Rättsosäkerheten i Sverige och därefter mediernas etik
handlade de viktigaste seminarierna om för min del på Bokmässans första dag. Mässans
seminarier är som en intensivkurs för den som vill lära sig mer om samhället och
uppgradera sina värderingar. Eller upptäcka att det kanske finns fler frågor än
svar, som i mediebranschens debatt om etiken.
Rättsosäkerheten i dagens Sverige beskrevs detaljerat,
trovärdigt och skickligt av Lena Sundström, Jens Mikkelsen och Katia Wagner.
Sundström har skrivit boken ”Spår” om utvisningen av egyptensvenskarna till Egypten.
En otäck historia som avslöjades av de tre journalisterna Fredrik Laurin,
Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. De är hjältar enligt Lena Sundström och
det har hon helt rätt i!
Mikkelsen och Wagner har skrivit boken ”De förlorade barnen”
om de ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige och som ändå ingen
myndighet känner ansvar för att försöka hitta. En riktigt upprörande rättsskandal,
precis som utvisningen från Bromma, denna trevliga flygplats där man enligt
Lena Sundström flyger till Ängelholm och andra svenska städer ”samt till tortyr
i Egypten”.
Vad det gäller flyktingbarnen och utvisningen var det
närmast obehagligt att lyssna på sanningarna från scenen på det välbesökta
seminariet. Skamliga händelser i ett land där vi gärna odlar en självbild där
liknande övergrepp och underlåtelser inte existerar. Trions redovisningar är
bra exempel på vad viktig den kvalificerade journalistiken är.
Journalistik berör och därför är pressetiken ständigt under
debatt, inte minst nu när branschen begåvats med en ny organisation, Utgivarna,
som främst tycks syftar till att få en gemensam medieombudsman för tidningar,
tidskrifter, radio och tv. Jag har
bloggat om allt detta tidigare, några länkar nedan.
Nu hörde jag först ett seminarium arrangerat av Sim(O) där Martin Jönsson var klart skeptisk till tankarna på en gemensam etisk prövning för alla
medier. Han är nu biträdande programdirektör på Sveriges Radio och tidigare
bland annat redaktionschef, kulturchef, näringslivschef och webbchef på Svenska Dagbladet under olika perioder. Han har
också varit chefredaktör för journalistfackets tidning Journalisten.
Martin Jönsson konstaterade att det är lättare sagt än gjort
att låta en och samma organisation granska etiken i alla medier, inte minst
kompetensmässigt. Han trodde inte heller att politikerna kommer att släppa
ifrån sig sitt inflytande över public service som indirekt ägs av staten.
Framför allt sa Martin Jönsson också klokt nog att etik är
något som måste diskuteras och utvecklas i en levande diskussion och
tillämpning på redaktionerna, snarare än i det byråkratiska pressetiska
systemet. Jag håller med honom.
Senare såg jag också ett framträdande av Ola Sigvardsson,
Pressombudsman, PO, och de bägge
kvällstidningarnas chefredaktörer Thomas Mattsson, Expressen, och Jan Helin,
Aftonbladet, samt den nya branchorganisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter.
Den debatten var intressant, men
utmynnade för mig snarare i fler frågor än svar rörande vår pressetik.
Mattsson och Helin är idag de ledande publicistiska debattörerna
i Sverige, ett intressant faktum då de företräder våra kvällstidningar. De har
en namnkunnig företrädare i Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör på Expressen, som
länge var Sveriges ledande debattör i publicistiska sammanhang. Både Mattsson
och Helin är kunniga, transparanta och debattglada och beskriver väl hur svensk
press, inte minst kvällspressen, idag jobbar och är mycket försiktigare med
sina publiceringar än förr i tiden, ja kanske t o m återhållsamma. Helt i
tidens anda. Men de försvarar också väl tidningarnas skyldighet att publicera.
Pressombudsmannen Ola Sigvardsson konstaterade att Expressen
fälldes av PO endast 1 gång förra året, Aftonbladet fem gånger. Förr var det
betydligt oftare än så. Bra så, men bättre kunde det nog bli. Och Utgivarnas vd
Jenatte Gustavsdotter eldade på utifrån diskussions rubrik som handlade om att herrarna
Mattsson och Helin kanske borde sitta i fängelse för kvällspressens
journalistik.
Fyndigt och rätt kul, men snarare klander av kvällstidningarna
än ett försvar för deras publicistiska verksamhet. Så ser ofta branschdebatten dock
ut idag om journalistiken. Kraven på mediernas ”etik” drivs långt och ofta
formalistiskt, t ex utifrån antalet fällningar inom det etiska
tillsynssystemet. Korrektheten prioriteras framför uppkäftighet och fräckhet.
Här någonstans börjar frågorna födas om hur vi ska ha det
med pressetiken och mediernas roll i samhället. Idag förefaller debatten om pressetiken
att gå ut på att till varje pris visa lagstiftarna vad oerhört etiska
tidningarna är, främst för att undvika en hårdare lagstiftning. Därför ska det byggas ett etiskt tillsynssystem,
medieombudsmannen och en medieetisk nämnd, som ska granska och kontrollera alla
medier. Regler och sanktioner.
Och därför ska också alla medier, kvällstidningar, morgontidningar,
tidskrifter, radio och tv, privatägda medier och public service tillämpa samma
etik. Göra som alla andra, ingen mångfald, ingen ska sticka ut. Etik
manifesterad av en byråkratisk koloss, kanske mest för att imponera på
lagstiftaren.
Jag är tveksam till
projektet och den föreslagna organisationsmodellen som verkar vara viktigare
förr dess förespråkare än etiken som sådan. Etik är inte organisation och tillsynsorgan,
etik är övervägandet, diskussionen och empatin i samband med en publicering.
Ändå är det mest organisation och formaliteter som
diskuteras. Som varför Aftonbladet är fälld
oftare än Expressen i opinionsnämnden, där borde tidningen bli bättre, förstår
man av debatten.
Frågan är vad läsarna inte får veta den dag alla medier är
riktigt snälla.
Länkar:
Avstå från en ny medieetisk organisation - denna blogg 130529
Håller med Svegfors om pressetiken - denna blogg 110204
Tveksamt med en medieombudsman - denna blogg 100906
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar