SJF imponerar inte i Almedalen

I går var jag hos Svenska Journalistförbundet, SJF, i Almedalen och lyssnade på ett seminarium som huvudsakligen handlade om den så kallade ägarkoncentrationen i mediebranschen. Talare var en forskare, Staffan Sundin vid Nordicom, samt SJF:s förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén.
Det bör skrivas med en gång; Agneta och jag är sällan överens eftersom vi varit motparter ganska länge. Och inte heller denna gång är vi överens...

Det var en ganska gles publik som dessutom mest verkade bestå av företrädare från den ena eller andra sidan, arbetsgivare eller fack, samt några lätt förskrämda politiker, en socialdemokrat och en piratpartist.

Staffan Sundin drog ett antal siffror som också delades ut på papper, allt för att illustrera hur den förskräckliga ägarkoncentrationenen breder ut sig och hotar demokratin och det fria samhället.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner fanns i publiken och reagerade med rätta mot några av siffrorna som hon tyckte visade att ägarkoncentrationen minskat snarare än ökat här och där, men jag fattade inte riktigt Sundins svar. Och det tror jag faktiskt att ingen annan heller gjorde.

Nåväl,här drogs mer eller mindre korrekt vad som hänt inom "tradmediernas" område under senare år, en ökad ägarkoncentration som SJF kallar det, en nödvändig strukturförändring som jag kallar det. Människors medievanor förändras och så är det bara, det kan nog varken branschen eller politikerna göra så mycket åt. Och då måste tidningsföretagen sträva efter en ny organisation som klarar tidens krav.
Ändå höll socialdemokraten Helene Petersson i konstitutionsutskottet närmast totalt med SJF-facket om hur gigantiskt stort problemet är eftersom allt inte är som förr och därför måste något göras politiskt. Hon och SJF var överens om att det får bli en utredning...

Just det. så är det! SJF:s (och Helene Peterssons och de rödgröna patiernas) poäng är oron för minskad mångfald i alla avseenden och därför utmynnar deras analys i att saken måste utredas, det behövs en ny parlamentarisk utredning.
Jaha, och vad ska den utmynna i? Utreda kan man alltid göra (det är i och för sig helt OK) men SJF kunde här därutöver inte peka på en enda konkret åtgärd som skulle kunna påverka sakfrågan som sådan; de klassiska nyhetsmedierna får det allt svårare att hävda sig på marknaden. Visst kan man utreda, men det löser ju inte problemet som sådant.

Agneta Lindblom Hulthén antydde i ärlighetens namn något kryptiskt om att SJF hade olika idéer om en alternativ finansiering "för att klara en framtida satsning på kvalitativ journalistik" eller något i den stilen.
Vad kan det vara hon antyder som löser problemet med att läsare och annonsörer inte är lika tända längre på att lägga sina pengar i våra traditionella tidningar? De idéerna ser jag vekligen fram emot att få ta del av. Det gör säkert också Bonniers, Schipsted och Rupert Murdoch...

De idéerna visar sig naturligtvis vara nys. De handlar säkert om någon stödform. Ingen statligt organiserad finansiering i världen kan klara att motverka mänsklighetens rörelese mot nya medier, att klara att hålla liv i en mogen bransch som måste finna nya vägar till lönsamhet om dess olika aktörer vill finnas med som aktiva alternativ. Och om det mot förmodan skulle fungera så är det ändå fel väg att gå.

Därför tycker jag att både SJF, forskaren Staffan och politikern Helene klarade sig alldeles för enkelt undan i den debatt där moderatorn var SJF:s egen ombudaman Per Trehörning.

Både Trehörning och Agneta Lindblom Hulthén tog tämligen ogenerat ställning för en rödgrön valseger trots att Trehörning därpå pliktskyldigt påpekade att förbundet är partipolitiskt obundet.

Trovärdigt? Alls icke.

Svenska journalister manifesterar genom sitt förbund en hopplöst konservativ inställning till den pågående utvecklngen i mediesamhället, en utveckling som ingen av oss styr eller kan påverka.
SJF har tydligen inte fattat ett dugg om vad som krävs i morgondagens mediesamhälle, förbundet försöker fortfarande i alla avseenden att sträva efter ett bevarande av allt det som en gång i tiden var.
Det är nästan lite tragiskt, tycker jag. Är det inte också lite egendomligt då det gäller en så kvalificerad yrkesgrupp som journalister, de borde väl egentligen fatta allt bättre än andra vad det gäller tidens utvecklingsfrågor? De borde stå längst fram och visa vägen.

Men icke.

Inga svar om framtidens radio

Behovet av digital radio finns. Önskemålet om digital radio finns. Beredskapen hos olika aktörer som Teracom, Sveriges Radio och de kommersiella radiobolagen finns. Men politikerna har inga svar om när de ska sluta bromsa en nödvändig utveckling. Konstigt.

Under onsdagen lyssnade jag under ett par timmar på en intressant
diskussion i Almedalen om radions framtid. Vad kommer att ske, framför allt vad måste ske för radion i den snabba medieutvecklingen.
Vad som måste ske fick jag veta av de olika radiobolagens representanter, nämligen digitalisering, digitalisering och digitalisering. Detta är företrädarna för public service och för de kommersiella kanalerna överens om. Dagens teknik ger för få frekvenser, menar de.

De kommersiella kanalerna som till exempel MTG, vill också se ett snabbt avskaffande av den kommersiella radions koncessionsavgifter till staten. Dessa kanaler betalar 25, kanske 30 procent av sina intäkter till staten för att få sända radio! Det är naturligtvis vansinnigt - hur många företag i Sverige måste betala sådana avgifter till staten för att få bedriva sin verksamhet? Det är stötande.

Vad som kommer att ske och göras från statens sida för att fixa en bra framtid för radion i Sverige fick jag abolut inget svar på av de de politiska beslutsfattarna i panelen, varken av regeringens eller oppositionens företrädare. Men alla sa att de vill göra allt som är bra för radion...

Kunniga radioproffs som Christer Modig, MTG, och Staffan Rosell, SBS, gav en bra inblick i radions problem. Vi måste få fler kanaler för att täcka behovet och därför räcker inte dagens FM-band.
Men då fordras också politiska beslut eftersom radioverksamheten fortfarande är hårt politiskt styrd. Därför var det lite trist att notera att politikerna på plats, som väl ska vara sina partiers experter i ämnet, inte verkar ha något inflytande alls. De verkade gilla och vilja ganska mycket i rätt riktning, men sa ockå gång på gång att de kanske inte kunde vinna framgång för sin sak.

Där fanns Helene Petersson (s), Mikael Johansson (mp),Dan Kihlström (kd),Per Ankersjö (c), Helena Dyrssen (fp) samt Per Bill (m). Tyvärr verkade alla enligt min mening faktiskt vara lite okunniga om radioverksamheten och få klarade till exempel moderatorn Niklas Ekdahls inledande kuggfrågor om radioutbudet. Konstigt att de, som ska besluta, inte verkar vara bättre radiolyssnare.

Inte så kul, således. I tjänstemannapanelen före politikernas panel fick vi lyssna på Cilla Benkö, vice vd på Sveriges Radio, som sin vana trogen hävdade att Sveriges Radio måste få mer pengar,varje år, för att kunna ge en kvalitetsfylld radio.
Det finns nog få andra bolag i Sverige, om ens något, som på samma sätt kan kräva att få loss mer pengar för att kompensera den rätt normala ekonomiska utvecklingen.
Tidningar och andra medieföretag kan inte beställa ökande intäkter, men det tycks Sveriges Radios ledning fortfarande tro att man kan göra. Märkligt.

Finansieringen för public service berördes i övrigt knappt i dagens debatt, men jag tycker fortfarande att den skall ske via skattsedeln. Licenssystemet är föråldrat.

Jag tycker ju sedan länge att kostnaderna för public service ska finansieras via skattsedeln, inte via det otidsenliga licenssystemet. '
Den frågan kom aldrig upp i debatten men det kanske är något för Cilla Benkö och hennes vd Mats Svegfors att fundera på; en sådan finansiering skulle kanske t o m ge SR mer pengar än i dag.
Men SR är så vitt jag vet helt emot den modellen eftersom bolaget inte vill bli mer beroende av statsmakten - ändå är det just hos statsmakten som hela makten över SR ligger dag. Eller hur?