Det är intressant att följa de traditionella
tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala
kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla
hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya
betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla
problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite
motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer
än vad jag egentligen själv ville.
Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga
nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum
är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen
att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan
skådat ljuset och kan peka ut den vägen.
Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att
skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler
skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju
uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.
Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan
tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka
på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men
är just prenumerationen då den bästa lösningen?
Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder
redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor
lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1
krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt
hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.
Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för
någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att
avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en
tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss
enstaka artikel. Då och då.
I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara
”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem.
Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att
betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i
tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med
en månad för en krona?
Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för
enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De
där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att
abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och
genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till
enstaka artiklar över hela landet.
I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt
och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt
bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära
kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar
på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske
även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma
sak.
Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt
kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran,
NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är
knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget
som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.
Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt
överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var
prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i
förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning
och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som
lokaltidningen och kanske någon rikstidning.
Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i
landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är
det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram
som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen
på att ingen kommit på en bättre lösning.
Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de
texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar,
dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten,
kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt
intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras
med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.
Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där
man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor
beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive
mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom
en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett
artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.
Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva
eftersom de betalat in sina pengar till kontot.
Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis
eller med grannen.
Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon
form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande
att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM
utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och
regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att
få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock
inte ha gett något resultat ännu.
Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i
somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna.
De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del
av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser.
MittMedia låter ju
redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga
koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla
för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen
frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad
få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.
Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och
samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för
samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både
framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån
egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?
När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i
vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100
kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De
priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar
för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna
minskat mer än inom andra koncerner.
Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper
och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde
jag inte.
Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde
det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev
en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år
framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta
eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt
material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre
lokalt intresse.
Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då
också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla
andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu
har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i
Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.
Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med
sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig
plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per
år.
Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om
att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans
framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med
ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och
distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på
vägen dit om vandringen blir långdragen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar