PS-kommissionen intressant, kontroversiell och speciell. Och Meg16 avslutad.

Under fredagen avslutades mediekonferensen Meg16 i Göteborg med bland annat Public service-kommissionens, PSK:s slutseminarium. Intressant, kontroversiellt och onekligen lite speciellt. Dessutom fick jag tillsammans med alla andra besökare utrymma lokalerna mitt under lunchen efter ett brandlarm. Efter en kort stund fick vi gå in igen. Först här nu dock lite om spänningarna runt public service och därefter en del om andra seminarier och slutligen en liten utvärdering av Meg16.  

Bakom Public service-kommissionens tillkomst står så gott som alla privatägda medier i Sverige. De har finansierat projektet. Namnet till trots är det således inte en statlig utredning. Initiativtagarna menar bland annat att de offentligt finansierade medierna i den digitala utvecklingen kommit att bli marknadspåverkande på ett sätt som försvårar för till exempel tidningarna att försöka ta betalt för sitt material.

Ett annat syfte som framskymtade redan i ett tidigt skede, och som nu formulerats som ett förslag i slutrapporten som kan laddas ner här, är att få till någon form av omfördelning av de pengar staten idag ger till programbolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det är licensmedel och PSK menar att en viss del av dessa också skulle kunna komma privatägd seriös medieverksamhet till del.

Därtill vill man också omdefiniera begreppet public service som ju hittills använts som en benämning på de tre programbolagen, det vill säga institutionerna som på statens uppdrag finansierade av licensen ger medborgarna journalistik, underhållning och kunskap. PSK vill vidga begreppet även till privatägda medier som man menar också verkar på medborgarnas uppdrag. Där har naturligtvis kommissionen en poäng.

En mycket tydlig punkt i PSK:s förslag är att systemet med en licens kopplad till tv-innehavet bör avskaffas, eftersom det i alla fall försvinner med tv-apparaterna, och att finansieringen av public service i stället ska ske via skattsedeln och anslag i statsbudgeten. En skattefinansiering har diskuterats till och från under åren och argumentet emot har alltid varit att programbolagens oberoende skulle hotas.

En sådan finansiering skulle kunna ske på flera sätt, till exempel ungefär som begravningsavgiften. Eller helt enkelt inbakad i skatten och därefter fördelad genom anslag efter ett riksdagsbeslut i statsbudgeten och det är den modellen PSK föreslår.
Man pekar på att en rad samhällsviktiga funktioner finansieras på det sättet och menar att det är obefogat att oroa sig för att just statens medieverksamhet skulle hotas om mindre demokratiska krafter vinner terräng politiskt. Dessa skulle i så fall redan med dagens modell mycket snabbt genom riksdagsbeslut kunna urholka programbolagens självständighet, ungefär som nu i Polen, menar man. Jag håller med. 

Det är en intressant rapport med mycket faktakunskap, mer intressant än jag ska medge att jag trodde när projektet inleddes. Kommissionen som sådan är dock kontroversiell eftersom den av många uppfattats som ett lobbyistprojekt med förutbestämda uppfattningar som skulle lanseras efter ett påstått objektivt utredningsarbete. Därför tror jag att valet av namn var olyckligt eftersom det ger sken av att det handlar om en offentlig utredning.  

Dessutom skadade en incident initialt förtroendet för projektet. Joakim Jardenberg, en känd it- och mediestrateg, tillfrågades om han ville delta i projektet som en ledamot i kommissionen. Det ville han gärna, men deklarerade också sin positiva syn på public service och valdes därför bort enligt vad han själv skrev på sin blogg.

Jag har full förståelse för att syftet och formerna för Public service-kommissionen har ifrågasatts och har själv känt en viss tveksamhet inför den. Samtidigt har jag mycket stor respekt för dess ordförande Gunnar Strömblad och alla de övriga ledamöterna, inte minst tidigare JO Hans-Gunnar Axberger. Just Strömblad och Axberger har jag själv bra och positiv erfarenhet av i skilda sammanhang. De och de övriga ledamöterna är alla kunniga, integritetsfyllda och erfarna mediemänniskor med skilda erfarenheter. Agneta Dreber har själv varit ordförande för Sveriges Radio. Pelle Snickars är en respekterad professor på medieområdet. 

Deras rapport innehåller intressanta resonemang och funderingar. Jag delar sedan många år tanken på någon form av skattefinansiering, men tror kanske att det är mindre realistiskt med en fördelning av licenspengarna även till privata medier. Men vem vet, även public service enligt dagens modell förändras naturligtvis, både finansiellt med ett helt otidsenligt licenssystem, men också konkurrensmässigt där nya aktörer i snabb takt blir skickliga på tv och ljud, som de traditionella tidningshusen, Youtub-stjärnor och poddare.

Man kan onekligen redan nu fråga sig vad som är tv och vad som är radio. Och tidning. Radio och tv producerar texter och bilder digitalt, precis som tidningarna, och tidningarna gör tv, precis som SVT. Och det är just på grund av denna intressekonflikt mediehusen satsat på kommissionen som finansierats av de privatägda medierna i Sverige. Så nog finns det goda skäl att fråga sig hur både public service och de privata mediehusen ser ut om tio år. 

Det där med att en del av pengarna från programbolagens licensmedel, totalt runt 8 till 9 miljarder kronor om jag minns rätt, skulle fördelas även till privata public service-projekt är nog ett av de mest kontroversiella inslagen i slutrapporten. I ett sådant system finns riktigt svåra frågor att lösa, precis som kommissionen också själv skriver.
Hur ska mottagarna väljas ut? Blir det någon form av skönhetstävling där en statlig myndighet ska pröva kvaliteten på de projekt som vill ha pengar? Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har redan i en krönika frågat sig om privata fria medier verkligen vill gå in i ett system där deras journalistprojekt ska prövas av staten. Jag håller med, det känns olustigt. Men kommissionens tankar utgår väl från en oro att privatägda medier i stor utsträckning kan slås ut och att man måste söka lösningar som motverkar att en oproportionellt stor andel av Sveriges journalister finns i statligt ägda bolag.

Intressant, kontroversiell och onekligen en lite speciell utredning och rapport. Den kommer att sågas och hyllas beroende vem man talar med och partsförhållandet mellan de som kommer att gilla eller ogilla är mycket tydligt. Jag tycker den förtjänar att tas på allvar som ett diskussionsunderlag och det är nog som ett sådant den kanske kan få en betydelse.

Därför är det beklagligt att ledningarna för de tre programbolagen enligt rapporten avböjt att träffa kommissionens företrädare och utbyta åsikter. De ansåg tydligen att ett sådant möte inte skulle tillföra något. Stämmer detta så luktar det revirbevakning från programbolagens sida och blir därmed ett argument för att man faktiskt måste diskutera regelverket rörande public service. 

Detta om detta, det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas, inte minst när också förslag och synpunkter från medieutredaren Anette Novak vägs in i debatten.

Meg16 bjöd på många bra seminarier och som vanligt hade man inte en chans att gå på alla man skulle vilja besöka, dels för att de är så många, dels för att de krockar tidsmässigt. För min del och många andra inleddes Meg med ett seminarium, Bäst i klassen, där fem av Sveriges mäktigaste mediechefer intervjuades av Andreas Ekström.

Det var Hanna Stjärne, SVT, Tomas Franzén, Bonniers, Cilla Benkö, Sveriges Radio, Raoul Grünthal, Schibsted och Anders Jensen, MTG. Fullspikad lokal även sedan arrangörerna flyttat mötet från en mindre konferenslokal de först tydligen obegripligt nog trodde skulle räcka. Sätter man dessa människor på en scen där det råkar finnas något tusental mediemänniskor på plats så blir det naturligtvis fullspikat. Insåg man inte det?
Och visst blev det ett intressant seminarium, bra skött av kunnige Andreas Ekström. Sammantaget kan man konstatera att drakarnas chefer lite kaxigt har rätt höga tankar om kvaliteten på sina egna företags verksamhet, men att de också inser behovet av förändringar.  

Ledarnas seminarium, Att leda i gränslandet, handlade om den nya situationen för redaktionella chefer och utgivare då medierna prövar sig fram i alla varianter av sponsrat semiredaktionellt material eller vad det nu än kallas, kärt barn har många namn. Alla utgivarna gillade i princip läget och tyckte att de hanterade situationen. Fredric Karén på SvD menade t ex att tidningen absolut klarar att ha ett samarbete med Nordea och samtidigt granska banken, som nu i dagarna. Där måste man ge honom rätt efter att ha läst suveräna Andreas Cervenka. 

Publisher Anna Lindberg på Östgöta Media konstaterade bestämt att det är en hajp runt native, men att det inte är lösningen på allt om någon nu trodde det. Hon frågade sig också också om medierna verkligen har rätt kompetens på sina ledare, även vad det gällde henne själv. Hon sa att det enda hon själv sålt var en barnvagn. Ändå har hon som publisher det yttersta ansvaret för den kommersiella verksamheten och försäljningen.
Seminariet om Digitaliseringens nya supertalanger handlade naturligtvis också i hög grad om kompetens och med intressanta personer som till exempel MittMedias Robin Govik och Kits Peder Bonnier på scenen. En bra diskussion och ett lika tidstypiskt ämne som en rad seminarier om native advertising och den digitala transformationen.

Den var till exempel på tapeten i ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet, Måste journalisten även vara programmerare? Där diskuterades kompetens och journalistutbildning i vid mening av Aftonbladets nye publisher Sofia Olsson Olsén och Ulla Säterie, prefekt på JMG, med SJF:s ordförande Jonas Nordling som utfrågare. Samtalet spelades in och blir också en kommande Journalistpodd vad det lider.
Tyvärr hann jag inte med till exempel seminariet om Pressens opinionsnämnd som fyller 100 år, men hörde att många tyckte det var mycket bra. Framtidens radio hade jag också tänkt gå på liksom ett par samtal om native. Listan kan göras lång.

Det praktiska fungerade hyfsat bra under Meg16, men den stora krogen Estrad på Svenska Mässan har förvånansvärt svårt att hänga med när det kommer så mycket folk som under konferensens stora middag. Långa köer, mat som inte fylldes på tillräckligt snabbt och för få sittplatser. Och nog är det lite konstigt att få fina godsaker som efterrätt till lunchen, men utan att det finns kaffe i lokalen! Kaffet fanns i utställningsområdet långt bort.

Och under fredagens lunch hann jag således ta exakt två tuggor på den goda wallenbergaren innan brandlarmet gick. Utrymningen gick snabbt och lugnt till och efter en kort stund fick alla gå in igen och maten stod kvar på borden.

Det var den mest dramatisk händelsen under Meg16 bortsett från att både jag och minst tre andra jag mötte åkte upp i fel hissar och torn på Gothia Tower, däribland Publicistklubbens ordförande Björn Häger. Hotellet har nu tre torn och det är väldigt lätt att göra det misstaget även före festen och alla möten över en öl. Skyltningen borde vara tydligare. 

Och bäst av allt var som alltid alla möten med kolleger. Meg är en mycket bra mötesplats och framtiden får utvisa om den lever vidare vilket @FridaEdman hos Megs arrangör Bokmässan uppenbarligen trodde då hon skrev en vänlig tweet till mig efter min bloggtext där jag funderade över arrangemangets framtid. 

Och Expressens Thomas Mattsson tyckte nog jag var lite dum i roten när jag under ett litet kallprat undrade om tidningarna framöver vill satsa pengar på både Meg och Årets Dagstidning. Både Frida Edman och Thomas Mattsson har nog rätt och jag fel, men vi får se. Trevliga och nyttiga dagar har det hursomhelst varit. 
Korrigerad och uppdaterad 160409 kl 16.17, uppdaterad med ny länk kl 17.05


Länkar:
Ny syn på public service krävs på förändrad mediemarknad - debattartikel av Gunnar Strömblad, dn.se
PS-kommissionen: "Avskaffa TV-avgiften" - nyhetstext journalisten.se
Giriga mediejättar - debattartikel av Jan Scherman, aftonbladet.se
Kommissionen vill ha public service av andra än PS-bolagen - nyhetstext, vipatv.svt.se
Problemen med PS-kommissionens förslag - krönika av Jonas Nordling, medievarlden.se
Frågorna Public servicekommissionen inte svarar på - krönika av Martin Jönsson, dn.se
Medan Strömblad och Novak tänker - debattartikel av Mats Johansson, medievarlden.se