Dopping, PO och Samarbetsnämnden

Den förre radio- och tv-journalisten, senare informationsdirektören för Försvarsmakten, Staffan Dopping har ryckt ut till försvar för Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i synnerhet och det pressetiska systemet i allmänhet. Hans inlägg måste naturligtvis läsas av alla som är intresserade av debatten rörande pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON. Själv håller jag inte med honom i väsentliga delar.

Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...

Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.

Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.

Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...

Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!

Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.

Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".

Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.

Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.

Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.

Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.

Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...

Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.

Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.

Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."

Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:

- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.

Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.

Märkligt.


(uppdaterad 14 april 08.23)