i dag och den 26 mars i Dagens Nyheter.
Det är utmärkt att det klart uttalade stödet för yttrandefriheten ökar, men det är sorgligt att inte fler publicister och politiker reagerat tidigare. Hur har de tänkt?
Och det är ju inte bara dessa angrepp på yttrandefriheten som är allvarliga, hoten förekommer i de bästa familjer, som jag skrev i bloggposten "Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot" den 11 maj.
Nu publicerar således Expressen namnen på de två bröder som misstänks för mordbranden hemma hos Lars Vilks. Det beslutet kommer säkert att kritiseras rejält i publicistiska kretsar, men jag tycker det är helt rätt.
Bröderna nekar, men är helt tydligt allvarligt bundna till brottsplatsen; den ene brodern brännskadades svårt. Försvararen advokat Johan Cederholm säger att "Bevisläget är till vissa delar besvärligt för min klient". Allmänintresset är odiskutabelt.
Det brott de misstänks för är inte bara oerhört allvarligt och därtill extremt uppmärksammat, det måste dessutom bedömas som en riktigt allvarlig politisk handling, ett övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter. Den bedömningen underlättar ett beslut om publiceringen.
Som utgivare på Gefle Dagblad resonerade jag på samma sätt i ett liknande sammanhang, nämligen när den så kallade OS-bombaren Mats Hinze greps i Millegården med dynamit i en ryggsäck. Få andra tidningar, om ens någon, publicerade hans namn i det läget.
Dessutom är det generellt sett bra att den här typen av publiceringar inte släpps helt till tveksamma extrema sajter på nätet. De traditionella medierna måste återta initiativet och sin nyhetsledande roll om de inte ska konkurreras ut, vilket jag skrev om här i samband med ett par uppmärksammade politiska nyheter förra veckan.
Bröderna kan vara oskyldiga, ingen är skyldig förrän domstol dömt. Regelmässigt är detta faktum det starkaste argumentet emot publiceringar av namn i samband med brott.
Samtidigt finns det människor med egen erfarenhet av att ha varit misstänkta och anonymt omskrivna som menar att det hade varit bättre om medierna publicerat namnet - och därmed också tvingats till mer ansvarsfyllda artiklar. Billy Butt, som kallades för "Nöjesprofilen" då han misstänktes för våldtäkt, har hävdat den uppfattningen. Butt dömdes senare och slåss fortfarande för sin sak.
Om det nu skulle visa sig att de bägge bröderna Alija är oskyldiga så får naturligtvis Expressen mycket tydligt redovisa detta. Egentligen är det ju inte svårare än så.
UPPDATERAD 100520:
Martin Aagård kritiserar Mattssons beslut i Aftonbladet.
UPPDATERAD 100523
Förre chefredaktören och pressombudsmannen Per-Arne Jigenius stöder Mattssons beslut.
Författaren och kolumnisten Jan Guillou kritiserar både Lars Vilks och Thomas Mattssons publiceringsbeslut.
måndag 17 maj 2010
Ohly bojkottar reporter på Expressen
Tänk att ledande politiker ska ha så svårt att förstå att deras privata leverne ibland är relevant information för deras väljare. Detta till exempel då politikerna inte lever som de lär. Och när det då skrivs om deras hyckleri angriper de budbärarna, journalisterna.
Den här gången är det vänsterpartiets ledare Lars Ohly som bojkottat Expressens reporter Karl-Johan Karlsson. Karlsson fick därför inte svar från Ohly på sina frågor till denne på vänsterpartiets kongress i Gävle.
Lars Ohly är starkt kritisk till friskolor som drivs av privata företag. Han anser att de bör avskaffas, men i mars avslöjade Expressen att hans egen son Max går i just en sådan friskola. Artikeln var skriven av Karl-Johan Karlsson.
Ohly kräver nu både en ursäkt av Karlsson och ett löfte om att denne aldrig mer ska skriva om partiledarens son! Om Lars Ohly inte får en ursäkt och ett löfte tänker han inte svara på några frågor från Expressens politiske reporter. Det är ett häpnadsväckande ställningstagande av en person som är beredd att sätta sig i Sveriges regering som företrädare för oss alla.
Hela historien beskrivs bra av Tobias Rydergren i dagens resume.se.
Lars Ohly låter nu genom sin pressekreterare meddela att sonen Max själv har valt vilken skola han vill gå i och att han som pojkens pappa inte har lagt sig i det beslutet. Det tycker jag låter som ett klokt beslut av honom, men varför i herrans namn kunde han inte ha sagt det till Expressen från första början? Då kanske det inte ens hade blivit någon artikel.
Om artikeln ändå hade publicerats så skulle Ohlys förklaring om sonens valfrihet säkert gillats av många läsare. Men Ohly vägrade, då som nu, att prata med journalisterna om saken.
Nu är det pressekreteraren Kristoffer Housset som berättar för tidningen att partiledarens son själv valt skolan, som ägs av riskkapitalister Lars Ohly ogillar. En absurd situation; vänsterpartiets ledare vill inte deklarera sin uppfattning i sakfrågan med hänvisning till sitt så kallade "privatliv".
Den här gången är det Ohly som vill dra en gräns för väljarnas insyn i hans liv även då det, en gång som denna, verkligen finns skäl för honom att förklara saker och ting. Men det har hänt förut, många gånger. Och det kommer att hända igen.
En av de mera uppmärksammade händelserna var "Harvardaffären" då Olof Palme inte ville tala om sin ifrågasatta ekonomiska uppgörelse med Harvard University i USA.
En son till Olof Palme fick studera gratis på Harvard som en gentjänst till pappa Olof som föreläst på universitetet. Palme fick problem med de svenska skattemyndigheterna och Jan Guillou grillade Palme om saken i en uppmärksammad radiointervju.
Ett annat känt fall gällde justitieminister Laila Freivalds (s) som gjorde en lönsam miljonaffär då hon köpte sin hyresrätt som konverterats till bostadsrätt, en typ av affärer som hon politiskt sett var emot.
Freivalds fick ett raseriutbrott framför tv-kamerorna i trapphuset i bostadsrättsföreningen då reportrarna ville veta hur hon resonerat. Hela historien slutade med att hon tvingades avgå.
Början till slutet för Freivalds var att kamerorna rullade i trapphuset då hon trodde att hon skulle kunna sätta reportrarna på plats och slippa besvärande publicitet om sitt hyckleri. Taktiken misslyckades, filmen ligger nu på YouTube som inte ens fanns på den tiden. Filmen där Freivalds skäller ut journalisterna har visats drygt 31.000 gånger.
Listan kan göras lång med framträdande politiker som handfast upptäckt att man bör leva som man lär. Och då någon inte gör det så bör vederbörande kunna förklara saken när reportrarna kommer.
Ledande företrädare för fackföreningsrörelsen, ämbetsmän och högre tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning har också förekommit i liknande situationer där medierna avslöjat hyckleriet.
Bengt Westerbergs arvode som ordförande i Röda Korset och generalsekreterarens väl tilltagna löneförmåner i samma ideella organisation är näraliggande exempel på hyckleriet. Det är nog bara de själva som inte förstår omvärldens dom.
De största nyheten är alltid det överraskande, det oväntade, det som ingen trodde skulle kunna ske. När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick till val med populistiska Ny Demokrati så hade det nog inte varit en jättenyhet om de hade blivit fotograferade på en lönnkrog eller strippklubb, få hade blivit överraskade. De ville ju vända upp och ner på det mesta och få lite "drag under galoscherna."
Förvånade blev däremot de flesta när TCO-ordföranden Björn Rosengren hade besökt strippklubben Tabu i Stockholm, det var inte direkt vad tjänstemannafackets medlemmar förväntade sig av sin ordförande. Han fick avgå.
Förre statsministern Göran Persson överraskade också då han investerade miljoner i en stor och statusmättad gård i Sörmland, en tämligen ovanlig händelse bland ledande socialdemokrater. Det blev mycket skrivet om den saken.
Lars Ohly borde onekligen inse att det är klart journalistiskt motiverat att skriva om att han som politiker, som vill avskaffa friskolorna, har en son som går på en sådan skola.
Och han borde definitivt som eventuellt blivande statsråd förstå att han varken kan kräva ursäkter eller löften av en politisk reporter som gjort sitt jobb på ett utmärkt sett.
Lars Ohly bör därför tvärtom be reportern om ursäkt och lova att han, som oppositionspolitiker eller regeringsmedlem, aldrig mer kommer att kräva tokiga löften av en journalist.
Den här gången är det vänsterpartiets ledare Lars Ohly som bojkottat Expressens reporter Karl-Johan Karlsson. Karlsson fick därför inte svar från Ohly på sina frågor till denne på vänsterpartiets kongress i Gävle.
Lars Ohly är starkt kritisk till friskolor som drivs av privata företag. Han anser att de bör avskaffas, men i mars avslöjade Expressen att hans egen son Max går i just en sådan friskola. Artikeln var skriven av Karl-Johan Karlsson.
Ohly kräver nu både en ursäkt av Karlsson och ett löfte om att denne aldrig mer ska skriva om partiledarens son! Om Lars Ohly inte får en ursäkt och ett löfte tänker han inte svara på några frågor från Expressens politiske reporter. Det är ett häpnadsväckande ställningstagande av en person som är beredd att sätta sig i Sveriges regering som företrädare för oss alla.
Hela historien beskrivs bra av Tobias Rydergren i dagens resume.se.
Lars Ohly låter nu genom sin pressekreterare meddela att sonen Max själv har valt vilken skola han vill gå i och att han som pojkens pappa inte har lagt sig i det beslutet. Det tycker jag låter som ett klokt beslut av honom, men varför i herrans namn kunde han inte ha sagt det till Expressen från första början? Då kanske det inte ens hade blivit någon artikel.
Om artikeln ändå hade publicerats så skulle Ohlys förklaring om sonens valfrihet säkert gillats av många läsare. Men Ohly vägrade, då som nu, att prata med journalisterna om saken.
Nu är det pressekreteraren Kristoffer Housset som berättar för tidningen att partiledarens son själv valt skolan, som ägs av riskkapitalister Lars Ohly ogillar. En absurd situation; vänsterpartiets ledare vill inte deklarera sin uppfattning i sakfrågan med hänvisning till sitt så kallade "privatliv".
Den här gången är det Ohly som vill dra en gräns för väljarnas insyn i hans liv även då det, en gång som denna, verkligen finns skäl för honom att förklara saker och ting. Men det har hänt förut, många gånger. Och det kommer att hända igen.
En av de mera uppmärksammade händelserna var "Harvardaffären" då Olof Palme inte ville tala om sin ifrågasatta ekonomiska uppgörelse med Harvard University i USA.
En son till Olof Palme fick studera gratis på Harvard som en gentjänst till pappa Olof som föreläst på universitetet. Palme fick problem med de svenska skattemyndigheterna och Jan Guillou grillade Palme om saken i en uppmärksammad radiointervju.
Ett annat känt fall gällde justitieminister Laila Freivalds (s) som gjorde en lönsam miljonaffär då hon köpte sin hyresrätt som konverterats till bostadsrätt, en typ av affärer som hon politiskt sett var emot.
Freivalds fick ett raseriutbrott framför tv-kamerorna i trapphuset i bostadsrättsföreningen då reportrarna ville veta hur hon resonerat. Hela historien slutade med att hon tvingades avgå.
Början till slutet för Freivalds var att kamerorna rullade i trapphuset då hon trodde att hon skulle kunna sätta reportrarna på plats och slippa besvärande publicitet om sitt hyckleri. Taktiken misslyckades, filmen ligger nu på YouTube som inte ens fanns på den tiden. Filmen där Freivalds skäller ut journalisterna har visats drygt 31.000 gånger.
Listan kan göras lång med framträdande politiker som handfast upptäckt att man bör leva som man lär. Och då någon inte gör det så bör vederbörande kunna förklara saken när reportrarna kommer.
Ledande företrädare för fackföreningsrörelsen, ämbetsmän och högre tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning har också förekommit i liknande situationer där medierna avslöjat hyckleriet.
Bengt Westerbergs arvode som ordförande i Röda Korset och generalsekreterarens väl tilltagna löneförmåner i samma ideella organisation är näraliggande exempel på hyckleriet. Det är nog bara de själva som inte förstår omvärldens dom.
De största nyheten är alltid det överraskande, det oväntade, det som ingen trodde skulle kunna ske. När Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gick till val med populistiska Ny Demokrati så hade det nog inte varit en jättenyhet om de hade blivit fotograferade på en lönnkrog eller strippklubb, få hade blivit överraskade. De ville ju vända upp och ner på det mesta och få lite "drag under galoscherna."
Förvånade blev däremot de flesta när TCO-ordföranden Björn Rosengren hade besökt strippklubben Tabu i Stockholm, det var inte direkt vad tjänstemannafackets medlemmar förväntade sig av sin ordförande. Han fick avgå.
Förre statsministern Göran Persson överraskade också då han investerade miljoner i en stor och statusmättad gård i Sörmland, en tämligen ovanlig händelse bland ledande socialdemokrater. Det blev mycket skrivet om den saken.
Lars Ohly borde onekligen inse att det är klart journalistiskt motiverat att skriva om att han som politiker, som vill avskaffa friskolorna, har en son som går på en sådan skola.
Och han borde definitivt som eventuellt blivande statsråd förstå att han varken kan kräva ursäkter eller löften av en politisk reporter som gjort sitt jobb på ett utmärkt sett.
Lars Ohly bör därför tvärtom be reportern om ursäkt och lova att han, som oppositionspolitiker eller regeringsmedlem, aldrig mer kommer att kräva tokiga löften av en journalist.
lördag 15 maj 2010
Varför publiceras inte politikernas namn?
I veckan har två politiker skapat rubriker. Den ene är en, som det hette, "ledande socialdemokrat" i Stockholm som misstänks för stämpling till människorov.
Den andre är en riksdagskandidat (c) som tror att judar låg bakom attentatet i New York den 11 september.
Deras namn har inte publicerats i de ledande tidningarna eller radio- och tv-kanalerna. Varför sviker medierna läsare, lyssnare och tittare?
Pressetiken är ständigt under debatt i Sverige och då så gott som alltid med anslaget att tidningarna är oetiska och brutala i sina publiceringsbeslut. Artiklar om kändisar, hovet och misstänkta förbrytare beskrivs allt som oftast i debatten som etiska övertramp.
Det kanske är dags att utöka den debatten om pressetiken med frågan om varför de ansvariga utgivarna ibland är så extremt försiktiga att det närmast kan beskrivas som ett svek mot läsarna.
Publiciteten om de bägge politikerna senaste veckan är bra exempel på problemet. Är det något område där allmänintresset så gott som undantagslöst måste tillgodoses före alla andra intressen så är det i informationen till väljarna om de politiker som vädjar om deras förtroende. Därför har jag svårt att se vilka motiv som skulle kunna motivera utgivarnas försiktighet i dessa båda fall.
Först handlar det om Abdo Goriya (s). Han greps efter Säpos telefonavlyssning som misstänkt för delaktighet i en kidnappning av en 18-årig flicka och beskrevs första dagarna i alla tidningar och etermedierna som en "ledande" politiker i Stockholm, en av de viktigaste och mest inflytelserika socialdemokraterna med nära relationer till oppositionsledaren Carin Jämtin (s), "En av Mona Sahlins viktigaste politiker."
Alla i det politiska etablissemanget, journalister och många andra kunde omgående identifiera honom, men flertalet läsare fick inte veta vem han är.
Läsarna fick för övrigt inte heller veta vad vad hans förmodade medbrottsling hette, nämligen Syriens chargé d`affaire, den ledande diplomaten på ambassaden i Stockholm. Det var hans dotter som skulle kidnappas för att hon valt fel kille enligt pappan. Diplomaten är utvisad, men ändå ofattbart nog anonymiserad i medierna.
Allmänintresset är uppenbart när diplomater utvisas och det kan inte finnas något rimligt pressetiskt skäl för att inte informera mer om vem han är. Han kan ha anonymiserats av hänsyn till dottern som skulle kidnappas, men hon är med all sannolikhet ändå redan identifierad av alla i sin miljö.
Ingen är dömd förrän dom faller och Goriya nekar, men försvararen, tv-advokaten Clea Sangborn, medger att det finns besvärande omständigheter för hennes klient. Alla utgivare valde att vänta, men när politikern häktades publicerades hans namn i Expressen.
Övriga medier avvaktar och fortsätter att anonymisera Adbo Goriya, men flera av dem publicerar ändå uppgifter som gör att han kan identifieras.
Ska inte läsarna av till exempel SvD, DN eller Aftonbladet få veta vem han är förrän han, eventuellt, har fällts i domstol? Är det rimligt när det handlar om en av de viktigaste politikerna i huvudstaden?
Den andre politikern, riksdagskandidaten Ove Svidén (c), intervjuades i SVT Rapport i fredags och gjorde då rätt häpnadsväckande uttalanden om judar och attentatet i New York den 11 september 2001. Med mera.
Intervjun med en kandidat till Sveriges riksdag gjordes anonymt! Kameran var hela tiden riktad mot Svidéns bröst där han hade en kampanjknapp för Centern. Var det han själv som ville vara anonym eller var det tv-folket som tyckte att han hade så konstiga åsikter och var så förvirrad att de inte ville filma honom?
Intervjun i Rapport följdes upp av tidningar och etermedier, men överallt anonymt. Centern i Stockholm beslutade under lördagen att stoppa tryckningen av valsedlarna och peta Svidén som kandidat och dessutom utesluta honom ur partiet.
Det är ganska dramatiska händelser i ett politiskt parti och dessutom under ett valår, men medierna väljer att lämna läsarna i sticket.
Läsare och lyssnare har när detta skrives så vitt jag vet vare sig i tidningar, radioprogram eller tv-program ännu fått veta vem den petade riksdagskandidaten är. Varför detta hemlighetsmakeri?
Svidén var listad för Centern i Stockholm där partiledaren Maud Olofsson står som första namn. Hon vill inte kommentera saken. Märkligt och ansvarslöst eftersom det naturligtvis är en stor politisk skandal att Centern först nu i elfte timmen upptäcker att Svidén inte kan accepteras som deras kandidat, detta trots att han torgfört sina åsikter i många år, t ex på sin hemsida.
Partiets försummelser och usla koll har också framskymtat endast sparsamt i medierna, det är ju faktiskt mycket uppseendeväckande att Centern accepterat honom som kandidat. I förra valet var han på tionde plats på valsedeln.
Däremot är både Abdo Goriya och Ove Svidén från första början bekanta namn i bloggvärlden. Där skrivs det mycket om vilka det är, vad det gäller Svidén till exempel på Per Ankersjös blogg. Han är distriktsordförande för Centern i Stockholm och gruppledare för partiet i fullmäktige. Men tidningarna passar. Nätsurfarna blir bättre informerade än läsare och lyssnare.
Ankersjös blogg är naturligtvis seriös och de bägge politikerna uppmärksammas också på en rad andra samhällsinriktade bloggar, men kanske främst på mer sensationsinriktade sajter och på extremistiska bloggar av olika tveksamma kulörer.
De traditionella mediernas överdrivna försiktighet skapar en grogrund för extremister att spela en roll i nyhetsförmedlingen. Är det så vi vill ha det? Och hur ska i så fall de traditionella medierna klara den konkurrensen?
Självklart kommer medieutvecklingen att påverka våra uppfattningar om vad som bör publiceras eller ej. Var ska tidningarna och etermedierna positionera sig i den utvecklingen, som i dessa båda relaterade fall?
För övrigt var det helt tydligt i bloggvärlden som SVT Rapport hittade uppslaget till intervjun med Ove Svidén. Redan den 2 maj, nästan två veckor före inslaget i Rapport, skrev doktoranden, historikern och journalisten Rasmus Fleischer så här på Twitter:
@rasmusfleischer Låt mig presentera riksdagskandidaten Ove Svidén (c) http://www.peace.se/agande_bankbus.html http://bit.ly/axcdf4 9:11 AM May 2nd via TweetDeck
Det är alltså Rasmus Fleischers och inte SVT:s scoop. Den första länken går till Svidéns hemsida, den andra länken går till valsedlarna.
Tidningarna och etermedierna ska informera oss om vad som händer och då förhoppningsvis så mycket som möjligt inom rimliga publicistiska gränser. Ovanstående publicistiska tillkortakommanden är exempel på att nätet med Facebook, Twitter och alla andra kanaler utmanar de traditionella medierna som den viktigaste arenan för nyhetsförmedling och debatt.
Den processen kommer att gå fort om "tradmedierna" abdikerar från sin roll som nyhetsledare, oavsett om det beror på att de är paralyserade av föråldrade etiska riktlinjer som måste moderniseras eller om det finns andra motiv som är omöjliga att upptäcka för publiken som ska informeras.
Den andre är en riksdagskandidat (c) som tror att judar låg bakom attentatet i New York den 11 september.
Deras namn har inte publicerats i de ledande tidningarna eller radio- och tv-kanalerna. Varför sviker medierna läsare, lyssnare och tittare?
Pressetiken är ständigt under debatt i Sverige och då så gott som alltid med anslaget att tidningarna är oetiska och brutala i sina publiceringsbeslut. Artiklar om kändisar, hovet och misstänkta förbrytare beskrivs allt som oftast i debatten som etiska övertramp.
Det kanske är dags att utöka den debatten om pressetiken med frågan om varför de ansvariga utgivarna ibland är så extremt försiktiga att det närmast kan beskrivas som ett svek mot läsarna.
Publiciteten om de bägge politikerna senaste veckan är bra exempel på problemet. Är det något område där allmänintresset så gott som undantagslöst måste tillgodoses före alla andra intressen så är det i informationen till väljarna om de politiker som vädjar om deras förtroende. Därför har jag svårt att se vilka motiv som skulle kunna motivera utgivarnas försiktighet i dessa båda fall.
Först handlar det om Abdo Goriya (s). Han greps efter Säpos telefonavlyssning som misstänkt för delaktighet i en kidnappning av en 18-årig flicka och beskrevs första dagarna i alla tidningar och etermedierna som en "ledande" politiker i Stockholm, en av de viktigaste och mest inflytelserika socialdemokraterna med nära relationer till oppositionsledaren Carin Jämtin (s), "En av Mona Sahlins viktigaste politiker."
Alla i det politiska etablissemanget, journalister och många andra kunde omgående identifiera honom, men flertalet läsare fick inte veta vem han är.
Läsarna fick för övrigt inte heller veta vad vad hans förmodade medbrottsling hette, nämligen Syriens chargé d`affaire, den ledande diplomaten på ambassaden i Stockholm. Det var hans dotter som skulle kidnappas för att hon valt fel kille enligt pappan. Diplomaten är utvisad, men ändå ofattbart nog anonymiserad i medierna.
Allmänintresset är uppenbart när diplomater utvisas och det kan inte finnas något rimligt pressetiskt skäl för att inte informera mer om vem han är. Han kan ha anonymiserats av hänsyn till dottern som skulle kidnappas, men hon är med all sannolikhet ändå redan identifierad av alla i sin miljö.
Ingen är dömd förrän dom faller och Goriya nekar, men försvararen, tv-advokaten Clea Sangborn, medger att det finns besvärande omständigheter för hennes klient. Alla utgivare valde att vänta, men när politikern häktades publicerades hans namn i Expressen.
Övriga medier avvaktar och fortsätter att anonymisera Adbo Goriya, men flera av dem publicerar ändå uppgifter som gör att han kan identifieras.
Ska inte läsarna av till exempel SvD, DN eller Aftonbladet få veta vem han är förrän han, eventuellt, har fällts i domstol? Är det rimligt när det handlar om en av de viktigaste politikerna i huvudstaden?
Den andre politikern, riksdagskandidaten Ove Svidén (c), intervjuades i SVT Rapport i fredags och gjorde då rätt häpnadsväckande uttalanden om judar och attentatet i New York den 11 september 2001. Med mera.
Intervjun med en kandidat till Sveriges riksdag gjordes anonymt! Kameran var hela tiden riktad mot Svidéns bröst där han hade en kampanjknapp för Centern. Var det han själv som ville vara anonym eller var det tv-folket som tyckte att han hade så konstiga åsikter och var så förvirrad att de inte ville filma honom?
Intervjun i Rapport följdes upp av tidningar och etermedier, men överallt anonymt. Centern i Stockholm beslutade under lördagen att stoppa tryckningen av valsedlarna och peta Svidén som kandidat och dessutom utesluta honom ur partiet.
Det är ganska dramatiska händelser i ett politiskt parti och dessutom under ett valår, men medierna väljer att lämna läsarna i sticket.
Läsare och lyssnare har när detta skrives så vitt jag vet vare sig i tidningar, radioprogram eller tv-program ännu fått veta vem den petade riksdagskandidaten är. Varför detta hemlighetsmakeri?
Svidén var listad för Centern i Stockholm där partiledaren Maud Olofsson står som första namn. Hon vill inte kommentera saken. Märkligt och ansvarslöst eftersom det naturligtvis är en stor politisk skandal att Centern först nu i elfte timmen upptäcker att Svidén inte kan accepteras som deras kandidat, detta trots att han torgfört sina åsikter i många år, t ex på sin hemsida.
Partiets försummelser och usla koll har också framskymtat endast sparsamt i medierna, det är ju faktiskt mycket uppseendeväckande att Centern accepterat honom som kandidat. I förra valet var han på tionde plats på valsedeln.
Däremot är både Abdo Goriya och Ove Svidén från första början bekanta namn i bloggvärlden. Där skrivs det mycket om vilka det är, vad det gäller Svidén till exempel på Per Ankersjös blogg. Han är distriktsordförande för Centern i Stockholm och gruppledare för partiet i fullmäktige. Men tidningarna passar. Nätsurfarna blir bättre informerade än läsare och lyssnare.
Ankersjös blogg är naturligtvis seriös och de bägge politikerna uppmärksammas också på en rad andra samhällsinriktade bloggar, men kanske främst på mer sensationsinriktade sajter och på extremistiska bloggar av olika tveksamma kulörer.
De traditionella mediernas överdrivna försiktighet skapar en grogrund för extremister att spela en roll i nyhetsförmedlingen. Är det så vi vill ha det? Och hur ska i så fall de traditionella medierna klara den konkurrensen?
Självklart kommer medieutvecklingen att påverka våra uppfattningar om vad som bör publiceras eller ej. Var ska tidningarna och etermedierna positionera sig i den utvecklingen, som i dessa båda relaterade fall?
För övrigt var det helt tydligt i bloggvärlden som SVT Rapport hittade uppslaget till intervjun med Ove Svidén. Redan den 2 maj, nästan två veckor före inslaget i Rapport, skrev doktoranden, historikern och journalisten Rasmus Fleischer så här på Twitter:
@rasmusfleischer Låt mig presentera riksdagskandidaten Ove Svidén (c) http://www.peace.se/agande_bankbus.html http://bit.ly/axcdf4 9:11 AM May 2nd via TweetDeck
Det är alltså Rasmus Fleischers och inte SVT:s scoop. Den första länken går till Svidéns hemsida, den andra länken går till valsedlarna.
Tidningarna och etermedierna ska informera oss om vad som händer och då förhoppningsvis så mycket som möjligt inom rimliga publicistiska gränser. Ovanstående publicistiska tillkortakommanden är exempel på att nätet med Facebook, Twitter och alla andra kanaler utmanar de traditionella medierna som den viktigaste arenan för nyhetsförmedling och debatt.
Den processen kommer att gå fort om "tradmedierna" abdikerar från sin roll som nyhetsledare, oavsett om det beror på att de är paralyserade av föråldrade etiska riktlinjer som måste moderniseras eller om det finns andra motiv som är omöjliga att upptäcka för publiken som ska informeras.
torsdag 13 maj 2010
Mattsson om Stenius på Utkiksbloggen
Utkiksbloggen har fått en kommentar till bloggposten "Intet nytt om pressetiken" från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson där han dels ger en sammanfattning av sin syn på pressetiken och Allmänhetens pressombudsman, PO, dels förklarar varför han inte deltog i Publicistklubbens, PK:s, debatt i måndags. Du kommer direkt till Mattssons text här på Utkiksbloggen.
PO Yrsa Stenius gästade för sin del Lotta Bromé i P4 i onsdags och den intervjun kan du lyssna på här.
Nu lär det väl inte sägas så mycket mer i debatten om pressetiken förrän Pressens Opinionsnämnd, PON, fattat sitt beslut om huruvida Expressen ska frias eller fällas för sina artiklar om Jan Guillou. Detta eftersom frågan enligt praxis "inte får diskuteras" förrän PON har fattat sitt beslut.
Det är därför Yrsa Stenius oupphörligen sagt att hon inte kan kommentera sitt förslag till beslut i PON. Och därför fann Mattsson det, som han skriver, meningslöst att vara med på PK.
Detta är ingen bra situation, det är inte i stelbent regeltillämpning etiken hittas, det är i debatt och tankeutbyte etiken utvecklas, men här tvingar reglerna fram en time out för den omistliga diskussionen. Konstigt.
Därför blev det så att Yrsa Stenius stod på scenen och diskuterade några ärenden som hon och PON redan är klara med, men inte fallet Guillou vs. Expressen.
Thomas Mattsson stannade förståeligt nog hemma eftersom han inte skulle "få" diskutera fallet Guillou vs. Expressen.
Och i publiken satt enligt uppgift Jan Guillou och lyssnade på debatten om PO:s insatser i Gävle och Linköping, men utan att "få" diskutera fallet om sig själv vs. Expressen med Stenius på scenen eller med Mattsson som stannade hemma eftersom han inte fick diskutera.
Det är ingen djärv gissning att publiken gärna säkert hade velat höra den diskussionen.
Den här lätt absurda situationen illustrerar en av de allvarligaste svagheterna med det outvecklade pressetiska systemet, "förbudet" för PO och parterna att diskutera sakfrågan innan PON fattat sitt beslut. Det är en trubbig och okänslig praxis.
Det är kanske rimligt att avstå från diskussionen om ett pågående ärende när en anonym okänd person som en lärare, polis eller brottsling anmäler en tidning. De ska naturligtvis slippa läsa eller agera i en debatt när de vill få sin sak prövad av PO och PON.
Någonstans på nivån över läraren och brottslingen infinner sig dock ett rimligt krav på att saken ska kunna diskuteras, om än respektfullt och restriktivt, när det handlar om rektorn, kommundirektören eller kommunalrådet.
Öppenhet insyn och debatt är vår tids nyckelord och präglar de flesta verksamheter i allt större utsträckning. Vem vet, snart kanske det är läraren, polismannen och brottslingen som vill debattera med PO och utgivaren? Ska de få göra det?
När de olika aktörerna är Jan Guillou, Thomas Mattsson och Yrsa Stenius är det otidsenliga "förbudet" helt absurt och äventyrar verkligen förtroendet för det pressetiska systemet.
Den pressetiska byråkratin riskerar att uppfattas som en hemlig klubb när PO använder debattförbudet som en sköld mot sina kritiker.
UPPDATERAD 20100513
PO Yrsa Stenius gästade för sin del Lotta Bromé i P4 i onsdags och den intervjun kan du lyssna på här.
Nu lär det väl inte sägas så mycket mer i debatten om pressetiken förrän Pressens Opinionsnämnd, PON, fattat sitt beslut om huruvida Expressen ska frias eller fällas för sina artiklar om Jan Guillou. Detta eftersom frågan enligt praxis "inte får diskuteras" förrän PON har fattat sitt beslut.
Det är därför Yrsa Stenius oupphörligen sagt att hon inte kan kommentera sitt förslag till beslut i PON. Och därför fann Mattsson det, som han skriver, meningslöst att vara med på PK.
Detta är ingen bra situation, det är inte i stelbent regeltillämpning etiken hittas, det är i debatt och tankeutbyte etiken utvecklas, men här tvingar reglerna fram en time out för den omistliga diskussionen. Konstigt.
Därför blev det så att Yrsa Stenius stod på scenen och diskuterade några ärenden som hon och PON redan är klara med, men inte fallet Guillou vs. Expressen.
Thomas Mattsson stannade förståeligt nog hemma eftersom han inte skulle "få" diskutera fallet Guillou vs. Expressen.
Och i publiken satt enligt uppgift Jan Guillou och lyssnade på debatten om PO:s insatser i Gävle och Linköping, men utan att "få" diskutera fallet om sig själv vs. Expressen med Stenius på scenen eller med Mattsson som stannade hemma eftersom han inte fick diskutera.
Det är ingen djärv gissning att publiken gärna säkert hade velat höra den diskussionen.
Den här lätt absurda situationen illustrerar en av de allvarligaste svagheterna med det outvecklade pressetiska systemet, "förbudet" för PO och parterna att diskutera sakfrågan innan PON fattat sitt beslut. Det är en trubbig och okänslig praxis.
Det är kanske rimligt att avstå från diskussionen om ett pågående ärende när en anonym okänd person som en lärare, polis eller brottsling anmäler en tidning. De ska naturligtvis slippa läsa eller agera i en debatt när de vill få sin sak prövad av PO och PON.
Någonstans på nivån över läraren och brottslingen infinner sig dock ett rimligt krav på att saken ska kunna diskuteras, om än respektfullt och restriktivt, när det handlar om rektorn, kommundirektören eller kommunalrådet.
Öppenhet insyn och debatt är vår tids nyckelord och präglar de flesta verksamheter i allt större utsträckning. Vem vet, snart kanske det är läraren, polismannen och brottslingen som vill debattera med PO och utgivaren? Ska de få göra det?
När de olika aktörerna är Jan Guillou, Thomas Mattsson och Yrsa Stenius är det otidsenliga "förbudet" helt absurt och äventyrar verkligen förtroendet för det pressetiska systemet.
Den pressetiska byråkratin riskerar att uppfattas som en hemlig klubb när PO använder debattförbudet som en sköld mot sina kritiker.
UPPDATERAD 20100513
tisdag 11 maj 2010
Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot
Så har det då hänt igen, ett nytt angrepp på vår yttrandefrihet. Dessa angrepp sker titt som tätt. Nu var måltavlan, som förr, konstnären Lars Vilks som skulle tala på Uppsala universitet om var gränserna går för konsten. Den gränsen fann han snabbt.
Och för bara några dagar sedan handlade det om Jonas Gardell vars böcker borde brännas på bål enligt en predikant i Småland.
John Stuart Mill vrider sig nog i sin grav.
Tänk vad vana vi dessvärre har blivit vid dessa övergrepp mot tryckfriheten och yttrandefriheten. En sådan här gång, då angriparna tar till våld och hot, blir det rubriker och debatt.
Andra gånger väcker hoten mot Sveriges grundlagar knappt någon uppmärksamhet alls. Vi borde bli mer upprörda.
Hoten mot tryck- och yttrandefriheten förekommer alls icke bara bland religiösa fanatiker utan även i de bästa familjer. En majoritet av de svenska riksdagsledamöterna har till exempel under en följd av år gett de mest häpnadsväckande svar i Tidningsutgivarnas enkäter om vad de vill vidta för politiska åtgärder på området.
I enkäterna föreslog parlamentarikerna entusiastiskt nya lagar om ökad sekretess och begränsningar av yttrandefriheten, ofta under åberopande av höga och ädla mål som kampen mot pedofiler och personlig integritet. Ofta då åtgärder som samtidigt skulle slå mot grundlagarnas skydd- och rättigheter för medborgarna om politikerna fick som de ville.
När tidningen Expressen ungefär samtidigt intervjuade riksdagsledamöterna i en utmärkt serie i tidningen var det annat ljud i skällan; ingen ville tafsa på yttrandefriheten. Någon forskare eller journalist borde jämföra enkätsvaren med de enskilda ledamöternas motioner.
Och Sveriges drottning har hjälpt till att undergräva den svenska tryck- och yttrandefriheten genom sina lågmälda, men dramatiska, uttalanden om pedofilernas aktiviteter på nätet som borde leda till ett tittförbud, helt på tvärs mot grundlagen. Och sedan visade det sig att siffror Silvia nämnde om pedofilernas nättrafik var överdrivna och felaktiga innan de nådde drottningen.
Just när pedofiler, sexualbrott och integritet används som verbala tillhyggen i syfte att få fler förbud är det närmast en omöjlig debattsituation för dem som försöker peka på att åtgärderna också slår mot tryck- och yttrandefriheten.
Därför var det illa när dåvarande statsministern Göran Persson på sin tid vid S-kvinnornas kongress i Eskilstuna populistiskt och tämligen spontant drog till med något i stil med att "vi måste stoppa sexualiseringen av det offentliga rummet". Det påstås, sant eller osant, att han kom på utspelet i bilen på väg till kongressen.
Den politiska signalen var tydlig - reklambyråer och annonsörer bör hållas efter när de gör reklam för damunderkläder på affischtavlorna runt om i Sverige. Det lät vackert och kongressdeltagarna jublade. Persson var nöjd och fick stor publicitet för sitt epokgörande utspel.
Men hur tänkte sig Persson att annonsörernas och reklambyråernas smutsiga verksamhet skulle övervakas, vem skulle ta hand om censuren och granska affischerna för att avgöra vad som skulle förbjudas? Riksdagen? En ny myndighet? "Statens smakråd?"
Hans idé skulle vid ett genomförande bryta flagrant mot den svenska grundlagen, censur, men det var inget problem för Göran Persson som behövde kongressens stöd. Och inte var det lätt för debattörerna att förklara detta när motivet för censuren var så ädelt.
Då är det lättare att vinna förståelse för den debattör som försvarar en egocentrisk konstnärs provokationer i religiösa frågor, även om många även där, kanske vägledda av sin rädsla, vill offra saken för att slippa hoten. Förfärligt.
Om detta skriver i dag Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman bra om på sin blogg efter angreppet på Vilks.
Tryck- och yttrandefriheten i Sverige hotas av fanatiker både i främmande land och hemma i de småländska skogarna, av populistiska politiker i riksdagen och av svenska regeringar av alla kulörer. FRA och signalspaningen icke att förglömma.
Om det inte finns andra luddiga motiv så kan det också ske av ren aningslöshet - som när förre vice statsministern Margaretha Winberg och riksdagsledamoten Maj Britt Theorin faktiskt föreslog ett förbud i Sverige mot paraboler för att förhindra reklam mm i televisionen.
Skulle de båda vilja ha ett sådant förbud i dag?
Tryck- och yttrandefriheten är knappast nödvändigt för att skydda de snälla, harmlösa och helt okontroversiella yttrandena eller texterna. Denna grundbult i vår lagstiftning är däremot omistlig för att skydda de utmanande, kontroversiella och kanske till och med dumma eller osmakliga företeelserna i den offentliga debatten.
Det som är stötande eller obegripligt i dag kan ju vara sant och accepterat i en annan tid. För att finna exempel på detta behöver man inte söka sig lång tillbaka i tiden, det finns många exempel på det redan i den samtida svenska konsten, som Carl Johan De Geers provokationer, och inom litteraturen. Attityderna kan ändras snabbt.
John Stuart Mill formulerade dessa kloka ord i sin bok "Om friheten" 1859.
Han har fortfarande rätt, både i främmande land, i Uppsala och i de småländska skogarna.
"Men det särskilt onda som ligger i undertryckandet av en åsikt består i att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från framtiden, från dem som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem som biträda den undertryckta.
Om åsikten är sann, så äro de förra berövade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning ; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen en klarare insikt i och livligare uppfattning av sanningen, som en följd av dess kamp mot villfarelsen."
Det kanske är ett tecken i skyn att "Titeln nu utgått ur sortimentet" på adlibris.com...
UPPDATERAT:
Länkar till andra kommentarer om Lars Vilks och yttrandefriheten:
Thomas Mattsson i Expressen.
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Lisa Irenius i UNT.
Och för bara några dagar sedan handlade det om Jonas Gardell vars böcker borde brännas på bål enligt en predikant i Småland.
John Stuart Mill vrider sig nog i sin grav.
Tänk vad vana vi dessvärre har blivit vid dessa övergrepp mot tryckfriheten och yttrandefriheten. En sådan här gång, då angriparna tar till våld och hot, blir det rubriker och debatt.
Andra gånger väcker hoten mot Sveriges grundlagar knappt någon uppmärksamhet alls. Vi borde bli mer upprörda.
Hoten mot tryck- och yttrandefriheten förekommer alls icke bara bland religiösa fanatiker utan även i de bästa familjer. En majoritet av de svenska riksdagsledamöterna har till exempel under en följd av år gett de mest häpnadsväckande svar i Tidningsutgivarnas enkäter om vad de vill vidta för politiska åtgärder på området.
I enkäterna föreslog parlamentarikerna entusiastiskt nya lagar om ökad sekretess och begränsningar av yttrandefriheten, ofta under åberopande av höga och ädla mål som kampen mot pedofiler och personlig integritet. Ofta då åtgärder som samtidigt skulle slå mot grundlagarnas skydd- och rättigheter för medborgarna om politikerna fick som de ville.
När tidningen Expressen ungefär samtidigt intervjuade riksdagsledamöterna i en utmärkt serie i tidningen var det annat ljud i skällan; ingen ville tafsa på yttrandefriheten. Någon forskare eller journalist borde jämföra enkätsvaren med de enskilda ledamöternas motioner.
Och Sveriges drottning har hjälpt till att undergräva den svenska tryck- och yttrandefriheten genom sina lågmälda, men dramatiska, uttalanden om pedofilernas aktiviteter på nätet som borde leda till ett tittförbud, helt på tvärs mot grundlagen. Och sedan visade det sig att siffror Silvia nämnde om pedofilernas nättrafik var överdrivna och felaktiga innan de nådde drottningen.
Just när pedofiler, sexualbrott och integritet används som verbala tillhyggen i syfte att få fler förbud är det närmast en omöjlig debattsituation för dem som försöker peka på att åtgärderna också slår mot tryck- och yttrandefriheten.
Därför var det illa när dåvarande statsministern Göran Persson på sin tid vid S-kvinnornas kongress i Eskilstuna populistiskt och tämligen spontant drog till med något i stil med att "vi måste stoppa sexualiseringen av det offentliga rummet". Det påstås, sant eller osant, att han kom på utspelet i bilen på väg till kongressen.
Den politiska signalen var tydlig - reklambyråer och annonsörer bör hållas efter när de gör reklam för damunderkläder på affischtavlorna runt om i Sverige. Det lät vackert och kongressdeltagarna jublade. Persson var nöjd och fick stor publicitet för sitt epokgörande utspel.
Men hur tänkte sig Persson att annonsörernas och reklambyråernas smutsiga verksamhet skulle övervakas, vem skulle ta hand om censuren och granska affischerna för att avgöra vad som skulle förbjudas? Riksdagen? En ny myndighet? "Statens smakråd?"
Hans idé skulle vid ett genomförande bryta flagrant mot den svenska grundlagen, censur, men det var inget problem för Göran Persson som behövde kongressens stöd. Och inte var det lätt för debattörerna att förklara detta när motivet för censuren var så ädelt.
Då är det lättare att vinna förståelse för den debattör som försvarar en egocentrisk konstnärs provokationer i religiösa frågor, även om många även där, kanske vägledda av sin rädsla, vill offra saken för att slippa hoten. Förfärligt.
Om detta skriver i dag Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman bra om på sin blogg efter angreppet på Vilks.
Tryck- och yttrandefriheten i Sverige hotas av fanatiker både i främmande land och hemma i de småländska skogarna, av populistiska politiker i riksdagen och av svenska regeringar av alla kulörer. FRA och signalspaningen icke att förglömma.
Om det inte finns andra luddiga motiv så kan det också ske av ren aningslöshet - som när förre vice statsministern Margaretha Winberg och riksdagsledamoten Maj Britt Theorin faktiskt föreslog ett förbud i Sverige mot paraboler för att förhindra reklam mm i televisionen.
Skulle de båda vilja ha ett sådant förbud i dag?
Tryck- och yttrandefriheten är knappast nödvändigt för att skydda de snälla, harmlösa och helt okontroversiella yttrandena eller texterna. Denna grundbult i vår lagstiftning är däremot omistlig för att skydda de utmanande, kontroversiella och kanske till och med dumma eller osmakliga företeelserna i den offentliga debatten.
Det som är stötande eller obegripligt i dag kan ju vara sant och accepterat i en annan tid. För att finna exempel på detta behöver man inte söka sig lång tillbaka i tiden, det finns många exempel på det redan i den samtida svenska konsten, som Carl Johan De Geers provokationer, och inom litteraturen. Attityderna kan ändras snabbt.
John Stuart Mill formulerade dessa kloka ord i sin bok "Om friheten" 1859.
Han har fortfarande rätt, både i främmande land, i Uppsala och i de småländska skogarna.
"Men det särskilt onda som ligger i undertryckandet av en åsikt består i att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från framtiden, från dem som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem som biträda den undertryckta.
Om åsikten är sann, så äro de förra berövade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning ; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen en klarare insikt i och livligare uppfattning av sanningen, som en följd av dess kamp mot villfarelsen."
Det kanske är ett tecken i skyn att "Titeln nu utgått ur sortimentet" på adlibris.com...
UPPDATERAT:
Länkar till andra kommentarer om Lars Vilks och yttrandefriheten:
Thomas Mattsson i Expressen.
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Lisa Irenius i UNT.
måndag 10 maj 2010
Intet nytt om pressetiken
Under måndagskvällen diskuterades pressetiken och kritiken mot Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius på Publicistklubben i Stockholm. Det blev en ganska spänd diskussion vilket väl är ganska naturligt då en stor del av debatten handlade om personen Yrsa Stenius.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.
Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.
Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.
Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.
Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.
Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.
Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.
Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.
Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.
Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.
Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.
Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.
Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.
Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.
Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.
Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.
Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.
Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.
Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.
Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.
Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.
Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.
Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.
fredag 7 maj 2010
Dopping har rätt om Almedalen
I dag har kommunikationskonsulten Staffan Dopping publicerat en bra text på Politikerbloggen där han menar att Almedalen har utvecklats på ett bra sätt, från en renodlad politikervecka till en "samhällsvecka". Jag håller med honom - Almedalen i sin nuvarande form är omistlig och jag har naturligtvis i år redan bokat in mig hela veckan.
Staffan Dopping, som jag sannerligen inte var överens med nyligen om pressetiken, oroar sig nu för att eliten bland de politiska journalisterna ska verka för att Almedalen återgår till att bli en renodlad politikervecka.
Oron är säkert inte helt obefogad; förra året vill jag minnas att några framträdande politiker ojade sig över att allt hade blivit så dyrt i Visby under Almedalsveckan. Så visst kan man tänka sig att det finns krafter som verkar för en bantning av utbudet.
Jag törs knappt skriva det, men då vore det väl klokare att verka för en flyttning av "Almedalen" till en något mer centralt placerad plats där det inte, som nu, uppstår brist på hotellrum, brist på resemöjligheter och kraftigt höjda kostnader för arrangörer som vill hyra konferenslokaler för arrangemang.
Nja, jag ångrar redan det där, Visby är bäst! Trots problemen. Kan jag säga som redan fixat boende och färja...
Staffan Dopping, som jag sannerligen inte var överens med nyligen om pressetiken, oroar sig nu för att eliten bland de politiska journalisterna ska verka för att Almedalen återgår till att bli en renodlad politikervecka.
Oron är säkert inte helt obefogad; förra året vill jag minnas att några framträdande politiker ojade sig över att allt hade blivit så dyrt i Visby under Almedalsveckan. Så visst kan man tänka sig att det finns krafter som verkar för en bantning av utbudet.
Jag törs knappt skriva det, men då vore det väl klokare att verka för en flyttning av "Almedalen" till en något mer centralt placerad plats där det inte, som nu, uppstår brist på hotellrum, brist på resemöjligheter och kraftigt höjda kostnader för arrangörer som vill hyra konferenslokaler för arrangemang.
Nja, jag ångrar redan det där, Visby är bäst! Trots problemen. Kan jag säga som redan fixat boende och färja...
onsdag 5 maj 2010
Vill du bli redaktionschef i Eksjö?
Nu har jag börjat jobba med ett nytt rekryteringsuppdrag för mitt bolag Utkik Media. Uppdragsgivare är Smålands-Tidningen som söker en redaktionschef. Hon eller han blir också ansvarig utgivare; i organisationen finns ingen med titeln chefredaktör.
Ett kul jobb på en intressant tidning. Det kan jag konstatera efter ett besök på tidningen i Eksjö förra veckan.
Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Tranås Tidning och Vetlanda-Posten med en total upplaga på 30 700 ex 2009. Ägare är Hallpressen AB, ett dotterbolag till Herenco AB där Lovisa Hamrin är vd.
Smålands-Tidningen med sina editioner i Tranås och Vetlanda har en mycket stark ställning med en betalningsgrad på 96 procent. Det är högt jämfört med de flesta tidningar.
Smålands-Tidningen har uppmärksammats inom branschen för att den, liksom flertalet tidningar inom Hallpressen, fortfarande ges ut i fullformat, broadsheet. Koncernen har konsekvent hittills valt att fortsätta med det klassiska tidningsformatet.
Nu läser jag Smålands-Tidningen varje dag och det ska bli spännande att se hur det känns i jämförelse med alla tabloider på bordet. Initialt känns det bra.
Tidningarna är också kända för att de inte har etablerat några egna nyhetssajter på nätet, men koncernen äger numera Smålands största nyhetssajt, jnytt.se, med över 40.000 unika besökare varje dag.
Under besöket på tidningen i Eksjö träffade jag vd Roger Jonsson, som också är vd för Hallpressen AB, AnnaKarin Lith, tillförordnad redaktionschef samt den nuvarande ansvarige utgivaren Johan Hedberg. I den nya organisationen koncentrerar Johan sig på sitt jobb som administrativ redaktionschef. AnnaKarin, Roger och Johan berättade om allt som gjorts i tidningshuset och det var inte lite, det!
AnnaKarin Lith engagerades inför en "total makeover" rörande organisation, arbetssätt, utseende och innehåll som det beskrevs i Medievärlden. Formen gjordes om i ett projekt där interna krafter, Anders G Johansson och Greger Lööf, samarbetade med den danske tidningsdesignern Ole Munk. Ny typografi, nya färgskalor och mallade sidor. Och "Sunday Times har senare valt samma typsnitt, Greta och Flama i kombination", sa Ole Munk i en artikel i Medievärlden. Och han beskrev projektet på sin sajt här.
Och utöver allt annat så har tidningen också, som så många andra, gjort om organisationen och minskat bemanningen. Bemanningen minskas med totalt tolv tjänster på företaget och förhandlingarna avslutades nyligen i enighet.
AnnaKarin Lith går nu vidare till andra projekt inom Hallpressen och jag har fått uppdraget att rekrytera en ny redaktionschef, som också blir ansvarig utgivare för tidningen. Tidningen söker en person som ser helheten, kan utveckla journalistiken och fördjupa kontakten med läsarna. Och naturligtvis bli en röst i samhället.
Hon eller han får leda och arbeta tillsammans med den administrative redaktionschefen, nyhetschefen, två sidplaneringschefer och sportchefen i en redaktion med bra organisation och totalt drygt 57 tjänster.
Jag har genom mitt bolag Utkik Media nu varit anlitad vid en rad olika tillfällen som headhunter och rekryterat chefredaktörer m fl till ett antal tidningar, senast till Norrländska Socialdemokraten i Luleå och Norran i Skellefteå. Trevliga uppdrag!
Därutöver har jag också i min deltidsverksamhet gjort utredningar inför större redaktionella strukturförändringar, som i Hälsingland och Ångermanland, men framför allt anlitats som rådgivare och mentor åt tidningsledare. Med mera, med mera...
Nu ser jag fram emot att få jobba med rekryteringen av en redaktionschef till Eksjö där jag fick ett väldigt trevligt intryck av stämningen i tidningshuset, som för övrigt ska rustas i ett nytt projekt, trots att jag tycker det var väldigt fint redan nu :)
För att inte tala om staden Eksjö där jag aldrig tidigare varit, väldigt många fina gamla trähus!
Ett kul jobb på en intressant tidning. Det kan jag konstatera efter ett besök på tidningen i Eksjö förra veckan.
Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Tranås Tidning och Vetlanda-Posten med en total upplaga på 30 700 ex 2009. Ägare är Hallpressen AB, ett dotterbolag till Herenco AB där Lovisa Hamrin är vd.
Smålands-Tidningen med sina editioner i Tranås och Vetlanda har en mycket stark ställning med en betalningsgrad på 96 procent. Det är högt jämfört med de flesta tidningar.
Smålands-Tidningen har uppmärksammats inom branschen för att den, liksom flertalet tidningar inom Hallpressen, fortfarande ges ut i fullformat, broadsheet. Koncernen har konsekvent hittills valt att fortsätta med det klassiska tidningsformatet.
Nu läser jag Smålands-Tidningen varje dag och det ska bli spännande att se hur det känns i jämförelse med alla tabloider på bordet. Initialt känns det bra.
Tidningarna är också kända för att de inte har etablerat några egna nyhetssajter på nätet, men koncernen äger numera Smålands största nyhetssajt, jnytt.se, med över 40.000 unika besökare varje dag.
Under besöket på tidningen i Eksjö träffade jag vd Roger Jonsson, som också är vd för Hallpressen AB, AnnaKarin Lith, tillförordnad redaktionschef samt den nuvarande ansvarige utgivaren Johan Hedberg. I den nya organisationen koncentrerar Johan sig på sitt jobb som administrativ redaktionschef. AnnaKarin, Roger och Johan berättade om allt som gjorts i tidningshuset och det var inte lite, det!
AnnaKarin Lith engagerades inför en "total makeover" rörande organisation, arbetssätt, utseende och innehåll som det beskrevs i Medievärlden. Formen gjordes om i ett projekt där interna krafter, Anders G Johansson och Greger Lööf, samarbetade med den danske tidningsdesignern Ole Munk. Ny typografi, nya färgskalor och mallade sidor. Och "Sunday Times har senare valt samma typsnitt, Greta och Flama i kombination", sa Ole Munk i en artikel i Medievärlden. Och han beskrev projektet på sin sajt här.
Och utöver allt annat så har tidningen också, som så många andra, gjort om organisationen och minskat bemanningen. Bemanningen minskas med totalt tolv tjänster på företaget och förhandlingarna avslutades nyligen i enighet.
AnnaKarin Lith går nu vidare till andra projekt inom Hallpressen och jag har fått uppdraget att rekrytera en ny redaktionschef, som också blir ansvarig utgivare för tidningen. Tidningen söker en person som ser helheten, kan utveckla journalistiken och fördjupa kontakten med läsarna. Och naturligtvis bli en röst i samhället.
Hon eller han får leda och arbeta tillsammans med den administrative redaktionschefen, nyhetschefen, två sidplaneringschefer och sportchefen i en redaktion med bra organisation och totalt drygt 57 tjänster.
Jag har genom mitt bolag Utkik Media nu varit anlitad vid en rad olika tillfällen som headhunter och rekryterat chefredaktörer m fl till ett antal tidningar, senast till Norrländska Socialdemokraten i Luleå och Norran i Skellefteå. Trevliga uppdrag!
Därutöver har jag också i min deltidsverksamhet gjort utredningar inför större redaktionella strukturförändringar, som i Hälsingland och Ångermanland, men framför allt anlitats som rådgivare och mentor åt tidningsledare. Med mera, med mera...
Nu ser jag fram emot att få jobba med rekryteringen av en redaktionschef till Eksjö där jag fick ett väldigt trevligt intryck av stämningen i tidningshuset, som för övrigt ska rustas i ett nytt projekt, trots att jag tycker det var väldigt fint redan nu :)
För att inte tala om staden Eksjö där jag aldrig tidigare varit, väldigt många fina gamla trähus!