JK borde ha åtalat utgivaren för Lexbase

Det är synd att Justitiekanslern, JK, inte inleder en förundersökning om den kritiserade databasen Lexbase. Visst, JK ska vara försiktig med åtgärder rörande tryck- och yttrandefriheten, men den här gången var det befogat med ett åtal. Genom sitt dåligt förklarade beslut ger JK förbudsivrare luft under vingarna då de påstår att det krävs skärpta lagar. De har fel, den befintliga lagen räcker sannolikt om den används.  

Lexbase hade sökt och fått ett utgivningsbevis som innebär att sajten omfattas av grundlagarna. Lexbase  fick därmed, precis som tidningar och etermedier, en ansvarig utgivare som kan åtalas för exempelvis förtal enligt den särskilda ordning som gäller för ett tryckfrihetsbrott.

De som är kritiska till alla nya möjligheter för medborgarna att via internet enkelt få ta del av offentliga uppgifter, oftast makthavare, vill begränsa tillgången på offentliga uppgifter för allmänheten. De drivs av olusten inför publiceringar de tycker är obehagliga och vill därför med populistiskt motiverade förbud motverka dessa.

Efter fallet Lexbase vill kritiker som Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö till och med riva upp grundlagen och minska möjligheterna för presumtiva publicister att få utgivningsbevis; det förfarandet beskrivs som ett missbruk när sajtägare vill utse en ansvarig utgivare inför publiceringen av offentliga uppgifter. Detta trots att det både reellt och formellt är precis tvärtom; den som vill bli utgivare är ju också beredd att ta juridiskt ansvar för publiceringar. Staten bör inte motverka detta.    

Nu fick vi tyvärr inte se hur JK skulle ha klarat av att hålla utgivaren för Lexbase ansvarig för sina publiceringar, men jag tror att det skulle ha blivit en fällande dom. Förhoppningsvis då  inte för publiceringarna som sådana av offentliga domar, utan snarare för förtal orsakat av det slarviga och urskiljningslösa upplägget  med rent felaktiga utpekanden. En etablerad ansvarig utgivare i traditionella medier skulle inte ha släppt igenom så känsliga personuppgifter utan noggrann kontroll och prioritering.
Alla drabbade har fortfarande möjligheter att själva agera juridiskt mot utgivaren på Lexbase, men det är ett jobbigt och kostsamt projekt för en enskild person. Justitiekanslern är den ende som för samhällets räkning får åtala en ansvarig utgivare, men det ska enligt regelverket - klokt nog - ske sparsamt och endast då JK finner att det är ”påkallat från allmän synpunkt”, det vill säga då det ligger i samhällets intresse.

Den bedömningen gjorde JK Hans Stark 1990 då han åtalade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt i den s k spelskandalen. Strömstedt friades. 2006 åtalade JK Göran Lambertz  Expressens utgivare Otto Sjöberg  för de felaktiga påståendena om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på alkoholklinik. Sjöberg fälldes.  

I båda dessa fall ansågs publiceringarna motivera ett åtal av JK, men inte nu då hundratals människor menar att de på skilda sätt förtalats av Lexbase. Jag tycker att det vore mer motiverat denna gång utifrån allmän synpunkt med en rättslig prövning på initiativ av JK.

Men JK Anna Skarhed har gjort en annan bedömning och menar att detta är en situation som lagstiftaren inte kunnat förutse. Där finner hon ett skäl mot en förundersökning, jag tycker att det borde vara precis tvärtom. Medieutvecklingen i sig är ett motiv för att pröva om tryckfrihetsförordningen håller när nya medieaktörer börjar publicera sådant vi inte sett tidigare. Nu spelar JK:s beslut i stället förbudsivrarna i händerna. Under många år har ett antal av dem på skilda sätt krävt inskränkningar i grundlagarna, bl a vad det gäller offentlighetsprincipen. Man har strävat efter att försvåra medborgarnas möjligheter att få ut information för att på så sätt omöjliggöra kontroversiella publiceringar i stället för att angripa dessa med befintlig lagstiftning, till exempel genom att försöka få utgivaren fälld för förtal.

Även i andra sammanhang har krav på nya förbud rests och alltför ofta också tillgodosetts, till exempel vad de gäller utlämnandet av  passbilder som i praktiken stoppats. En tidning kan idag inte få ut passbilder på t ex tungt belastade kriminella. Samma sak med viss ekonomisk information sedan kreditupplysningslagen stramats åt. Det har till och med funnits förslag om att stoppa möjligheter för sajter typ Eniro, Ratsit och hitta.se. 

Förra sommaren infördes den så kallade fotoförbudslagen som innebär att det blev olagligt att ta kränkande bilder i privata miljöer. Ansvaret lyftes därmed bort från den ansvarige utgivaren som publicerar bilden och läggs i stället på den enskilde fotografen som sekundsnabbt ska avgöra om det är en laglig fotografering eller inte, oavsett om bilden publiceras eller ej.

Dessa begränsningar drabbar tryck- och yttrandefriheten i onödan eftersom det redan nu går att döma för dessa brott utifrån befintliga lagar. Det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborg där ungdomar dömdes för kränkande bilder utlagda på Instagram är ett annat exempel på att det går att lagföra nätbrott med befintliga lagar till skillnad från vad förbudsivrare hävdat.

Men i fallet Lexbase har således statens jurist, JK, kommit fram till att saken inte motiverar ett åral. Dessutom är beslutet dåligt förklarat:

"Oavsett om det i dessa fall skulle föreligga förtalsbrott eller inte, ger uppgifterna i de aktuella anmälningarna inte underlag för bedömningen att det skulle finnas sådana särskilda skäl som från allmän synpunkt motiverar ett ingripande genom allmänt åtal. Förundersökning ska därför inte inledas i något av ärendena".

Inte mer än så. Trots den självklara restriktiva tillämpningen  kan man denna gång fråga sig varför JK inte agerade med ett åtal för förtal.
Korrigerad 140330 kl 0034
Uppdaterad med ny länk 140406 kl 01.09, 140408 kl 00.27
   

Länkar:
JK tar inte sitt ansvar - Anette Novak, medievarlden.se
Rätt av JK att inte åtala Lexbase - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase - Debattartikel, Medieormen, sverigesradio.se
Hot på nätet lika olagligt som på gatan -  Friad eller fälld i juridikens gränsland, ur.se 
Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen - utkiksbloggen.blogspot.se
Lexbase: Hur integritetsskyddet blev en klassfråga - Mårten Schultz, juridikbloggen.se  

Mordet på Nils Horner brutal påminnelse om hoten mot journalister

Nils Horners sorgliga bortgång påminner brutalt om vilka risker många journalister tar för att vi ska få veta vad som händer. Över 1000 journalister har dödats sedan 1992 enligt Committe to Protect Journalists. Flera svenska journalister har också tidigare mördats eller kidnappats under sin yrkesutövning i olika länder.

Sveriges Radio flaggade idag på halv stång vid radiohuset där vd Cilla Benkö höll en presskonferens om mordet på sin medarbetare i Kabul. Vid sin sida hade hon ekochefen Anne Lagercrantz och säkerhetschefen Finn Isaksson, alla starkt berörda över kollegans öde under tjänsteutövningen i Afghanistan. Cilla Benkö sa att detta är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia. 

Under den dämpade presskonferensen ställdes flera frågor om varför Sveriges Radio skickar medarbetare till Kabul då få andra redaktioner gör det. Cilla Benkö och Anne Lagercrantz beskrev ingående och bestämt varför Sveriges Radio måste finnas på plats och bevaka vad som händer ute i världen, alternativet finns inte, sa de.

Vad det gällde Nils Horner var snarare problemet för kollegerna på Sveriges Radio att dämpa hans vilja att ge sig iväg till farliga riskområden, sa Cilla Benkö. Han ville alltid finnas på plats och rapportera hem till Sverige. Ett bättre eftermäle kan inte en ambitiös reporter få av sin chef.

Många journalister har liksom Nils Horner fått offra sina liv under sin yrkesutövning. Enligt ett reportage i Journalisten konstaterar organisationen Committee to Protect Journalists att över 1000 journalister dödats sedan 1992. Enbart 2012 dödades 88 journalister i världen enligt organisationen Reportrar utan gränser. Dess kanslichef Urban Löfqvist säger till Expressen att säkerhetsläget i just Afghanistan verkar har förvärrats då den militära närvaron har minskats samt att det blivit svårare för journalister att arbeta i krigszoner. 

Tidigare har svenska reportrar och fotografer dödats i flera andra länder. 1979 avrättades Expressens reporter Arne Lemberg och Svenska Dagbladets medarbetare Karl Bergman tillsammans med två tyska journalister då de fyra bevakade striderna i Idi Amins Uganda. 1983 dödades frilansfotografen Göran Assbring i Eritrea av ett skott i bröstet. 2006 mördades frilansjournalisten Martin Adler då han för Aftonbladet bevakade en demonstration i Mogadishu i Somalia. 

Några år dessförinnan befann sig Martin Adler också i livsfara då han fanns i samma hus som TV4-fotografen Ulf Strömberg när denne sköts ihjäl i Afghanistan 2001. De övernattade i ett hus i Kabul tillsammans med TV4:s reporter Rolf Porseryd och Aftonbladets reporter Bo Lidén. Rånare med kalashnikovs hade tagit sig in i ett hus där journalisterna låg och sov.

1973 sköts SVT Rapports svensk-argentinske kameraman Leonardo Henrichsen ihjäl under ett misslyckat militärt kuppförsök mot Salvador Allende i Chile. När skottet föll filmade han själv soldaten som sköt honom.

Utöver dem som dödats har också svenska journalister många gånger sluppit undan med livet i behåll, men skadats eller tillfångatagits. SVT:s reporter Bert Sundström misshandlades svårt under revolutionen i Egypten 2011. Så sent som i november 2013 kidnappades de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien. Den senare sköts i benet under ett flyktförsök. De släpptes efter drygt 40 dygn.

Frilansjournalisterna Martin Shibbye och Johan Persson greps sedan de tagit sig över gränsen in i Ogaden-regionen 2011. De fängslades i Etiopien och har senare skrivit en uppmärksammad bok, 438 dagar, om sin tid i fängelse.

Den svenske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad i sitt forna hemland Eritrea sedan 2001 och hans öde har uppmärksammats över hela världen. Han har just denna dag suttit fängslad över 4552 dagar utan rättegång. Sedan 2004 turas ett antal olika medieorganisationer, som Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet, om att överlämna ett protestbrev till Eritreas ambassad.

Även här hemma i Sverige förekommer både hot och attentat mot journalister. 1999 sprängdes en bomb under journalisten Peter Karlssons bil i Nacka. Karlssons åttaårige son och han själv skadades och hustrun chockades. Båda hustrun och han hade som journalister skrivit mycket om högerextrema rörelser. Två anhölls, men brottet blev aldrig uppklarat. 2001 planerades ett nytt attentat mot Peter Karlsson som tillsammans med familjen lever under skyddad identitet.

1984 försvann Rapports reporter Cats Falck tillsammans med en väninna under mystiska omständigheter och båda hittades ett halvår senare döda i en bil i Hammarbykanalen. Det ansågs vara en olycka, men 2001 hävdades det i ett reportage i Berliner Zeitung att de båda kunde ha mördats av östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Cats Falck hade jobbat med uppgifter om vapensmuggling från Sverige till DDR. Vad som verkligen hände har aldrig blivit klarlagt. Sveriges Radios P3 Dokumentär gjorde senare ett program om saken, "Scoopet som försvann".

Under senare år har ett antal mer eller mindre allvarliga hot riktats både mot mediehus och enskilda journalister. Hoten kommer från kriminella, nazister och andra extremister. Det gäller bland annat Corren och TV4 i Linköping där kriminella flera gånger uppträtt hotfullt. En rad andra tidningshus har under senare tid drabbats av aktioner från nazistiska Svenskarnas Parti som spänt upp blågula band runt fastigheterna och på en skylt deklarerat att:  "Stopp. Denna byggnad har blivit förseglad av blågula band på grund av den svenskfientliga propaganda som sprids härifrån"

Så sent som förra veckan dömde Göteborgs Tingsrätt högerextremisten Kamil Ryba för ett hot mot Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Göteborgs-Tidningens chefredaktör Frida Boisen och dess redaktionschef Björn Lindsten. Den dömde hade lämnat in ett bombliknande paket till redaktionen. När polisen hade skjutit sönder paketet visade det sig innehålla Koranen och en kniv. 

Den 29-årige gärningsmannen dömdes till sex månaders fängelse för brott mot medborgerlig frihet, den första domen för detta brott sedan 1958. Det är märkligt att den brottsrubriceringen inte använts i andra liknande sammanhang, men det är bra att den  nu tillämpades eftersom hot och övergrepp mot medier inte bara drabbar enskilda personer, utan också våra grundlagsenliga rättigheter. Syftet är ju, som vid bombsprängningen i Nacka och hotet mot Göteborgs-Tidningen, att skrämma publicisterna till tystnad.

Hoten mot medierna har uppmärksammats allt mer och den publicistiska organisationen Utgivarna har kontaktat säkerhetspolisen och diskuterat situationen. Utgivarna fick då löfte om att hot mot journalister ska prioriteras högt.

Det är utmärkt, men en ringa tröst för Nils Horners familj och alla andra som nu sörjer honom, radioreportern med den karaktäristiska rösten. Han hördes i sitt sista radioinslag så sent som dagen före mordet. Sveriges Radio har strikta säkerhetsrutiner, men som utrikeskorrespondent är det ytterst medarbetarna själva som hanterar sin säkerhet på fältet. Enbart Sveriges Radio har närmare tjugo utrikeskorrespondenter stationerade utomlands. Dessa har många kolleger i andra medier, både frilansare och anställda på SVT, TV4, TT och de stora tidningarna.

Rutinerade Nils Horner var enligt både Anne Lagercrantz och utrikeskommentatorn Agneta Ramberg mycket säkerhetsmedveten. Ramberg berättade i Lunchekot hur hon själv blev tillrättavisad av Nils Horner i Pakistan då han tyckte att hon var oförsiktig. Hon var där med honom och ville stanna kvar för länge i en affär. Det kunde utlösa idéer hos någon som såg de bägge västerlänningarna i det oroliga området, menade han.
Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg skriver också om Nils Horners säkerhetstänkande i en intressant och fin text om Nils Horners tragiska bortgång.
Korrigerad och kompletterad 140311 kl 19.36, kl 20.09, kl 20.24
Uppdaterad 140312 kl 00.05, kl 00.46

Länkar:
Kan jag berätta något som berör är det fantastiskt - Nils Horner intervjuas, svt.se hösten 2012
"Man vill ju inte riskera livet för ett inslag i radion på några minuter" - Nils Horner intervjuas 2011, bt.se
Hör Nils Horners rapportering - Utrikes, sverigesradio.se
Berätta dina minnen av Nils Horner - minnessida, sverigeradio.se

Vi är i chock - Cilla Benkö, sverigesradio.se
Kollegor om Nils Horners död - "Djupt tragiskt" - kollegor och lyssnare minns Nils Horner, sverigesradio.se
Under nästan 14 år hördes han i Sveriges Radio - Ekot minns Nils Horners gärning, sverigesradio.se
Mordet på Nils Horner - Studio ett minns Nils Horner, sverigesradio.se
Han hade en förmåga att alltid vara på rätt plats - Anne Lagercrantz intervjuas, dn.se
Nils Horner gjorde värden mer begriplig - Eva Hamilton, svt.se
Den brutalaste påminnelse om hur utsatt journalistiken är - Hanna Stjärne, unt.se

En dödad journalist - ett nederlag för demokratin - Jonas Nordling, aftonbladet.se
Nils Horner död - en viktig röst är tystad - Jan Helin, expressen.se
Nils Horner var alltid på plats - Thomas Mattsson, expressen.se
Nils Horner öppnade värden för oss - Daniel Sandström, svd.se
En radioröst att sakna - huvudledare, dn.se
Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Annie Lööv om Nils Horner - tv-intervjuer i aftonbladet.se
Utan riktiga reportrar hade vi stått oss slätt - ledarkrönika av Eva Franchell, aftonbladet.se
En av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia - Cilla Benkö intervjuas, sverigesradio.se
En felaktig bedömning av hotbilden - säkerhetssamordnaren Finn Isaksson, resume.se
SR:s säkerhetssamordnare om mordet på Nils Horner - nyhetsartikel dagensmedia.se
Journalister har blivit måltavlor - Wolfgang Hansson, aftonbladet.se
Cats Falckfallet tas upp igen efter tolv år - nyhetsartikel, dn.se
Dömd för hoten mot Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Om medborgerlig frihet - chefredaktör Jan Helin, aftonbladet.se
GT:s hjärta är att avslöja hat och hot - Frida Boisen, gt.se

     

Förbudsiver och provokatörer avrundade Meg14

­­­Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö vill  stoppa sajter typ Lexbase genom att begränsa tryckfriheten. Det pläderade hon för i en debatt på Meg14 mellan jurister och publicister som har helt olika syn på saken. Under sista dagen på mediekonferensen hann jag också lyssna på en intressant diskussion om huruvida medborgarna och mediehusen springer åt olika håll eller ej.

Kristina Svahn Starrsjö är med sin syn på tryckfriheten en värdig efterträdare till den tidigare generaldirektören Gräslund som agerade målmedvetet för att begränsa möjligheterna att komma åt offentliga uppgifter på nätet. Eller som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson konstaterade i debatten; om Datainspektionen fick bestämmas så skulle inte ens debattdeltagarnas namn få visas på den stora OH-bilden över scenen.

Lexbase ansökte om och fick ett så kallat utgivningsbevis. Sajter som har det måste ha en ansvarig utgivare precis som tidningar och etermedier. Därmed omfattas de inte heller av personuppgiftslagen och kan därför publicera känsliga personuppgifter. Det är reglerna rörande utgivningsbevisen Datainspektionen vill ändra.

På scenen fanns också Anna Skarhed, justitiekansler, och Mårten Schultz, professor i civilrätt och flitig debattör. De bildade gemensam front med generaldirektören mot Thomas Mattsson som däremot var överens med journalistförbundets ordförande Jonas Norling,  juristerna mot publicisterna. Norling påpekade korrekt att sajter som Lexbase kommer att flyttas utomlands och bortom all kontroll om Datainspektionen får som den vill.

Justitiekanslern kan åtala en ansvarig utgivare, men det är en möjlighet som, helt rätt, används mycket sparsamt. Frågan är dock om inte försiktigheten har gått för långt eftersom detta sker extremt sällan. De senaste decennierna har det bara skett två gånger, nämligen då JK åtalade Expressen i det så kallade spelmålet och senast då JK Göran Lamberts åtalade Expressen för förtal mot Mikael Persbrant.

Det skulle vara intressant att få se JK åtala ansvarige utgivaren på Lexbase för förtal. Det skulle med all sannolikt bli en fällande dom. Sajten var ju igång endast några dagar, men det har ändå kommit in ett mycket stort antal anmälningar till JK mot sajten.

Den andra debatten om mediehusens utveckling var av en helt annan karaktär med fyra filosoferande provokatörer på scenen tillsammans med moderatorn Anette Novak, vd för Interaktiva Institutet. Där jobbar även forskaren Carl Heat som sa att det enda man kan lära sig något av är att göra misstag. Pröva och experimentera, sa han.  Han menade också att det finns otroligt många innovationer kvar att göra för mediehusen.

Yasmine El Rafie, som är utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio, engagerades för debatten bara någon timme innan den började eftersom Brit Stakston hade fått förhinder. Yasmine El Rafie frågade sig om vi kanske har fel chefer inom medierna och att det därför kanske behövs ett generationsskifte för att få fart på digitaliseringen; många journalister orkar inte vara lyhörda och transparanta, menade hon.

Marknadschefen Joakim Johansson på Universal  Music berättade medryckande och ärligt om de tuffa åren i sin bransch, om alla felbedömningar och misstag som gjordes innan klokheten infann sig, ”när vi insåg att det inte handlade om oss i musikindustrin utan om konsumenterna så vände vi skutan.”  Han konstaterade också att det inte är de största spelarna som överlever utan de som vågar göra något. Härliga ord för alla de medieledare som nu vågar pröva sig fram i sökande efter framtiden!

Det blev det sista seminariet jag följde under Meg 14 och dess totalt närmare 30 seminarier. Drygt 20 av dessa missade jag på grund av tidsbrist eller för att de arrangerades samtidigt, som åhörare måste man här liksom på Bokmässan och i Almedalen prioritera hårt.

Därför är det trist att nödvändiga programtidningen fortfarande är riktigt rörig, svåröverskådlig och obegripligt dålig, mycket märkligt eftersom den rör ett stort mediesammanhang! Därför borde den snarare vara en mönsterprodukt, nu var den bara jobbig. Förra året var det någon som menade att man borde klippa ur alla programpunkter och sedan klistra in dem i rätt tidsordning. Nu fick man, liksom förra året,  bläddra hit och dit, av och an mellan seminarier, Öppen scen och Salongen. Det var till och med lätt att förväxla dagarna.

En del av paneldeltagarna i de olika seminarierna får slita hårt. Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson och Jan Helin dyker liksom radiochefen Cilla Benkö upp i det ena arrangemanget efter det andra, både på seminarier och i olika monterprogram. Mattsson var nog den man såg oftast, men det är också en fröjd att höra honom, inte minst i hans bestämda och tydliga ställningstaganden för tryck- och yttrandefriheten. Han är idag den ledande debattören på området och verkar helt i Bo Strömstedts anda. Imponerande!

I år hade utställningen med montrar och några scener växt rejält. Det märks att arrangemanget nog kommit för att stanna. Sammantaget har det varit ett par mycket intressanta dagar i alla avseenden. Meg15 kan rekommenderas!

Korrigerad 140308 kl 17.20
Kompletterad med länkar 140317 kl 15.40

Länkar:
Mediedagarna - en framgång för SVT - sammanfattning, vipatvsvt.se
Lyssna på SR:s sändningar från Meg14 - länksamling, sverigesradio.se  

Chefsrollen, mobilexplosionen och Iron Maden

”Hur leder jag effektivt när hela havet stormar?” Årets mediekonferens Meg14 inleddes för min del med att jag lyssnade på ett seminarium med den rubriken. Det blev riktigt bra med raka rör och mycket humor på scenen. Det arrangerades av Medieledarna vars ordförande Andreas Miller också var moderator.

På scenen fanns två företrädare från public service och två från dagspressen. MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith konstaterade bestämt att det är lätt att vara chef inom public service (som hon också varit tidigare) eftersom det där inte finns någon kris tack vare skattefinansieringen. Hon fick medhåll i panelen, även från chefen förr Ekot, Anne Lagercrantz, som dock konstaterade att hon själv jobbar för mycket, men att hon också har vett att gå hem i tid.

Alla filosoferade sedan kring chefsrollen, inte minst då det krisar och rationaliseras. Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning, konstaterade att självreflektion är det svåraste man kan ge sig på, men jag tycker panelen lyckades bra med detta inför fullsatta lokalen J1 på Svenska Mässan.

Sedan blev det ett seminarium där frågan väcktes om valet i år blir det sista med tryckta tidningar. Det trodde, med lite varierande övertygelse, panelen med Thomas Mattsson, Expressen, Charlotta Friborg, Corren, Viveka Hansson TV4 samt Olov Carlsson SVT. Frågan utgick från att det pågår en total omstrukturering av mediebranschen, något som arrangörerna Utgivarna och Medieföretagen på skilda sätt är berörda av.

Ytterst handlade diskussionen om hur demokratin påverkas om tidningar försvinner och därför deltog också kommunalrådet Helena Odenjung (fp) i Göteborg. Hon deklarerade att det skulle vara livsfarligt för demokratin om makthavarna inte granskas av tidningarna. Alla i panelen tröstade henne med sina respektive företags utomordentliga räckvidd. Thomas Mattsson sa också att det produceras mer och bättre journalistik än någonsin tidigare och att efterfrågan dessutom är mycket stor i alla kanaler. Och så är det även om just tidningsupplagorna sjunker.

Senare sa Thomas Mattsson att Expressen nu når 500000 i sina mobila kanaler som enligt honom tveklöst blir tidningens huvudkanal. Det var på ett seminarium arrangerat av Sveriges Radio, ”Det mobila slagfältet”. Jag såg Jan Helin smyga in i den närmast fullsatta lokalen H1 där han fick höra både Thomas Mattsson och SR:s vd Cilla Benkö tala om Aftonbladets stora framgångar i sina digitala projekt.

Det blev mycket siffror. Cilla Benkö konstaterade till exempel att SR varje dag når fem miljoner lyssnare i sina analoga kanaler och att företaget gör 180000 timmar ljud per år! Hon berättade också att SR i vår får en ny och ännu enklare och bättre play-app.

Cilla Benkö och Thomas Mattsson var helt överens om mobilens stora betydelse och Benkö konstaterade också att Sveriges Radio måste sända live direkt när något stort händer, ”annars går publiken till t ex Expressen om tidningen livesänder. Ett intressant uttalande från en ledande företrädare inom public service, tycker jag. För bara en vecka sedan fick SVT, som hon kallade ett systerföretag, kritik för sina uteblivna direktsändningar under interventionen i Ukraina.

Dessa tre seminarier hann jag med förutom ett antal snabba besök i olika montrar på den i år betydligt större utställningen av olika branschföretag och organisationer. Och många möten och värdefulla samtal. Sist av allt blev det också ett snabbt besök sista kvarten i den stora och fullsatta K-salen där Bruce Dickinson pratade marknadsföring, Iron Maiden, flygplan och hur man bygger relationer med sina kunder. Kul och intressant den korta stund jag hann vara där.

Meg14 i morgon och Fichtelius tar över Utgivarna

Utbildningsradions vd Erik Fichtelius efterträder Ove Joanson som ordförande i Utgivarna som bildades för ett par år sedan. Detta erfar i kväll medievarlden.se samtidigt som branschfolket förbereder sig för Mediedagarna, Meg14, i Göteborg. Det är en intressant tillställning, men ännu mer spännande blir det att få se hur Fichtelius kan utveckla Utgivarna. Han har fått ett svårt uppdrag och valet av honom bekräftades senare på Utgivarnas sajt. 

Mediedagarna arrangerades för första gången 2012 med en klart uttalad strävan att bli en samlingspunkt för främst de klassiska medierna, radio, tv, dagspressen och tidskrifterna. Det blev ett bra evenemang med samma upplägg som den utmärkta Bokmässan.

Om jag räknat rätt innehåller årets program, det tredje i ordningen, omkring 25 arrangemang förbehållna dem som löser seminariebiljetter. Sedan tillkommer minst lika många liknande evenemang gratis på olika scener för alla besökare utan tilläggsavgifter. Och därtill en branschrelaterad utställning, en direktinspelning av tv-programmet Debatt, poddinspelning och andra intressanta medieföreteelser. Ett antal arrangemang sänds i tv och radio.

Och viktigast av allt är som vanligt i sådana här sammanhang alla möten, både spontana och arrangerade. Många medieföretag och organisationer förlägger sammanträden och andra arrangemang i anslutning till Meg14.

Således håller t ex dagstidningarnas branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, sitt årsmöte i Göteborg dessa dagar. Och här möts också nya Utgivarna och valde på en föreningsstämma sin nye ordförande i kväll onsdag.  

I föreningen Utgivarna ingår TU liksom Sveriges Tidskrifter, SVT, Sveriges Radio och UR. Det är alla dessa publicistiska organisationer och bolag Erik Fichtelius kommer att företräda, onekligen en rejäl maktposition i täten för både public service och rent kommersiella medieföretag.

Idén med Utgivarna är, om jag förstått saken rätt, att samla och manifestera de ansvarsfulla klassiska medierna med utsedda ansvariga utgivare, inte minst inför lagstiftarna vars klåfingrighet oroar publicister. En god tanke enligt tillskyndarna, men jag har ändå varit skeptisk till idén från första början.

Här finns nämligen starka spänningar mellan främst public service och de kommersiella medieföretagen, både i storstad och i småstad, som medför att det kan bli svårt att hålla ihop när det blåser. Och frågan är om det ens är lämpligt att sträva efter en total enighet i publicistisk verksamhet där mångfald, skillnad i synsätt och tillämpning, är ett honnörsord.

Publicister i både licensfinansierade etermedier och kommersiella tidningar är ofta överens i skilda frågor, men inte alltid och särskilt inte då det rör fundamenten för public service, t ex kravet på opartiskhet i de indirekt statligt ägda medierna. De lever i en annan värld än vad till exempel Aftonbladet, Helsingborgs Dagblad eller Göteborgs-Posten gör. Detta faktum illustrerades väl i debatten nyligen rörande komikern Soran Ismail och chefredaktören Daniel Nordström som inte fick vara med i Sveriges Radio i år för att det är ett valår.

Även ekonomiskt är det spänt mellan de licensfinansierade bolagen och privata medier. För något år sedan kritiserade bland andra TU:s ordförande Bengt Ottosson,  till vardags vd för Expressen, public service för sina långtgående ambitioner i digitala medier.

En osund och farlig konkurrens för tidningarna som måste tjäna sina pengar själva och nu försöker få betalt för journalistiken i digitala medier, menade Ottosson. Många direktörer och redaktörer ute på tidningarna håller med honom och tidningsledare anser också att public service parasiterar på lokal- och regionaltidningarnas bevakning, dessa har mycket större resurser än radio och tv som ”knycker” nyheterna. Även mellan publicisterna utanför public service finns naturligtvis olika meningsskiljaktigheter.  

Nu ska Erik Fichtelius sväva över dessa motsättningar och hålla ihop Utgivarna med dess karaktär av hybrid i principiella frågor. Och jag tror att han nog har förstått problemet; förra året var han den ende som på scenen under ett seminarium bestämt pekade på att det också finns principiella svårigheter att överbrygga för Utgivarna.

Ove Joanson hade en ännu starkare maktposition än Fichtelius som ordförande då han också var, och fortfarande är, ordförande för Förvaltningsstiftelsen som äger de olika bolagen inom public service. Det är han och stiftelsen som är bufferten mellan statsmakten och public service och därtill tills i kväll också företrädare för alla dagstidningar och tidskrifter.

Erik Fichtelius är till skillnad från Joanson ”bara” vd för Utbildningsradion, UR, som trots allt utgör en begränsad del av public service. Men han är också en mycket skicklig journalist, smått legendarisk, som dock fick stark kritik, inte minst i dagstidningar, för sitt mångåriga projekt då han i hemlighet intervjuade förre statsministern Göran Persson mot ett hemligt löfte att ingenting skulle sändas eller avslöjas förrän långt senare. En rejäl festmiddag med Göran Persson belastade honom också, men med tiden blev programserien faktiskt också hyllad.

Nu ska han som ny ordförande för Utgivarna, hämtad från public service, företräda Sveriges alla klassiska medieföretag.   
Korrigerad 140306 kl 0.40,, kl 18.40

Länk:

Därför har vi journalister - Erik Fichtelius skriver, medievarlden.se

Är det så här vi vill ha det med public service?

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. På dagen 28 år senare går rysk militär in i Ukraina. Både mordet och invasionen föder frågor om hur public service sköter sitt uppdrag i Sverige. 1986 tog det timmar innan radio och tv rapporterade om mordet. 2014 avstår SVT från livesändningar om den svåra krisen i Europa – där tog kvällstidningarna skickligt över.

1986 utlöste passiviteten inom public service en kritisk debatt.  Sveriges Radio tog till sig kritiken och började efter ett knappt år att sända nyheter dygnet runt. Tidigare hade man avstått från det av kostnadsskäl. 

Nu, nästan 30 år senare, avstod SVT från att gå ut i direktsändning under de första dygnen när Europa skakas av den värsta politiska krisen sedan det kalla kriget. Visst, ett antal extra nyhetssändningar blev det, men ingen kontinuerlig direktsändning med experter, intervjuer och kommentarer.

SVT:s har skickliga korrespondenter som Elin Jönsson och Stefan Åsberg, men de användes inte när de som bäst behövdes. Inte heller kunnige kommentatorn Bo Inge Andersson. De sparades alla till nyhetssändningarna. Vad det gällde tv, vill säga. Visst, SVT bevakade krisen, men främst då på sin sajt där det skrevs texter och nyhetschattades och visades videoinslag. 

Där var det hög aktivitet med bra kvalitet, men i de tv-kanaler SVT har härskade lugnet med Melodifestivalen och repriser med Vem vet mest. Mellon följdes dock av två (!) minuter extra nyhetssändning om krigshotet i Europa.

Nu fanns det faktiskt utmärkta livesändningar till och från under helgen, men då på Aftonbladets och Expressens sajter. Där var det aktiviteter i proffsig studiomiljö med reportrar, kommentatorer och direktrapporter från Ukraina och Krim via Skype och mobiler. Engagerat, kunnigt och aktuellt. Bra!

Sammantaget gav denna krisens helg en intressant bild av medieutvecklingen i Sverige. Public service valde hellre att skriva texter på sin sajt än att filma och prata i sina primära kanaler tillgängliga för alla licensbetalare. Och tidningarna fortsatte att skriva, men satsade också skickligt på rörlig bild även för dem som inte köpt tidningen. Jag satt klistrad vid datorn och kollade deras utmärkta nyhetsförmedling. 

Sammantaget finns det skäl att fråga sig vad vi förväntar oss av public service. Dess satsningar på digitala medier är redan starkt ifrågasatta av företrädare för dagspressen som menar att de indirekt statligt ägda medierna allvarligt hotar tidningarnas möjligheter att få betalt för sina nödvändiga digitala satsningar. Public service har ju en säker finansiering med licensmedel och kan glatt leverera allt gratis i de digitala kanalerna. Det kan inte tidningarna göra, för dem är public service ett allvarligt hot. 

Efter denna helg kan man också fråga sig om det är rätt av public service att inte fullt ut utnyttja sina primära kanaler, utan i stället hänvisa tittare och lyssnare till sina sajter på nätet. Svaret måste bli nej. Licensfinansierade medier måste rimligen ta ansvar även för den publik som inte har tillgång till nätet. Det lär handla om någon miljon vuxna i Sverige.

Tidningar konverterar snabbt till digitala kanaler och får inte sällan kritik från äldre och andra som tycker att de missgynnas då de bara är intresserade av pappersprodukten och inte vill betala för digitala kanaler de inte utnyttjar. Tidningsföretagen utsätter sig således medvetet för en kalkylerad risk och det kan även kommersiella TV3 och TV4 med flera göra om de väljer att stöta sig med publiken i sina utvecklingsprojekt. Men licensfinansierade public service måste agera annorlunda. Även därför är deras passivitet under helgen obegriplig.

I förlängningen anar man problem för public service att motivera sin existens. Verksamheten är med rätta nyligen starkt kritiserad för sin hantering av kravet på opartiskhet, både i SVT och SR. Nu har public service därefter dessutom degraderat sin betydelse för nyhetsförmedlingen där i stället kvällstidningarna tar täten. SVT valde att prioritera skilda underhållningsprogram, sport och repriser som fick ligga kvar i tablån även då Ryssland marscherar in i ett grannland.

Är det så vi vill ha det med public service?
Uppdaterad 20140303 kl 19.23 med nedanstående länkar.

Länkar:
Ulf Johansson om kritiken mot SVT - Ulf Johansson bemöter Lisa Bjurwalds kritik, medievarlden.se
Söndagslunk för SVT mitt under krisen - Lisa Bjurwald om SVT:s bevakning av Ukraina, medievarlden.se