I dessa tider kan man önska att medierna snarare ägnade all sin
gemensamma kraft åt att bekämpa strömningarna mot tryck- och yttrandefriheten. Den nya fotoförbudslagen
är ett exempel. Begränsningen av kreditupplysningar
via nätet ett annat exempel. Förbudet mot att lämna ut passbilder likaså, och den
utökade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.
Och nu senast har vi sett hur polisen omotiverat griper en reporter
på Corren. Och hur fullmäktige i Borgholm låter polisen avvisa en ledamot för
att han filmar debatten! Och hur man i Göteborg först efter lång tvekan låter
medier filma fullmäktiges diskussion om en trängselskatt.
Signalerna är tydliga, samhällets attityd mot publicistisk
verksamhet har hårdnat. Jag vågar påstå
att den förändringen inte beror på makthavarnas missnöje med det pressetiska
systemet eller på det faktum att etiken i etermedier övervakas av en myndighet
och tidningsartiklar av en annan instans. Var ser vi de allvarligaste hoten,
bör mediernas fokus ligga på att tuffare bevaka maktens åtgärder mot publicistisk
verksamhet, eller är det viktigare att mer städat filosofera runt branschens
egen etiska organisation?
Jodå, både Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och
Publicistklubben uttalar sig och kritiserar makthavare som utmanar våra grundlagsenliga
rättigheter. Så gör även nybildade Utgivarna, men inte minst där läggs också mycket
energi på att få till ett gemensamt etiskt system för radio, tv, tidningar,
tidskrifter och deras digitala produkter.
Jag har svårt att se behovet som motiverar en ny institution
som ska balansera mellan den statliga intressesfären och den privatägda mediebranschen.
Nils Funckes rapport har varit
intressant att läsa, men jag blir snarare mer tveksam än tidigare till om det
är klokt att skapa detta nya system för tillsynen av etiken, det tenderar att
bli en riktigt stor och dyr koloss. Faran för detta återspeglas väl i utredningen
för den som vill se risken.
Det pressetiska systemet kommer sannolikt att spela en mindre
roll i framtiden med tanke på den digitala utvecklingen. Självklart kan och bör
tradmedierna granska sin etiska tillämpning, oavsett var och hur den organiseras,
men jag tror inte att respekten för systemet ökar genom skapandet av denna
gemensamma organisation.
Man kan fråga sig var initiativtagarna hittat motivet till
projektet. Handlar det om en idé om
bättre service, att det ska bli ”lättare” för en förfördelad att få
upprättelse, att man ska slippa hålla reda på var man ska anmäla en
publicering? Knappast, även Nils Funcke konstaterar att den förfördelade säkert
redan idag, likväl som i ett förändrat system, lätt kan ta reda på vart man
vänder sig.
Är det då rädslan för politiska ingripanden, typ Leveson-rapporten
i England, som drivit på frågan? Kritiska åsikter har även i Sverige hävdats om
behov av mer juridik i stället för etik, till exempel av justitierådet Göran Lambertz och kristdemokraten Ingvar
Svensson, men längre än så har det inte gått i debatten rörande etik vägd mot
juridik. De politiska ambitionerna har inriktats på ökad sekretess och
urholkad tryck- och yttrandefrihet.
Om något händer på den politiska fronten rörande etiken lär
det inte räcka med att visa upp en ny byråkratisk skapelse. Om politiker finner
skäl att agera torde det snarare handla om mer eller mindre extrema publiceringar
i digitala medier utanför denna etiks räckvidd.
Oron för politiska ingripanden även i rent etiska frågor har
ofta nämnts under åren som ett skäl bland andra till självsaneringen. Om det är
ett bärande motiv även denna gång så handlar ju förslaget snarare om taktik än etik. Och risken
med ett nytt system motiverat av en sådan oro riskerar att leda till ett ökat regeltolkande
på redaktionerna, en självbegränsning, rentav en självcensur.
Risken för detta kan öka med en närmast myndighetsliknande
organisation rörande medieetiken. Den omfattande byråkratiska uppbyggnaden förstärker
intrycket av att etik nu handlar om strikt regeltillämpning, anmälningskultur
och kontrollverksamhet. Ungefär som man inte sällan betraktar Granskningsnämndens
verksamhet idag.
Faran med regler är att de kan ses som viktigare än
eftertanke och omdöme. Det har alltid funnits regelnördar i debatten som hellre
sett på etiken som tvingande direktiv utifrån regler och sanktioner, snarare än
ett redaktionellt ansvarsfullt övervägande i en diskussion med utgivaren i
centrum. Redan namnvalet för den föreslagna nye huvudmannen i systemet, ”Medieetikens
förvaltningsorgan” leder tankarna åt det hållet…
Sist men inte minst, det måste enligt min mening
ifrågasättas om det är lämpligt med en gemensam
etisk tillsynsorganisation för indirekt statligt ägda medier och deras
privatägda konkurrenter. De lever i olika världar, har helt olika
finansieringsmodeller och faktisk också ofta olika syn på etiken. SR och SVT är
generellt mer återhållsamma än TV4 och klart mer restriktiva etiskt sett än Aftonbladet
och Expressen, både vad det gäller brott, straff, olyckor och
kändisjournalistik. Till exempel.
Precis som det skall vara. Mångfald betraktas i regel som viktigt
i mediesammanhang, men här kan man nog vara på väg att motverka den publicistiska
mångfalden genom en samordning där alla medier ska granskas under samma lupp. Ett
skäl till förslaget är att webbsatsningarna hos till exempel SVT inte kan
anmälas och granskas någonstans, men varför ska konkurrenterna till public
service lösa problemen med dessa satsningar på nätet? Om etiken rörande webben inom public service inte kan lösas via Gransknkingsnämnden så kan ju bolagen själva arrangera
sin egen frivilliga prövning på lämpligt sett.
Nu har vi inte sett att det verkligen blir ett nytt system i
form av en medieombudsman och en ny medieetisk nämnd under nämnda "Medieetikens förvaltningsorgan". Det finns problem
i sammanhanget, inte minst vad det gäller statens intressen och ansvar rörande
public service. Och ekonomin, vem betalar? Thomas Mattsson har under de senaste
dagarna skrivit ett par gånger om förslaget som han sagt sig gilla, men
samtidigt är han uppenbarligen väl medveten om tämligen svåröverkomliga problem i sammanhanget.
Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Enligt
utredarens förslag till tidplan ska den medieetiska organisationen gälla från
årsskiftet, om sju månader…
En del relevanta länkar:
Nils Funckes utredning om medieetik och självsanering - utgivarna.se 130220
Fotolagen röstades igenom - medievarlden.se 130529
Nya förslaget om medieetiken - Expressens Thomas Mattsson om Timbros seminarium. 130529
Olika åsikter om ny medieombudsman - Timbro medieinstitut, text 130528
Ny medieombudsman - vad innebär det? - Timbros debatt via Youtube 130528
Så skapar vi en ny medieetisk nämnd - SJF:s ordförande Jonas Nordling i Medievarlden 130528
Correns reporter omhändertagen - corren.se om Héctor Barajas130528
Politiker kastades ut av polis - svt.se om Per Lublin i Borgholm, 130527
Mot en bättre medieetik - Expressens Thomas Mattsson 130527
Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig -Timbros Mats Olin i Medievarlden 130220
41 minuter i telefonkö - Expressens Thomas Mattsson om kreditupplysningslagen 130312
Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen110204
Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system - Utkiksbloggen 101216
Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906
Bra om etiken av Paul Frigyes - Utkiksbloggen 100825 (OBS länk till Frigyes text i Journalisten fungerar ej längre)
Behövs det pressetiska systemet? - Utkiksbloggen 100706