Utkiksbloggen

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt...

2012-02-12T00:02:00.000+01:00

Tidningsutgivarna, TU, vill bilda en ny paraplyorganisation föralla medieorganisationer. Arbetsnamnet är Utgivarna eller Medieutgivarna, MU. Intressant! I ett läge dådagstidningar får mindre utrymme i mediernas värld ser man inom TU goda skäl attbygga ut branschens organisatoriska överbyggnad. Kanske klokt, kanske oklokt….

2009 överfördes arbetsgivarfrågorna från TU till Medieföretagen, ett av förbunden inom Almega som är en del av Svenskt Näringsliv, ett förslag som diskuterats och förkastats tidigare då tunga publicister satte sig på tvären. 2009 gled reformen rakt igenomföreningsprocessen, redaktörerna insåg troligen att nya tider kräver nya grepp.

Jag tror att beslutet om Almega var bra eftersom den gav arbetsgivarnany styrka i konflikter. Nu verkar relationerna mellan Svenska Journalistförbundet, SJF, och arbetsgivarna fungera bättre. I vår får vi se om SJF med nye ordförande Jonas Nordling och arbetsgivarna, med förre chefredaktören Kjell Carnbrosom ordförande i förhandlingsdelegationen, får ihop ett nytt avtal påjournalistområdet utan konflikt. Svaret är gissningsvis ja.

En nackdel med beslutet var att TU:s centrala roll förminskadesnågot då de viktiga gemensamma arbetsgivarfrågorna lämnade huset. Kvar i TU finns frågorna om pressetiken,tryckfriheten och branschens utveckling mm, men visst förändrades bilden avorganisationen, på gott och ont. Förändringarnadrevs, då som nu, av den driftige ordföranden Tomas Brunegård, till vardagskoncernchef i Stampen.

Jag var ordförande i valberedningen som föreslog TomasBrunegård som TU:s nye ordförande. Det har jag aldrig ångrat eftersom det samfällt då bedömdes som nödvändigt att utveckla organisationen. Därför krävdes det dels endrivande ordförande, dels en samsyn mellan branschens giganter, Bonniers,Stampen och Schibsted. För att nå dit var valet av ordförande och även presidiets och styrelsens sammansättning avgörande.

Efter beslutet om Almega har mycket hänt. TU har flyttattill mindre lokaler och dessa har sedan begränsats ytterligare. Personalstyrkanhar minskats. Ledstjärnan har varit och är att avgifterna för medlemmarna måsteminskas.

Och nu rullar utvecklingen på med ett omfattande projekt somäven denna gång är starkt förknippat med ordföranden Tomas Brunegård. Förra året förklarade han i Medievärlden varför det behövs en ny utgivarorganisation. Konsulter, däribland förre radiochefen Ove Joanson, senare ordförande för SR, har utrett saken.

Brunegård pekar i artikeln på behovet av att påverkapolitiken eftersom ”de flesta riksdagspolitiker och EU-parlamentariker saknarkunskap om vad som är speciellt med den skandinaviska mediesituationen”. Enannan fråga lämpad för en ny övergripande organisation är enligt Brunegård behovetav innovation och utveckling och på det området finns det möjligheter att verkaför stora EU-bidrag som kan gynna forskningen för mediebranschens kvalificeradeutvecklingsprojekt.

Syftet med paraplyet sägs även vara att kraftsamla branscheni frågor där alla tillskyndare är överens. Jodå, det kan nog vara bra, men fråganär hur överens tidningarna, public service och de kommersiella kanalernaegentligen är.

Jag är ofta anhängare av samarbete och fusioner, inte minstpå tidningsområdet. Nya tider kräver nyagrepp….

Ändå kan jag i detta sammanhang känna en viss ambivalens.

Min tveksamhet rör mest två frågor. Den ena handlar om vilkeninverkan skapandet av Utgivarna har på sina underliggande organisationer. TUska fortsätta som branschorganisation, sägs det, om än något devalverad. Men är det rimligtatt ha, på sitt sätt, parallella organisationer? Både nya Utgivarna och gamlaTU beskrivs med ungefär samma nyckelord i olika intervjuer, som här i Medievärlden.

Där hävdas att nya Utgivarna ska bli en bred organisation "som är expert på utgivning med fokus på branschgemensamma ämnen inom juridik, opinion, politik på nationell och internationell nivå". Och lite längre ner sägs det att befintliga TU ska renodlas och driva "kärnfrågor som juridik, opinionsbildning, publicistik och branschens långsiktiga utveckling."

Den andra och svåraste frågan handlar om hur stor denförmodade enigheten egentligen är mellan tämligen självständiga och stolta storheter som dagspressen, publicservice samt TV 4 och andra kommersiella etermedieföretag. Det gissar jag kanbli den svåraste nöten eftersom ett samarbete enligt skissen kräver en stor enighet trots uppenbara kulturella, politiska och traditionsbundna skillnader.

Public service ägs av Förvaltningsstiftelsen, kontrollerad av staten och med styrelseledamöter föreslagna av de politiska partierna. Public service finansieras avlicensmedel som beslutas av riksdagen och drivs in av Radiotjänst under uppmärksammadeoch kritiserade former, en helt annan modell än för dagspressen som finansierasgenom att kommersiellt själv söka intäkter, även om det också finns ett ifrågasattstatsbidrag till en begränsad grupp av tidningar.

I vår demokrati är public service något omistligt, dagspressenlikaså, där finns det onekligen något gemensamt. Ändå är det inte helt fel att beskriva publicservice och dagspressen som oförenliga utifrån de principiella fundamenten. Ochavståndet är lika långt emellan public service och de kommersiella kanalerna.

Sveriges Televison, SVT, utvecklas helt tydligt mot de kommersiella kanalernas format. Tittarsiffrorna styr, vilketkritiseras, och både program och formspråk är mer eller mindre kopior av dekommersiella kanalerna. Ett faktum sominte direkt har ökat förståelsen mellan de olika aktörerna.

Ett annat exempel på skilda synsätt mellan Utgivarnas tänktamedlemmar är debatten om mediernas etiska system för något år sedan. Där fanns förslag om att tidningarna och etermediernaskulle samordna sina etiska system, d v s pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och statens eget organ, Myndigheten för radio och tv som 2010 ersatte klassiska Granskningsnämnden som fortfarande under den nya myndigheten hanterar anmälningar.

Förslagen diskuterades vid ett seminariumpå TU i Stockholm. En del redaktörer var med större eller mindre entusiasm positivatill förslaget, men Sveriges Radios,SR:s, vd Mats Svegfors tidigare ordförande i TU,var bestämt emot förslaget eftersom ”public service och dagspressenlever i helt olika världar”. Jag var enig med honom. Svegfors pekade dessutompå att staten aldrig skulle släppa sitt inflytande via Granskningsnämnden. Troligenhar han rätt, varför skulle staten (politikerna) avstå från sin kontroll överradio- och tv?

Ytterligare en fråga som illustrerar de olika synsätten mellan publicservice och dagspressen handlar om webb och nya medier. Tidningsutgivare,däribland TU:s förre vice ordförande Peo Wärring, har varit mycket kritiskatill att public service fått använda licensmedel för att konkurrera med dagspressen på webben och i andra digitala medier.

Själv är jag kritisk till hur public service utvecklats, meni den frågan tyckte jag att Wärring m fl hade fel. Public service behövs även om man kan och bör hasynpunkter på licensfinansieringen och statens roll i sammanhanget, men visstmåste även de offentligt finansierade medierna få utveckla sig i det nyamediesamhället.

I strikt publicistiska frågor kan det vara lätt att tro attdagspress, fack- och veckotidningar, public service och rent kommersiellaetermedia är överens om det mesta. Det är de inte och ska inte heller vara detom man vill bevara en så kallad publicistisk mångfald.

Dessa olika medier gör nästan alltid helt olika bedömningari frågor rörande namnpubliceringar, kändisjournalistik och en rad andra dagligapublicistiska frågeställningar. Precis som det skall vara. Och sådant som tradmediernainte publicerar kan vi i stället läsa på Flashback och andra sajter som frodaslångt bortom utgivarnas krets…

Den föreslagne ordföranden Ove Joanson har jag känt längeoch vi har i olika sammanhang haft professionella kontakter. Joanson är en avde mest meriterade och mångsidiga medieföreträdarna i Sverige. Journalist,USA-korrespondent, vd Sveriges Radio,ordförande Sveriges Radio, omfattande konsultjobb hos Schibsted där han startade engratistidning i Schweiz. Diplomat i USA. Med mera, med mera. Nu konsult i eget bolag.

Han var som konsult anlitad för att utreda och medla vidfusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad där jag var en av utgivarna hanskulle domptera. Det var han bra på. Senare blev han rådgivare åt Stampen hosTomas Brunegård och nu föreslagen av TU:s styrelse som ordförande i Utgivarna.Och då blev han endast för någon månad sedan ordförande i de för svenskastaten närstående ägarstiftelsen för public service i Sverige.

Det senare blev han nog inte bara för sin oomtvistadekompetens, utan också för sin fria roll; han har aldrig förknippas medpartipolitik. Därför blev han ordförande i SR och därför väljer man honom nusom ordförande i ägarstiftelsen. Många ledamöter är politiskt valda, men borgarna vill markera det politiska oberoendet genom en opolitisk ordförande.

Och nu vill tydligen de privatägda, organisationsägda och stiftelseägda svenska dagstidningarna, statensnärstående mediebolag samt de vinstinriktade kommersiella kanalerna se Joanson som sin gemensamma och främste företrädare i en helt ny övergripande utgivarorganisation.

Tänk, de kanske alla äröverens ändå!?

I så fall är det någonting stort som händer, men jag tror ändåatt jag ska känna mig ambivalent ett tag till….

UPPDATERING 120212 13.45 (tidigare blogginlägg om det pressetiska systemet)
Håller med Svegfors om pressetiken 110204
Dåligt förslag om pressetiken 101216
Tveksamt med en medieombudsman 100906

Presstödet i Umeå, ett fiasko

2012-02-07T01:53:00.000+01:00

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppatett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och moderniseradagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och braförsök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningarär hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidningVästerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas,tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, harfunnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mereller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidenstidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hosden ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligtstöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men ocksåge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtomi landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden,driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängsoch Hedlunds närstående tidningar.

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarandehögerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat varså elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fickpengar var kanske också en klok politisk taktik.

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasattsoch den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medans-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiskahearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någonm-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande uttill de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändåtämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inremångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot längeanvänts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, tillexempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktörJan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trotsallt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Storas-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har iprincip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna tills-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin.

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur densvenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig itidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske haklarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilketfall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte berorpå några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier somFacebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kanblogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigasteopinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, menstaten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyntill den medieutveckling vi alla känner till.

Ett känt exempel på den förda politiken under bådesocialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas. Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emotett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljonerkronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, tillskillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sinredaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarnafinns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstadenMalmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan äroacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara föratt tidningen strikt legalt finns i Malmö. Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direktstötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritikeratt smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad,Länstidningen i Östersund, Arbetarbladet och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inombranschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reageratpå. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrånSträngs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längresin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år! Internet kom in i våra liv och papperstidningarnasdominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades ochviljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började pekanedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idagberedda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter.Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att derasdagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, ellersälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna påtvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusioneradespå ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll eftersamgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna.Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de somminoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligensina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men maktenligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledarenGöran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sinaborgerliga konkurrenter.

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå,Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland,senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade medÖrnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund, i Norrköping och tidigt på Gotland där öns tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömtnågon ort?

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorterutanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter medtvå tidningar. Det var där mångfaldenfanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inomtidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör påDala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots attdet faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.

Centralt placerade och inflytelserika politikerborde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, intebara i världen, utan också i Sverige. Attbranschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda dentraditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt nystruktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängssmarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarnarunt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningarsom Umeåmodellens anpassning till en ny tid. Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtomavvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter isamma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändringför den som vill förlänga tidningarnas liv.

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordnasina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmedalternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlarkan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klararfinansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas,med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjuttonmiljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr ochinte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagensekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilketjag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt heltoacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbildsom idag bedöms som föråldrad av branschen.

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har medhar med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen.Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att detska sparas överallt?

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning medjustitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person,tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet.

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom ochutredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att detfår en generell utformning. Pressutredningentillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, detidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som harproblem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med sammaproblem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar. De har olika mycket tid på sig, men problemenär likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska demöta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter?Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera omverksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till atttidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precisdet som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras påmånga andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor someffektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen! Vi kräver att ni låter allt vara somhittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerneroch dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten. Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, somnärmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila påhanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning somverkligheten kräver.

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införany, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellantidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar påstatsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns bordedet gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå.

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47

Nystart för MittMedia

2012-01-19T17:02:00.000+01:00

Uppdaterad, korrigerad och kompletterad, 20120119 kl 19.46
Uppdaterad med fler länkar 20120119 kl 21.20
Uppdaterad med fler länkar 20120120 kl 14.56

Nu börjar det hända saker rörande omstruktureringen avmediekoncernen MittMedia. Den nye koncernchefen Thomas Peterssohn presenteradeidag planerna på en helt ny centraliserad organisation och en ny ledningsgruppför koncernen. Det är en stor förändring i en koncern som tidigare oftast valtbort centraliserade lösningar,något av en nystart för MittMedia.

Thomas Peterssohn, tidigare vd för Tidningarnas Telegrambyrå, TT, tillträdde som koncernchef i MittMedia i höstas. Efter enknapp vecka proklamerade han ett anställningsstopp och konstaterade attlönsamheten var för dålig för koncernen. Jag har tidigare bloggat om detta här.

Sedan har han i flera intervjuer, bl a i Medievärlden förnågon vecka sedan, tydligt deklarerat att han vill se mer samarbete mellankoncernens åtta olika dotterbolag som bland annat ger ut närmare 20 olika dagstidningstitlar.Peterssohn ska också utreda behovet av en ny ”legal struktur” därdotterföretagen på de olika orterna blir färre eller helt upphör samt se till att möjligheternatill synergivinster inom koncernen tillvaratas. Tuffa tag och bra bra tag,tycker jag.

Och nu händer det. I dag har han presenterat en nykoncernledning dit besluten ska styras från de lokala medieföretagen. Och dessaska, om jag förstått saken rätt, i princip upphöra som företag. Alla tidningarska i stället ges ut av moderbolaget MittMedia.

MittMedia gör därmedungefär samma sak som t ex Gota Media gjort i flera decennier, en modell somMittMedia med tidigare koncernledningar och olika ägarföreträdare valt bort.Förr trodde koncernens ägare att idealet var att alla dotterföretagsföreträdare fattade sina egna beslut, utan hänsyn till den gemensamma sfären.Idealen förändras över tid….

Den nya koncernledningen rekryteras främst bland ledandefunktionärer från MittMedias olika tidningsföretag idag. Endast en person rekryterasexternt, nämligen AnnaKarin Lith som ska hantera alla redaktionella frågor påkoncernnivå och sträva efter ett utökat samarbete mellan de ansvariga utgivarnaoch deras olika tidningar.

Så här ser den nya koncernledningen ut:

Thomas Peterssohn, vd och koncernchef. Han har i höstasrekryterats från TT. Tidigare bland annat chefredaktör för Affärsvärlden och dessförinnanjournalist på bland annat Svenska Dagbladet, Finanstidningen och Dagens Industri. Civilekonom,Stora Journalistpriset 2001 i kategorin Nya Medier sedan han varit med ochstartat ekonomisajten E24.

Petra Bjernulf, chef privatmarknad, tills nu vd på DalarnasTidningar. Tidigare ansvarig för marknad mm inom Dalarnas Tidningar. Samhällsvetare.Längre tillbaka på dåvarande Sifo i Stockholm och i USA

AnnaKarin Lith, chefredaktionell verksamhet, tills nu i en liknande roll i Hallpressenskoncernledning. Dessförinnan Stampen och ansvarig utgivare för Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN, på densenare tidningen även chefredaktör. Samordnade skickligttidningarnas verksamhet enligt ägaren Stampens önskemål då hon anställdes, men slutade då ägarna senare rätt överraskande och oförklarligt ändrade sig och plötsligt ville separera tidningarna igen.
Längre tillbaka var Lith chefredaktöroch vd på Motala Tidning och dessförinnan på olika jobb inom Dalarnas Tidningar,Gefle Dagblad och Arbetarbladet, d v s inom företag som nu ingår i MittMedia. Även under en period på SR Gävleborg.

Björn Hemmingsson, chef företagsmarknad, tills nu vd på ÖstersundsTidningar. Tidigareannonschef på Östersunds-Posten och under en period affärsutvecklare inomMittMedia för digitala medier.

Ulf Eriksson, CFO, sedan runt ett halvår vd på Hälsingetidningardär han dessförinnan var administrativ chef.

Fredrik Almén, ekonomichef. Tills nu samma jobb inom MittMediadär han funnits sedan 2004 om jag minns rätt. Dessförinnan på dåvarande Öhrlings.

Jan Holm, HR-chef, tills nu samma jobb inom MittMedia. Tidigaresamma roll inom skogsindustrin, om jag minns rätt.

Jag har jobbat i 40 år på Gefle Dagblad i olika roller ihård journalistisk konkurrens med Arbetarbladet. Det var otroligt stimulerandeoch kul ända tills utvecklingen trängde sig på. Både andra och jag själv kände att kommande tider krävde en nystruktur inom de traditionella medierna om de skulle klara sig i framtiden.
Denklassiska konkurrensen mellan två tidningar på en och samma ort blev mest en nostalgiskupplevelse för dem som inte förstod framtidens krav, särskilt sedan tidningarna på många håll fått samma ägare.

Och så blev det i Gävle, Sundsvall, Östersund och på deflesta andra tvåtidningsorterna i Sverige. I takt med de förändringarna utveckladesGefle Dagblad sakta men säkert till Gefle Dagblads Förvaltnings AB, senare namnändradtill MittMedia Förvaltnings AB, när en rad olika tidningsföretag förvärvades. Enlokaltidning blev en koncern även om den inte fullt ut organiserades som en sådan.

När Sundsvalls Tidning kom in i koncernen i mitten av80-talet frågade jag på ett personalmöte dåvarande ägarföreträdarna om vilkaförändringar som kunde väntas efter samgåendet.

- Inga alls, var svaret, absolut inga förändringar alls!Allt fortsätter som hittills!

Jag frågade naturligtvis varförman i så fall gjorde affären, men den frågan fick aldrig något svar. Därefter harsedan koncernens företrädare i regel alltid hukat inför frågor om centraliseringoch mer avancerat samarbete mellan tidningarna, även om naturligtvis en deltrots allt har gjorts. Försiktigheten har dock präglat besluten mer änframsynthet och mod.

Men nu tycks detäntligen vara dags för nya grepp då omvärldsförändringar tvingar fram nyalösningar. Det känns både nödvändigt, optimistiskt och spännande. Jag hållertummarna!

Länkar inlagda 20120119 kl 19.46:

Medievärlden om nya koncernledningen.

Dagens Media om MittMedia

Sundsvalls Tidning om nya organisationen.

Gefle Dagblad om nya ledningsgruppen.

Länkar inlagda 20120119 kl 21.20
Allehanda om nya organisationen.
Länstidningen om omorganisationen.

Länkar inlagda 20120120 kl 14.56
allehanda.se artikel om omorganisationen
Medievärldens intervju med AnnaKarin Lith
Gefle Dagblad ny text om effektiviseringen mm
Arbetarbladets intervju med AnnaKarin Lith
Östersunds-Posten intervju med Björn Hemmingsson

Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

2011-12-21T10:58:00.000+01:00

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns somframtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4. Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metrofinns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- ochtv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande ochnu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiskainsatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larssonskrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet iden snabba medieutvecklingen.

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrånsitt mossiga regelverk nej till fortsattstöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbigaregler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningarpå olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödetförnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där ärborta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigtsmå tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarnaför tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingenför pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idags k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerligalandsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdarmöjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativtsett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även ikoncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom istället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. Desålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsai Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärldenhäromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya ochavancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vadsom räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge detgår utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jagjobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheterhar inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad dennye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernenssamlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar.En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågormm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans förstabloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:svice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker intedet var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generelltsett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna. Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmediafinns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen påPublicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör påSundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke WHärdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång,men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som ägerVästerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska måttmätt. VK och VF har flyttat ihop igemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet atttidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärnahade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladetoch Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar harsedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa störstatidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna iUmeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav.Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olikasom möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden inuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständigtidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagarei Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som ärdet stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttatihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören DanielNordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörandemängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligtnämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har enegen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behagapresstödsnämnden…

Just när detta skerhar justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för enutredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd tillden svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödetavskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmaroch klåfingriga byråkrater.

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar,det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggörframsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svenskdagspress.

Reklamnoja i public service

2011-12-11T19:42:00.001+01:00

Vad har egentligen hänt, varför har både SVT och TV4 börjat köra närmast hämningslös reklam för sina egna kommande program? Idag ramlade jag av en tillfällighet in på ett jättebra reportage i TV4, Arvet, om Sven-Harry Karlsson som använder sin förmögenhet till att bygga ett nytt konstmuseum i Stockholm. Mycket bra program, men det störde verkligen när TV mitt i programmet lägger in reklam överst i bild för programmet Slaget om Sverige med Ingvar Oldsberg senare under kvällen! Och när programmet höll på att avslutas hördes plötsligt en röst som gjorde reklam för kvällens Beckfilm Pojken i glaskulan flera timmar senare i kanalen. Varför?
Jag tittar ganska sällan på tv och frågar mig därför hur högfrekventa tittare upplever den utökade, tjatiga och ibland smått infantila reklamen för kommande program. Samma kväll eller långt senare i veckan. Mellan varje program reklam för kommande program och nu allt oftare också reklam mitt inne i programmen för kommande program och då inte bara i reklamblocken, utan faktiskt mitt inne i programmet. Som i ovanstående reportage i TV4.
Nu är det inte bara TV4 som håller på och tänjer gränserna, SVT:s kanaler är precis lika frekventa användare av den nya reklamen för sin egen verksamhet. Jag har tidigare skrivit att det plötsligt dök upp reklam för Landet runt mitt inne i det regionala nyhetsprogrammet för Gävleborg. Det har sedan hänt igen, och igen. Alltid rätt dåligt gjort, utan förklaringar och därför nästan obegripligt för tittaren.
Denna utveckling är påtaglig i både SVT och TV4. Reklam ska inte förekomma i Sveriges Television bortsett från den ifrågasatta sponsringen, men reklam för de egna programmen betraktas märkligt nog tydligen inte som reklam trots att den är precis lika närvarande om annan reklam. Skådespelaren Gustaf Hammarsten har jag sett göra reklam för sitt program gång på gång under de senaste dagarna. Tjatigt och påträngande. Och antalet trailers med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg i TV4 har nog varit ännu fler.
Jag förmodar att kanalernas avtal med staten medger den hör typen av egen reklam eftersom den förekommer och inte heller debatteras, men nog tror jag att reklamexplosionen äventyrar kanalernas förtroende hos tittarna med tiden. Det blir ju så otroligt tjatigt!
Och varför gör man så här? Är det för att tittarna blir färre? Då är detta fel sätt att få tillbaka dem. Jag skulle hellre se mer kommersiell betald reklam i TV4 och faktiskt även i SVT än dessa meningslösa puffar för de egna programmen. Då skulle kanalerna i alla fall få in mer pengar för sin verksamhet och SVT skulle kanske slippa det otidsenliga licenssystemet.

UPPDATERING 111212:
På resume.se kan man idag läsa att Granskningsnämnden fällt en trailer i SVT. Den gick tydligen närmast oavbrutet i somras, men fällningen motiveras med att den blev alldeles för påträngande eftersom den var så otäck!
Det måste tydligen handla om skräck innan nämnden har synpunkter på SVT:s egenreklam....

Efterlängtad återstart på bloggen

2011-12-11T19:30:00.001+01:00

Alltså, detta har varit en konstig höst där det knappast funnits utrymme för vare sig bloggande eller andra publicistiska aktiviteter. Mitt bolag Utkik Media har krävt sin tid och har ändå varit svårt att hinna med. Otrevliga sjukdomar som borrelia och bältros har också plågat både min fru och mig med åtföljande komplikationer, ännu delvis närvarande. Nu ser jag dock fram emot en försiktig omstart på bloggen.
Att det har gått ett tag sedan jag var inne på bloggen märkte jag tydligt, inte för läsarna, förhoppningsvis, de blir bara fler och fler även då jag inte skriver! Däremot möttes jag själv av ett helt nytt nytt gränssnitt sedan jag var inne senast! Ajajaj, men det blir säkert bra. Jag tutar på så får vi se om allt funkar.
Denna korta introduktion, närmast av testkaraktär, följs förhoppningsvis snart av ett inlägg om den smått skruvade reklamutvecklingen inom public service-televisionen (där var även den publicerad .
Trodde aldrig jag skulle ta orden i min mun, men fan, det kanske var bättre förr! Statstelevisionen är sig inte lik. Inte TV4 heller...

Journalistrollen en gång till

2011-10-24T20:26:00.012+02:00

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Antidemokraten Juholt

2011-10-09T00:02:00.006+02:00

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....

Kvinnlig rösträtt, själens mysterier och snacka snyggt.

2011-09-25T02:48:00.010+02:00

På måndag bokar jag hotellrum i Göteborg för Bok & Bibliotek 2012. Bokmässan i september och Almedalen i juli är närmast omistliga evenemang för den som vill hänga med i samhällsdebatt, politik och kulturliv. Båda arrangemangen är helt suveräna mötesplatser för den som vill vårda sitt nätverk. Jag brukar träffa 20 – 45 personer per dag , möten som jag har både glädje och ofta professionell nytta av. Många av dem jag träffar i olika sammanhang är helt nya kontakter som kan bli värdefulla för min verksamhet. Under lördagen hann jag med ett antal sådana möten, men också fem seminarier under den dag som blev den sista på mässan för min del.

Dagen började politiskt då EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) och journalisten Barbro Hedvall diskuterade hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Hedvall har skrivit en bok om historien, ”Vår rättmätiga plats”, och det blev en mycket intressant diskussion mellan två kunniga personer. Birgitta Ohlsson verkar för övrigt vara en skarpsynt och tydlig politiker, en sort som det skulle behövas flera av. Och som kvinna har hon själv i vår tid fått känna av hur hennes företrädare hade det; vem minns inte hur hon fick kritik och beskrevs som ansvarslös då hon accepterade att bli statsråd då hon var gravid? Otroligt.

Under nästa seminarium diskuterade den förre detta psykiatrikern Nils Uddenberg med religionspsykologen och prästen Owe Wikström, båda helt fascinerande personligheter som här diskuterade extremt komplexa frågor om vårt själsliv. Hundratals människor i en närmast fullsatt lokal följde andlöst deras diskussion om vad vi tror om själen, och vad vet vi egentligen om den?

Utgångspunkten var Uddenbergs bok ”Själens schamaner” där redan titeln fick moderatorn Carin Ahlqvist att ställa kritiska frågor. Uddenberg skriver om sitt liv som psykiatriker och sina stunder av tvivel. Känslosamhet och rörelse fanns närvarande på scenen när Nils Uddenberg jämförde sig med en präst som förlorat sin tro.

De existentiella frågorna fortsatte i nästa seminarium när Bodil Jönsson och Rolf Ekman, professor i neurokemi, diskuterade åldrandet i vår tid. Vartannat barn som föds nu kommer att bli äldre än 100 år! Bodil Jönsson, 69 år, och Rolf Ekman, 74 år, talade om hur vi bör och också allt oftare kommer att fortsätta vara aktiva långt längre än tidigare.

Seminariet hölls i en av de största lokalerna, K3, på mässan. Så gott som fullsatt. Arrangörerna, Brombergs förlag och SPF:s tidning Veteranen kan vara nöjda. Och jag undrar hur det känns för en person som Bodil Jönsson att veta att man som person fyller en sådan stor lokal bara man ställer sig på scenen och pratar. Hon har alltid fullt på sina föredrag var de än är.

Ovanpå detta något helt annat, men också riktigt viktigt för den som vill kommunicera saker och ting. Retorikexperten Elaine Bergqvist, som nygift nu Elaine Eksvärd, talade om att snacka snyggt, som också hennes bok heter. Missa henne inte om ni får chansen att lyssna på henne! Elaine Eksvärd är inte bara en skicklig utbildare för folk som måste kunna få publiken att lyssna, hon är också otroligt kul och underhållande. En ståuppare med ett budskap. Finns på Twitter, numera som @eksvardelaine.

Dagens sista seminarium var ett samtal mellan de kända ekonomerna Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle om den nygamla ekonomin. Kunniga, underhållande och tydliga. Ändå blev jag faktiskt lite besviken, men det beror kanske på att mina förväntningar, främst på framförandet, var för höga. Men de har rätt om det mesta de säger.

Under lördagen fanns det 123 seminarier i mässkatalogen, om jag har räknat rätt. Av dessa bockade jag för 20 seminarier som verkade intressanta, men många kolliderade tyvärr med med varandra. Jag hann gå på de fem som jag skriver om, men tvingades stryka 15 seminarier. Dessa kunde jag inte gå på:

Kan media störta en diktator? Mart Laar och Hanif Bali (m).

Om mystiska Mylla med illustratören Fredrik Skavlan.

Ett schlagerliv med Kikki Danielsson

Retorik i tiden med Göran Hägg.

Hur mycket klarar mors axlar? Ebba Witt Brattström och Majgull Axelsson.

Ögonblick som förändrar livet. Annika Östberg och Tom Alandh.

Sprickor i den perfekta fasaden. Clas de Faire.

Historiens mest blodiga århundrade, Henning Mankell, Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Röd stjärna över Indien, Jan Myrdal.

Dagermans stjärna. Urban Forsgren och Bengt Söderhöll.

Är kulturlivet bara ett spel? Mario Vargas Llosa och Inger Enkvist

Gustavs grabb, Leif GW Persson.

Kungligt snygg, Ebba von Sydow.

Slutet på socialdemokratin som vi känner den, Leif Pagrotsky m fl.

Trivs nu för fan! Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.

Här ser man vilken stor bredd det är på seminarieverksamheten. Från Ebba von Sydow till Mario Vargas Llosa, allvarligt och roligt, tungt och lätt. Och massor av kunskap.

Förutom seminarier finns ett oräkneligt antal program i de olika utställarnas montrar. Alla förlag, tidningar, organisationer med flera utställare har massor av arrangemang, ofta författarintervjuer flera gånger i timmen. Det sista jag gjorde på mässan var att lyssna på Fredrik Belfrages intervju med Jan Guillou i Piratförlagets monter. Mycket bra, mycket intressant. Stor publik.

Bokmässan är en guldgruva för den vetgirige, precis som Almedalen i Visby. Arrangemangen har mycket gemensamt och det är synd att inte alla människor någon gång får ta del av dem. Hur aktiva samhällsbyggare som politiker, mediemänniskor, debattörer, företagsledare och många andra med makt och inflytande kan avstå från att ta del av all denna kunskap förstår jag inte.

Dawit Isaak, Marie Björk och Thomas Bodström m fl ...

2011-09-24T01:17:00.011+02:00

Viktigast och mest tankeväckande idag på Bokmässan i Göteborg var manifestationerna för den sedan just denna dag i tio år i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak, utan rättegång. Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, kunde hälsa två nobelpristagare välkomna upp på scenen för att uttala sitt stöd för Dawit Isaaks frigivande, författarna Herta Müller och Mario Vargas Llossa. Stort och mäktigt. Jag hoppas Dawit Isaak får veta!

Utöver att delta i denna viktiga markering under mässan hann jag höra Hanna Stjärne prata om den dramatiska medieutvecklingen, Marie Björk och Gabriel Lijevall berätta om sin fina bok ”Stolt”, Gunilla Kindstrand informera om varför hela Gävle läser Agnes von Krusenstjerna, Stefan Einhorn ställa svåra frågor om människan, Thomas Bodström kritisera partiet och Lasse Ekstrand prata om speedway. Vilken bredd!

Lasse Ekstrand är lektor på Högskolan i Gävle, men också författare och debattör, kanske oftast på Gefle Dagblads kultursida. Han har skrivit artiklar och böcker om det mesta, bland annat om sin idé om medborgarlön, men nu också en bok med titeln ”Speedway eller lev medan du lever”. Intressant att höra i Gävleborgs monter, säkert också en intressant bok att läsa! Det ser jag fram emot.

Journalisten Marie Björk och fotografen Gabriel Liljevall var också starka motiv för ett besök i montern idag. De har skrivit och fotograferat framträdande kulturpersonligheter i Gävleborg som det finns anledning för regionens invånare att vara stolta över, ett antijanteprojekt.

Lill-Babs är med. Och di Leva. Och Rolf Lassgård som bor i Gävle och som möter läsaren redan på omslaget i en av Gabriels alla riktigt vassa bilder. En häftig bok från ett par som jag är övertygad om att vi får se fler intressanta projekt från framöver. I montern berättade de medryckande hur de planerat och lyckats göra boken tillsammans under ett år.

Sedan Gunilla Kindstrand på scen, känd journalist i många sammanhang och nu ny kulturredaktör på Gefle Dagblad, GD, där hon dragit igång ett superintressant kreativt projekt, ”Gävle läser Agnes”. I ett samarbete med biblioteket har GD tryckt upp och gratis delat ut 4000 ex av Agnes von Krusenstiernas bok ”Fattigadel”. Arrangemang med skådespelare som läser högt ur boken, cirkelverksamhet och reportage i tidningen mm kompletterar det ovanliga projektet som Kindstrand entusiastiskt berättade om tillsammans med samarbetspartnern och bibliotekschefen Conny Persson. Kulturjournalistiken söker sig framåt.

Alla dessa för en Gävlebo så intressanta inslag i den regionala montern på en bokmässa i Göteborg kompletterades för min del under dagen av nyutnämnde chefen för Upsala Nya Tidning, Hanna Stjärne, advokaten och tidigare statsrådet Thomas Bodström samt författaren och läkaren mm Stefan Einhorn.

Hanna Stjärne, som tillhört ledningen för Sveriges Radio i många år, redovisade kunnigt och engagerat den extremt snabba utvecklingen på medieområdet och pekade bland annat på Aftonbladets snabba digitala expansion. Hon har skrivit om ämnet i en skrift utgiven av Sim(o), mediestudier.se som också arrangerade föreläsningen.

Thomas Bodström och Stefan Einhorn har som personer verkligen inte mycket gemensamt, så vitt jag förstår. Här pratade bägge om sina senaste böcker och om mycket annat intressant därtill. Jag gillar bägge för deras tydlighet, retorik och insikter. Bodströms rakhet och initierade kritik av sitt politiska parti är välgörande i den ofta förskönande debatten om det politiska livet.

Einhorn är direkt njutbar att lyssna på. Lågmäld, tydlig, problematiserande och humorfylld. Rolig! Och ändå ställde han livsavgörande frågor till både sig själv och till oss i publiken, frågor som varken han eller vi kan svaren på. Det gillade publiken…

Ännu en bra dag på #bokmassan, således, bortsätt från Telias skandalöst usla G3-nät. Hur länge ska detta få fortsätta? Pinsamt för Telia!

Expressen och public service om samhällsjournalistik

2011-09-23T00:35:00.008+02:00

Första dagen på Bok & Bibliotek i Göteborg är avklarad. Bokmässan är alltid kul, intressant och nyttig att besöka om man jobbar med medieutveckling, journalistik och trendbevakning. Första dagen var jag på flera intressanta seminarier, bland annat ett om framtidens samhällsjournalistik. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen var bäst med sin optimistiska syn på möjligheterna vilket han senare också bloggat om. Jan Axelsson på Sveriges Television presenterade SVT:s ganska vackra självbild av läget för public service.

Diskussionen på detta seminarium var egentligen okomplicerad, tanken var väl att höra hur några medieprofiler ser på samhällsjournalistikens framtid. Då särskilt med tanke på internet, bloggar, minskade upplagor, svårare ekonomi och allt annat som idag är vardagsmat för mediefolk att diskutera och försöka hantera, med varierande framgång.

Förutom Expressens chefredaktör fanns också tv-profilen Lars Adaktusson i panelen med rollen att, utifrån sin memoarbok ”Världens bästa story”, uttrycka sin oro för hur det ska gå för samhällsjournalistiken med tanke på minskade upplagor och intäkter och sådant. Det gjorde han bra, men Thomas Matssons optimism rörande mediernas nya möjligheter balanserade på ett bra sätt upp hans oro.

Public service, Sveriges Television, SVT, representerades av Jan Axelsson, hög chef inom SVT. Och den kommersiella kanalen TV4 företräddes av John Åsard, alla i panelen vägledda av moderatorn Görrel Espelund som hade en bra dag eftersom de andra pratade på utan att hon behövde agera särskilt mycket.

Vad sa de då? Det är naturligtvis inte minst i public service som många av oss vill se en tung aktör vad det gäller samhällsjournalistiken, i konkurrens med kommersiella kanaler. Det som fastnade mest i minnet var därför Axelssons rätt förutsägbara bild av SVT och public service som skapelsens krona, ett självständigt, oberoende och kvalitetsfyllt mediebolag som bara blir försämrat om regelverket ändras.

Min bild är snarare att SVT:s program inte alltid uppfattas som så högstående och kvalitetsfyllda som bolagets egna företrädare ofta hävdar. De kan till och med ibland uppfattas som trista,slarviga, publikfriande, kommersiella eller helt enkelt dåliga. Rätt eller fel, men inte ens SVT:s ledning lär kunna förneka att det finns olika uppfattningar om hur bra eller dåligt programutbudet är.

Samma sak med diskussionen om licensfinansiering eller ej. Företrädare för public service hävdar regelmässigt att en finansiering via skattsedeln skulle äventyra SVT:s och SR:s självständighet. En åsikt som också torgfördes av Jan Axelsson idag på Bokmässan. Jag tror att han har fel.

Politikerna bestämmer redan helt förutsättningarna för SVT och SR, dels villkoren för finansieringen, dels de yttersta ledningsfrågorna. Både SR och SVT ägs av de svenska medborgarna genom finurliga stiftelselösningar som kan se opolitiskt prydliga ut, men det är fortfarande ett flertal inflytelserika politiker som ytterst avgör de viktigaste frågorna.

Alla kloka vill naturligtvis ha public service kvar i starka bolag och med en rörelsefrihet även i en politiskt styrd demokrati. Med en finansiering direkt via skattsedeln skulle det förmodligen bli mer pengar eftersom fler i varje hushåll skulle vara med och betala än i dagens läge, Radiotjänst i Kiruna skulle kunna läggas ner och vårt gemensamma intresse och ansvar för public service skulle bli tydligt och manifesterat.

Och Thomas Mattsson var som sagt bäst idag på Bokmässan. Som chefredaktör för Expressen har han faktiskt ofta visat sig vara mycket kunnig, påläst, tydlig, klarsynt och ärlig i den här typen av debatter. Inget dåligt betyg för en chefredaktör på en kvällstidning…

Fighten om samhällsjournalistiken, Expressen - public service, 1 -0.

Artikel om Utöja och anonyma kommentarer mm

2011-09-19T00:43:00.009+02:00

Denna vecka har jag skrivit en artikel i tidskriften Liberal Debatt om den publicistiska självprövningen efter terrorattentaten i Norge. Vinkeln är att vi inte får vara rädda för öppenheten. Blev medierna utnyttjade av Anders Behring Breivik? Javisst, skriver jag. Var medierna aningslösa? Inte alls skriver jag. Är det rätt att stoppa anonyma kommentarer på nätet? Tveksamt, skriver jag. Vi vill väl veta vad våra medmänniskor tycker?

De svenska medierna går just nu igenom en svår och intressant brytningstid där deras traditionella och bekväma informationsmonopol utsätts för påfrestningar från alla de håll, både publicistiskt och kommersiellt. Både makthavare och medborgare kan bli sina egna publicister och föra fram även de mest obekväma, för att inte säga avskyvärda åsikter. Ska de verkligen få göra det?

Just nu gör människorna så, även ofta på de traditionella mediernas egna sajter.Och hur ska då tradmedierna och deras utgivare agera? Ska de ta utmaningen och försöka informera mer, bemöta, diskutera och ännu skickligare konkurrera med utmanarna om publikens intresse? Eller ska de använda sin etik, formulerad under 1920-talet om jag minns rätt, som sköld mot dem som skriver mer på nätet? Ni anar nog vad jag tycker.

Om detta och en del annat har jag således fått i uppdrag att skriva en betydligt längre text än detta i Liberal Debatt denna vecka, främst med utgångspunkten Oslo och Utöja och de publicistiska följderna efter terrorbrotten. Liberal Debatt har för övrigt utvecklats på ett mycket bra sätt under senare år och därför är jag glad över att få medverka i i höstens första nummer där jag också fått med lite om vad jag tycker om svenska politiker som använt odemokratiska metoder för att försvara demokratin, till exempel Bengt Westerberg (fp). Han var liberalernas ledare, men agerade enligt min mening ytterst oliberalt på sin tid.

Om ni missade länken i början till artikeln i Liberal Debatt så finns finns den också här.

Intressant tidningsorganisation i Umeå

2011-08-29T20:20:00.011+02:00

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.

Mobilnätet måste bli bättre

2011-08-26T16:23:00.008+02:00

Tänk vilken betydelse den mobila kommunikationen har för oss alla numera. Föräldrar och deras barn, mormor och farfar och snart sagt alla yrkesgrupper är beroende av sina mobiler. Alla som har jour kallas ut via mobilen. Posten, bilverkstaden, tandläkaren och Bilprovningen skickar påminnelser mm till oss. Alla förutsätter att det fungerar bra var mottagarna än råkar finnas. Ändå är det inte ovanligt att mobilnätets täckning ofta är dålig, oavsett var man befinner sig och oavsett om operatören heter Telia eller Tele2 eller något annat.

Mitt bestämda intryck är att funktionaliteten har försämrats. Den som reser över landet drabbas numera oftare än förr av att kontakten bryts. Jag tror att snart sagt alla mobilanvändare drabbats av ovälkomna och plötsliga avbrott. Är det rimligt för tjänster vi betalar rätt stora pengar för? Är det så att operatörerna inte har hängt med i utbyggnaden när antalet användare har ökats? Eller är deras system för dåliga?

Jag bor och driver mitt företag Utkik Media i Utvalnäs i Gävle, 1,7 mil från stadens centrum om man kör bil. Fågelvägen är det gissningsvis inte mer än drygt en mil till Stortorget i Gävle. Ett ganska centralt läge, således. Ändå kan man där knappt tala i en mobil utan att samtalet störs eller bryts.

När mobilerna ringer får vi skynda oss ut på tomten för att försöka rädda samtalet. Både min fru och jag jobbar hemifrån för bolaget, hon inom vårdsektorn med äldre människor, jag som rådgivare åt chefredaktörer och vd på tidningar runt om i landet. Det är inget kul att samtalen bryts när våra uppdragsgivare ringer.

De flesta tjänstesamtalen kommer idag via mobilen och det är väl precis det operatörerna också har önskat. Nu börjar Telia också ersätta trådar och telefonstolpar med trådlös kommunikation. Som nu i Axmar norr om Gävle där oron och kritiken med all rätt är stor inför den förändringen. Täckningen är ju urusel!

Jag har ringt till Telia åtminstone sex – sju gånger under årens lopp och vädjat och klagat eftersom en anställd på Telia sa att det är så man måste göra för att något ska hända. En av dessa gånger bollades jag bestämt vidare till presstjänsten eftersom Telias tjänstemän upptäckte att jag var journalist! Då fick jag inte reklamera deras tjänster som vanligt, då blev det känsligt för dem.

En annan gång lyckades jag prata mig förbi en rad tjänstemän och ända fram till den dåvarande chefen för linjeutbyggnaden av mobila tjänster för Telia i Sverige. Jag mejlade sedan också till honom och försökte förklara vad farligt det är för Telia att deras nät inte funkar i en stads mest expansiva område, som nu vid kusten utanför Gävle där den ena mångmiljonvillan efter den andra uppförs. Massor av människor flyttar dit, kustområdet utanför Gävle är sedan flera år stadens största byggarbetsplats.

Den linjechefen, eller vad man kalla honom, fattade inte alls vad illa det är för Telia att inte fungera i ett sådant område. Jag har också skrivit in en anmälan på Telias särskilda sajtsida där man ska rapportera dålig täckning,men ingenting har hänt. Idag gjorde jag en ny anmälan på sajten...

Det finns säkert massor av områden i Sverige med liknande problem. Detta är ju egentligen extremt orättvist för oss kunder ekonomiskt sett. De som bor i väl utbyggda områden kan ersätta sina fasta telefoner med mobiler och slippa kostnader. Vi som är missgynnade i andra områden måste i stället koppla om mobilerna till det fasta nätet och stå för kostnaderna om vi inte vill riskera att samtalen från kunder och andra bryts.

Om inte operatörerna kan förbättra täckningen så borde de åtminstone kompensera drabbade kunder. Här behövs ett nytt ekonomiskt system med smarta prisvariationer för områden där inte inte täckningen kan garanteras. De kunder som får allt måste rimligen betala mer än de som får en medioker och osäker produkt.

Även längs E4 och de viktigaste järnvägslinjerna är täckningen dålig. Vem har inte råkat ut för att samtal bryts när man åker tåg? I Almedalen i Visby i somras var det stört omöjligt långa stunder att twittra från Sveriges viktigaste politiska åsiktscentrum. Och även i Stockholm har det varit en urusel täckning enligt en färsk debatt på Twitter där den kunnige medieprofilen Emanuel Karlsten, fick nog och spontant skrev att han skulle lämna Telia för att gå över till operatören 3. På Twitter heter han @emanuekarlsten.

När jag svarade honom på Twitter att det var lika uselt hos oss så svarade @telia_service raskt att jag gärna kunde rapportera detta på deras sajts sida för sådana rapporter. Som jag gjorde för många år sedan, både via nätet, brev, samtal och mejl.

I Almedalen i somras arrangerade IT&Telekomföretagen en debatt där olika företrädare för operatörer med flera stod och snackade sig varma för att Sverige har världens bästa mobilnät och att det inom ett antal år ska kunna levereras en kapacitet på 100 Mb för alla surfare via nätet i hela Sverige. Tro inte på dem, det är sannolikt omöjligt inom överskådlig tid. Operatörerna klarar ju inte ens av täckningen för vanliga simpla telefonsamtal.

Alla vet att Sverige har ett gigantiskt infrastrukturellt problem att lösa med det misskötta svenska järnvägsnätet. Jag undrar när den kritiska debatten ska komma igång om de bristfälliga svenska mobiltjänsterna.

Hanna Stjärne publisher på UNT

2011-08-17T14:38:00.008+02:00

I dag presenterades Hanna Stjärne som ny chefredaktör, ansvarig utgivare och vd på Upsala Nya Tidning UNT. Grattis Hanna Stjärne och grattis alla på UNT! Där informerades de anställda om sin nya publisher klockan 15.00 av styrelseordföranden Lennart Foss, koncernchef i Norrköpings Tidningars Media AB, NTM.

Hanna Stjärne efterträder vd Dan Lannerö och chefredaktör Lars Nilsson när de pensioneras. Hanna Stjärne är 42 år och kommer till UNT från Sveriges Radio, SR, där hon har ingått i ledningen i olika roller under många år Nu är hon Sveriges Radios chefsanalytiker och har därtill ansvarat för SR:s uppmärksammade framtidsutredning.

Dessförinnan har Hanna Stjärne varit programdirektör, chef för P1, inrikeschef på Ekot och utrikeskorrespondent för SR i både Bryssel och Norge. Dessförinnan var Hanna Stjärne nyhetschef på Ekot samt reporter för Sveriges Radio i Malmö, Kristianstad och Jämtland.

Hanna Stjärne har ett omfattande nätverk inom hela medieområdet och 2010 blev hon utsedd till Årets MedieAmazon, ett uppmärksammat pris för kvinnliga medieledare som utmärkt sig för ett nyskapande journalistiskt ledarskap.

Upsala Nya Tidning får en sportig chef, Hanna Stjärne paddlar gärna havskajak med sin femåriga dotter. Fjällvandringar och resor utomlands är andra intressen. Läsa böcker och gå på teater finns också på schemat liksom sociala medier; på Twitter har Hanna Stjärne över 700 followers och på Facebook över 400 vänner.

Jag är glad över att ännu en gång som konsult genom mitt bolag Utkik Media ha fått medverka vid rekryteringen av en tidningsledare. Bolaget, som formellt heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, startade jag 2005. Genom detta jobbar jag på deltid som rådgivare åt chefredaktörer och vd på ett antal tidningar i skilda frågor. Det har gällt fusioner och olika samarbeten mellan tidningar, omvärldsbevakning och medieutveckling samt löpande publicistiska och administrativa frågor då ansvariga chefer vill ha någon att bolla frågorna med.

Jag föreläser också i skilda sammanhang, mest om medieutvecklingen, sociala medier och om tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Närmast om tryckfriheten vid Hälsinge-Tidningars seminarium under Rättvisefesten i Alfta den 27 augusti. I november ska jag vara moderator för, PDU-konferensen 2011 i Sundsvall, arrangerad av WAN-IFRA Nordic i samarbete med Tidningsutgivarna , TU.

Rekryteringsppdragen har blivit allt fler under åren. Nu är uppdraget för Upsala Nya Tidning klart och dessförinnan har jag anlitats för rekryteringar av chefredaktörer och ansvariga utgivare till Östgöta Correspondenten, Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten och Smålands-Tidningen med flera tidningar. Totalt har jag nog haft närmare 15 uppdrag som rekryteringskonsult och headhunter.

Jag önskar både Upsala Nya Tidning och Hanna Stjärne lycka till. Ett av Sveriges mest intressanta mediehus med verksamhet i många kanaler får en ny löftesrik chef i en tid då utvecklingen kräver kreativitet och flexibilitet inför framtidens utmaningar.

Diktaturfasoner av Cameron i England

2011-08-12T01:36:00.008+02:00

Jaha, direkt efter något dygns oroligheter börjar Englands premiärminister David Cameron föreslå diktatoriska åtgärder som om han vore vilken kinesisk härskare som helst. Han vill censurera Twitter och Facebook och sätta in militär mot pöbeln. Och parlamentet jublade. Jag tycker att engelsmännen ska konsultera Norges statsminister Jens Stoltenberg som snabbt kommenterade attentaten i sitt land med att Norge skulle möta dessa fasansfulla dåd med mer demokrati och öppenhet.

Vi får se hemska bilder från London i medierna och händelserna är naturligtvis helt oacceptabla oavsett om de bottnar i kriminalitet eller svåra sociala problem och motsättningar mellan samhällets olika grupperingar. All respekt för problembilden.

Men ingen respekt för David Cameron som tämligen omgående plockar fram begreppen censur, militär och kontroll över informationen. Jag trodde inte att en rutinerad västerländsk ledare så snabbt skulle kunna göra sig till budbärare för metoder som är självklara verktyg i en diktatur. Jag undrar vad Winston Churchill skulle ha tänkt om han hade hört detta, ledaren för Storbritannien 2011 beter sig som ledaren för en diktators bananrepublik!

Därför är det lätt att i stället återgå till Jens Stoltenberg och den beundran för honom som man måste känna efter hans statsmannamässiga och kloka uppträdande efter bombdådet och massakern på Utöja. Självklart har han helt rätt, attentaten, extremisterna och massmördarna måste bemötas med ännu mer demokrati och öppenhet. Varför har inte Englands ledare fattat detta? Obegripligt.

För varje dag som går blir nu angreppen mot den fria debatten på internet allt mer påtagliga.Kommentarerna i de svenska tidningarnas nyhetssajter diskuteras till exempel, ska folk få tycka vad de vill? Diskussion senast i Sveriges Radio, SR, där bloggaren och mediedebattören Sofia Mirjamsdotter på ett utmärkt sätt försvarade även de anonyma kommentarernas existens.

Beträffande dem har också debattören och journalisten Anders Mildner nyligen skrivit en alldeles utmärkt text i Sydsvenskan om varför kommentarerna är viktiga och, även när de är otrevliga, måste bemötas av journalisterna som ofta hittills inte vill engagera sig i debatten. Bra text! Instämmer helt, både med Mirjamsdotter och Mildner.

Hoten mot yttrandefriheten på nätet, även i länder som England eller Sverige, har kanske aldrig varit större än nu.

UPPDATERING:

Brit Stakston bloggar om Camerons idéer.

Murdoch utnyttjas av svenska mediefiender.

2011-07-19T01:14:00.016+02:00

(Uppdaterad)

Nu är det dags igen, tunga namn går i täten och pläderar mot medierna i allmänhet och medborgarnas rättigheter i synnerhet genom att föreslå inskränkningar via lagstiftning och etik. Man kan undra vad det är som driver dessa figurer som, i detta fall, vill urholka grundlagens meddelarskydd och Sveriges unika tryckfrihet, denna gång med populistiska argument hämtade från England som sannerligen inte är en bra utgångspunkt för en diskussion om svensk pressetik eller svensk journalistisk yrkesetik!

En professor i civilrätt tillika bloggare , Mårten Schultz, framträder ännu en gång tämligen förutsägbart från rollodexarnas tveksamma skara och ställer beredvilligt upp i SVT Rapport och fastslår att det är dags att begränsa meddelarfriheten enligt tryckrihetsförordningen, TF. Poliser ska inte få berätta vad de vet om olika utredningar, särskilt inte om de får betalt för saken.

Skandalen runt News of the World i England motiverar och inramar SVT:s inslag och de svenska tidningarnas skriverier om Ola Lindholm används som ett argument mot medierna eftersom brottsmisstänkte "Ola sagt att kvällstidningarna betalat för informationen", eller något i den stilen.

Hur ser SVT:s källkritik ut på den här punkten? Det är enligt grundlagen helt omöjligt för tidningarnas chefredaktörer att ens antyda hur det fått informationen om Ola Lindholm, betalt eller obetalt. Ola Lindholms egna uttalanden kan knappast betraktas som sanningens röst i sammanhanget. Ola Lindholm har inget okänt ansikte, tusentals människor kan ha sett när han plockades in av polisen på Råsunda för en kontroll.

Nu är det inte bara Mårten Schultz som klivit in i den förväntade repressiva debatten för att tvåla till medierna. Han har denna gång fått sällskap av tämligen anonyme finansmannen Mats Arnhög som också är ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON, tidningarnas självsanerande organ som ska pröva den etiska bedömningen i publiceringar.

Han uttalar sig tvärsäkert i SVT om vad illa det är att poliser läcker till medierna, naturligtvis utan att ha en aning om det verkligen är på det sättet han påstår. Det vet nämligen av naturliga skäl bara de eventuella poliserna själva samt deras påstådda kontakter på tidningarna.

Frågan infinner sig dessutom omgående, vad har han som ledamot i Pressens Opinionsnämnd med saken att göra? Pressens Opinionsnämnd, PON, har att pröva huruvida tidningar har brutit mot pressens spelregler då de publicerar artiklar, inte hur tidningarna har inhämtat informationen.

Journalistförbundet, SJF, har en egen kommitté som yrkesetiskt prövar om en enskild journalist gjort fel i sin jakt på fakta, men PON hanterar inte dessa frågor även om det till och från förs en debatt om att utveckla dess uppdrag. Det har inte skett, men denna PON-ledamot anser sig plötsligt ändå kallad att döma ut tidningarnas agerande på ett område där han både saknar fakta, insikt, kunskap och formellt skäl att agera.

Må makterna förlåta både Mårten Schultz och Mats Arnhög. Det är naturligtvis SVT Rapport som ska kritiseras och skämmas för sin källkritik. Märkligt, Murdoch-skandalen i England är väl tillräckligt värd att rapportera om utan att man i public service gör oseriösa kopplingar till mediernas verksamhet i Sverige.

Det är ju nästan rena rama Murdoch-metoderna....

UPPDATERING:

Ledare i Aftonbladet av Katrine Kielos om tafsandet på tryckfriheten.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserar i sin blogg SVT:s inslag och Mårten Schultz.

Bra med Jardenberg och Stakston på H12

2011-07-09T01:57:00.008+02:00

Joakim Jardenberg och Brit Stakston är två ikoner för oss som är intresserade av den digitala utvecklingen, bloggandet och allt som därtill hör i den nya medievärlden. I går var de bägge med i en debatt på Almegas H12 i Almedalen och diskuterade opinionsbildningens nya infrastruktur. En mycket intressant debatt föredömligt modererad av just Jardenberg, en person som säkert med sin kaxighet retat upp många av mina kolleger i tradmedierna.

Här var han riktigt bra på att få fart på debatten och Brit Stakston var inte sämre med sina välformulerade inlägg om denna nya intressanta medievärld. Resten av panelen gick inte heller av för hackor, Martina Lind, Politometern, Anton Johansson, Twingly, Jonas Morian, Makthavare.se och Björn Fridén, Aftonbladet.

De bjöd på en initierad och visionär diskussion som jag verkligen önskar att fler företrädare för tradmedierna i Sverige hade följt på plats, men det var få av dessa som syntes till. De av dessa som inte ser till att de blir informerade om utvecklingen kommer att drabbas av en grym baksmälla vad det lider.

Almedalen slocknar nu sakta men säkert och de flesta som är kvar promenerar nu runt i klart lugnare takt utan att planera in allt man vill göra minut för minut. Jag strosade runt idag och hamnade av en tillfällighet på en debatt om hur stor Öresundsregionen kan bli, ledd av den tidigare kollegan Jan Wifstrand som för övrigt var riktigt bra som en underhållande och smart moderator.

Och debatten var intressant, inte minst för mig som bor 17 mil från Stureplan och ändå betraktas som en norrlänning. Knasigt! Jag hoppas att Gävleborg bildar region söderut mot Uppsala i stället för norrut. De kulturella problem vi har som betraktas som boende i Södra Norrland har de nog inte på något motsvarande sätt i Skåne.

Sedan var det dags för Tidningsutgivarnas sista seminarium på temat #mediemakt där Svenskt Näringsliv röstades fram som veckans mediemaktfaktor. Lite knäppt val tycker jag som själv röstade på Lotta Grönings nominering av Patrik Sjöberg.

Och sedan var det efter en härlig hamburgare dags för Håkan Juholts tal och honom skulle jag nog inte ha röstat på ens om Lotta Gröning hade nominerat honom i något sammanhang. Lyssnarna i Almedalen jublade över hans tal, men jag är ambivalent, för att inte säga skeptisk. Hur i jösse namn kunde han bli partiledare?

Slutligen hamnade jag på Caremas trevliga mingel kompletterad med en givande och intressant diskussion om erfarenheterna från Almedalens seminarier, främst rörande sjukvården. Mycket bra. Intressanta möten med olika personer.

Och i morgon kommer jag att ta det lugnt och kanske inte ens blogga trots att G3-nätet nu säkert kommer att fungera riktigt bra eftersom väldigt många besökare i Almedalen nu åkt hem. Tänk vad glada de ska vara på Telia och Tele2 m fl operatörer att problemet, alla twittrande besökare i Almedalen, äntligen har lämnat Gotland.

G3-fiasko i Almedalen

2011-07-08T12:15:00.004+02:00

Först som sist, mobilt bredband i Visby fungerar skandalöst uselt under denna vecka, om de ens fungerar alls. Jag har Telia i min iPhone och Tele2 i datorn. Båda funkar lika dåligt. Och klagomål om detta hörs överallt. Hur har ansvariga på Telia och Tele2 resonerat som vågar reta upp så många mäktiga intressen i Almedalen där andra lägger ner en förmögenhet på att lobba för sina verksamheter.

Det kändes särskilt märkligt under torsdagen att möta dessa problem eftersom jag inledde dagen hos IT&Telekomföretagen med deras intressanta diskussion om bredare bredband i framtiden. Där fick vi en bra föredragning av skilda företrädare om politikernas och operatörernas ambitiösa mål om bättre bredband i Sverige.

De resonemangen föll dock platt till marken för oss i publiken som twittrade och bloggade mm, jag fick endast sporadiskt kontakt med nätet. Då var det inte så lätt att samtidigt försöka följa snacket om ”världens bästa bredband”.

Alltså, twittrandet, bloggandet och bambusandet mm är en inte oväsentlig del av Almedalen och det vet alla. Massor av seminarier handlar om just dessa fenomen i vår tid och arrangörerna har ofta lärt sig att meddela vilken hashtag som gäller. Och så vidare.

Men operatörerna har inte hängt med, via Twitter kom något meddelande under torsdagen att man skulle försöka öka kapaciteten på G3-nätet. Borde inte det ha gjorts långt tidigare? Det var ju lika illa med G3 i Visby förra året. Otroligt, men sant.

Den här texten skulle jag lagt ut redan redan i går kväll eller i natt. Det gick inte. Nu på fredagen är det också mycket trögt och därför får jag avstå från att lägga in länkar.

Nåväl, detta om bredbanden, G3 och detta vällovliga seminarium arrangerat av IT&Telekomföretagen med totalt fel tajming; det borde ha hållits ett par dagar före eller efter Almedalen då inte bredbanden var så belastade….

För övrigt borde högskolan, biblioteket, diverse andra myndigheter och företag absolut låta andra gå in på nätet via sina nätverk utan lösen. Varför ska en statlig myndighet som högskolan ha lösen på sitt nätverk? Tidigare var jag också på ett seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm där vi som gäster inte fick tillgång till bredbandet inom KB. Märkligt.

Problemen med G3 och nätverk fortsatte i Visby under hela dagen med begränsat twittrande som följd, men jag gick i alla fall vidare till Expressens valstuga och kollade in intervjun med Thomas Bodström. Onekligen en sympatisk man och jag tror att hans socialdemokratiska rörelse skulle vara både roligare, klokare och modernare än den vi har sett och, framförallt, kommer att få se.

Efter Bodström kulturpolitik och yttrandefrihet, nog så intressant. Kulturrådet arrangerade debatten på Gotlands Museum med Kerstin Brunnberg som skicklig moderator. Bäst i panelen var Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson som skickligt varnade för att yttrandefriheten i Sverige inte är självklar.

Intressantast idag för mig blev dock diskussionen och direktsändningen i Sveriges Radio av debatten ”Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin”. Mycket bra! Radiochefen Mats Svegfors har helt tydligt rört sig från en ganska trög position rörande nya medier till att bli en reflekterande och förstående beslutsfattare rörande medieutvecklingen.

Detta illustrerades först av hans ganska bestämda uttalande om att twitter var rätt kanal även för en SR-medarbetare att sprida en nyhet om ett våldsdåd här och nu mot en känd politiker i Almedalen, ”ty då är Twitter snabbast”. Däremot var han mer tveksam till hur en SR-medarbetare skulle agera i ett annat sammanhang beroende på omständigheterna.

Sedan fick han en fråga från en ung journalist i publiken om hur man ska agera pressetiskt inom tradmedierna som är försiktiga med namnpubliceringar samtidigt som detaljerad information omgående läggs ut på t ex Flashback.

Då svarade radiochefen Mats Svegfors att hans personliga uppfattning är att de traditionella medierna är alltför restriktiva med namnpubliceringar.

Det har han rätt i, jag håller med.

Jan Helin mycket tydlig om tidningarnas framtid

2011-07-07T01:36:00.007+02:00

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var under en debatt i Almedalen mycket rak och tydlig med att tidningarnas framtid finns i den digitala formen, inte som papperstidningar. Han konstaterade att medieutvecklingen är en revolution, en strukturförändring som är så omfattande att få företag brukar överleva sådana omstörtande förändringar. Han är dock optimistisk för Aftonbladet där i dag all fokus läggs på det digitala utvecklingsarbetet

Detta sagt i en debatt som Medieföretagen arrangerade i direkt anslutning till Almegas och Politometerns smarta och populära bloggplats H12 på Hästgatan 12 i Visby. Det är bloggarens motsvarighet till tradmediernas presscenter, en satsning som väl symboliserar medierevolutionen. Bloggarna är ett bra exempel på nya aktörer på medieområdet och de nämndes ofta i debatten.

Jan Helin sa att Aftonbladets pappersupplaga minskar varje år och att det inte är Expressen som lockar över köparna, det är läsarnas ändrade beteende som minskar upplagan. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson satt i publiken...

Aftonbladet når fler än någonsin med sin journalistik, men allt färre vill betala något för den. Där finns utmaningen enigt Jan Helin, branschen måste skapa nya fungerande affärsmodeller.

Utgångspunkten för den mycket intressanta debatten arrangerad av tidningarnas arbetsgivarorganisation var frågan om hur framtiden ser ut för journalistyrket som sådant, vad är det som kommer att gälla för alla unga som drömmer om en framtid inom medierna? Svaret från panelens experter var inte kul för de unga.

Jan Helin var inte orolig för journalistiken som sådan efter branschens dramatiska strukturförändring, men både han och andra arbetsgivarföreträdare sa att antalet anställda journalister kommer att bli färre. Diskussionen gled också ofta in på frågan om att branschen behöver bättre avtal som medger mer flexibla anställningsformer. Och att antalet journalister som utbildas bör minskas.

Mktmedias vd Bosse Svensson var lika bestämd som Jan Helin på att det är en revolution som pågår och han trodde att det i framtiden kanske sägs att det var just år 2011 som ”det hände”, han t o m lovade att det nog är så! Bosse Svensson var också kritisk mot Journalistförbundets, SJF:s, envisa vakthållning av det som en gång var i stället för att blicka framåt.

Sofia Mirjamsdotter, journalist, känd bloggare och föreläsare mm om sociala medier ansåg samma sak och hade just därför också nyligen lämnat SJF. Hon sa också att det inte finns någon naturlag som säger att det alltid ska finnas journalister i sin traditionella form.

Inte så kul att höra kan man anta för SJF:s nye ordförande Jonas Nordling som också deltog i debatten. Han medgav att förbundet till och från kanske hade ägnat ”för mycket tid åt skitfrågor”. Det ska bli intressant att se hur han och förbundets nya styrelse lyckas, SJF har tveklöst haft en trög och konservativ hållning i framtidsfrågorna hittills.

Debatten var en av de bästa på medieområdet hittills i Almedalen i år och jag önskar att alla journalister i Sverige hade varit där och lyssnat. Avståndet är långt mellan Bosse Svenssons, Jan Helins och Sofia Mirjamdotters klarsynta analyser jämfört med inställningen på tidningar här och var, både bland chefer och medarbetare i traditionalisternas stora skara som hoppas att allt löser sig.

Under onsdagen var jag också på två andra mediedebatter, den först arrangerade av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. I den deltog tv-reportern Bert Sundström som blev svårt misshandlad i Egypten. Han är fortfarande förlamad i ansiktet och har drabbats av balansrubbningar, men han skulle svara ja direkt om SVT ber honom resa ut till nya krig eftersom han anser att svenska journalister måste finnas på plats.

En annan deltagare var bloggaren Afrah Nasser från Jemen. Hennes blogg har av CNN bedöms vara en av de tio mest lästa i Mellanöstern. Afrah Nasser är ung, 26 år, och har nu sökt asyl i Sverige eftersom hon har hotats för sin blogg och därför inte vågar återvända till sitt hemland Jemen där hennes familj finns.

Bert Sundström och Afrah Nasser är nu i säkerhet, men båda har dyrt fått betala för sin övertygelse om att informationen måste levereras till läsare och lyssnare, för sin journalistiska drivkraft och envishet. Respekten från publiken till podiet var påtaglig under seminariet.

Den andra mediedebatten arrangerades av TU och handlade om ”Mediemakt och de unga”, vad händer när de unga vänder traditionella medier ryggen? Även här var Jan Helin med och pekade på medierevolutionen och dess följder.

Tillsammans med Norrans chefredaktör Anette Novak representerade Helin de traditionella tidningarna i debatten där medierevolutionens företrädare var Bambusers Måns Adler, Fanzingos Luis Lineo och chefredaktören och bloggaren mm Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Intressanta och imponerande personer!

Det blev en bra diskussion där man också kunde ana ett samband med de övriga diskussionerna. Här fanns tre intressanta representanter för framtidens mediemakthavarna, precis sådana som onekligen orsakar den dramatiska strukturförändring som ventilerades på Almegas seminarium.

Och Afrah Nasser är på samma sätt ett lysande exempel på en person som svarar för en avancerad journalistik publicerad av henne själv utanför de traditionella medierna. Den utmärkte reportern Bert Sundström är en god representant för det bästa med tradmedierna, men frågan är hur länge mediehusen har råd med utrikeskorrespondenter. Sundström sa att han hoppas att svenska korrespondenter får fortsätta rapportera hem till Sverige.

– Vi skulle kunna komma överens med CNN och använda deras material, eller t o m Youtube-klipp, men då skulle vi tappa den viktiga funktionen att analysera och rapportera, sa Bert Sundström.

Fjärde dagen i Almedalen var en bra dag för den som vill hålla koll på medierevolutionen.

Viktig diskussion i Almedalen på tredje dagen

2011-07-06T01:21:00.006+02:00

Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.

I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.

Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.

Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.

Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.

Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.

Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.

Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.

Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.

Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.

Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.

Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.

Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker jag är självklar; internet med alla sina nya möjligheter kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

2011-07-06T00:50:00.004+02:00

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker är självklar; internet med alla sina nya möjligheter tror jag kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

Härligt med Jackson i Almedalen!

2011-07-05T01:06:00.005+02:00

Det bästa minnet från andra dagen i Almedalen 2011 får bli bilden av den amerikanske medborgarrättskämpen pastor Jesse Jackson som leende och road strövade runt och kollade in folklivet kring Donners plats i Visby. Många människor gick spontant fram och hälsade på honom. En härlig bild av Almedalen där alla kan komma i kontakt med vem som helst, även en världsberömd man som Jesse Jackson. Som han själv sa i en intervju om Almedalen i SVT Rapport om bl a Almedalen, ”detta är demokrati”.

Ovanstående illustrerar väl det jag tycker är det bästa med Almedalen i Visby, nämligen mötena och dialogen med massor av människor, meningsfränder och meningsmotståndare, vänner och ovänner. Bra, det är så det ska vara och jag förstår att Jackson är imponerad av fenomenet Almedalen.

Utgångspunkten för alla möten är dock som vanligt alla seminarier, debatter och mingel som ordnas under veckan. Idag var jag på två paneldebatter arrangerade av Tidningsutgivarna och en diskussion arrangerad av Sim(O) med partners.

I den första TU-debatten försvarade tre chefredaktörer engagerat tradmediernas position som etiskt arbetande medier jämfört med alla nya och enligt somliga oansvariga nya medier. Det var kvällstidningarnas chefredaktörer Jan Helin, Aftonbladet, och Expressens chef Thomas Mattsson, samt Norrans chefredaktör Anette Novak. De var mestadels överens, men Mattsson och Helin låg påtagligt lågt vad det gällde en kritisk syn på sociala medier och liknande aktiviteter på webben.

Anette Novak gick dock ut rätt hårt och uppmanade JK Anna Skarhed att jaga ”lagbrytare” på nätet utanför tradmediernas verksamhet. Novak och Skarhed var inte helt överens om huruvida det var möjligt eller ej att lyckas med uppgiften.

I panelen fanns utöver justitiekanslern också Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund samt advokaten Percy Bratt. De tre sistnämnda markerade mer eller mindre tydligt vad de ogillar publiceringar av många offentliga uppgifter. Det är lite märkligt att framträdande ämbetsmän som Skarhed och Gräslund är kritiska på luddiga grunder till publicering av uppgifter som faktiskt är offentliga enligt svensk lagstiftning, en sak som även Thomas Mattsson berörde.

Anette Novak ansåg för sin del klokt nog att offentliga uppgifter egentligen borde läggas ut på nätet redan av myndigheterna, men samtidigt menade hon något motsägelsefullt att det finns problem i sammanhanget som är svåra att lösa. Hon menade också att myndigheterna borde jaga och åtala ”oansvariga utgivare” på nätet utanför tradmedierna, ett uttalande som fick medievisionären Joakim Jardenberg att ilsket twittra och fråga hur hon menade att den modellen skulle se ut. Jag instämmer i den frågan. Hur ska det gå till?

Sammantaget är jag förvånad över att etablissemangets företrädare både inom och utom mediebranschen oftast ser främst problemen och inte möjligheterna med utvecklingen på nätet och det nya informationssamhället. Vad det gäller mediefolk så är det väl kanske en inte helt obegriplig revirbevakning som märks, men varför vill en generaldirektör som Göran Gräslund begränsa människornas möjlighet att få information som tidigare var åtkomlig endast för få? Om detta har jag för något år sedan bloggat här och här.

Med tanke på ovanstående Gräslund m fl var det befriande att höra hur riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (m) resonerade i debatten om dagens och morgondagens journalistik, arrangerad av Sim(o) m flera organisationer. Munkhammar var mycket bestämt emot skärpta lagregler på tryckfrihetens område och menade därtill att utvecklingen med alla nya informations- och publiceringsmöjligheter är jättebra och positiva jämfört med tradmediernas monopol för några decennier sedan. Jag applåderar hans uttalande!

I den debatten fanns också Charlotta Friborg, ny chefredaktör på Corren i Linköping, och Jeanette Gustsafsdotter, i höst ny vd på Tidningsutgivarna. Båda nämnde att de själva är ”sidbytare” som gästspelat i olika roller utanför mediebranschen för att sedan återvända dit, Friborg som konsult på Grayling och Gustafsdotter som vd för Mäklarsamfundet. Båda sa att de var glada över sidbytet som gett så många erfarenheter, men också förvånade över mediekollegernas reaktion; de såg sidbytet som en ”nära döden-upplevelse, sa Charlotta Friborg.

Den andra TU-debatten handlade om ekonomijournalistiken och där var det intressant, för att inte säga beklämmande, att höra Gotlands landshövding Cecilia Schedin Seidegård säga att tidningarna skriver för lite positiva nyheter om t ex näringslivet. Det är en närmast banal kommentar som alla redaktörer fått bemöta titt som tätt efter kritik från lokala småpampar, men en landshövdings analys borde nog vara lite mer avancerad.

Entreprenören Pigge Werkelin var mest sur på möjligheten för vanligt folk att kommentera artiklar på helagotland.se och var där överens med sin landshövding som var väl insatt i deras usla kvalitet trots att hon ”aldrig läser dem”. Även här är det intressant att notera hur representanter för skilda delar av etablissemanget ogillar nya möjligheter på informationsområdet för vanligt folk. Det var tydligen bättre förr….

Tänk, det tycker inte Johnny Munkhammar. Och inte heller jag!

UPPDATERING:

Thomas Mattsson bloggar om debatten.

Premiärdag i dimmiga Almedalen

2011-07-03T23:49:00.004+02:00

Äntligen dags för Almedalen! Söndagen var det premiärdag med Miljöpartiet först ut på scenen i den vackra stadsparken som heter Almedalen. Jag hörde dock inte så mycket av Gustav Fridolin och Åsa Romson eftersom jag hela tiden mötte intressanta människor i publiken.

I samtalen med dessa sa flera också att politiken idag inte spelar samma roll i Almedalen som förr. Alla seminarier med organisationer, företag, lobbyister och olika intressegrupperingar numera är intressantare. Instämmer helt. I år är det nytt rekord med över 1400 officiella arrangemang.

Almedalsveckan inleddes för min del med att jag lyssnade på en debatt arrangerad av Tidningsutgivarna, TU, om kulturjournalistiken. TU arrangerar en lång rad intressanta debatter på temat mediemakt och just denna kulturinriktade debatt är troligen inte den som man kommer att minnas längst.

Det ligger nog i ämnets natur och debattörerna filosoferade också kring frågan om varför inte kulturverksamhet och journalistiken om denna inte nått högre höjder, som till exempel i Frankrike. Debatten hade sannolikt blivit livligare om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hade varit med, men hon hade tyvärr blivit sjuk. Nu tycker jag Stina Oscarson, chef för Radioteatern, var intressantast att lyssna på i panelen.

Mest drag i diskussionen blev det dock då konstnären Anna Odell, hon med det fejkade självmordsförsöket, nämndes av moderatorn Anna Serner, vd på TU, och därpå själv reste sig i publiken och tyckte till om landets kulturjournalistik. Anna Odell var ganska kritisk och menade bland annat att redaktörerna på kultursidorna gärna fastslår sanningar, men att dessa inte alltid är sanningar i verkligheten utanför tidningsspalterna.

Från publikplats på debatten i Almedalens hotell hade jag tänkt twittra, men det var omöjligt på grund av en riktigt usel G3-kontakt via operatören Telia. Märkligt på en sådan plats i ett sådant sammanhang; Visby är Sveriges politiska maktcentrum under en vecka och då fungerar inte G3 tvåhundra meter från Almedalens scen! G3-nätets dåliga räckvidd blir enligt min mening ett allt allvarliga problem med dålig kontakt och täta nedkopplingar lite här och var i Sverige, även där det funkat bättre tidigare.

Visby var idag ganska kylslaget med tät dimma över havet. När vi kom dit med färjan Gotlandia II vid 14-tiden såg man ingenting genom dimman och fartyget tutade regelbundet sin långa varningssignal. Dimman höll i sig och vid ett trevligt mingel under kvällen arrangerat av Grayling i en högt belägen trädgård var all utsikt tyvärr borta.

Däremot funkade det viktigaste i Almedalen som vanligt, det vill säga alla nyttiga och intressanta möten mellan människor, kända och okända, både hos Grayling och på gator och torg i Visby. Värdet med Almedalen har diskuterats kritiskt i skilda sammanhang och det finns det säkert skäl att göra, inte minst då kostnaderna för både arrangörer och besökare drar iväg. Visst vore det enklare och billigare med arrangemanget på en mer central plats utan problem med färjor, flyg, boendet och möteslokaler. Visby har skäl att oroa sig inför framtiden!

Under några timmar idag räknade jag dock till ett tjugotal möten och samtal med människor som på ett eller annat sätt är värdefulla för de olika verksamheter som vårt bolag Utkik Media sysslar med. Människor som jag aldrig skulle träffa på en och samma plats annars, människor som genererar både kunskap, nya kontakter och kanske uppdrag.

Hur ska man värdera sådant?

Haltar mot Almedalen med käpp eller på kryckor

2011-07-02T03:44:00.007+02:00

I natt har det packats och förberetts för årets vecka i Almedalen. Det är en av de bästa mötesplatserna som finns för den som är i farten och vill träffa folk, knyta nya kontakter och lära sig massor på olika seminarier om allt. Miljöfrågor, vård och omsorg, mediefrågor och en mängd andra ämnen avhandlas på över 1400 officiella seminarier nästa vecka. Därutöver är det mycket aktiviteter på gator och torg och själv räknar jag med att i värsta fall få vandra mellan arrangemangen på kryckor, backe upp och backe ner i Visby…

Kryckorna kan bli nödvändiga eftersom jag på något sätt överansträngt hälen på vänster fot. Det beror förmodligen på att jag gjorde en språngmarsch i nya hårda skor till en studentuppvaktning i 25 graders värme. Höll sedan inte på att ta mig tillbaka till bilen p g a värk. Vi har försökt hyra cyklar i Visby, men alla uthyrarna skriver på webben att de är fullbokade.

Nåväl, haltande med kryckor eller krypade på knäna så ska jag kolla in en lång rad seminarier mm i Visby under veckan. I år med bas i ett nytt boende, en hyrd lägenhet i närheten av Stora Torget. Det är ett bättre läge än tidigare år då basen låg i närheten av Söderport.

Några av de viktigaste arrangemangen för mig är givetvis Tidningsutgivarnas olika debatter med intressanta debattörer som till exempel Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Norrans chefredaktör Anette Novak, justitiekanslern Anna Skarhed, entreprenören Pigge Werkelin och många andra framträdande personligheter i mediedebatten.

Därutöver arrangerar t ex TV4 en intressant debatt om vem som egentligen vinner på de sociala medierna. Almega och Politometern bjuder in till flera intressanta debatter mm på sin utmärkta bloggplats H12 på Hästgatan 12, bloggarnas motsvarighet till tradmediernas presscenter med sina lite föråldrade regler om vem som får komma in till arbetsplatser, fika och toaletter. Sim(0) mediestudier arrangerar en diskussion om journalistiken, förtroendet och demokratin. Tidningarnas Telegrambyrå har flera intressanta programpunkter. Med mera, med mera.

Ämnet miljöfrågor är vanligast för Almedalens alla seminarier enligt en statistik jag råkade få syn på. Tvåa är vård och omsorg med runt 150 seminarier mm och en rad av dessa besöks sannolikt av min fru Lena som jobbar med sådana frågor i vårt bolag Utkik.

Själv kommer jag naturligtvis att ägna min uppmärksamhet mest åt mediefrågor i allmänhet och medieutvecklingen i synnerhet. Arrangörerna ger ut en tjock välmatad katalog med alla seminarier och arrangemang, men branschsajterna medievarlden.se och journalisten.se har också utmärkta sammanfattningar över arrangemang i Almedalen rörande medierna.

Under lördagen bär det av söderut till Skärgårdshotellet i Nynäshamn och söndag förmiddag går färjan till Almedalen 2011.

Gerdin och Sjöberg friades av hovrätten

2011-06-22T20:04:00.014+02:00

I dag friades de tidigare chefredaktörerna för Aftonbladet och Expressen i det uppmärksammade målet om utländska spelannonser i svenska tidningar. Det var en alldeles utmärkt bra dom som väl illustrerar hur konstig den svenska mossiga lagstiftningen är i en alltmer gränslös värld. Och stort grattis till både Anders Gerdin och Otto Sjöberg som kämpat för sin sak i många år.

Hovrätten river upp tingsrättens fällande domar med motiveringen att straffreglerna i den svenska lotterilagen strider mot EU-rättens diskrimineringsförbud; Sjöberg och Gerdin skulle ha dömts hårdare för sin publicering av utländska spelannonserna jämfört med om de hade dömts för att ha publicerat annonser för olagliga svenska spelbolag.

Däri ligger således diskrimineringen, om jag förstått saken rätt. Däremot tar domstolen inte ställning till om Sveriges lagstiftning strider mot den fria handeln inom EU, men domen innebär att ingen i Sverige kan dömas för att ha publicerat annonser för utländska spelbolag.

Därför måste naturligtvis lagen ändras och då helst på så sätt att annonser för utländska spelbolag blir tillåtna, den nuvarande lotterilagen är pinsam och otidsenlig. Svenska Spel är en av Sveriges största reklamköpare och ändå låtsas det politiska etablissemanget att annonsförbudet är till för att minska spelmissbruket. Både, ATG, Svenska Spel och Postkodlotteriet bombarderar mig och alla andra registrerade kunder med oerhört aggressiv reklam för att vi ska spela mer. Reklamen skickas i mejl, brev och sms-meddelanden. Om och om igen, har försökt stoppa den utan att lyckas.

Nej, tanken med annonsförbudet är naturligtvis att hindra utländska spelbolag från att ta marknadsandelar i Sverige. Ett gigantiskt och pinsamt hyckleri som måste upphöra.

Jag har tidigare bloggat om det märkliga och i alla avseenden stötande annonsförbudet, bland annat här och här. I texterna finns fler länkar till inlägg mm. I Medievarlden finns flera texter om domen. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domen. Även Aftonbladets chefredaktör Jan Helin bloggar om domen under rubriken "Viktig dom för den fria pressen". Det har han rätt i.

UPPDATERAD, senastr 2011-06-23 kl 01.12

Anders Gerdin skriver själv om domen på Newsmill.

Hovrätten förklarar sin friande dom.

Moderate EU-parlamentarikern Cristofer Fjellner bloggar om domen.

Farliga röster mot yttrandefrihet i Sverige

2011-05-30T01:58:00.013+02:00

Nu skriker ledande politiker ännu en gång efter förbud som inskränker tryck- och yttrandefriheten i Sverige. I söndagens Agenda i SVT krävde riksdagens förste vice talman (!) Susanne Eberstein (s) inskränkningar i meddelarfriheten för poliser. Kravet motiverades med publiciteten rörande barnens tv-idol Ola Lindholm som misstänks för knarkbrott. Hur kan Eberstein veta att det verkligen var poliser som var Expressens källor till publiciteten?

I den ständigt förekommande kritiska debatten rörande skilda publiceringar antas allt som oftast att det är poliser som läckt uppgifter från förundersökningar till medierna, ja kanske till och med mot betalning. Stockholms länspolismästare Carin Götbladh intervjuades i Agenda och var, precis som vice talmannen, tillika juristen Susanne Eberstein, indignerad över att ”poliser läcker”.

Hur kan de veta att det är på det sättet? De får inte forska efter källor enligt grundlagen och kan således inte tjänstemässigt lagligt ha gjort några undersökningar om läckorna, men uttalar sig ändå tvärsäkert om att det är så det ligger till.

Gruppledaren Johan Pehrson (fp) var också med i programmet och kritisk till förmodade läckande poliser, men klart mer försiktig än Eberstein i sina slutsatser. Han tog tydligt ställning för grundlagens meddelarfrihet. Han är ju känd som en politiker som vill ha hårdare tag, men var här klokt nog mer försiktig i sina slutsatser.

När den mycket kände tv-idolen Ola Lindholm greps på Råsunda så kan man på goda grunder förmoda att det kan ha väckt en viss uppmärksamhet i omgivningarna och det är således fullt möjligt att någon annan än en polis tipsade Expressen. Kanske till och med någon som dessförinnan hade tipsat polisen om att den borde kolla Lindholm? Eller någon som …

Detta vet vi onekligen ingenting om, men det gör inte Göthblad eller Eberstein heller. Hur kan och vågar de utifrån sina ansvarfulla uppdrag vara så kategoriska om något de rimligen inte har en aning om? Hur kan de kräva allvarliga inskränkningar i grundlagen på så lösa grunder?

Göthblad ojade sig upprört över att man som arbetsgivare inte har möjlighet att agera mot läckorna med tanke på meddelarskyddet i grundlagen. Helt fel, om det är så att poliser verkligen läcker så har hon och andra i landets polisledningar totalt misslyckats professionellt med att vägleda och motivera sina medarbetare i ansvarsfrågorna. Det arbetet förhindras inte på något sätt av grundlagen.

Nåväl, nu har makthavare som vill begränsa tryck- och yttrandefriheten fått ett nytt exempel som de kommer att utnyttja maximalt. Hoten mot tryck- och yttrandefriheten återkommer regelbundet i Sverige vilket också Tidningsutgivarna redovisat i sina enkäter med riksdagsledamöter om saken.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson intervjuades också i Agenda och svarade där föredömligt avvisande på alla resonemang om vilka källor tidningen hade då den publicerade misstankarna mot Ola Lindholm. Det är helt omöjligt för en ansvarsfull utgivare att gå in på resonemang om tidningens källor och det borde det också vara för framträdande politiker och polischefer.

UPPDATERING:

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om debatten iAgenda.

SVT:s Johanna Bäckström Lerneby skriver om meddelarfriheten.

Gerdin och Sjöberg slåss mot spelhyckleriet

2011-05-26T14:08:00.008+02:00

Idag har de tidigare chefredaktörerna Anders Gerdin (Aftonbladet) och Otto Sjöberg (Expressen) stått inför skranket i Svea Hovrätt i Stockholm. Deras påstådda brott är att de publicerat annonser för utländska spelbolag i strid mot den svenska lotteriförordningen. Det är ingenting annat än en skandal att de är åtalade. TV-bolag, med säte utanför Sverige. Kan publicera samma annonser helt lagligt. Det de båda chefredaktörerna slåss emot är det närmast monumentala svenska hyckleriet vad det gäller spel och dobbel. Det gör de rätt i.

Det är nog få som kan följa alla turer i kampen om rätten att få publicera odds med mera från utländska spelbolag, oavsett om det handlat om annonser eller redaktionell text, om sport eller om vem som ligger bäst till för att väljas till statsminister i Sverige.

Staten vill stoppa alla publiceringar som handlar om spel i utländska bolag. Motivet har ofta, för att inte säga alltid, officiellt varit att man vill motverka spelmissbruk. Samtidigt skickar Svenska Spel och ATG gång på gång ut extremt förförisk reklam om att vi ska satsa mer på spel.

Det verkliga motivet är naturligtvis att staten inte vill att de utländska spelbolagen ska ta maknadsandelar av sitt bolag Svenska Spel. Staten vill inte dela med sig av de gigantiska vinsterna som spelandet genererar och låter därför hyckleriet fortsätta.

Anders Gerdin har i många år slagits för att tidningarna i Sverige ska ha rätt att publicera de annonser som spelbolag vill få in i tidningarna, först som chefredaktör för Aftonbladet och sedan som debattör. Jag har tidigare bloggat om spelhyckleriet, bland annat här, och i går publicerade Dagens Nyheter en bra och informativ debattartikel av Gerdin och Otto Sjöberg samt de nuvarande chefredaktörerna Thomas Mattsson, Expressen, och Jan Helin, Aftonbladet.

Det är stora pengar som står på spel för tidningarna i den pågående rättsprocessen, men viktigare ändå är att den förhoppningsvis leder till att hyckleriet upphör. Det är pinsamt för Sverige.

UPPDATERING:

Medievärlden skriver om rättegången och intervjuar Gerdin.

Medievärlden intervjuar Thomas Mattsson om saken.

Expressens Lars Lindström bloggar om rättegången.

Skandal hos moderaterna i Uppsala

2011-04-07T18:10:00.005+02:00

Uppsalas kommunalråd Cecilia Forss (m) har skämt ut både sig själv och sitt parti med ett krav om censur inom partiet, ett synsätt som för tankarna till forna Sovjet och andra diktaturer. En helt obegriplig inställning som blir en belastning för partiet, inte minst eftersom hon också får starkt stöd av kommunstyrelsens ordförande Gunnar Hedberg (m). De båda vill bestämma vilka åsikter moderater framför i tidningen!

Den 31 mars publicerade Upsala Nya Tidning, UNT en debattartikel av den moderate kommunalpolitikern Björn Schaerström i Vallentuna. Han redovisade sin kritiska syn på skolans utveckling och skrev bland annat att "Även för en borgerlig finns sektorer som inte lämpar sig för marknadskrafternas dynamik." Han nämnde skolan, försvaret, polisen och rättsväsendet som exempel på sådana sektorer.

Kommunalrådet Cecilia Forss blev upprörd och skrev ett mejl till Schaerström där hon bland annat hävdade att artiklar ska godkännas av henne eller Gunnar Hedberg innan de skickas till någon tidning. Hon skrev också att moderaterna i Uppsala "vill föra den politiska debatten utan inblandning av dig".

Saken beskrivs väl i UNT:s nyhetsartikel om saken. Där finns också en länk till en intervju i tv-kanalen 24.unt med kommunstyrelsens ordförande som stöder Forss. UNT:s politiske chefredaktör Håkan Holmberg och tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Lars Nilsson har i en bra ledare kritiserat politikerna och påpekat att UNT inte frågar om lov. I ledaren kan man också läsa kommunalrådets märkliga mejl.

Det är obegripligt att framträdande politiker i moderaterna kan stå för detta synsätt i tryck- och yttrandefrihetens Sverige. Det drabbar naturligtvis moderaterna som parti, men är också en nyttig påminnelse om att man tyvärr aldrig kan lita på makthavare vad det gäller yttrandefriheten om deras egna intressen står på spel.

Bra av Ulrika Knutson om mangadomen!

2011-03-27T20:34:00.008+02:00

Nyligen dömdes seriekännaren och mangaexperten Simon Lundström i Svea Hovrätt för ringa barnporrbrott. Åtalet och domarna i tingsrätten och hovrätten för hans innehav av mangateckningar är obehagliga signaler om att tryck- och yttrandefriheten inte alltid är självklar i Sverige. Om detta skriver Publicistklubbens ordförande, författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutson, mycket bra i fredagens nummer av tidskriften Fokus.

Knutson konstaterar, helt riktigt, att det handlar om "en svensk censurskandal". Jag är inte jurist, men förmodar att domarna i tingsrätten och hovrätten formellt sett är korrekta i förhållande till lagstiftningen. Hovrättsdomen är enligt uppgift överklagad till Högsta Domstolen, HD. Om Lundström fälls även där måste lagstiftningen ändras.

Här handlar det inte om några barnpornografiska övergrepp typ fotografering eller annat utnyttjande av barn. Det handlar enbart om en persons innehav av bilder i sin bokhylla och dator, bilder som strikt juridiskt nu i Sverige betraktas som barnpornografiska.

Ändå är det inte några filmer eller fotografier av barn polisen hittat vid en husundersökning hemma hos Lundström. Domen gäller enbart de teckningar, japanska mangateckningar, som hittades hos honom.

Det var inte så konstigt att han hade sådana hemma. Manga är en japansk serieteckningskonst och Simon Lundström är Sveriges främste kännare och översättare av manga. Han hade omkring fyra miljoner teckningar när polisen knackade på dörren! Av dessa har 39 bilder av hovrätten betraktats som barnporr, en expert menar att endast fyra av dessa skulle skulle kunna beskrivas som pornografiska. Fyra teckningar...

Jag har tidigare bloggat några gånger om denna för Sverige märkliga och pinsamma rättsprocess, dels i juli förra året om att barnporrlagen får berättigad kritik, dels i augusti 2010 om att kritiken ökar mot barnporrdomen i tingsrätten. I inläggen finns länkar till andra relevanta texter. Både Sveriges Författarförbund och Svenska PEN har reagerat mot domen, vilket bland annat redovisats i Tidningen Kulturen.

Rättsprocesssen rörande dessa mangateckningar är en skandal och kommer säkert också att beskrivas som en sådan i framtiden. Dessvärre tror jag inte att justitieminister Beatrice Ask (m) är en politiker som är beredd att agera mot denna starkt ifrågasatta lagstiftning och därmed utmana tongivande aktörer mot barnporr, till exempel drottning Silvia.

Och ändå är det inte något barn som är utsett för ett övergrepp denna gång, det är Simon Lundström som är offret. Missa inte Ulrika Knutssons text.

Bra rekrytering av MittMedia

2011-03-22T14:02:00.005+01:00

Thomas Peterssohn blir ny koncernchef för MittMedia. Han är idag chefredaktör och vd för Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Han efterträder Jan Cahling som ska gå i pension. Jag tror att Thomas Peterssohn är en kanonbra rekrytering och det finns all anledning att gratulera både honom och MittMedia.

Den nye koncernchefen blir 41 år den 1 maj och har tunga meriter som journalist och medieledare. Han har varit chefredaktör för Affärsvärlden och startat Ekonomi24.se, E24, och därför fått Stora Journalistpriset 2001. Han har varit reporter mm på Ekot, Svenska Dagbladet, Finastidningen och Dagens industri. Han är civilekonom.

Thomas Peterssohn kom till TT 2006 efter Raul Grünthal som nu är koncernchef för Schibsted Sverige. Då kom han närmast från Affärsvärlden och Talentum.

Tidigare satt jag i TT:s styrelse under ett antal år, bland annat då ett antal tidningar och dåvarande Förenade Landsortstidningar, FLT, försökte knäcka TT genom en kraftig expansion för att kunna konkurrera kraftfullt, men också genom att använda sitt inflytande och sin makt via ett parallellt ägande även i TT.

Det var en extrem jobbig tid för tidningsbranschen i allmänhet och TT i synnerhet. Själv tog jag starkt ställning för TT i den ganska infekterade debatten, en något komplicerad situation eftersom min dåvarande koncernchef var den som ledde attackerna mot TT. Den chefen var Kjell Sundin, tidigare vd på Gefle Dagblad och senare koncernchef för MittMedia och därmed en av företrädarna till Peterssohn. Han var också ordförande för FLT. Kjell Sundin avled för något år sedan.

När Kjell Sundin slutade som koncernchef blev det oroligt i koncernen då ägarna utsåg journalisten och konsulten Sören Björklund till ny koncernchef. Denne hade också på uppdrag av bland andra Kjell Sundin varit engagerad i FLT:s attack mot TT.

Direktörerna och chefredaktörerna inom koncernen menade att Björklund inte motsvarade kravprofilen för jobbet och han tillträdde aldrig befattningen. I stället blev Rolf Jonsson, vd på Sundsvalls Tidning, Sundins efterträdare. Och senare kom Jan Cahling efter honom.

TT har efter drabbningarna med FLT stärkts och utvecklats till en stor koncern. Det ska bli intressant att se vad Thomas Peterssohn kan uträtta inom MittMedia. Jag tror att ägarna denna gång gjort en riktigt bra rekrytering av en kompetent medieledare.

Imponerande insatser av reportrarna i Japan

2011-03-15T16:06:00.015+01:00

Nyhetskanaler som CNN och Al-Jazeera är verkligen snabba och heltäckande i sin bevakning av de dramatiska händelserna i till exempel Egypten, Libyen och nu senast Japan. Ständigt närvarande. Även våra svenska medier har skött sig bra. All heder åt reportrar som exempelvis Nilofar Saidi och Stefan Åsberg i SVT och Rolf Porseryd i TV4 och Ola Wong, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Sakliga och korrekta. Alla på plats med sina team, i farliga områden, och med kunniga och balanserade inlägg om vad som händer.

Dessutom är de modiga. Vem vill idag resa till Japan och de områden som är utsatta för de olika farorna från naturkatastroferna och kärnkraftsolyckorna? Nilofar Saidi redovisade i måndagens sändningar lugnt och sakligt den omtumlade känslan inför allt hon ser och sin personliga oro inför situationen. Men hon stannar mitt i katastrofen och fortsätter rapportera till oss i Sverige.

Stefan Åsberg och hans team rör sig nu försiktigt runt området med de havererade reaktorerna i Japan, berättar han idag för tidningen Journalisten. Det handlar om extremt svåra förhållandena som få reportrar möter i sin yrkesutövning. De kan hamna i riktigt farliga situationer och det måste vara både fysiskt och känslomässigt jobbigt att fullgöra sitt uppdrag. Hur ska han och kollegerna i det kaotiska läget kunna avgöra hur de ska våga röra sig eller när de inte kan stanna kvar längre?

Stefan Åsberg gjorde debut i medievärlden 15 år gammal som prao på Radio Gävleborg. 1993 började han på regionala Mittnytt, värvad av legendariske reportern Alf Lundkvist som flyttade till Rapport. Mittnytt täckte på den tiden även Gävle där Åsberg blev en känd profil i staden. Efter tiden på regional-tv har Stefan Åsberg utvecklats till en rutinerad världsreporter som rest till den ena katastrofen efter den andra, jorden runt.

1986, många år innan Åsberg blev journalist, skickade vi från Gefle Dagblad ut reportrar och fotografer till en befarad kärnkraftsolycka i Forsmark. Senare visade det sig att olyckan hade skett i Tjernobyl, men till en början var alla övertygade om att något hade hänt i Forsmark som ligger ganska nära Gävle. Jag vill minnas att vi gav våra medarbetare direktiv om att inte smita förbi några polisspärrar och framför allt inte köra närmare än ett par mil från kärnkraftverket…

Tämligen aningslöst med tanke på vad vi vet idag. Men kanske begripligt med tanke på vad lite vi då visste om riskerna i dessa sammanhang. När det blev klarlagt att de radioaktiva utsläppen kom från Tjernobyl och inte Forsmark uppmanade myndigheterna oss alla att inte dricka vatten från vattenpussarna på marken!

Gävle drabbades som bekant av det radioaktiva nedfallet, och vi skrev i tidningarna om gravida mammor som valde att lämna staden. Journalistiken i stadens tidningar präglades sedan länge av kärnkraftsolyckan, inte minst av återkommande rapporter om radioaktiviteten i skog och mark.

Gefle Dagblad skickade 1987 ner ett reportageteam till Tjernobyl för en reportageserie som publicerades ett år efter olyckan. Det var reportrarna Lisa Lofors och Per-Olof Grönberg, ledarskribenten Tord Bergkvist och fotografen Leif Jäderberg. Lofors och Bergkvist är pensionerade, Grönberg jobbar sedan många år på Länstidningen i Östersund och Jäderberg är numera chef för den gemensamma fotoredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad. De gjorde alla ett utmärkt jobb och både texterna och bilderna väckte berättigad uppmärksamhet.

Den samlade effekten av jordbävningar, tsunamin och kärnkraftsolyckorna gör att det är svårt att ta till sig vad som nu händer i Japan, tragedin är ofattbar. Och det bara fortsätter; för en stund sedan (15-tiden) drabbades Japan av ett kraftigt efterskalv. Sydsvenskan.se berättar att reportern Ola Wong sökte skydd under ett bord. I samma text funderar seismologen Reynir Bödvarsson om det kan röra sig om ett förskalv till ett större skalv.

Och Wong ligger väl under sitt bord och försöker få iväg en ny text...

Både nyhetsteamen på plats och deras ansvariga chefer har svåra frågor att ta ställning till när de ska avgöra om medarbetarnas ska flygas hem eller ej. Alla vill naturligtvis vara kvar och spegla händelseutvecklingen, men någonstans går det en gräns där riskerna för medarbetarna blir för stora. På SVT överväger man frågan just nu.

UPPDATERING 2011-03-17:

Idag har SVT beslutat att deras medarbetare ska lämna Japan tills läget klarnar. Beslutet var inte självklart för några av medarbetarna enligt Journalisten.

Journalisten skriver också att även Aftonbladet och GP tagit hem sina medarbetare, men Sveriges Radios Staffan Sonning och Nils Horner stannar i Japan tills vidare.

Annonsen om publisher till UNT publicerad

2011-03-09T18:41:00.008+01:00

Nu har annonsen om att UNT söker en publisher publicerats i bland annat i UNT och, som denna länk går till, medievarlden.se. I annonsen finns information om tjänsten som sådan och om både UNT:s och NTM:s verksamhet.

Adressuppgifter finns i annonsen liksom mina olika telefoner för den som vill kontakta mig. Ansökan ska mejlas eller skickas med post till mig senast den 25 mars.

Jag har tidigare bloggat om uppdraget att rekrytera en ny chef till mediehuset UNT med sin omfattande verksamhet i olika kanaler. Att få ta ansvaret för UNT är ett av de mest intressanta mediejobben i Sverige.

Intressant kritik mot tv-licensen

2011-03-01T15:25:00.008+01:00

I Dagens Nyheter skriver idag socialdemokraten Ursula Berge och moderaten Cecilia Stegö Chilò om behovet av en förnyelse av public service. Trots skilda politiska uppfattningar är de överens om tagen, även den kontroversiella synpunkten att ersätta licenssystemet med en skattefinansiering. Jag instämmer, om inte i allt så i det mesta. Och då särskilt i synen på finansieringen.

Det är intressant att debattörerna är överens i denna fråga. S-debattören Berge har bland annat varit chef för tankesmedjan Agora och Stegö Chiló för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro.

Cecilia Stegö Chilò blev som bekant också känd då hon avgick som kulturminister efter bara tio dagar sedan det avslöjats att hon inte hade betalat tv-licensen. Jag har alltid tyckt att det var synd att hon inte stod på sig och upphöjde sitt licensskolkande till en politisk symbolhandling, men det var väl kanske en politisk omöjlighet. Efter henne kom Lena Adelsohn Liljeroth som varit motsägelsefull i sin politik om statsägda SVT, SR och UR, men också om till exempel presstödet. Man kan undra hur det hade sett ut idag om Stegö Chiló hade varit kvar?

Nu blir dessa båda debattörer säkert utskällda för sin inopportuna uppfattning. Det kan anas redan vid en snabb titt på kommentarerna efter artikeln. Där såg jag också att någon som vill bibehålla rådande ordning prisar public service för att man slipper reklamen. Det tycker jag inte alls att man gör; det finns massor av reklam i de reklamfria kanalerna!

Inte betald reklam förutom den tveksamma sponsringen, men mer och mer reklam för de egna programmen. Och detta i en tid då de tidsbundna tablåerna betyder allt mindre. Nyligen såg jag reklam för programmet Landet runt insprängt mitt i en regional nyhetssändning, därtill nästan obegriplig eftersom den var dåligt gjord och studiereportern förklarade inte det egendomliga avbrottet.

Jag har ett intryck av att reklamsnacket närmast exploderat i public service. Det skulle vara intressant att veta hur mycket tid som ägnas åt den här typen av säljpuffar för de egna programmen.

Förutom programreklamen bjuds vi också då och då på de minst sagt märkliga filmerna där Radiotjänst tackar landets licensbetalare. De är ekonomiskt motiverade, precis som reklam för chips, bilar och charterresor. De har till och med prisbelönats i reklamtävlingen 100-wattaren. Och de sänds i public service-kanalerna...

Om många år, när systemet för de statsägda radio- och tv-kanalerna säkert har reformerats, gissar jag att många av dagens omständigheter kring dagens public service kommer att framkalla både leenden och förvåning hos dem som tittar bakåt.

Missa inte artikeln i DN om du är intresserad av dessa frågor. Jag har bloggat om licenssystemet tidigare, länkar nedan.

Några tidigare texter om tv-licensen på denna blogg:

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen den 21 februari 2011

Bra av moderater om tv-licensen den 30 november 2010

Serner gillar förslag om public service den 31 mars 20

Avskaffa tv-licensen! den 23 mars 2010

Expressen skriver om det fria ordet och tidningsdöden

2011-02-28T14:46:00.009+01:00

Idag handlar Dokument/måndag i Expressen om hur det fria ordet ska överleva tidningsdöden. Reportern Arne Lapidus ger en bra bild av läget i Sverige där det nu utanför storstäderna finns endast två städer med "äkta" konkurrens mellan två tidningsföretag, Karlstad med Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen samt Falun med Dalarnas Tidningar och Dala-Demokraten. I alla andra städer har de två tidningarna samma ägare i olika modeller.

För bara någon dag sedan redovisades de senaste upplagesiffrorna från AB Tidningsstatistik, TS. Enligt TS minskade upplagorna för alla tidningar i Sverige utom en, Nya Lidköpings-Tidningen som varken ökade eller minskade. Totalt minskade dagspressens upplaga med 101900 exemplar, en siffra som är lika stor som Dagens Industris, DI:s, upplaga!

Aftonbladet, som nu väljer att lämna TS-revisionen, minskade mest i landet med 38400 exemplar, en siffra som motsvarar upplagan för Vestmanlands Läns Tidning, VLT. Nu är minskningarna för papperstidningarna utspridda över hela landet, men de slår alltså lika hårt som om ett par stora tidningar skulle ha lagts ner. En nedläggning av DI och VLT skulle nog uppmärksammas mer än dagens upplageminskningar...

Uppfattningarna i branschen om läget och om vad som bör göras varierar. Det framgår ganska väl i texten där Lapidus intervjuar chefredaktör Anette Novak på Norran, chefredaktör Göran Greider på Dala-Demokraten, politiske chefredaktören Anders Eklund på Hälsingetidningar, professor Karl-Erik Gustafsson samt mig själv.

Expressen beskriver tidningssituationen i Hälsingland där fyra tidningar görs av samma redaktion som leds av en och samma ansvarige utgivare, Mats Åmvall. Tidningarna, Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren har olika politisk färg, men en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund.Den har också en gemensam sajt, helahälsingland, med bra lokal förankring. En intressant och väl fungerande lösning när förutsättningarna för papperstidningarna förändras.

Dalarnas Tidningar utvecklades tidigt i en framsynt lösning där fem lokala tidningar i bland annat Falun, Borlänge och Mora ingår. Alla görs av samma redaktion, men med bra lokal förankrig.

I Örnsköldsvik och Härnösand har papperstidningarna Tidningen Ångermanland, TÅ, och Örnsköldsviks Allehanda, ÖA, lagts ihop till gemesamma sajten allehanda.se, men med stark lokal förankring både för sajten och papperstidningarna. Och med ledarsidor av olika kulör. TÅ skapades så sent som 2000 då bägge tidningarna i Härnösand, socialdemokratiska Nya Norrland och moderata Västernorrlands Allehanda, slogs ihop till en gemensam tidning.

Nu är det högkonjunktur och pengarna strömmar in i mediehusen, men med tiden kommer det en lågkonjunktur. Då kan nog följderna bli dramatiska för tidningar som inte söker nya lösningar för att klara sig när tiderna hårdnar. Om detta har jag skrivit mer utförligt i bland annat tidskriften Liberal Debatt där texten finns.

Debatten om Norran, Journalisten och Katrineholms-Kuriren

2011-02-26T16:11:00.045+01:00

Förtroendet är viktigt att vårda i publicistisk verksamhet. Gott omdöme och en väl utvecklad ansvarig hållning är nödvändiga egenskaper för publicister, särskilt för ansvariga utgivare. Därför är det intressant för dem som värnar om tryck- och yttrandefriheten att just nu följa debatten om utgivarbeslut på tre tidningar, nämligen Norran i Skellefteå, tidningen Journalisten och Katrineholms-Kuriren. Länkar om sakfrågorna hittar du sist i denna i text. De tre utgivarna anser att de gjort rätt, men deras kontroversiella beslut ifrågasätts i hög grad av omvärlden. Förtroendet rubbas.

Först som sist, det råder ingen som helst tvekan om att en tidnings ansvarige utgivare ensam har att besluta om en text ska publiceras eller ej. Varken tidningens ägare, dess anställda journalister eller någon annan kan hindra utgivaren från att refusera en text. Tryckfrihetsförordningen ger därmed den ansvarige utgivaren en makt som måste hanteras ytterst ansvarsfullt.

Den ansvarige utgivaren får själv logisk nog ensam bära ansvaret för sitt beslut. Dels juridiskt för det som publiceras, dels moraliskt och i debatt med läsare, ägare och personal för både sådant som publiceras och för det som refuseras.

Det är därför viktigt att utgivaren är en klok person med en ansvarig hållning och empati. Gärna lite mod också, som utgivare måste man orka med att krönikörer, ledarskribenter, kulturredaktörer och andra kritiska röster tar ut svängarna och tycker till rejält, även i strid mot ens egen uppfattning.

Öppenhet, öppenhet, diskussion och tolerans. Kraven på att utgivare och andra tidningsledare omdömesgillt hanterar dessa värden inom de traditionella medierna ökar med alla nya utmärkta möjligheter för människor att publicera sig. En ny bra konkurrens som ställer krav på etablerade publicister, journalistens monopol är avskaffat.

I presspolitiska sammanhang rörande dagspressen har man tidigare talat om begreppen ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”. Den yttre mångfalden var beskrivningen på när många tidningar konkurrerade med varandra. När tidningstitlarna med tiden blir färre är det viktigt, menade man, att mångfalden vårdas ömt i den enskilda tidningens spalter på så sätt att andra åsikter släpps fram i än högre grad än tidigare, inre mångfald. Det finns också många goda exempel på detta. Bra tankar som väl illustrerar dagstidningarnas ansvar i den snabba medieutvecklingen. Den inre mångfalden får inte knäsättas.

Debatten just nu runt de tre nämnda tidningarna handlar inte om utgivarnas juridiska ansvar. På Norran och Journalisten handlar det om motsättningar mellan utgivare och skribenter om vad som får skrivas och sägas, på Katrineholms-Kuriren handlar det om journalisternas och främst då ansvarige utgivarens syn på medieutvecklingen med sociala medier och tillämpningen av offentlighetsprincipen, om rollfördelningen mellan tidning och omvärld i en ny verklighet.

Olika frågor, men en röd tråd kan anas mellan de tre tidningarna; diskussionerna handlar på skilda sätt om journalistrollen i framtiden. Om denna har det förts en intensiv och intressant debatt främst, på Twitter med haschtaggen #journalistroll, men också i tidningen Journalisten och andra medier.

Debatten inleddes efter ett uppmärksammat seminarium arrangerat av Sim(O) på JMK för någon månad sedan där Anders Mildner höll en uppmärksammad inledning om journalistrollen i förändring. Föreläsningen finns inte på webben, men senare föreläste han om journalistrollen i Lund och där finns en videoinspelning av Joakim Jardenberg att ta del av. Länkar om allt detta nedan.

Nu till debatten om händelserna på de tre tidningarna.

På Norran har åsiktsredaktören Tobias Ljungvall avskedats efter en schism mellan honom och ansvarige utgivaren, chefredaktören Anette Novak. Nedan en rad länkar om saken, inte minst till Norrans egen artikel med (idag lördag) ett 60-tal kommentarer, de flesta kritiska till beslutet. Ljungvalls företrädare Ola Theander är på sin blogg mycket kritisk mot Novak och tidningsledningen över vad som hänt.

På tidningen Journalisten har medarbetaren Paul Frigyes sagt upp sig sedan den ansvarige utgivaren Helena Giertta stoppat publiceringen av hans krönika om den förändrade journalistrollen.

Giertta har själv varit aktiv i debatten och skrivit ledare. Frigyes har dock en annan uppfattning än sin chefredaktör och hon anser att tidningen inte kan hålla sig med två åsikter. Frigyes har jobbat på journalistförbundets tidning i tio år, men anser sig inte kunna stanna på tidningen. Han sa upp sig samma vecka som han på uppdrag av tidningen skrivit om motsättningarna på Norran...

Diskussionerna rörande Norran och Journalisten påminner om varandra och utlöser begripligt nog kritik från många håll. Frågan ställs - hur högt i tak är det egentligen i de traditionella tidningshusen? Båda chefredaktörerna värjer sig mot kritiken och hävdar på skilda sätt att deras beslut är korrekta och naturliga i sammanhanget.

På den punkten tror jag att de bägge utgivarna smärtsamt förr eller senare upptäcker att förtroendet för dem och deras tidningar försämrats. Att frågorna borde ha hanterats annorlunda.

Diskussionerna rörande Katrineholms-Kuriren, KK, är av annan art, men ändå intressanta i sammanhanget eftersom debatten även här påverkar förtroendet för utgivaren och tidningen. Tidningen förberedde ett reportage med kritiskt anslag om kommunchefen Mattias Jansson som är skicklig på att använda sociala medier, till exempel Twitter där han heter @kommunchef. Han fick ett antal frågor från Kuriren och publicerade dem då direkt på sin blogg och frågade vad folk tyckte att han skulle svara, crowdsourcing med andra ord.

KK och dess chefredaktör Krister Wistbacka angrep upprört Jansson och menade att han saboterade tidningens kritiska granskning. Varpå kritiker och kommunchefen påpekade att offentlighetsprincipen gällde. Helt korrekt, den är inget privilegium för tidningarna och dess journalister. Debatten tog fart på bloggar och Twitter, hashtag #kkuriren.

Olika tidningstitlar, utgivare och sakfrågor, men det går att se flera kopplingar mellan dessa tre fall. Hur klarar traditionella tidningar att behålla sin position i den dramatiska medieutvecklingen? Orkar de med insyn, öppenhet, ännu mer öppenhet och ödmjukhet, väsentliga värden då sociala medier får en viktigare roll i snabb takt och journalistrollen därmed måste förändras.

Om detta skriver Paul Frigyes mycket bra, dels i den text som chefredaktören stoppade och som idag publicerades i Expressen, dels i en ny artikel i Dagens Nyheter idag. Länkar nedan eftersom jag denna gång valde att samla dem under respektive tidning med tanke på omfattningen.

Ett baskrav för ett bevarat förtroende i mediernas värld är att de lever som de lär. Det verkar de inte ha gjort denna gång.

Länkar om Norran:

(Senaste sist)

P4 Västerbotten (arkiv 30 dagar, 18,30 min in på bandet) intervjuer med Anette Novak och Tobias Ljungvall om oenigheten, (17 februari)

Norrans förre politiske redaktör Ola Theander bloggar om konflikten på Norran, (17 februari)

journalisten.se, artikel om konflikten, (18 februari)

Norrans egen artikel om att åsiktsredaktören avskedats, (21 februari)

medievarlden.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

dagensmedia.se om att Ljungvall avskedats, (21 februari)

resume.se om att Ljungvall får sparken, (21 februari)

Norrans förre politiske redaktör bloggar upprört om konflikten på Norran, (21 februari)

journalisten.se, artikel om att Ljungvall fått sparken, (21 februari)

journalisten.se. Norrans ordförande Cal Wikström intervjuas, (22 februari)

Nyheter P4 Västerbotten, text om att Ljungvall fått sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om sina tankar efter Ljungvalls uppsägning, (22 februari)

Medievarlden.se, därför fick Ljungvall sparken, (22 februari)

Ola Theander bloggar om en debatt han nobbade, (23 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten,ca 02,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Journalisten och debatten om journalistrollen.

(Senaste sist)

Torbjörn von Krogh bloggar om seminariet om journalistrollen, (27 januari)

Jag skriver på Utkiksbloggen om seminariet om journalistrollen, 30 januari)

Torbjörn von Krogh bloggar om att debatten om journalistrollen fortsätter, (2 februari)

video.jardenberg.se, Anders Mildner föreläser i Lund om journalistrollen, (5 februari)

P1 Medierna om att Paul Frigyes refuserats och säger upp sig, (25 februari)

journalisten.se om att Paul Frigyes säger upp sig i protest, (25 februari)

medievarlden.se om att Paul Frigyes säger upp sig efter stoppad krönika, (25 februari)

folkbladet.nu i Umeå, utgivare Daniel Nordström bloggar om Journalisten, (25 februari)

dagensmedia.se om Storbråk på Journalisten, (25 februari)

resume.se om att "Skribent säger upp sig efter stoppad krönika",(25 februari)

expressen.se, Paul Frigeys artikel som refuserades av Journalistens utgivare, (26 februari)

dn.se, Paul Frigeys skriver om "Utbredd röta på tidningen Journalisten",(26 februari)

Chefredaktör Helena Giertta bemöter kritiken av Paul Frigeys i DN, (26 februari)

resume.se skriver om "Attacken mot Helena Giertta", (26 februari)

P1 Medierna om bråken på Norran och Journalisten, ca 2,15 minuter in på bandet, (26.2)

Länkar om Katrineholms-Kuriren:

(Senaste sist)

Kommunchefen Mattias Jansson bloggar om Katrineholms-Kurirens frågor, ( 9 februari)

Mattias Jansson bloggar om läsarnas svar på Katrineholm-Kurirens frågor, (10 februari)

samesamebutdifferent.se, Sofia Mirjamsdotter bloggar om bråket i Katrineholm, (10 februari)

jardenberg.se, Joakim Jardenberg bloggar om kommunchefen och Kuriren, (10 februari)

medievarlden.se, "KK:s granskning stördes av öppen kommunchef", (11 februari)

medievarlden.se, "Wistbacka om bråket med kommunchefen", (11 februari)

kkuriren.se, ledaren om att "En härskare väcker misstankar", (11 februari)

kkuriren.se, "Frågorna till kommunchefen orsakade storm i bloggosfären", (11 februari)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om Katrineholms-Kuriren, (11 februari)

Krister Wistbacka skriver att han är "Utskälld av en viss sorts valpar", (15 februari)

Medierådgivaren Paul Ronge bloggar om mediernas ifrågasatta makt, (15 februari)

SR Studio 1 intervjuar Krister Wistbacka och Mattias Jansson om Katrineholmsbråket, (23 februari)

Utkik Media rekryterar publisher till UNT

2011-02-24T12:24:00.006+01:00

Upsala Nya Tidning, UNT, har anlitat mitt bolag Utkik Media för rekryteringen av en publisher. Hon eller han blir chefredaktör, ansvarig utgivare och verkställande direktör, ett intressant jobb på en av de viktigaste regiontidningarna i ett resursstarkt mediehus.

Idag är Dan Lannerö vd för UNT. Lars Nilsson är chefredaktör och ansvarig utgivare. När de pensioneras får deras efterträdare som publisher ansvaret för både den redaktionella verksamheten och affärsverksamheten i företaget.

Det är en lösning som blir allt vanligare inom dagspressen i takt med att tidningarna utvecklas till mediehus verksamma i många kanaler, vilket NTM:s koncernchef Lennart Foss konstaterar idag i Medievärlden inför rekryteringen till UNT.

Aktiebolaget Upsala Nya Tidning ägs sedan 2009 till 50 procent av stiftelseägda Norrköpings Tidningars Media AB, NTM, och till 50 procent av stiftelseägda Axel Johansson Upsala Nya Tidning Förvaltning AB. De tre ägarstiftelserna är Axel Johanssons donation, Axel Johanssons minne och Axel Johanssons understödsfond.

Axel Johansson var som bekant en legendarisk publicist och chefredaktör för UNT. Han var också styrelseordförande och stor aktieägare i tidningen. Andra kallade inte sällan Axel Johansson för Koftan och än idag delar Publicistklubben varje år ut stipendier från hans donation. Jag har själv i min ungdom fått hans stipendium för studieresor i England…

Tidningen har alltid haft en viktig publicistisk roll och den har en stark position i Uppsala och länet, men noterar som alla tidningar förändringar i den snabba medieutvecklingen. Därför har UNT utvecklats till ett resursstarkt mediehus där den påtagligt moderniserade klassiska tidningen numera har en omfattande verksamhet i en rad nya kanaler. Utöver tidningen och webben har UNT också flera gratistidningar och en tv-kanal. Med mera.

Jag är nu inne på mitt sjunde år som företagare på deltid sedan jag slutade som chefredaktör på Gefle Dagblad 2004. Under dessa år har jag främst haft uppdrag som rådgivare åt tidningsledningar runt om i landet. Det har ofta handlat om strategifrågor och utvecklingsprojekt. Jag har också anlitats för många rekryteringar, främst chefredaktörer. Bland dessa uppdragsgivare märks Norrländska Socialdemokraten, Allehanda Media, Smålands-Tidningen och senast Corren i Linköping.

Verksamheten i Utkik Media, som formellt heter Utvalnäs- Media och Kommunikation AB, har fått en större omfattning än vad jag ursprungligen trodde, men det är naturligtvis roligt. Det är kul och intressant att få vara med och söka en klok strategi på medieområdet inför morgondagen och, inte minst, att få delta i sökandet efter framtidens ledare inom mediebranschen.

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen

2011-02-21T16:49:00.008+01:00

Nu börjar äntligen riksdagen tänka till om den otidsenliga tv-licensen. Kulturutskottet vill att nästa utredning om villkoren för public service ska se över finansieringen av verksamheten. Detta skriver idag tidningen Riksdag & Departement.

Det är märkligt att det föråldrade, otympliga och ganska orättvisa licenssystemet har fått överleva så länge. Idag behövs det ju varken radioapparater eller tv-apparater för att ta del av utbudet i Sveriges Radio, SR, Sveriges Television, SVT eller Sveriges Utbildningsradio, UR. Och alla lyssnar eller tittar inte ens på dessa kanaler, satellitkanaler och webb-tv lockar många.

En public service-avgift kan säkert fungera, ännu enklare är nog trots allt att helt enkelt skattefinansiera verksamheten.

En renodlad skattefinansiering har utredningar och politiker och anställda ledande tjänstemän inom public service alltid sagt nej till eftersom de menar att mediebolagens oberoende skulle kunna hotas. Det finns en oro för att politikerna skulle kunna minska anslagen om de inte är nöjda med nyhetsbevakning och programverksamhet.

Ett konstigt resonemang, beroendet är ju redan högst påtagligt. Det ÄR staten som genom Förvaltningsstiftelsen äger public service och reglerar tillstånden för verksamheten, statsmakten avgör finansieringen och nu är det riksdagen som vill ändra systemet. Dessutom manifesteras beroendet av att gamla politiker har viktiga positioner i stiftelsen .

Detta finns det ingen anledning att hyckla om. Det är tvärtom angeläget att vara tydlig om spelreglerna för SR och SVT och UR, särskilt i en tid då till och med pressens branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, av någon outgrundlig anledning drömmer om ett etiskt granskningssystem gemensamt med statskontrollerade public service.

Jag har tidigare bloggat om både licensfrågan och den etiska granskningen, länkar nedan.

Uppdatering 110221

Den som fortfarande känner sig osäker på huruvida vi har en statskontrollerad radio-och television eller ej bör lyssna på dagens intervju i P1 Morgon, med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m). Bra att hon är tydlig och inte hycklar om sin och statens makt över vår public service. Frågan är varför så många andra gör det, särskilt anställda inom de, via en stiftelsekonstruktion, ägda statliga mediebolagen.

Länkar:

Håller med Svegfors om pressetiken den 4 februari 2011

Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system den 16 december 2010

Bra av moderater om tv-licensen den 30 november 2010

Tveksamt med en medieombudsman den 6 september 2010

Behövs det pressetiska systemet? den 6 juli 2010

Intet nytt om pressetiken den 10 maj 2010

Bra debatt om PO/PON den 27 april 2010

Serner gillar förslag om public service den 31 mars 2010

Intressant förslag om public service den 29 mars 2010

Avskaffa tv-licensen! den 23 mars 2010

Charlotta Friborg till Corren

2011-02-16T01:45:00.009+01:00

Nu är det klart, Charlotta Friborg blir ny publisher på Östgöta Correspondenten i Linköping. Hon tar över som chef på Corren efter Ola Sigvardsson som i vår blir allmänhetens pressombudsman. Grattis till både Charlotta Friborg och alla på Corren.

Därmed är mitt bolag Utkik Media klar med ytterligare en rekrytering av en mediechef . Företaget har under de senaste åren anlitats för rekryteringar av mer än tio framträdande mediechefer.

Charlotta Friborg har en gedigen erfarenhet av jobb inom både landsortspress och storstadspress. Närmast har hon varit seniorkonsult på Grayling. Dessförinnan var hon på Dagens Nyheter som redaktionschef för dn.se, dessförinnan administrativ redaktionschef och och redaktionssekreterare på ledarredaktionen.

Innan Charlotta Friborg kom till Dagens Nyheter var hon ledarskribent på Vestmanlands läns Tidning och Sundsvalls Tidning. Hon har längre tillbaka också jobbat på bland annat Nynäshamns-Posten, Nordiska Rådet och Skolöverstyrelsen.

På Corren blir Charlotta Friborg publisher, det vill säga chefredaktör, ansvarig utgivare och dessutom chef för affärsverksamheten. Corren har omkring 140 anställda. Tidningen ägs av NTM och har en upplaga på 54 500 ex.

NTM och har satsat mycket på att utveckla verksamheten på webben, i tv-kanalen 24Corren och i den dagliga gratistidningen Extra Östergötland. Charlotta Friborg kommer till ett spännande och framtidsinriktat mediebolag.

Genom mitt bolag Utkik Media har jag nu anlitats för en rad rekryteringar av mediechefer, främst chefredaktörer till exempelvis Allehanda Media, Smålands-Tidningen, Norran, ÖP och Norrländska Socialdemokraten.

Utöver rekryteringar har jag också uppdrag som rådgivare åt tidningsledningar på olika håll i Sverige, inte minst vad det gäller medieutvecklingen och vad som bör göras i de olika mediehusen för att de ska lyckas klara framtidens utmaningar.

Länkar till artiklar om Correns nya chef:

Håller med Svegfors om pressetiken

2011-02-04T01:28:00.011+01:00

I onsdag var jag på en välbesökt debatt hos Tidningsutgivarna, TU, där Pressens Samarbetsnämnds förslag till ett nytt pressetiskt granskningssystem diskuterades. Flertalet branschföreträdare i panelen och publiken var positiva till förslaget, men Mats Svegfors, vd för Sveriges Radio, var mycket kritisk. Jag håller med honom och har tidigare också skrivit kritiskt om förslaget på denna blogg och i Medievärlden.

I panelen satt Norrans chefredaktör Anette Novak, TV4:s programdirektör Göran Ellung, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, SR:s vd Mats Svegfors samt Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Anette Novak inledde och tog ställning för förslaget. Giertta och Ellung höll med. Thomas Mattson har länge pläderat för en liknande ny ordning, men betonade nu att denna nya organisation bör införas enbart om den ”blir bra”.

Mats Svegfors menade bestämt att samarbetsnämndens idé om en gemensam etisk nämnd för tidningarna och public service inte är ens är realistisk. Staten kräver saklighet och opartiskhet i SR:s och SVT:s verksamhet, en omöjlig tanke för tidningarna. Svegfors, som varit ordförande för TU, kunde inte förstå hur utgivare inom pressen nu ens kan tänka sig att skapa en gemensam organisation med de indirekt statligt ägda företagen.

Jag tycker att Svegfors har helt rätt och sa också detta i diskussionen efter panelens presentationer. Jag har tidigare utvecklat min syn på saken, till exempel här på Utkiksbloggen. I slutet av den texten finns också länkar till andra bloggposter i ämnet, till exempel ett referat från en debatt där jag medverkade då etiken diskuterades i Almedalen i somras.

Det vanligaste argumentet för att tidningarna tillsammans med public service bör skapa en gemensam organisation för den etiska granskningen är att man därmed blidkar lagstiftarna och förhindrar en tuffare lagreglering. Jag håller inte med, jag förstår inte ens varför de jurister och politiker som ivrar för en ökad lagreglering rörande t ex integritetsfrågorna skulle ta intryck av en sådan rent organisatorisk förändring. Och det argumentet handlar ju snarare om taktik, inte etik.

En sådan omorganisation, som dessutom riskerar att bli en trög byråkratisk koloss, förändrar ju inte ens etiken. Etiken finns ju redan där, både i form av en regelsamling och i tillämpningen. Både tidningarna och public service tillämpar redan dessa etiska regler.

Och inte påverkar en ny organisation för den etiska granskningen det som lagstiftaren är ute efter, de utanför branschen som filmar och skriver oetiskt på bloggar och sociala medier, långt bort från den publicistiska verksamhet som Pressens Opinionsnämnd eller morgondagens eventuella Medienämnd ska granska.

Därför tycker jag att Thomas Mattsson var bra i debatten på TU även om han, tämligen försiktigt, pliktskyldigt och fåordigt, också anslöt sig till anhängarna av en ny etisk granskningsorganisation. Därutöver var han nog den ende i panelen som faktiskt pratade om etik, hur den bör utvecklas och vårdas på de egna företagen och i branschen. Han kopplade inte på något sätt etiken till den organisatoriska uppbyggnaden. Dessutom hade han bra idéer om hur det etiska tänkandet kan utvecklas, inte minst direkt i de egna tidningsföretagen.

Thomas Mattson har bloggat både före och efter debatten,länkar nedan. På Medievärldens sajt kan man se och höra hela debatten via webben, länken finns längst ner i artikeln. Efter Medievärldens referat finns på den sajten också kommentarer där bland andra Mats Svegfors på ett utmärkt sätt sammanfattar sin syn på saken. Den bör man som intresserad av denna fråga inte missa. Några relevanta länkar redovisas nedan.

Aktuella länkar:

Min text här på Utkiksbloggen om förslaget, efter texten fler länkar.

Medievärldens referat av debatten och med Svegfors kommentar.

Tomas Mattssons blogginlägg före debatten.

Thomas Mattssons blogginlägg efter debatten.

Thomas Mattssons presentation, bild för bild.

Lars Johansson, chefredaktör på HD, bloggar om att han gillar förslaget om MO.

Yrsa Stenius är tveksam till förslaget, medievarlden.se 110303

UPPDATERAD 2011-03-03

Vad lär sig studenterna på JMK?

2011-01-30T20:52:00.009+01:00

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Thomas Kingdahl till Icanyheter

2011-01-19T18:00:00.009+01:00

Det är nu klart att Thomas Kingdahl blir nyhetschef på Icanyheter, Sveriges ledande branschtidning för dagligvaruhandeln. Grattis till både Thomas Kingdahl och redaktionen för Icanyheter! Thomas är en rutinerad journalist som kommer till en bra och nyhetsinriktad tidning. Därmed har mitt bolag Utkik Media avslutat ytterligare ett intressant rekryteringsuppdrag.

Thomas Kingdahl är 43 år gammal och började som sportjournalist på Gefle Dagblad. Senast har han varit egen företagare med uppdrag som, bland annat, sportchef åt Kanal 5 och presschef åt Viasat Sport. Han har jobbat inom kvällspressen, däribland på Aftonbladet som nattchef mm på sportredaktionen.

Chefredaktör på Icanyheter är Marit Nordqvist. Tidningen ges ut av Forma Magazines , som ingår i koncernen Forma Publishing Group. Det är ett av Sveriges största förlag som ägs av börsnoterade Hakon Invest AB och har verksamhet i tre länder, Sverige, Finland och Estland.

Koncernen har omkring 400 medarbetare varav drygt 300 i Sverige. Den omsätter totalt omkring 900 miljoner kronor. Det är ett av landets ledande medieföretag med tidningar, bokförlag och uppdragsjournalistik i skilda affärsområden. Patrik Widlund är vd. Ordförande i Formas styrelse är Joachim Berner.

Icanyheters reaktion finns ännu så länge hos Forma i Västerås, en stad där Thomas Kingdahl redan har varit verksam, dels som sportjournalist på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, i mitten av nittiotalet , dels som sportchef på samma tidning tio år senare. Under de närmaste åren ska Forma flytta all verksamhet till Stockholm.

Genom Utkik Media har jag nu anlitats för ett flertal rekryteringar av bland annat chefredaktörer till exempelvis Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten , Östersundsposten och Norran. Förra året var jag utöver uppdraget för Icanyheter också anlitad för rekryteringen av ny redaktionschef och ansvarig utgivare till Smålands-Tidningen samt för rekryteringen av en publisher till Corren i Linköping, ett uppdrag som ännu inte är avslutat. Därutöver har jag skilda uppdrag som rådgivare åt tidningsledningar, både vad det gäller den löpande verksamheten och strategiska utvecklingsfrågor.

Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system.

2010-12-16T02:09:00.015+01:00

Pressens Samarbetsnämnd föreslår ett nytt pressetiskt system, en allsmäktig nämnd som ska granska allt som publiceras. Nämnden ska enligt förslaget helst syna alla tidningar och magasin, all kommersiell radio- och television, all statsstyrd radio- och television samt enskilda bloggar och sociala medier. Utredningen andas bristande självförtroende för den egna branschen och en dålig tilltro till dess etik. Förslaget är orealistiskt. Det handlar om taktik. Inte etik. Utredarna tror att de på detta sätt håller lagstiftaren på avstånd.

Idén om ett nytt pressetiskt system fick fart när pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius och Pressens Opinionsnämnd, PON, i några avseenden ifrågasattes för något år sedan. Hur den kritiken, som går att åtgärda inom det rådande systemet, har kunnat leda till denna utredning och dess förslag är svårt att förstå.

Kritiken gällde främst Stenius tillämpning av de etiska reglerna. Kritikerna menade också att handläggningen av ärenden varit långsam och att yttranden från PON ofta varit svårtillgängliga, för att inte säga helt obegripliga för allmänheten. I vår får vi en ny PO och den övriga kritken kan lösas i en reformering av det befintliga systemet.

Ändå har man nu i stället torgfört en idé som innebär att branschen river upp sitt etiska system som föreslås bli ersatt av ny etisk organisation omfattande även de indirekt statligt ägda och styrda radio- och tv-bolagen, privata radio- och tv-bolag samt bloggar och sociala medier. Man kan ana en blivande byråkratisk koloss där de nya huvudmännens helt skilda uppdrag och synsätt kommer att orsaka stora problem.

Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med ledande företrädare för branschens olika organisationer, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. De röjer genom sitt förslag en bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system, trots att det i utredningen samtidigt betonas att detta på det hela taget fungerat bra.

Syftet med förslaget är helt tydligt ett annat än att diskutera, utveckla eller förbättra den svenska pressens etik. Etiken som sådan, bra eller dålig, berörs inte ens i utredningen. Däremot framgår det gång på gång att alltihop handlar om att ”hålla lagstiftaren på avstånd”.

Med det målet är det illa att samarbetsnämnden med sitt förslag nu snarare sänker garden mot dem som måhända vill reglera och lagstifta. Sådana krafter finns, men jag är inte orolig för att den ”lagstiftare” utredningen åberopar egentligen är särskilt intresserad av att börja härja på tidningsområdet.

Hur det än är med den saken hade det nog varit klokare om branschen inte hade manifesterat sin bristande självkänsla, särskilt som förslaget egentligen inte innehåller någonting om en förändrad etisk syn utan bara organisatoriska och strukturella spörsmål.

Så länge tidningarna finns och spelar en viktig roll finns det all anledning för dem att vårda sin egen etik, inte minst av konkurrensskäl. Hur kan branschens egna ledande företrädare tänka annorlunda? Om de börjar tvivla på sig själva och, på detta sätt, sin egen etik i den snabba medieutvecklingen finns det nog skäl att fråga sig om det ens behövs ett pressetiskt system.

Att förslaget handlar mest om en ambition att samordna den fria pressens etik med en statlig myndighets reglering av etermedierna inom public service gör saken än värre. I slutet av förslaget redogör man också för omständigheter som, på grund av lagar och EU-rätt, komplicerar och i vissa avseenden helt omöjliggör en samverkan med till exempel public service på det etiska området.

Och är då en sådan samverkan ens önskvärd? Politiker, publicister och andra debattörer hävdar i regel att mångfalden är viktig i den publicistiska verksamheten, inte minst vid diskussioner i presspolitiska sammanhang. Begreppet ”mångfald” är tämligen odefinierat, men i denna fråga är det väl ändå uppseendeväckande att pressens egen samarbetsnämnd kan tänka sig att all publicistisk verksamhet i Sverige ska prövas och bedömas av en enda instans. Är idealet verkligen att alla medier ska publicera allt på exakt på samma sätt?

Ett riktigt dåligt förslag från Pressens Samarbetsnämnd. Hur kunde det ske?

Länkar till några tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken.

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag debattera pressetik på Sigyn.

Bra om etiken om Paul Frigyes.

Tveksamt med en medieombudsman.

Rätt att publicera världsnyheten.

Bra branschmöte i Västerås om framtiden.

Intet nytt om pressetiken.

Bra debatt om PO/PON.

Almedalen är en kul och bra mötesplats.

Varför publiceras inte politikernas namn?

Uppdaterad 2010-12-17 kl 09.49

Bra text av Axel Andén om WikiLeaks.

2010-12-08T15:34:00.021+01:00

Nättidningen Medievärldens chefredaktör Axel Andén har skrivit en utmärkt artikel om kritiken mot WikiLeaks. (OBS - länken funkade inte vid publiceringen). Andén pekar på det dåliga stödet för WikiLeaks verksamhet från olika journalister och debattörer i ett läge då nationer, politiker, banker och kreditkortsföretag gör allt för att tysta sajten.

Medievärlden är Tidningsutgivarnas branschtidning på nätet. I artikeln finns en rad länkar till olika debattörer. I de många kommentarerna finns också olika nyttiga länkar för den som vill informera sig mer om den publicistiska debatten om WikiLeaks.

Andén finner det obegripligt att professionella journalister vill tysta WikiLeaks. Visst är det obegripligt, men jag är inte lika förvånad som Axel Andén. WikiLeaks är det mest kända exemplet på hur den traditionella journalistiken tappar mark när nyheter nu ofta tas fram och publiceras av helt nya aktörer.

Till och med tidningarnas egna bästa bilder är numera ofta tagna av andra än de professionella fotograferna. Svenska Dagbladets krönikör och bloggare Anders Mildner har i flera texter skrivit om branschens förändring. Jag vill minnas att han en gång frågade sig vem som är journalist när alla kan skriva och publicera och vem som är fotograf när alla kan fotografera.

Jag tror att de de historiska förändringarna för journalistik spökar i bakgrunden när journalister och publicister på olika sätt pläderar för att verksamheten sköts bäst av dem och ingen annan. Vanligast är professionella journalister och publicister som inte betraktar nätet och bloggare som seriösa och tillförlitliga aktörer utan snarare som något katten släpat in i finrummet.

Sådant revirtänkande påverkar säkert debatten runt WikiLeaks och kritiken mot dess publiceringar. Att maktens företrädare över hela världen kritiserar verksamheten är däremot inte särskilt konstigt. Maktens män och kvinnor gillar sällan offentlighet, allt blir enklare för dem om sanningen inte läcker ut.

Bilder och avslöjande texter har alltid ändrat dagordningen för nationernas ledare som tvingats till politiska kursändringar, inte minst i krigslägen. De historiska bilderna av fotograferna Nick Ut och Eddie Adams från Vietnam är bra exempel på publiceringar som förändrade världen. Finns det journalister som tycker att det var fel att publicera dem?

Visst är det obegripligt att journalister och publicister inte tar ställning för publicering av sådant som makthavarna vill dölja, till exempel dödsskjutningen från helikoptrar publicerad av WikiLeaks.

Axel Andéns artikel är klart läsvärd, rekommenderas!

UPPDATERAD:

Kompletterad med länken till helikopterattacken.

Ny länk till Axel Andéns diskussion i TV4 med Roland Poirier Martinsson, Timbro.

Marcus Melinder, nyhetschef på Allehanda Media, bloggar om WikiLeaks.

Publicistklubbens ordförande i ett uttalande om WikiLeaks.

Aftonbladets politiska chefredaktör skriver om WikiLeaks.

Ola Larsmo skriver i DN om WikiLeaks och yttrandefrihet.

Fredrik Strage skriver i DN om WikiLeaks och Ku Klux Klan.

Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet om Julian Assagne och WikiLeaks.

Utkik rekryterar nyhetschef till Formas Icanyheter

2010-12-02T17:33:00.002+01:00

Jag har inlett ett nytt rekryteringsuppdrag för mitt aktiebolag Utkik Media. Det är Forma Magazines AB som söker en nyhetschef till en av sina framgångsrika tidningar, Icanyheter, Sveriges ledande dagligvarutidning Det handlar om ett riktigt kul jobb på en bra, nyhetsbetonad och affärsinriktad branschtidning.

Forma Magazines ingår i koncernen Forma Publishing Group, ett av landets största förlag som ägs av börsnoterade Hakon Invest AB och har verksamhet i tre länder, Sverige, Finland och Estland. Koncernen har omkring 400 medarbetare varav omkring 320 i Sverige. Den omsätter totalt omkring 900 miljoner kronor. Det är ett av landets ledande medieföretag med tidningar, bokförlag och uppdragsjournalistik i skilda affärsområden.

Icanyheters redaktion, ett tiotal medarbetare, finns för närvarande i Västerås. Någon gång under de kommande två åren ska redaktionen flyttas till Stockholm där Forma ska samla den verksamhet som idag finns i Stockholm och Västerås.

Den person Icanyheter söker ska framför allt vara nyhetschef för den löpande verksamheten. Den är en fördel om den nye chefen därtill är redigeringskunnig samt intresserad och kompetent vad det gäller tidningsdesign

Tidningen kommer ut på fredagarna med 43 nummer per år. Den går dagligen också ut med nyheter på webben. Tidningen har en TS-upplaga på 16.100 ex och en räckvidd till 59.000 läsare.

Genom Utkik Media, som formellt sett hos Bolagsverket heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, har jag nu anlitats för ett tiotal rekryteringar av chefredaktörer och andra högre chefer på skilda tidningsföretag i Sverige. Förutom Icanyheter jobbar jag just nu med rekryteringen av en ny publisher till Corren i Linköping och dessförinnan handlade det om att rekrytera en redaktionschef och ansvarig utgivare till Smålands-Tidningen. Plus andra uppdrag som rådgivare åt tidningsföretag i olika sammanhang.

Tidningar vann mot Lotteriinspektionen

2010-12-01T15:38:00.008+01:00

Dagspressen har vunnit en viktig seger mot den statliga myndigheten Lotteriinspektionen. Enligt ett par domar i Regeringsrätten får tidningar publicera de utländska spelbolagens odds. Dessutom menar domstolen att Lotteriinspektionen inte, som myndigheten gjort, får döma ut generella vitesbelopp på 150.000 kronor varje gång en tidning publicerar annonser för utländska spelbolag. Varje publicering måste enligt Sveriges högsta förvaltningsdomstol prövas särskilt.

Medievärlden och Expressen uppmärksammar domarna idag. Det är Aftonbladet och Expressen som gått i täten och tagit striden både då de publicerat de utländska spelbolagens odds och deras annonser.

Anders Gerdin, Aftonbladets tidigare chefredaktör och ansvarige utgivare, engagerade sig hårt i debatten och de juridiska diskussionerna. Expressens tidigare chefredaktör Otto Sjöberg likaså. Den senare är faktiskt dömd för att han publicerade annonser för utländska spelbolag, men den frågan är inte ytterst avgjord i högsta instans ännu.

Anders Gerdin ska för övrigt fortsätta verka för tidningarnas självklara rätt att publicera annonser även för utländska spelbolag. Det gör han rätt i, förbudet är enbart till för att skydda det statligt ägda svenska spelmonopolet. Hyckleri från början till slut.

När jag var ansvarig utgivare på Gefle Dagblad var det ett utländskt spelbolag som beställde annonser i tidningen, men drog tillbaka dem då Lotteriinspektionen började jaga bolaget och tidningarna. Jag vill minnas att det var Unibet. Jag ringde till deras annonsbyrå och bad dem boka in annonserna igen eftersom jag gärna hade sett att jag som ansvarig utgivare hade fått ta ansvar för publiceringen inför domstol.

Annonserna publicerades, men Gefle Dagblad blev tyvärr aldrig föremål för någon utredning och jag blev inte åtalad. Det blev däremot ansvarige utgivaren Krister Linnér på Nerikes Allehanda. Och dessutom dömd.

Regeringsrättens beslut är en viktig och glädjande delseger för de svenska tidningsläsarna och deras tidningar. Det har varit stötande att klåfingriga byråkrater på Lotteriinspektionen i många år har hävdat att lotterilagens regler ska och gälla före tryckfrihetsförordningen.

Måtte nu den fortsatta rättsprövningen också leda till att Lotteriinspektionen förbjuds att stoppa publiceringen av annonser för utländska spelbolag. Det är ju faktiskt en form av censur i ett land där grundlagen måste gälla före all annan lag.

Uppdateringar:

Även resume.se uppmärksammar domarna.

Dagensmedia.se skriver om domarna.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om domarna.

Loltteriinspektionen kommenterar domarna.

Bra av moderater om tv-licensen

2010-11-30T21:25:00.007+01:00

Idag skriver två riksdagsledamöter (m) i Gefle Dagblad att tv-licensen bör avskaffas och att public service i stället bör finansieras via skattsedeln. De har naturligtvis helt rätt. Det är märkligt att den otidsenliga licensavgiften kunnat överleva så länge. De bägge riksdagsledamöterna, Lars Beckman och Thomas Finnborg, har motionerat om saken i riksdagen.

Förr fanns bara några få svenska radio- och tv-kanaler producerade av Sveriges Radio och Sveriges Television, de svenska public service-bolagen ägda av staten närstående stiftelser. Numera finns det hur många tv-kanaler som helst som ägs av en lång rad svenska och utländska intressen. Många är satellitkanaler.

Dessutom behövs det ju inte ens en tv-apparat för att man ska kunna se på tv. Tittandet sker allt oftare på datorn eller i mobilen. Och det kanske inte ens är professionella tv-kanaler vi följer, YouTube och Bambuser lockar ofta oss mer med sitt utbud.

Helt nya tider, men tv-licensen lever vidare. Om detta har jag bloggat tidigare, bland annat här om att tv-licensen bör avskaffas och här om att public service gott kan finansieras via skattsedeln.

Det skulle bli både billigare och effektivare än dagens licenssystem med Radiotjänst som smyger i buskarna och kollar om folk har en tv utan att betala sin licens, en pinsam verksamhet.

Låt Sam Amin stanna!

2010-11-23T23:45:00.008+01:00

Sveriges politik om flyktingar och andra invandrare är obegriplig. Och obehaglig. Invandrarfientliga grupper behöver inte ens finnas på plats i riksdagen; politiker i de traditionella partierna agerar ju inte heller mot tokig lagstiftning eller myndigheternas agerande. Nu slås rekord i dumhet av Migrationsverket enligt ett nyhetsinslag i TV4 om att Sam Amin ska utvisas till Afghanistan. Han har tränat svenska soldater på Svea Livgarde som ska till just Afghanistan!

Sam Amin är därmed naturligtvis en förrädare enligt dem i Afghanistan som strider mot svenska soldater. Och ändå har Migrationsverket beslutat att han ska utvisas till Afghanistan. En chef på myndigheten intervjuas i inslaget och verkar vara fullkomligt fyrkantig och korkad i sammanhanget. Man skäms för Sverige.

Migrationsverkets företrädare imponerar sällan i sådana här lägen. Personligen skulle jag gärna sedan många år sett att myndigheten hade lagts ner. Ansvaret för Sveriges obehagliga och främlingsfientliga politik finns dock formellt på högre politisk nivå, i den nuvarande regeringen, i tidigare regeringar och i riksdagen, nu och förr. Jag ser inga oskyldiga politiker i denna fråga.

Det finns hur många exempel som helst på mänskligt sett ofattbara myndighetsbeslut baserade på en obegriplig lag om vad som gäller dem som kommer hit för att få leva sitt liv i frid i Sverige. Mönstret är tydligt; människor ska ut ur landet, oavsett ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden, övriga omständigheter (som expertrådgivaren åt Svea Livgarde) och vistelsetid i Sverige.

Deras skolkamrater demonstrerar och protesterar när de ska utvisas. Arbetskamrater protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Medborgare i hela samhällen protesterar och demonstrerar när de ska utvisas. Massor av väljare protesterar och demonstrerar när de ska utvisas, men politikernas beslut och myndighetsutövningen fortsätter.

De arma människor som vill söka sin framtid i Sverige och lyckas få rubriker i medierna vinner ibland framgång, men det gäller inte alla. De som inte har språket, den verbala förmågan eller starkt stöd i samhället klarar inte av processen. Jag undrar hur många liv Sveriges politik har kostat, här hemma eller i de länder människor deporterats till.

Bland det värsta i sammanhanget är när byråkraterna, som i tv-inslaget, säger att den berörde invandraren kan ¨åka hem till sitt land och därifrån söka ett nytt tillstånd att få komma tillbaka till vårt land". Sam Amin, som gjort Sverige en stor tjänst i ett krig, ska således åka till det landet för att söka tillstånd att komma hit igen. Oerhört!

Vem har bestämt att det ska vara på det sättet?

Jo, riksdagen naturligtvis. Obegripligt! Jag skäms!

(uppdaterad)

Bra branschmöte i Västerås om framtiden

2010-11-10T23:07:00.011+01:00

Under två dagar är jag i Västerås på branschorganisationerna IFRA-TU-WAN:s konferens PDU, Produktion, Distribution & Upplaga 2010. Min roll här har varit att prata om medieutvecklingen i allmänhet samt hot och möjligheter för dagstidningen i synnerhet, inte minst vad det gällde de nämnda områdena. Andra har gett mycket intressanta inblickar och synpunkter på läget och framtiden. Det borde ordnas fler möten mellan publicister, säljare, tryckare och distributörer och andra specialister i mediehusen.

Här var det tveklöst främst medarbetare i distributionsföretag, tryckerier och medarbetare på upplageavdelningar i publiken, liksom leverantörer på dessa områden. Inga publicister, men Bosse Svensson, vd på Mktmedia men också tidigare chefredaktör, och jag själv som tidigare chefredaktör fanns bland föreläsarna förutom experter på sälj och distribution mm. Dessutom är konferensens båda moderatorer, Elisabet Bäck, tidigare chefredaktör mm VLT samt Anders Ahlberg, chefredaktör Kyrkans Tidning, erfarna publicister.

En liknande konferens, där man lyckas locka även publicister i publiken, vore ingen dum grej. Tidningsbranschen har naturligtvis alla möjligheter att formera sig väl inför framtiden, men en helt avgörande faktor är säkert att den lyckas fånga upp kompetens var den än finns på de skilda områdena i ett mediehus. De olika kategorierna i mediehusen måste prata mer med varandra.

Därför tycker jag att arrangörerna bakom den här konferensen, Olof Nyberg, vd SMD, Annica Widlert, WAN-IFRA Nordic m fl, tänkte helt rätt när de spikade programmet även om jag själv verkligen funderade på om jag hade något att säga till dessa kvalificerade specialister på sina skilda områden.

Samtalen över kaffekopparna, lunchen och middagen var, som vanligt i liknande sammanhang, kanske allra viktigast. Själv hamnade jag vid middagen i avancerade samtal om pressetiken (namnpubliceringar!) med tre leverantörer av system och pressar. De var väldigt engagerade i denna svåra fråga. Och det är naturligtvis rätt och bra - utgivarnas förhållningssätt är givetvis en angelägenhet för alla i mediehusen och dess närhet. Det kanske är där någonstans som tidningarnas framtid ytterst avgörs.

Jag hamnade själv efter middagen i ett jätteintressant samtal med en maskinleverantör jag inte tidigare kände, mest om omvärldsbevakning, produktutveckling och behovet av en samlad vilja till förändring och utveckling i branschen. Alla berörs! Vilja, våga och vinn! Vi var helt överens om det mesta.

Förändringsviljan är en fråga för både för ägare och personal i mediehusen, för leverantörer av grejerna som ska göra produktutvecklingen möjlig och försäljningen och distributionen ännu mer effektiv. Ingen kommer undan, alla måste delta.

En nyttig konferens, tycker jag. Självklart borde både vd, chefredaktör och olika avdelningschefer från många tidningar finnas på plats - kunskapsutbytet mellan de olika kategorierna är otroligt viktig.

Detta särskilt numera då de allt större koncernerna ofta leder till att både tryckeri och distribution kan komma längre bort från redaktionerna. Inte så bra, alla måste ju snacka med varandra! Om inte så drar branschen på sig problem i onödan.

På konferensen talade idag bl a i tur och ordning Olof Nyberg, SMD, om utvecklingsområden för tryck- och distribution, Bosse Svensson, Mktmedia, om utvecklingen av papperstidningen i ett nytt medielandskap, jag själv om medieutvecklingen, Carina Hillerström, Mediekompaniet, ersättare för sjuke Anders Sjösten om affärsutveckling för att erbjuda annonsörerna bättre effekt, Jon Goland på TU om framtidssäkring av produkten genom kunskap om de unga läsarna, Håkan Ahlberg, Océ Svenska, om individualiserade papperstidningar (mycket intressant!) och Henrik Sakari på SCA om lärdomar från pappersindustri om samarbete konkurrenter emellan. Tänk att konkurrenter kan samarbeta!

Sen var vi på V-TAB i Västerås och kollade deras fina anläggning före mingel och middag.

I morgon väntar inslag med Lars Callenfors, vd MTD, om affärsmöjligheter med postdistribution.

Johan Lundin vd Prolog, om distribution som driver utvecklingsmöjligheter.

Jan Andersson, vd Mittmedia Print, om strategier bakom investeringar i nya tryckpressar.

Olle Haeggström, vd Pressgrannar som har valt en annan väg.

Jens Lillsunde, vd Österbottens Tidning, ökad lönsamhet genom samarbete och planering.

Peter Domini, Stena Metall, hur kan vi räkna hem miljöarbetet?

Torbjörn Friberger, Sydsvenskan, så kommer du igång med miljöarbetet.

Det ni! Och dessutom frukost, kaffe och lunch med intressanta samtal med många kolleger. Viktigt, viktigt och mycket intressant! Det är bra att mötas.

Rätt att publicera den mordmisstänktes namn.

2010-11-09T21:31:00.004+01:00

Jag tycker att det var helt rätt av Expressens chefredaktör Thomas Mattson att publicera den misstänkte "nye lasermannens" Peter Mangs namn och bild. Och i ett något senare skede av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin att göra samma sak. Tiderna är förändrade, den svenska pressetiken måste också förändras. Snabbt! När ska pressetikens alla vänner fatta det?

Alltså, den svenska medietraditionen bygger helt riktigt på att den ansvarige utgivaren fattar sitt beslut, unikt för sin tidning. Det är således väldigt normalt och till och med önskvärt att tidningarna och dess utgivare kommer fram till olika beslut.

Men när det handlar om namnpubliceringar i tidiga skeden, som med Haga-mannen i Umeå eller den mordmisstänkte 38-åringen Peter Mangs i Malmö, blir det alltid en egendomlig debatt om de utgivare som skiljer sig från mängden, i detta fall initialt Expressens utgivare.

Det noteras, närmast lite upprört, att någon utgivare gått sin egen väg. Därmed hotas verkligen den önskade mångfalden. Mångfald kan aldrig innebära att alla ansvariga utgivare agerar på samma sätt, men det verkar vara ungefär det som alla branschdebattörer förväntar sig. Alla ska helst fatta samma beslut!

Just i det här fallet är det dessutom märkligt att vi i Sverige fortfarande tror att en person, som misstänks för alla dessa brott i Malmö, fortfarande kan hållas anonym i medierna. Det är naturligtvis icke möjligt. Namn och bild har länge funnits på Internet och så kommer det också fortsättningsvis att vara i liknande sammanhang.

Den svenska försiktigheten runt namn och bild är ganska ovanlig internationellt. I Sverige är vi vana vid en extrem försiktighet i medierna gentemot människor som kan, eller bör, bli föremål för mer negativ publicitet.Jag tror inte det är en linje som håller i framtiden.

Om det är något jag ångrar som tidigare ansvarig utgivare för en dagstidning (Gefle Dagblad) så är det inte de namn och bilder jag publicerade på misstänka och dömda. Det är snarare de bilder och namn jag inte publicerade på människor som var aktuella i olika utredningar. Och då var jag ändå ganska frikostig med namnpubliceringar...

Bloggar igen efter datakrascher

2010-11-06T16:33:00.006+01:00

Jag har legat lågt med bloggandet och aktiviteter på Facebook och Twitter under den senaste månaden. Andra åtaganden har tagit sin tid och dessutom har två av mina fyra datorer kraschat nästan samtidigt! Den ena bara slocknade och den andra, en jättefin liten laptop, tappade jag i golvet.

Jag har backup på det mesta och förlorade därför egentligen inget viktigt material som berör verksamheten i mitt bolag, Utkik Media. Gudskelov! Men, men, det är märkligt vad mycket krångel man ändå drabbas av då man får en ny dator. Nya programversioner, nytt operativsystem och mycket strul med återskapandet av diverse filer. Och dyrt...

Det värsta problemet gällde bokföringen för mitt bolag. Det tog tid för mig att få igång bokföringen på ett bra sätt igen med ett nytt, och annorlunda, bokföringsprogram. Men nu är det igång.

Ordningen börjar således infinna sig och därför ska jag nu också försöka komma igång med bloggandet igen.

Utkik Media rekryterar ny publisher till Corren.

2010-09-29T21:10:00.015+02:00

Mitt bolag Utkik Media har fått uppdraget att hitta en ny publisher åt Corren i Linköping. Det är ett intressant uppdrag att anlitas för att hitta Ola Sigvardssons efterträdare till den anrika, utmärkta och kvalitetsfyllda tidningen i Linköping. Ola Sigvardsson har som bekant utsetts till Yrsa Stenius efterträdare som pressombudsman.

Östgöta Correspondenten har en stolt historia sedan starten den 24 september 1838. Tidningen startades av Henrik Bernhard Palmaer som också blev dess förste chefredaktör.

Han fick många namnkunniga efterföljare som till exempel delägaren Carl Fredrik Ridderstad, Ivar Andersson och Eskil Ridderstad. Senare, i vår tid, bland andra Bertil Torekull och Ernst Klein.

Corren utsågs av Medievärlden till Årets dagstidning för tre år sedan och blev dessutom Årets redaktion året dessförinnan. Välförtjänt, jag håller Corren för att vara en av de bästa regiontidningarna Sverige.

2008 blev Norrköpings Tidningar Media AB, NTM, huvudägare till Corren. Koncernen omsätter mer än 1,2 miljarder och äger förutom tidningarna i Norrköping och Linköping också tidningarna på Gotland och i Luleå. Med mera, med mera. Lennart Foss är koncernchef.

Corren är en viktig aktör i det svenska medielandskapet. Corren gör en bra papperstidning och är dessutom skicklig både på webben och med sin tv-produktion.

Jag ser fram emot att få medverka vid rekryteringen av en publisher med meriter, intresse, idéer och kunskaper om medieutvecklingens alla möjligheter.

Och därtill, kvinna eller man, en person som också har intresset och kompetensen att leda och utveckla tidningens affärsverksamhet i alla avseenden.

En publisher!

Bosse Andersson till Smålands-Tidningen

2010-09-27T15:35:00.006+02:00

Bosse Andersson presenteras idag som ny redaktionschef och ansvarig utgivare för Smålands-Tidningen i Eksjö. Grattis till både Bosse Andersson och till alla på Smålands-Tidningen som får en chef med en riktigt gedigen bakgrund från redaktionella chefsjobb på bland annat Expressen och Östersunds-Posten. Rekryteringen har varit ett trevligt och intressant uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Bosse Andersson har tidigare varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Östersunds-Posten och dessförinnan bland annat editionschef, redaktionschef och webbchef på Expressen.

Han har också frilansat som konsult och även jobbat med olika mediaprojekt åt Kinnevik och Bonniers. Bosse Andersson är 55 år och en riktigt rutinerad journalist och redaktionell chef.

Bosse Andersson kommer till en intressant tidning inom Hallpressen AB. Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Vetlanda-Posten och Tranås Tidning. De tre editionerna har totalt en upplaga på 30 700 ex och med en betalningsgrad på hela 96 procent.

Jag har tidigare skrivit om detta rekryteringsuppdrag och om Smålands-Tidningen på Utkiksbloggen. Sedan dess har tidningen också fått en ny vd, Biljana Galthe, som började den 1 augusti.

Genom Utkik Media har jag nu som headhunter jobbat med ett tiotal rekryteringar av olika chefer på medieområdet, senast då det tillsattes nya chefredaktörer på Norrländska Socialdemokraten, Anders Ingvarsson, och på Norran, Anette Novak.

Därutöver jobbar jag i bolaget även som rådgivare och mentor till redaktörer och direktörer. Medieutvecklingen är också ett intressant ämne i verksamheten och inte minst då strategiska frågor både för medieföretag och andra organisationer.

UPPDATERING:

Se även medievarlden.se

Bäst och sämst med Bokmässan

2010-09-25T19:22:00.017+02:00

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.

Tveksamt med en medieombudsman

2010-09-06T03:18:00.002+02:00

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Bra om etiken av Paul Frigyes!

2010-08-25T13:20:00.014+02:00

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?