Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Finaldags för podden innan Mattssons Helin blir opartisk

Under trettonhelgen sänds sista avsnittet av podden Mattsson Helin. Jag minns att det lät lite knäppt då chefredaktörerna och konkurrenterna Jan Helin på Aftonbladet och Thomas Mattsson på Expressen för tre år sedan meddelade att de tänkte göra en gemensam podd och småprata med varandra om medier. Men det blev bra, podden kommer att saknas av alla som lyssnat på den.

Skälet till att den upphör, i vart fall i sin nuvarande form med redaktörerna Mattsson och Helin, är som bekant att den senare slutar på Aftonbladet och i stället blir programdirektör på Sveriges Television, SVT. Om jag inte missat det så tror jag inte att Jan Helin utåt har motiverat varför han lämnar podden bortsett från en antydan om att det känns fel att fortsätta. Att han skulle sluta podda förstod dock nog de flesta så fort nyheten om hans nya jobb kom.
Detta eftersom de licensfinansierade bolagen inom public service tillämpar en sträng policy om opartiskhet, oberoende och saklighet. Därmed kan inte deras medarbetare engagera sig i sammanhang som kan påverka förtroendet för verksamheten. En policy som visat sig svår att hantera på ett vettigt sätt och därför har också både SVT och Sveriges Radio, SR, gång på gång hamnat i uppmärksammade situationer då olika beslut kritiserats eller förlöjligats.

På nyårsafton fick således Malena Ernman läsa Tennysons dikt på Skansen eftersom Loa Falkman börjat göra reklamfilmer för Ica, men Falkman och SVT har olika syn på saken.  Inför det senaste valet fick inte Daniel Nordström sitta kvar i en panel hos P4 Gävleborg under valrörelsen eftersom han är chefredaktör för Arbetarbladet (s). Komikern Soran Ismail sattes av samma skäl i karantän som programledare i SR P3:s Morgonpasset eftersom han ansågs för politiskt belastad på grund av sin kritik mot Sverigedemokraterna.

Det är några sena exempel där både SR och SVT fått kritik för sitt snäva sätt att hantera kravet på opartiskhet och oberoende. Ett tidigt exempel var när Sveriges första riktigt stora tv-profil, nyhetsuppläsaren Olle Björklund, ofta kallad Mr Aktuellt, sparkades i juni 1961 av dåvarande tv-chefen Nils Erik Bæhrendtz.

Detta sedan Björklund utnyttjat sitt kändisskap och turnerat i folkparkerna mot Bæhrendtz vilja. Beslutet fick stor uppmärksamhet och Nils Erik Bæhrendtz sa i medierna att Björklund fick sparken eftersom han är ute och ”larvar sig i parkerna”. Stora tittarskaror agerade förgäves för att han skulle få komma tillbaka.

Nu går Jan Helin in i public service och det ska bli spännande att se om han fortsätter att tycka till i någon form eller om han försvinner in i opartiskheten. Det finns tidigare exempel, som Martin Jönsson, nu biträdande programdirektör på SR och dessförinnan i olika chefsroller på Svenska Dagbladet. Där var han också under en period Sveriges ledande mediebloggare med sina mycket initierade och intressanta texter.

Om jag mins rätt slutade han nog att blogga redan under sin tid på SvD, men 2013 började han på SR och syns därefter tyvärr inte i mediedebatten förutom i sammanhang där han i sin roll torgför frågor rörande radion. Det är synd och det vore tråkigt om även Helin med sina kunskaper om medierna lämnar debatten.  Själv har jag svårt att förstå varför han inte skulle kunna fortsätta med podden, om det nu faktiskt är just kravet på opartiskhet som spökar bakom hans beslut.

Regelverket om opartiskheten inom public service är starkt ifrågasatt, till exempel av statsvetaren professor Ulf Bjereld som under valåret 2014 skrev om flera exempel på märkliga beslut, som till exempel att Stefan Jarls dokumentärfilm inte fick sändas. Bjereld menade att SR och SVT med sin policy riskerar att marginalisera sig själva i samhällsdebatten. Jag håller med honom.

Alla har vi i någon form en politisk uppfattning och olika synpunkter i samhällsfrågor. Professionella journalister klarar naturligtvis av att ändå sträva efter opartiskhet och allsidighet, såväl inom public service som inom kommersiella medier. Det skulle vara intressant att veta hur Hanna Stjärne som ny och framtidsinriktad vd för Sveriges Television ser på regelverket och tillämpningen av det. Vem vet, kanske kan hon och Jan Helin modernisera tillämpningen av policyn?

Nåväl, jag har för mig att podden var Jan Helins idé då den startades för knappt tre år sedan. Thomas Mattsson nappade på Helins lockrop och resten är historia. Podden Mattsson Helin har spelat en mycket viktig roll som ett nav i den svenska mediedebatten. Jan Helin sa i sin solosändning idag att de inför starten hoppades att några hundra skulle komma att lyssna på dem. Nu lyssnar mellan 35 000 och 40 000 människor på deras podcast.

De har därmed inte bara varit ledande mediepoddare utan är också själva ett exempel på medieutvecklingen. Nu ska de runda av sitt samarbete med något som verkar bli en riktig mastodontsändning att döma av deras uttalanden. De har ju övat sig tidigare med rejält långa sändningar och visst finns det tillfällen då jag önskat att snabbspolningen skulle ha varit enklare att hantera då de surrat på för länge.

Sedan är frågan vad som händer med podden där Thomas Mattsson naturligtvis behöver en ny samtalspartner. Kanske en sådan som Emanuel Karlsten med all sin kunskap om sociala medier? Eller mediekrönikören Malin Ekman i SvD? Kanske Charlotta Friborg med erfarenheter både av storstadspress och landsortspress? Eller kanske olika gäster och experter i varje sändning. Som Anette Novak och Mårten Schultz? Eller kanske allra helst Martin Jönsson och Jan Helin då reglerna moderniserats…

Hur det än blir så hoppas jag att Thomas Mattsson fortsätter med podden i någon form. Den behövs. Korrigerad och uppdaterad med ytterligare länkar 160103 kl 23.29, 160104 kl 00.57, korrigerad 160110 kl 18.43